Barnaboken 25 år
Förord Då: 1983 Nitton år gammal blev jag gravid för första gången. Jag skulle komma att föda nio barn. Det hade jag ingen aning om då. Antagligen hade jag fått slag av blotta tanken! Jag visste ingenting om barn. Jag hade inga småsyskon hemma. Jag var inte ens uppvuxen i en familj. Jag kan inte minnas att jag någonsin hållit i ett spädbarn, innan jag fick ett själv. Ingen kan ha varit mera okunnig än jag, den gången jag skulle bli mor. Så fort graviditeten konstaterats, frågade jag: ”Och hur gör man?” Barnmorskan såg undrande ut. ”Hur man gör?” – ”Ja, när man föder barn!” Hon tittade på mig lätt överseende. ”Här på sjukhuset har vi si och så många förlossningar per år. Vi ska nog klara av er också.” Men jag var ung och trotsig. Jag ville veta. Jag ville inte behandlas som ett passivt paket, som skulle förlösas. Jag ville föda. Och på bokrea fann jag helt passande en bok som hette Att föda barn utan smärta. Den läste jag och lärde efter. Och det var fantastiskt: jag födde utan smärta! (Däremot inte utan arbete.) Efteråt utbrast jag fullt sanningsenligt till ett stackars par, som hålögt väntade sedan timmar i rummet intill: ”Det här skulle jag göra om varenda dag, om det bara var möjligt!” De såg inte ut att tro mig. Men det var sant. Återstod nästa problem. Hur tog man hand om det lilla barnet? Det fanns böcker. Jag började läsa. Och gjorde den upptäckten många föräldrar med mig har gjort: ju mer man läser, desto mer förfärande inser man hur fel man gör. Samvetet tynger. Komplikationerna hopar sig. I själva verket är man nog inte bara en värdelös mor utan direkt skadlig. Ungen kommer att få men för livet! Men jag har mitt trots att tacka för mycket. Jag vägrade gripas av vanmakt inför de djuppsykologiska pekfingrarnas attacker. Jag tänkte: ”Ungen är väl antagligen gjord av samma lera som jag.” Och den som kom mig till hjälp, i högsta grad, var just barnet. Hon fanns där, levande och uppenbar. Hon lät sig iakttas. Hon lät sig förstås. Hon blev min läromästare. Och det hon gav mig var ingenting annat än en oavbrutet fascinerande inblick i människosläktets utveckling: jag fick följa henne – genom miljoner år! – från grodyngelstadiet fram till den självständigt tänkande varelse på två ben som kallas människa. Kärleken smög sig på mig. Men studiet, det rena studiet i syfte att förstå och lära, inte bara om små barn utan om människor över huvud taget, om människan – det var det som gav mig blodad tand. Jag har skrivit Barnaboken till mina barn, men naturligtvis också – genom tilltalsformen som oftast är du – till var och en av kvinna född, som kan ha nytta av den. Jag ville skriva den bok jag själv skulle ha behövt när jag blev mor för första gången. Jag minns vad jag sökte. Något i stil med förlossningsboken: en ren bruksanvisning. Så här gör man! Jag stod dock där med ett nyfött paket och hade ingen aning om hur man skulle hantera det. ”Snart sitter det i nyporna”, sas det. Men varifrån skulle detta komma dimpande, det som skulle hamna i nyporna? ”Snart lär du dig skilja på olika sorters skrik”, sas det. Men vad skulle man göra, då, med de olika sorternas skrik? Jag var den nya tidens barn. Någon modersinstinkt litade jag inte på. Och jag var ung. Som ung är man rätt självisk. Ingen unge skulle få dominera mitt liv. Den fick allt ta plats vid min sida, leva med mig – inte på mig, inte utplåna mig! Det visade sig vara nyckeln till det hela. Min första baby var, och är, en stark unge. Jag bjöd henne motstånd – och delaktighet i mitt liv. Resultatet blev en vardag där de enkla rutinerna aldrig ifrågasattes (gjorde man det, blev vardagen snart olidlig), där arbetsgemenskapen snart blev naturlig och där den ömsesidiga integriteten var helig. Det blev min modell, barnuppfostrans princip. På vanlig svenska kan man uttrycka det så här: inget tjafs med det som måste göras, men fingrarna ifrån det en unge är! Mitt första barn blev alltså inte någon experimentbaby. Hon är vuxen nu, och det är hennes ord, som sjuttonåring, som slutligen fick mig att skriva den här boken: ”När jag får barn vill jag att de ska bli som jag. Hur gör man?” Med Barnaboken försöker jag ge svar. Åt föräldrarna: råg i ryggen. Åt barnen: frihet från skuld. Nu: 2008 Barnaboken kom ut första gången 1983. 