"press att hämta tidigt på dagis" hörde ni det på nyheterna igår (finns att läsa på svd) Föräldrar känner sig tvunga att hämta tidigt för att andra föräldrar gör det inte för BARNENS SKULL?? Klagomål att dagis "BARA" har öppet mellan 7-17,00!! Blir så ledsen och önskar att jag kunde uttrycka mig så bra att man vågade skicka in en insändare.
Får ont i magen när jag tänker på alla stackars ettåringar som går hela långa dagar på dagis så att föräldrarna kan jobba och tjäna pengar, men vad är viktigast. Varför ska det vara negativt att gå ner i tid för att vara hemma? det är ju så kort period.

öppet mellan 7-17, det blir ju 10 timmar.

Är helt enig med dig om att det bästa för barnet är att gå ner i arbetstid och enligt mitt sett att se på saken ska inga 1-åringar finnas på dagis öht. Det går att pussla och lösa saker och ting bara viljan finns.

Jag saknar min lille massvis bara han är borta 20 min med mormor... Dagis? Finns inte på kartan i liten ålder!

/Luvisen

Förstår att jag kanske talar för helt döva öron här, men för vissa familjer handlar det inte om att tjäna en massa pengar. Det handlar om att överhuvudtaget ha en inkomst som kan ge mat på bordet och tak över huvudet. Tänk på att alla inte har det likadant här i tillvaron.

Utöver detta kan jag hålla med om att man borde kunna gå ner i tid för att vara med sina barn. Men varför är det nästan alltid kvinnor som gör det? En kvinnofälla som i slutändan ger oss kvinnor sämre förhandlingsläge på arbetsmarknaden, sämre lön, sämre pension etc. Jag känner till den allmänna hållningen till dagis här på forumet och respekterar den. Jag respekterar också många förskolors pedagogiska tanke och enorma arbete för att komplettera våra små pärlors utveckling. För mig är det inte svart eller vitt, jag har ibland lite svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka i frågan.

Nu får ni bli arga om ni vill Ville mest ge en förskjutning av perspektivet...

Hej Lillmatte!

Jag tror och hoppas att ingen blir arg över en nyanserad diskussion här på forumet har aldrig varit så tidigare vad jag vet!

Jag förstår delvis din tanke och vet också att det är lite laddat att ställa sig positiv till dagis överhuvudtaget, här på forumet. Men det finns faktiskt en hel del som skolat in sina barn "normaltidigt" på dagis och hos dagmamma. Det är bara det att det pratas inte så mycket om det.

Nya diskussionen nu, i media framförallt, är den så kallade förskolekrisen. Att man har alldeles för stora barngrupper och alldeles för lite personal. Samt att det inte finns platser för att barn som är satta i kö. Detta är något av en kris i skåne, där jag bor (och formodligen hela landet...). En barnpsykolog uttalade sig i samband med ett sådant inslag häromdagen. Hon var mycket kritisk till dessa barngrupper och menade att de är skadliga för barnens hälsa. Att vi kommer se stora hälsoförändringar för barn som vistas i dessa miljöer. Dels för att det inte finns utrymme rent fysiskt, att röra sig och vistas på (vilket i min kommun har lett till att barn blivit uttåtagernade och till och med bitit andra barn). Och dels för att deras psykiska välbefinnande påverkas. De blir helt enkelt inte uppmärksammade och det finns inte tid till var och en och dess behov.

Jag tror att detta är viktigare ju yngre barnen är. En 1 åring behöver en ständigt närvarande vuxen (inte för underhållningens skull, det kan de stå för själv) men för trygghetens skull. Dessutom kan man konstatera att den pedagogiska verksamheten blir lidande, det säger nästan sig själv att det inte är möjligt att bedriva en utvecklande pedagogsk verksamhet när det är så många barn att ha ordning på. Tiden går ju mest till att samordna allt.

