Jag ska börja med att presentera mig. Jag är en mamma till två barn i nedre skolåldern. Jag väntar tvillingar till början av sommaren. Jag lever med pappan till tvillingarna, och är sedan flera år separerad från mina "stora" barns far, de är hos sin far, sedan några månader, varannan vecka. Kontakten med barnens far är inte bra, men han älskar sina barn och barnen älskar honom. Vi separerade pga av hans ständiga intresse för andra kvinnor.

Jag tycker det är spännande och roligt att vänta tvillingar (mina sista barn, så jag njuter extra mycket) men har tyvärr kommit på tvillingpappan med att ha kontakt med en mycket yngre tjej på FB.

Han glömde logga ut så jag läste alla hans meddelanden och det visades sig att han tagit kontakt med en ung tjej (ca 15 år yngre än vad han och jag är!), och det varit en flirtig ton mellan dem, han har bla frågat om hon har en pojkvän (men hon skrev att det var privat), han har inte nämt mig eller att han ska bli far och de har bytt telenr!!!

Hon lever inte ens på denna kontinent med han har sagt att han ska hjälpa henne med Visum hit....

Så började mitt ex också sin "otrohetskärriar"...

Sambon är nu ivrig att logga in på sin FB dagligen från att ha loggat in så där var tredje månad innan.....och han glömmer ständigt att logga ut så jag går in och läser dagligen vad de ev talat om....sedan jag loggar jag ut så han tror att han är säker.

För mig är detta slutet. Jag är klart oerhört besviken. Jag är också en smula äcklad av att han i hans ålder tyvärr visat sig vara intresserad av en så ung tjej. För mig är det ett nederlag, och gör det ännu svårare att inte vara så ung längre-jag är inte i 20-årsåldern längre, men det är tydligen viktigt för honom, ungdom.

Jag ska lämna honom. Jag tänker varken gråta eller bedja utan lugnt berätta att jag vet vad han gjort och be honom flytta. Men samtidgt betona att jag vill att vi har god kontakt för de kommande barnen och att jag vill att hans ska del av deras liv.

Idag kommer mina två barn hem från sin pappa, så jag har planeat att prata med honom nästa vecka, då de åker tillbaks till sin far, då jag räknar med en del jobbiga samtal, dessutom behöver jag några dagar själv för att få landa-det är naturligtvis inte lätt att bli ensam gravid och fortfarande tycker jag ju om honom också om en del av kärleken försvann efter hans agerande. Att mannnen jag älskar och väntar barn med skulle vara en "snuskgubbe" som glömmer mig på ett nafs för en ung tjejs skull är inte heller lätt att smälta men tyvärr inget nytt under solen, män gillar unga kvinnor, hur gamla de än är själva.

Sambon har en släkting han kan flytta till, så jag kommer ge honom någon dag eller två att flytta dit. Vi har inte varit tillsammans länge-så att bryta nu, innan han börjar vara otrogen rent fysiskt och jag och barnen vant oss vid honom än mer är skonsamast för oss alla.....men det är inte lätt...

Jag kommer alltså föda själv och ta hand om TVÅ små bebisar mer eller mindre ensam-visst kommer han att hälsa på, men i vardagen kommer jag vara själv.

Det är en sorg, att bli bortkastad så lätt bara för en ung tjejs ungdom och skönhet.En tjej han aldrig träffat!

Jag kommer säkerligen behöva många råd inför den kommande förlossningen (ev kejsarsnitt om jag får som jag vill) och bebistiden då jag aldrig varit ensam med mina två stora barn om det...och det är skrämmande.

Tur att detta forum finns!

Hej

Du verkar vara en stark och modig kvinna som vågar lämna en dålig relation, trots att många andra skulle ha stannat av rädsla för att inte klara barnen ensam. Jag är övertygad om att det kommer att gå bra för dig och barnen, även om det kommer bli tufft.