1994 fick den sin första bearbetning under namnet Nya Barnaboken. En andra uppdatering återfick sitt ursprungliga namn och utkom 2004. Barnaboken har mött en enorm respons. Bara i de nordiska länderna, Sverige, Norge, Danmark och Finland, har den sålt i över en halv miljon exemplar. Ständiga nytryck görs. I goda översättningar, utförda av eldsjälar, går den nu vidare ut i världen i allt fler länder och världsdelar. I år, 2008, firar Barnaboken sitt 25-årsjubileum. På mitt välbesökta forum på www.annawahlgren.com samarbetar oräkneliga föräldrar i Barnabokens anda. Jag tackar er alla och ber er fira med mig! Med blod, svett och tårar och med alla barnens självuppoffrande, oundgängliga hjälp lyckades jag skriva en klassiker. Jag var ingen skrivbordsexpert. Jag hade inga examina i ryggen. Jag var bara en hemarbetande mamma, oftast ensamstående och alltid, utom de allra första åren, ensam om försörjningsbördan. Det var barnen och livet med barnen som var mitt universitet. Undra på att det fanns de som betvivlade min vederhäftighet i detta samhällsexpertisens förlovade land! Barnaboken var ett helt självpåtaget projekt. Numera är min auktoritet inte förmäten. Med fyrtiofem år bakom mig av praktisk, handfast, daglig - och nattlig - erfarenhet av liv och arbete med egna och andras barn, små som stora, har jag erövrat gedigna för att inte säga unika kunskaper, och jag bär dem med autodidaktens stolthet. Den varmaste responsen på Barnaboken låter sig emellertid inte utläsas av försäljningssiffror. Praktiskt taget dagligen får jag höra att föräldrar, som för många år sedan hade Barnaboken som hjälpreda och källa till inspiration och i dag blivit mor- eller farföräldrar, gett boken vidare till sina barn med orden: "Det här är den enda bok du behöver.” Det är ett högt betyg åt dess användbarhet i vardagen och i livet. De förändringar jag har gjort inför jubileumsutgåvan är inte så väldigt omstörtande. Små barn förändras inte så mycket de heller, även om samhället gör det. Barnaboken ska vara tidlös som barnet självt - var och när den nya lilla människan än dimper ner på jorden. Lite personligare är den allt (igen), samtidigt som språket återfått sin ursprungliga dräkt. Framlidne Gunnar Haglunds unika teckningar, som gjordes medan jag skrev boken och var tänkta inte minst till glädje för de små barnen, finns här återställda och kompletta. . Vissa socialpolitiska resonemang från jubilarens barndom har här fått återuppstå. Man kan konstatera att de är väl så aktuella nu som då. Viss medicinsk granskning och uppdatering har gjorts. Tack för hjälpen, goda läkare! Sova hela natten-kuren, som jag utvecklat under trettio års tid i nära personligt samarbete med bortåt tusentalet små sömntrasslare, finns här introducerad. (Sova hela natten-kuren i sin helhet står att finna i boken Internationella Sova hela natten, Förlag Anna Wahlgren AB, 2008.) Standardmodellen, som ger pålitliga riktlinjer för lyckosam spädbarnsvård, är här än mer utförligt beskriven. Små barn ska njutas - och njuta själva! Det är den röda tråden i Standardmodellen, som i sig blivit en klassiker. Jubileumsutgåvan av Barnaboken har fått sina nya, inledande ord i Kärlekens gåva, en lovsång till det berikande föräldraskapet. En och annan sorgesång har också smugit sig in. Slutligen låter ett nytt, mycket detaljerat register jubileumsutgåvan av Barnaboken användas som det uppslagsverk den (också) ska vara. Stockholm i november 2008 Anna Wahlgren |