Så egentligen är jag inte jätteanti dagis. Men det finns ingen 1 åring som mår bäst hos någon annan än sin mamma och pappa, mer än korta stunder. Så kan man ha hur bra pedagogik som helst. Mina barn kommer börja dagis när de är runt 5 år, för att komma in i rutinerna där och förberedas för nollan. Antagligen hade jag skolat in dem tidigare (och gjorde så med äldsta under en kort tid) men min kommun har helt enkelt inte resurser att ge den utvecklingen som jag hade hoppats.

När det kommer till familjers enskilda möjligheter att vara hemma så är de för vissa högst begränsade, det har nog alla stor respekt för här. Men vi har också Anna Wahlgrens liv med sina barn i gott minne, och det livet, om något, vittnar om att allt är möjligt för barnens skull. I dag kan man byta kommun för att få vårdnadsbidraget, snåla och spara. Dessutom har alla rätt att gå ner i tid. Man kan tycka att det är en fråga om ekonomisk möjlighet men det är också en fråga om prioritering, se bara på Anna.

Jag ser inte det som en kvinnofälla att det till största del är kvinnorna som går ner i tid. Först och främst är inte ekonomi allt. Och karriär? Jag tänker att det är svårt att varva det med ett fungerade familjeliv. Båda kan inte göra karriär när man har små barn. Det är inte rättvist. Det finns massor med sätt att lösa det hela på. Många här på forumet delar på föräldrarledigheten genom att jobba om vartannat. Vissa får hälften av pensionssparandet av sin man, för att dela rättvist eftersom båda egentligen jobbar. Själv har min man ett 100% jobb men jobbar hemifrån och kombinerar det med föräldrardagar då och då medan jag jobbar va 50% kvällar och helger främst (med lite hjälp av familj) och tar lite föräldrardagar till. På det viset har jag en ganska vanlig lön. Lite låg kanske men ganska vanlig. Det är inte där problemet ligger som jag ser det. Det är att kvinnor generellt sätt har jobb som är sämre betalt och har jobbar med yrken som har en sämre löneutveckling. Det har ingenting med föräldrarledighet att göra, det är ett större problem än så. Som funnits alltid i samhället. Hemskt och värt att kämpa för på alla plan. Men inte med barnens välbefinnande som insats.

Det finns flera ensamstående här på forumet, som kämpat för att ha sina barn hemma länge, efter 3 års ålder tom. Och lyckats. Dem skall ha jäkligt mycket eloge tycker jag. Det visar att det faktiskt går.

Det här med öppentiderna på dagis, handlar ju inte om att barnen behöver ÄNNUMER pedagogik och stimulans. Det handlar ju om föräldrarnas dåliga samvete. Att de skulle behöva fler timmar på dygnet och att tiden med barnen faktiskt tar stryk till förmån för det viktiga jobbet. Som de bara inte kan gå ner i tid från. Som de bara inte kan vara föräldrarlediga från. Då skyller man på förskolans resurser gällande öppentider (som redan täcker MER än en heltidsarbetsdag!).

Det finns allternativ. Och man måste inte avsky dagis för att man är medlem på det här forumet. Många av oss ifrågasätter konsumtionen, den viktiga karriären (som kvinnor har rätt till! Utan att lösa det som det egentligen handlar om, barnen! Männen och kvinnor har lika rätt till karriär! Men vem tänkte på barnen?!) och den viktiga pedagogiken! Som tydligen är oumbärlig för barnen idag. Vad händer med dem utan detta? Mina barn har inte gått på babysång, babyrytmik, aldrig varit på öppna förskolan eller gått på dagis. De är kloka, välmående och enormt fina barn. Så klart. Och jag är stolt över det. Vi har båda stått över karriären för barnens skull. För att vi priorterar annorlunda.

Och jag tror, med barnaboken i handen, att de allra allra flesta också kan det. Om man vill och tror på det.

