Månadens krönika september 2008

Barnaboken 25 år. Ur mitt liv - teorier till tröst

Inga utvecklingsteorier i världen kan förutsäga ett barns utveckling. Möjligen kan de i efterhand förklara något av den.

Jag var ett övergivet barn. Min mor födde fyra barn och la ner mycken möda på att göra sig av med oss allihop. Åtråvärt för henne var offerrollen. Var det fel på hennes barn, var det henne det var synd om. Alltså letades det fel på barnen; själv blev jag rätteligen sinnessjukförklarad av den expertis hon konsulterade.

Å andra sidan var hon redan då, På 1940-talet, en kvinnofrigörelsens politiskt korrekta representant: barnen måste bort, om hon skulle kunna göra karriär som den välutbildade, skickliga yrkeskvinna hon var.

Jag förstod aldrig varför inte mina föräldrar, alla halv- och helsyskonen och jag kunde leva tillsammans längre. Jag var sju år när den stora familjen upplöstes och nio när de sista resterna av den försvann, inklusive hemmet. "Flocken" var då upplöst till alla sina beståndsdelar och syskonskaran skingrad för vinden. Min far fanns kvar i bilden enbart som tillfällig slagmaskin. Honom träffade jag aldrig i enrum, inte ens när jag fick stryk.

De följande åren, sedan hemmet upplösts och syskonen försvunnit, blev en mardröm. Jag fick besöka folk lite här, lite där. Under hela min uppväxt hade jag inte en hemadress att uppge. Om jag någonsin skrattade som barn, minns jag det inte. Jag minns bara att jag grät mig till sömns under täcket på kvällarna, slogs i skolan, ofta var sjuk och alltid, alltid gick ensam, även om jag rimligtvis inte gjorde det bokstavligen.

Jag har varit en trasig, disharmonisk människa. I många avseenden är jag det fortfarande. Jag kan ännu, som ganska gammal dam, känna mig ensam på det sätt mot vilket det inte finns någon bot. Det är det övergivna barnets ensamhet.

Mina barn har inte gjort mig till en harmonisk människa. Det skulle inte ha varit möjligt, och det har inte varit deras uppgift. Däremot har de gett mitt liv mening.

Jag har brutit upp från åtskilliga äktenskap. Hos var och en som förälskar sig väcks barnets urförtroende till liv. I mig trodde det lilla barnet Anna att hon äntligen hade fått komma hem, varje gång, till en människa att höra samman med för livet, i kärlek och värme, på en plats på jorden med rätt för henne att kalla sin, att bli en av oss. Så blev det inte. Jag är sju gånger frånskild.

Icke desto mindre påstår jag att jag varit och är en bra mor.

Jag vill säga till var och en som underkänner sig själv som människa, som plågas av mindervärdeskänslor och rids av ångest, att man inte behöver vara lycklig, harmonisk och tillfreds med sitt eget liv för att kunna göra det möjligt för sina barn att växa upp till kärleksfulla, livskraftiga och goda människor.

Ty så många gånger har det sagts, så länge nu och så eftertryckligt, att det nästan blivit till en truism: är man inte själv harmonisk och kan bemästra sina egna svårigheter, då kan man inte ge sina barn den sorgfälliga omvårdnad de behöver för att kunna utveckla alla sina inneboende möjligheter och bli harmoniska vuxna. Vilket i sin tur är en förutsättning för att de ska kunna uppfostra harmoniska barn...

Jag vet att det inte behöver vara så. Med mig finns det många. Vi bär alla så mycket trassel med oss, så mycket plåga och störningar i vårt bagage på vår resa genom livet; vi är alla skadade, mer eller mindre, av något eller av mycket. För den skull ska vi inte döma ut oss som föräldrar.

"Mina barn ska inte behöva ha det som jag har haft det."

Så har föräldrar resonerat i alla tider. Så har man arbetat för att barnen skulle få utbildning, bättre materiella villkor, en standardhöjning överhuvudtaget som kanske inte omfattat en själv. Man har velat ge sina barn en bättre start.

