Från Lennart Mogrens bok "Sluta skolan" fann jag detta som är inspirerande i Doman-anda:

Föräldrar, barn och lärande
I maj år 2003 samlades forskare från hela världen på en
kongress, 5th World Congress on Brain Injury, för att ta
upp frågor som har med hjärnskador att göra.
Kongressen ägde rum i min gamla skola Norra Latin,
som numera förvandlats till konferenscenter.
Där väckte en forskare från Brasilien, Lucia
Willadina Braga, visst uppseende när hon berättade om
resultatet av forskning som gällde föräldrars inverkan
på barns inlärning vid rehabilitering av hjärnskador
(Traumatic Brain Injury). Forskningen visade att föräldrarnas
närvaro hade ett klart positivt inflytande på
barnens inlärning både motoriskt och intellektuellt.
Resultaten gav också en fingervisning om hur lärarnas
roll kan utvecklas i en framtid.
Så här gjorde man i Brasilien. Studien omfattade
barn i åldern 4 till 12 år som fått olika svåra hjärnskador
och skulle genomgå rehabilitering för att kunna gå
tillbaka till en så normal tillvaro som möjligt.
Barnen delades upp i två grupper, A med 44 barn
och B med 39 barn. Allt skedde slumpmässigt under
Sluta skolan 040225.qxd 2004-02-25 11:27 Sida 45
kontrollerade former. Barnens förmåga att röra sig
(motorik) och deras intellekuella förmåga (kognition)
fastställdes. Inga skillnader kunde observeras mellan
grupperna.
Studien pågick i ett år. I Grupp A fick barnen all sin
undervisning och träning av sina familjer — främst
mamma men också pappa, fastrar och mostrar, far- och
morföräldrar och syskon. Grupp B fick sin undervisning
av specialister på rehabilitering på sjukhuset 2
timmar om dagen, 5 dagar i veckan.
Föräldrarna till barnen i grupp A fick en två veckors
intensivkurs på sjukhuset av alla de specialister
som medverkar vid rehabilitering av hjärnskador:
neurokirurg, neurolog, ortoped, radiolog, neuropsykolog,
ögonläkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, talpedagog,
näringsfysiolog, socialtjänst och lärare.
Föräldrarnas utbildning varierade från folkskola till
universitetsexamen och de flesta hade högstadium till
gymnasium bakom sig. Familjerna fick bara använda
sig av utrustning som redan fanns i hemmet och ingen
ytterligare utrustning delades ut från sjukhuset. En
stödgrupp hjälpte varje familj med rehabiliteringsprogrammet.
Efter de första två veckornas intensivutbildning
av föräldrarna inskränktes kontakten med sjukhuset
till ett möte varannan vecka under resten av året.
Efter ett år mättes resultatet med internationellt
erkända måttskalor på intellektuell förmåga (WISC)
och rörelseförmåga (SARAH Scale). Det visade på signifikant
bättre resultat på båda områdena för de barn
som undervisats hemma. Skillnader i föräldrarnas
utbildning saknade betydelse.

En slutsats som Lucia W Braga drar är att studien
pekar på att de professionella experternas roll i framtiden
kan komma att övergå till att främst bli rådgivare
och stöd till familjer som tar hand om rehabiliteringen.
De sista orden i artikeln är:
”This may be the most natural, and less traumatic,
alternative for the child.” (”Det är kanske det mest
naturliga och minst traumatiska alternativet för barnet”.)

Onekligen logiskt också.
Det är föräldrarna som känner sina barn bäst och vet hur hårt man kan pressa.

Tycker att experternas roll i all sorts träning ska vara just den som anges.

IAHP säger att man faktisk kan se en grupp som inte alltid lyckas lika bra som alla andra, när det gäller att få framsteg hos sina hjärnskadda barn. Det är de rika föräldrarna. De som har råd att hyra hjälp till programmet, och låter hjälpen ta över.

Poengen är just barn/förälder samarbetet. Det samarbetet gör underverker.