Kram,
Anna

Känner man att man måste ha barnen på dagis fr 1 och måste jobba långa timmar så har man det synnerligen svårt. Om man inte ser ngn som helst annan utväg och det måste bli så, ja då gör man vad man måste. Och det med stor sorg förutsätter jag. Det kanske kunde hänt mig också. Det vacklade åt det hållet ett tag härborta men med den klumpen i magen som jag och sambon hade för vårt barns skull så kunde vi inte med det. Vi har nu bara så det knappt räcker till mat men det går och jag känner mig inte alls fattig. Jag njuter av mina stressfria dagar med min son.

Bra dagis är bra. OCH det är bra att de finns. Men det ligger som sagt inte i barnets intresse att hoppa dit så fort man kan stå.

Jag är inte anti-dagis, jag är pro att världen ska få vara liten tills den kan bli stor.

Kram!/Luvisen

Hej på er!

Vilka fina svar. Jag tror egentligen inte att diskussionen kan utvecklas så mycket längre än den redan gjort här. Personligen är jag lite av en fröken tvärtemot tror jag, inte något bra drag, men jag får någon slags reflex av att vilja se andra sidan när jag stöter på uttalanden som jag upplever är kategoriska. Jag menar inte att de är det, bara att jag upplever det så

Jag tror att dagisfrågan är en känslig fråga eftersom vi alla, eller åtminstone de flesta jag känner, ständigt brottas med frågorna om tillvaron, behov, önskemål etc. Vad jag vill ha och vad jag behöver är ju olika saker. Det förs ju över på våra barn om vi har lyckan att få några, och ibland krockar våra önskemål och behov vi uttalar för oss själva och för barnen. Det kan vara något så enkelt som att jag tänkte ta en kopp kaffe nu när lillfisen sover, och så vaknar han en timme för tidigt av endera anledningen. Det kan också vara att balansera mellan våra basala behov i tillvaron och det som får sägas vara löken på laxen.

Jag och min sambo funderar och talar mycket om det här, inte bara vad gäller vårt barn utan även oss själva. Vi har levt ihop i 9 år och har så gott som hela den tiden levt på gränsen till existensminimum. Det har vi klarat utmärkt. Så jag är inte rädd för låg materiell standard, även om jag nu har utbildat mig till ett jobb med hög inkomst. Jag har inget problem att dela med mig av de pengar jag tjänar till människor som har haft andra förutsättningar, t ex i andra delar av världen. Och en av de människor jag helst skulle vilja ösa alla materiella tillgångar i världen över är min son. Varför vet jag inte. Men det är väl något grundläggande, att man vill inreda sin grotta i tryggt ljus och värme. Jag menar inte att man bara kan göra det med pengar, men det kan vara en liten del av det hela. Självfallet ersätter inte det materiella tryggheten och närheten.

Så vad gäller pengabiten är det för just vår del inte någon större fara att hålla tillbaka karriären några år.

Det som gör mig så förhatlig är att jag faktiskt älskar att jobba. Jag älskar det verkligen. Att arbeta med det jag gör är och har blivit en jätteviktig bit av mig och min identitet. Jag tycker att jag uträttar något väldigt bra på jobbet som ger mig otroligt mycket som människa, och jag vet att jag gör skillnad för många andra människor omkring mig.

Jag vill på ett sätt satsa på karriären, ja. Det är kluvet, för jag ser mig inte själv som en "såndär" hungrig, karriärsmedveten människa som vill kliva på andra för att komma uppåt, inte heller som någon som vill låta jobbet gå före mina älskade. Men jag älskar verkligen att jobba.

Så just för mig är det väldigt lätt att gå tillbaka jobbet efter mammaledigheten, framför allt just nu när pappan är hemma. Hur det blir när det är dags för dagis får vi se. Jag vet inte. Jag vet som sagt inte på vilket ben jag ska stå riktigt. Och jag känner att jag är ödmjuk inför de förändringar och utmaningar livet kan erbjuda. Kanske ändrar vi oss när det är dags för dagis? Jag vet inte.

Jag vill också tillägga att jag verkligen håller med om att förutsättningarna på många dagis känns horribla för barnen. Det är ett stort aber i valet kring dagis eller ej. Men jag ser på vissa av de här delarna av diskussionen på ett litet annat sätt än ni. Även om jag har stor respekt och förståelse för vad ni säger och tycker att det låter klokt.