Mina barn skulle få den tillhörighet jag inte fick själv. De skulle växa upp i en sammanhållning, starkare än allt. De skulle växa samman med livslånga syskonband; de skulle alltid ha varandra, och jag skulle finnas för dem, tillgänglig.

Jag tänkte det väl inte medvetet. Jag ville det bara. Kanske hade jag aldrig strävat så hårt efter det, om jag inte hade varit utan det själv.

Som nybliven förälder - eller redan som blivande förälder - är man offer för så mycket tvivel. Man är rädd. Världen ser ut som den gör, och den inger inte förtroende. Man vet ingenting om framtiden. Det har inga föräldrar någonsin gjort, men det gör inte saken bättre.

Och man är medveten om sin otillräcklighet, sina brister, sin ofullkomlighet.

I vår tid i vår kultur har dessutom avsaknaden av tradition, personligt stöd, förtroget föredöme förvärrat situationen.

I stunder av plågsam osäkerhet slår misstro och rädsla rot. Och den man misstror är sig själv.

Jag vill säga det jag säger till tröst och till stöd, inte för att framhäva mig själv och min förträfflighet. Jag har inte känt mig särskilt förträfflig. Jag har burit min ångest. Ångest inbjuder inte till självöverskattning.

Lika lite som jag har kunnat överföra någon personlig harmoni till mina barn har jag kunnat ge dem de yttre förutsättningar, som anses så viktiga för barns gynnsamma utveckling.

De har upplevt flera skilsmässor. De har flyttat ofta - vart eller vartannat år. De har skilts från kompisar och fått byta skola lika ofta. Släktbeståndet har varit magert, för att inte säga obefintligt.

De har mist en liten älskad bror. Döden kom dem mycket nära.

Om deras uppväxt i stora drag har varit kaotisk, finns det skäl att sätta frågetecken i kanten också för detaljerna. Jag har till exempel sällan läst en saga. Jag tycker det är tråkigt att läsa sagor. Jag skriver dem hellre själv och berättar fritt.

Inte heller mycken stimulans i övrigt har jag gett dem. De har inte gått på bibliotek, museer, verkstäder och så vidare förrän de kunnat själva. Deras respektive fyraårskarriärer på olika lekskolor har varit korta.

Naturligtvis plågades jag av dåligt samvete för att jag gav dem så lite stimulans. Jag försökte trösta mig med att de hade varandra.

Under 1960- och 70-talen trumpetades ju budskapet om stimulansens nödvändighet ut med största uppfordran.

Och redan på 50-talet spred sig ju, som alla vet, nidbilden av den försoffade hemmamodern. Hon var en insnöad samhällsparasit. Med papiljotter i håret och nergångna tofflor på fötterna gick hon i sin sjaviga morgonrock isolerad i förorten och hämmade sina barn, som det hette, av dumhet och oförmåga förhindrad att ge dem den livsnödvändiga stimulansen.

Som väl de flesta trodde jag på alltihop och kände mig skuldmedvetet drabbad.

Först under min vistelse i Egypten började jag misstänka en samhällspolitisk manipulation. Där fick jag se hur fattiga, lortiga småungar i gudsförgätna byhålor där utvecklingen stått still sedan medeltiden, praktiskt taget, och där ingen leksak någonsin sett dagens ljus - i varje fall ingen pedagogisk sådan - och där få vuxna befattade sig med sådant som att leka med barn, utvecklade en briljant förmåga att leka alldeles på egen hand. Med risk att låta romantisk eller nostalgisk vågar jag påstå att många svenska barn skulle ha avundats dem. De hade roligt. De kunde leka. Och de lekte ihop.

Efter det har jag inte gjort mig något samvete vad gäller stimulansen. Ordet har fått en negativ klang för mig.

Hur mycket styrning ligger inte i all denna stimulans? Hur mycket omyndigförklarande av barnets självständighet och initiativ? Hur mycket ofrihet? Hur mycket manipulation? Hur mycket också av kontroll?

Jag vet inte. Men man kan gå i strid också bara genom att ifrågasätta saker och ting för egen räkning. Kanske blir det dåliga samvetet kvar på slagfältet, oskadliggjort.