Skickar en stor varm kram till dig, och önskar dig lycka till inför ert samtal.

Just nu känner jag mig inte ett dugg stark, kanske modig, men inte stark. Jag läser kapitlet "att föda ensam" i Barnaboken för tröst, men det är onekligen en stor sorg, som tyvärr grumlar lyckan att få barn. Jag vet att det blir bättre sedan, när barnen fötts, i alla fall när de blir större...men just nu är det som en berg och dalbana. När jag är med vänner och är upptagen så kan jag känna mig rätt glad men så fort jag är ensam och har tid över så känner jag sorgen, och den är ibland överväldigande.

Sen till det rent praktiska det blir ju inte lätt att ta hand om två nyfödda bebisar själv-och framförallt att inte kunna dela glädjen med fadern är en stor sorg.....

Men livet är som det är och det är bara att se framåt....jag kämpar dock mot att bli bitter, för den känslan finns runt hörnet hela tiden och jag vet att om den får sina klor i en, så förgiftar det hela tillvaron. Och det kommer att påverka barnen, för bitterhet är svår att dölja om den är stark.

Jag funderar över varför män i alla tider har gjort så här-låtit sexuella kännslor styra, och att de har så lätt att glömma sin familj. Vad beror det på? Hur kan kvinnor skydda sig?

Tur att jag lever i ett land dä jag rent ekonomiskt klarar mig utan mannen och att jag lever i ett land där man inte föraktar ensamstående mödrar, annars hade jag varit tvungen att stanna och leva med en människa som varken respekterar eller älskar mig.

Men som sagt nu är det två små bebisar som jag främst måste tänka på!

Tvillingföräldrar får gärna dela med sig med praktiska tips.

Hej, Mortillfyra!

Nu känns det förstås väldigt jobbigt för dig i din situation, men det är tur i oturen att du kom på honom nu och inte flera år senare. Nu slipper du leva med en falsk lögnare och det är lättare att vara ensam med flera barn än att dela livet med någon som inte förtjänar din kärlek. Hur hårt det än känns nu så är det så.

Jag har fem barn (17-33 år) och har varit ensam stor del av tiden de växt upp. Visst har det varit jobbigt ibland, men mest glädje. Min räddning har varit andra ensamma föräldrar, släkt och vänner. Vi har hjälpt varandra..både praktiskt och känslomässigt.

Det finns säkert någon annan du har förtroende för som kan följa med på förlossningen, en god vän eller familjemedlem. Även om du föder "ensam" (på BB är man ju inte precis ensam) så är det ingen katastrof. Det har kvinnor gjort i alla tider och jag en gång (pappan hade suttit i fyllcellen och valde sen att sätta sig och röka brass med några kompisar i stället för att komma hem) och det gick bra det också och det blev ett helt bedårande barn! Och åtminstone jag hade så jäkla ont att jag fullständigt struntade i vem som hjälpte mig, bara förlossningen blev klar nån gång.

Det är jobbigt nu, men tro mig.....inom en inte alltför lång framtid kommer du vara överlycklig att du slapp honom!

Är man själv med barnen är man ensam skeppare på skutan och det är ofta väldigt skönt.

Önskar dig all lycka i världen!

Hej Kaoskatta!

Tack för din uppmuntran.

Jag känner mig ganska ok nu, när den värsta känslostormen lagt sig....det som är så skönt att pappan och jag aldrig har bråkat, inte ens när jag gjorde slut har det varit hårda ord. Jag bestämde mig redan innan att vara lugn-för min egen skull, och för barnens så klart.

Pappan och jag har pratat mer, och han vill att vi ska fortsätta ihop (han säger att han vill se barnen växs upp tillsammans som en familj osv) men jag är stenhård, det han gjorde var oacceptabelt och han tänkte varken på mig eller familjen när han bytte nr med en 24-åring....MEN vi ska sammarbeta fullt ut, och han ska bo kvar till bebisarna är födda och några månader till-för min trygghet. Jag har ju redan två barn och behöver stöd i vardagen och när det är dags för förlossningen vill jag att han är med (trots allt). Dessutom är min mage rätt stor redan nu och ibland ha jag ont -vi delar ju på allt hushållsarbete och det tunga gör han-det blir praktiskt lättare att han är här just nu.