Vad gäller var barnen har det bäst eller ej i olika åldrar vågar jag inte uttala mig om det eftersom jag inte har tillräckligt på fötterna. Jag kan tycka en massa saker, men det är inte konstruktivt just här.

Jag har en fråga av ren nyfikenhet: Vad räknar ni som "normaltidigt" vad gäller dagisinskolning?

Jag tycker det är jätteroligt att diskutera det här och ser det inte som att ni som har andra åsikter än jag har det synnerligen svårt Skämt åsido, jag vet att forumet heter "Istället för dagis", och att jag kanske borde uttrycka mig någon annanstans, men i så fall blir det ju ingen diskussion

Tack igen för fina svar. Ha det fint!

Kram

Hej igen!

Nu pratar du ju om vad som är bäst för dig Och vad du vill! Å vet du vad, det där är alltid kluvet. Iaf för mig. Jag älskar också mitt jobb! Verkligen. Och det finns väldigt bra karriärsmöjligheter. Jag har blivit rekommenderad att söka olika tjänster och har verkligen känt åh! Tänk om! Det där vill jag verkligen göra. Det hade utvecklat mig. Men ingenting är ju svart eller vitt. Det handlar ju inte om att man måste avstå allt till förmån för sina barn. Det mår ingen bra av. Jag tycker det känns hundra gånger viktigare för mig att barnen får vara hemma så länge som möjligt, än att jag får utvecklas 100%-igt i mitt jobb. För den dagen kommer också, när barnen är självgående och jag kan satsa på mitt jobb OM jag nu vill det. Men det finns ju ingenting som säger att jobbet blir roligare för att man jobbar heltid, eller?

Vad det gäller normal inskolning så brukar det här forumet prata om 3-års åldern. Och jag tror att det är ganska bra. Det är en självständig ålder. Oftast har de blivit av med blöjan, klarar sig utan att sova middag och kan uttrycka vad de själva vill. Sen tycker jag det induviduellt vilken ålder som passar. Min pojke var för liten. Eller dagis var inte riktigt hans grej. Hur man nu ser det. Kanske hade det varit annorlunda om det varit en liten barngrupp.

Men sen pratar du om behov och önskemål. Och jag kan inte annat än att hålla med. Men jag pratar om BARNETS behov av att vara hemma de förstå åren, inte föräldrars önskemål om att ha det så

Kan du inte säga vilka delar du ser annorlunda på diskussionen, än vad vi gör!? Det gör det hela intressantare Visst handlar det om "I stället för dagis" på den här forumdelen, men jag tycker inte det hindrar att man pratar om de olika tankarna man har runt dagis och barnens välmående, ändå, ur olika perspektiv.

Som sagt, jag förstår DIN vilja att jobba. HELT klart. Den har jag också. Och får insupa precis lagom mycket tycker jag. Det jag pratar om är BARNETS behov. Du kan ju ha en uppfattning om det ändå, även om ditt barn är litet? Sen kan man ju givetvis ändra sig alteftersom barnet växer, man själv förändras eller vad som helst

Min mamma jobbade 80% när vi var små. Min pappa 100%. Mormor passade oss ibland. Vi gick aldrig på dagis. Hur gick det till?! de jobbade omvartannat emellanåt. Skifttjänst givetvis. Å det har inte alla förmånen att kunna göra. Men hon sparade även föräldrardagar genom att börja jobba tidigt när vi var små. 1 pass i veckan från att vi var 6 månader, sen öka gradvis. På det viset sparade hon många föräldrardagar.

Sen är man ju två i föräldrarledigheten som du själv skriver är det ju inte givet att kvinnan ska vara hemma!

OM man själv tycker att 3 år är en bra ålder för ett barn att börja dagis, hävdar jag bestämt att de flesta (som sagt inte alla!) kan fixa det. Åtminstone skjuta på dagisstarten lite. Allt är bättre än 1 år.



Anna