Jag tror att utvecklingen tvingar sig fram, med eller utan stimulans. Människan är skapad att utvecklas, växa, blir stor, gå vidare. "What a man can be, he must be" säger A. H. Maslow, en förgrundsgestalt inom den humanistiska psykologin. Det en människa kan bli - det måste hon bli. När människans mognad och förmåga vill och möjliggör hennes växt, då växer hon.

Jag är ute på lös mark när jag påstår att mina barn, trots allt jag inte kunnat ge dem, växte upp till harmoniska människor. Lika lite som de vet jag något om framtiden.

Jag kan inte heller definiera begreppet harmoni.

Kanske kan man generellt våga säga, att en harmonisk människa - stor eller liten - är en människa som sover gott på natten, äter med god aptit, nästan alltid är frisk, är mera glad än dyster, kan visa både ömhet och vrede, kan koncentrera sig, tror på sig själv och ser framtiden an med tillförsikt.

Mina barn vandrar inte bland moln av beständigt välbefinnande. Både de själva och andra - med hälsning till Vän av Ordning - kan finna revor i deras änglavingar. Tidvis flyger de också lite dåligt med dem. Men harmoni är ju inte att likna vid en flack och färglös, allenarådande fridsam ton. Harmoni är som ett ackord - klangfullt och rikt, uppbyggt av både mörka och ljusa toner, avstämt till en helhet av välljud, inte dissonans. Det är motsatsernas och motsättningarnas lödiga förening.

Människan går inte genom livet oförtrutet leende. Hon skrattar och hon gråter, hon hoppas och hon misströstar, hon sviktar och hon bär. Hon lever för att hon vill och för att det är nödvändigt, inte för att det är lätt.

Jag tycker mig förstå att det idealiska barnet i dag anses vara ett problemfritt och välanpassat barn, harmoniskt i den flacka, färglöst fridsamma tonens bemärkelse. Ackordets mörka klanger, motsättningarnas och motsatsernas djup, tolkas då som störningar, som bör åtgärdas av expertis och medicineras.

Men vad är det för en sorts "lycklig" människa man vill ha fram? En passiv, aldrig ifrågasättande, aldrig protesterande? En väloljad jasägare? En människa som inte kan tänka själv? En människa som förnekar sig själv, som säljer sin själ? En människa som undviker såväl svårigheter som personligt ansvar i tron att det som inte är lätt också är farligt och fel?

En sådan som jag stämmer inte.

Jag ser ett hopp i att jag inte stämmer - varken med gängse barnpsykologi, som menar att man måste vara en harmonisk vuxen för att kunna fostra harmoniska barn, eller med gängse kvinnouppfattning, om uttrycket tillåts, som menar att man omöjligtvis kan förverkliga sig själv eller bli "medvetandegjord", som det hette på kvinnofrigörelsens storhetstid, om man har en massa ungar och disk i famnen.

Jag känner mig i högsta grad självförverkligad.

Även om alla tankar och teorier om barn i Barnaboken är tänkta tusen gånger förr, är inte en enda av dem lånad eller inläst. Jag har i efterhand fått många av dem bekräftade - som hos Maslow - men jag har tänkt dem själv, varenda en, under samtal med människor, samröre med barn och av egen kraft och förmåga. Jag har kunnat "medvetandegöra" mig alldeles själv utan annan utbildning än en halvdan studentexamen och utan andra yttre förutsättningar än vardagens med mina barn.

Om jag låter trotsig, må så vara; jag ser ett hopp i en tid av klagan, och jag tycker jag gör det med rätta.

Människan är sitt eget största hopp. Jag tror att hon också och till sist är sin egen läkning.

Jag vill säga det till tröst.

Det jag gjort för mina barn är att jag har funnits tillgänglig.

Jag har hållit i rutinerna och dessutom krävt ett visst beteende till det yttre, men mina motiv har inte varit särskilt märkvärdiga: ett samliv mellan många kräver en enkel, gnisselfri vardag. Det har funnits föga utrymme för krångel. Barnen somnade till exempel rätt snabbt om kvällarna, eftersom jag av förklarliga skäl inte kunde tillbringa två timmar på varje sängkant. Jag kunde heller inte byta kläder tre gånger på sex ungar, om det jag tagit fram inte passade. I rutinerna fick det bli som jag sagt.