Villkoren är från min sida att vi inte delar säng eller har sex.

Hittills funkar det bra. Det konstiga är att vi är precis som vanligt. Stämningen är bra, och vi kan tom skratta ihop.

Dock så säger han hur mycket han älskar mig och vill att vi ska fortsätta ihop...men jag tror han ger sig när han inte får någon respons.

Min plan är också att detta kan göra att han känner sig närmare barnen-att han är med under graviditen, förlossning och den första bebistiden hela tiden. Jag vill ju att tvillingarna ska stå sin far nära och att han ska känna sig som deras far.

Klart att det ibland känns lite motigt. Inte kul att bli brädad av en 24-åring....men jag ville ju verkligen att ett till barn (och nu blev de två till!!!) så jag tänker njuta av detta.

Jag är aktiv, träffar väninnor och gör saker flera ggr i veckan som inte inkluderar pappan, bygger upp och har mitt eget liv, utan honom.

Kan vi fortsätta att vara så här kamratliga så kan det faktiskt funka.

Bästa väninnan sa att hon inte kan fatta hur jag kan vara så glad och stark-men det beror på livserfarenhet-jag har lärt mig att det faktiskt inte hjälper att bli bitter, arg och hämdlystern,utan det bästa för en själv och barnen är att ha ett rikt liv, vara stolt och se framåt-och acceptera att man då och då hamnar i en svacka-ingen annan människa ska få bestämma över mitt känsloliv, här måste man ta kontroll, också om det kräver en del för att komma dit-lugn är nog nykeln till det.

Jag tar god hand om mig själv, gör saker jag tycker om, och fyller min tid med roliga saker och lugn och ro....

Och jag ska få två bebisar !

Pappan förlorar mest-han har förlorat sin familj, i alla fall möjligheten att leva tillsammans i vardagen, för någon han inte ens har träffat.....han är väl medveten om det och jag kan vänta en del förförelseknep från hans sida och många ljuva ord kommer ur hans mun för att få mig tillbaks....men någon romantik blir det inte-dock får han massera min rygg och mage varje kväll, och det gör han glatt när jag ber honom .

Här har det gått upp och ner. Jag känner mig inte lika positiv till att pappan bor kvar. Han är dessutom ute ganska mycket. Gör allt han ska hushållssysslor, lämnar och hämta barn, handlar, massera min rygg osv, men när det är gjort så skyndar han ut, och jag är mest ensam. Dessutom så har jag nu fått order av läkaren att mest vara sängliggande då min livmoder öppnat sig och risken är stor för prematur förlossning.

Så nu har jag den oron att bära på, plus att jag mer eller mindre är fånge i hemmet, då smärtan i livmodern är stor så fort jag går.

Nu är jag beroende av honom då jag inte kan sköta hem och barn alls, så det är verkligen en obehaglig sits.

Dessutom verkar han inte fatta att vi inte är tillsammans, eftersom vi inte bråkar och jag har fallit för frestelsen att pussas och kramas osv (får inte ha sex då det ökar risken för prematur förlossning) och det är så klart jätte dumt av mig.

Jag har fått upprepa flera ggr att han måste flytta när barnen föds men han verkar lika undrande varje gång. Men nu som sagt måste han bo här.

Det känns rätt jobbigt nu!!!

Hej, jag undrar hur det har gått.

Själv födde jag ensam en prematur förlossning. Till ett barn. Och inga tidigare barn.

När jag läste din text så läste jag om en stark kvinna som är en fantastisk mamma som väljer sina barn före sig själv.

Hur har DU det?

Kram