I övrigt har jag låtit dem vara i fred med så få ingripanden som möjligt. Också det mindre av genomtänkt medvetenhet än av vardagens enkla nödvändighet. Jag har inte haft tid att lägga mig i, sätta trolldeg i händerna på dem, göra stora program för deras dagar. Jag har till exempel aldrig hjälpt någon med en läxa eller ens frågat barnen om de gjort sina läxor. Faktum är att jag knappt hade riktigt klart för mig vilka klasser de gick i... Det är inte något bakvänt skryt; jag är inte stolt över mina ofullkomligheter. Men jag börjar rättfärdiga dem.

Bakom min bristande delaktighet i deras skolarbete låg ju inte likgiltighet. (Kanske bör Vän av Ordning upplysas om att de alla var mycket duktiga i skolan.) Det låg tidsbrist, visserligen, men också respekt och förtroende - jag tilltrodde dem ju förmågan att kunna sköta och ta ansvaret för sina uppgifter. På samma sätt måste ju barnen kunna räkna med att jag skötte mina. Jag var också, och är, av princip ovillig att göra intrång för mycket i det som är deras. Därmed kan jag också förvänta mig respekt för min egen integritet.

Vad jag vill säga med detta är något i dessa tider dessvärre ganska utmanande:

Jag tror att den bästa och egentligen enda nödvändiga förutsättningen för ett barns icke ångestfyllda utveckling till en någorlunda harmonisk människa är en fast punkt, ett centrum i form av (minst) en för barnet tillgänglig människa och ett för barnet tillgängligt hem; en "flock" som utgör barnets tillhörighet under den gemensamma kampen för tillvaron och som i sin tillgänglighet ger ledning och beskydd när barnet så önskar och behöver.

Människan föds för att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, villkoren, världen.

Sin primära anknytning upprättar det nyfödda barnet till modern, som garanterar överlevnaden och därmed svarar mot det mest primära av behov. I skydd av henne stiftar barnet en första bekantskap med allt det omgivande, som med henne sammantaget bildar "flocken".

Anknytningen, tillhörigheten, upprättas inte enbart till person. Tillhörigheten omfattar hela paketet: människorna och boet. Det hela utgör "flocken".

Också en ensamstående vuxen har ju sin tillhörighet: ett hem, en fast punkt i tillvaron, med saker, kläder, bomärken. Också vuxna ensamstående hör någonstans.

Redan i samband med det jag kallar den egentliga födelsen, vid omkring tre veckors ålder, orienterar sig barnet utåt från sin mor. Driften till social delaktighet börjar göra sig gällande. Barnets mödosamma strävan att upptas i den sociala gemenskapen, att bli en av oss, inleds.

Ända fram till två års ålder utforskar barnet sin "flock" med dess vuxna medlemmar och deras verksamheter (och laborerar med att överflytta huvudanknytningen mellan dem). Vid två års ålder inträder behärskningens era: barnet vet sin tillhörighet och behärskar tillvaron inom "flocken" - tror hon eller han; tills den så kallade trotsåldern öppnar en ny och förfärande dimension.

På andra sidan trotsåldern väntar barnets förmåga att gå utanför den egna "flocken" både i vetskap om att den finns kvar och i insikt om andra "flockars" faktiska och berättigade existens. Treåringen eller treochetthalvt-åringen kan till exempel leka med andra barn, i modifierad självhävdelse och med hänsyn - inte bara bredvid andra barn.

Det lilla barnet opererar utifrån en bas, ett centrum. Inledningsvis och länge är detta centrum en människa.

Varje förälder vet att detta centrum helst bör vara orubbligt: står man fastnaglad i köket, leker den lilla fridfullt. Har man däremot bråttom och jäktar från den ena änden av lägenheten till den andra, blir ungen omedelbart nervös.

Kanske kommer man hem utschasad och har mycket att uträtta. Barnet hänger en i hasorna, gnäller och kinkar. Man tänker eller säger att bara det här är gjort, vad det nu är som måste göras, ska man i lugn och ro verkligen ägna sig åt barnet, läsa en saga eller gosa och bara ha det skönt. Så blir det då till sist gjort, det som skulle göras, och man är fri att vara tillsammans med den lilla. Man slår sig ner någonstans och blir stilla. Då är barnet nöjt. Då går det plötsligt utmärkt att leka på egen hand. Ungen har tusen saker för sig, och ens närvaro tycks inte alls särskilt nödvändig eller ens önskvärd!

Centrum ska vara stilla. Centrum ska vara oföränderligt. Centrum ska finnas, på plats. Då kan barnet operera ostört.

De förkättrade hemmafruarna som aldrig gick en kurs eller förverkligade sig själva var alltså inte så värdelösa - de höll ungarna hela och rena och de fanns tillgängliga. De var - och är - just oföränderliga, orubbliga centra.

Lilla Kristina, två år, går med sin pappa till en park, där det finns en stor lekplats.

Pappa sätter sig på bänken och läser tidningen. Kristina går raka vägen till lekplatsen och ställer sig och tittar.

Efter att ha tittat på de andra barnen och deras verksamhet en stund, traskar hon tillbaka till pappa. Synbarligen vill hon honom ingenting. Hon vänder strax och går bort till lekplatsen, där hon börjar bekanta sig med vad som finns. Pappa tittar upp från tidningen då och då, men kan inte se att Kristina tar någon notis om honom. Han läser vidare.

Efter en stund kommer Kristina traskande igen, ställer sig hos pappa med handen på hans knä och tittar under tiden bort från honom mot den andra delen av parken. Därefter ger hon sig ut på en liten expedition i denna riktning. Pappa ser att hon kommer ganska långt bort, men så länge han har henne inom synhåll, tycker han inte han behöver ingripa. Han läser vidare i tidningen.

Efter tjugo minuter återvänder Kristina, och nu får pappa en puss. Omedelbart därefter ger sig barnet ut på en ny expedition, nu bakom pappa och bänken till en annan outforskad del av parken.

Pappa tycker det börjar bli dags att gå hem. Dessutom ser han inte Kristina så bra från den plats där han sitter. Han reser sig och kallar på henne.

Kristina sätter genast fart, men springer bort från honom. Pappa går efter och ropar igen. Det hejdar henne inte.

Nu ser han att hon blir stående ett stycke bort. Där finns några andra barn, som leker i en sandlåda. Kristina studerar dem en stund. Därefter kliver hon i sandlådan och sätter sig vid sidan av dem. Pappa tycker att hon väl då kan få leka lite till. Han ser sig om efter någon bänk vänd åt hennes håll. Han hittar en och slår sig ner.

Men nu reser sig Kristina i sandlådan och söker honom med blicken. Hon upptäcker att han har satt sig och att han nu sitter någon annanstans än där han satt förut. Genast tar hon sig målmedvetet fram till den bänk där han sitter nu. Hon lägger de små armarna om hans knän och sitt huvud mellan dem. Han stryker henne över håret, och då reser hon huvudet och ser på honom. Sedan ger hon sig iväg igen och återvänder till sandlådan.

När pappa läst färdigt tidningen, ser han på klockan och finner att det nu verkligen är dags att gå hem. Han reser sig och ropar. Kristina tycks inte höra, så han börjar gå mot sandlådan.

Barnet får syn på honom. Han sträcker armarna mot henne. "Nu ska vi gå hem!" Då blir hon stående, orörlig. Hon tar inte ett steg.

"Kom nu, lilla gumman", säger pappa och sträcker fram handen. Kristina vänder helt om. Hon börjar gå åt andra hållet, ifrån honom. Han blir irriterad. "Kom nu, Kristina! Vi måste gå hem. Kom hit!"

Då börjar Kristina springa, så gott hon kan. Pappa får själv springa för att få tag i henne. "Vad gör du så där för? Du skulle ju komma, sa jag ju." Men han kan inte få med sig lilla Kristina med mindre än han bär henne.

Kristina opererade utifrån en bas. Så länge pappa satt på bänken, var allt frid och fröjd. Kristina kunde röra sig fritt, utforska parken och bekanta sig med vad som fanns. Varje gång hon orienterade sig i en ny riktning, återvände hon först till basen, till bänken och pappa. Därefter tog hon ny sats och gav sig ut på nästa expedition.

När pappa flyttade sig till en annan bänk, ändrades hennes operationsbas. Därför sökte hon upp den för att kunna orientera sig utifrån den.

Med basen som centrum rörde hon sig i en radie av som högst femtio-sextio meter. Längre bort från pappa gick hon inte.

När pappa reste sig och ropade på henne och samtidigt började gå, rubbades hennes cirklar. Centrum var inte längre orubbligt. Basen var inte fast. Hon blev stående desorienterad. Och pappa kunde inte få henne att ta honom i handen och följa med. Han måste bära henne.

Centrum i rörelse förvirrar små barn. I sin förvirring blir de antingen stående som paralyserade, eller också vänder de och flyr. (Jag kommer att tänka på alla dessa äkta män, som obesvärat kunde försvinna på resa ifrån mig men som blev djupt förvirrade om jag reste bort någon dag.)

Det är verkningslöst att försöka kalla till sig ett litet barn, när man själv befinner sig i rörelse, och bästa sättet för lilla Kristinas pappa att få med sig henne hade varit att passa på vid något av de tillfällen då hon kom till honom för att orientera sig, och då sätta henne i vagnen eller ta henne på armen. Eller också att resolut bara gå och hämta henne.

Långt upp i åldrarna orienterar sig barn utifrån ett centrum, och också på besök i andra "flockar" söker de ett mänskligt centrum.

En far med vilken jag diskuterade saken la märke till hur hans son, tio år gammal, under samtalet kom ut till oss i köket då och då. Far och son var på besök för första gången. Uppenbarligen ville pojken ingenting - han stod bara i köket någon stund intill sin far utan att säga något. Sedan gjorde han en ny utvikning i lägenheten.

Han orienterade sig från basen, precis som lilla Kristina.

Daghemspersonal kan vittna om barnens förvirring, när det går upp för dem att personalen inte lever och bor på daghemmet.

"Varför har ni inget badkar?" frågade en liten älskling. Fem små toaletter stod på rad, men varken dusch eller badkar fanns i tvättrummet. "Badkar har vi hemma", svarade förskolläraren. "Vi bor inte här, förstår du. Vi går hem sedan och badar."

Det var som om blixten hade slagit ner. Jag tror aldrig jag sett en liten människa bli så bestört. Hur gick nu världen ihop? Daghemmet och personalen tillsammans utgjorde en "flock", där det lilla barnet var på besök. I denna "flock" fanns inget centrum, visade det sig nu. Alla var på besök!

Redan det att personalen skiftar, att fröknarna (och de eventuella herrarna) kommer och går, så att barnen inte vet vem som är tillgänglig när, är förvirrande, men att ingen hör dit, att ingen finns där när inte barnen är där - obegripligt!

Centrum ska finnas, tillgängligt för barnet, och det ska finnas där oavsett om barnet är där eller inte; uppenbarligen är det vad den lilla flockmedlemmen eller besökaren utgår - ett adekvat ord - ifrån.

Jag tror att ett barn utan tillgängligt centrum blir stående så förvirrat och hjälplöst, att dess utveckling färgas eller störs av ångest.

Omvänt tror jag att ett barn med ett tillgängligt centrum i princip sköter sin utveckling självt utan att störas av negativ (vanmäktig) ångest.

Utanför "flocken" - omkring den - kan sedan praktiskt taget vad som helst hända, utan att barnet känner sig hotat. Det är först när hotet riktas direkt mot centrum - medelpunkten, människan/människorna i "flocken" - som barnet känner sig hotat till existensen (därav nyföddas, spädbarns och småbarns oroliga protester, när de vuxna avslöjar sin osäkerhet). Yttre förändringar, uppbrott, materiell otrygghet, till och med brinnande krig kan små barn fördra, om bara "flocken" med sitt fasta, mänskliga centrum finns tillgänglig. Barn kan leka och skratta bland rykande ruiner.

Många av de finska krigsbarnen, som skickades till Sverige undan andra världskrigets fasor, har i vuxen ålder berättat att det var långt mer fasansfullt att komma till nya människor och en ny miljö, trots att detta både var tillfälligt och betydde trygghet och säkrad överlevnad, än att tillsammans med föräldrarna uthärda såväl materiella umbäranden som nattliga bombanfall.

Utan sin specifika tillhörighet blir människoungen lika hjälplös som en övergiven unge av vilken art som helst bland levande varelser, vars avkomma är oförmögen att överleva på egen hand.

I Sverige omhändertas barn för samhällsvård på inte sällan ytterligt lösa boliner. Lagen kan tillämpas så, att ett ingripande sker därför att man befarar att barnet kan komma att ta psykisk skada - ingenting behöver alltså ha hänt.

Här ligger maktens smörgåsbord uppdukat. Det är bara att skära tjocka skivor av prestige, misstro, fördomsfullhet och övergrepp. Som ensamstående före detta förortsmamma med småbarn känner jag jargongen: "Vad du gör, gå aldrig till socialen Har du en gång hamnat i papperen, så kan de ta ungarna ifrån dig."

Alltsammans är särskilt otäckt som man ju vet, att det enda garanterat säkra sättet att äventyra ett barns psykiska hälsa är att slita det ur dess tillhörighet. Då tar barnet verkligen skada, vilket man var så rädd för!

Kerstin Sandels, advokat med god erfarenhet av utredningsärenden kring barn, sa vid en konferens (Sigtuna 1979): Hellre ett dåligt hem än inget hem alls. Hennes yttrande borde stämplas i rött över den eländiga lagen.

På senare tid har man i Sverige infört gemensam - "delad" - vårdnad vid skilsmässa eller separation. I praktiken arrangeras saken ofta så att barnet bor varannan vecka hos mamma, varannan hos pappa.

Den lösningen är lyckligare för föräldrarna än för barnet. Barnet hänger i luften utan att kunna rota sig, och det även om föräldrarna bor nära varandra så att kamrater, miljö, dagis etcetera är desamma. Enligt teorin om det omistliga centrum, basen att operera utifrån och återvända till, skulle detta bero på att barnet helt enkelt inte kan orientera sig utifrån två centra. Det måste vara ett och endast ett.

Barnet kan besöka en annan "flock", men bara höra till en.

Dessa inledande stycken till fjärde delen av Barnaboken, som handlar om utvecklingen, ville jag skriva till tröst. Jag ville säga till varje förälder som dignar under känslor av otillräcklighet: det räcker egentligen med att du finns.

Mycket av det som framhålls som så bra och nödvändigt för barn - stimulans, många kamrater, oföränderlighet utanför "flocken" (samma dagis, samma skola) - tjänar som surrogat för ett förlorat mänskligt centrum, för "flockens" begränsade tillgänglighet.

"Många vuxna" utanför flocken innebär ingen större trygghet för barnet. "Många barn" utanför flocken åstadkommer ingen socialisation. (Citationstecknen är med adress viss tillrättalagd, socialpolitisk ideologi.)

Men för de föräldrar, som av lättförklarliga skäl, samhällspolitiska och ekonomiska, anser sig omöjligtvis kunna vara hemma hos sina små ens de första tre åren (ehuru de saklöst åtar sig en nitton-tjugo år av såväl försörjning som juridiskt ansvar), är mina ord inte särskilt trösterika. De får härmed veta att de brister i det enda nödvändiga: det att finnas, att utgöra centrum, att bjuda flockens orubbade tillgänglighet när barnet så önskar och behöver.

Förmodligen plågas de redan förut av samvetsförebråelser och otillräcklighetskänslor, för att inte tala om den tidsbrist och trötthet som slår hårt redan mot deras egna önskemål, barnets att förglömma.

Jag kan bara vädja.

Två vuxna, som förälskar sig, kan bryta sönder varsitt äktenskap, överge flotta villor, byta ner sig i både jobb och lönegrad samt tränga ihop sig i en tvåa i förorten - allt för att få vara tillsammans.

Det kallas prioritering.

Också ett litet barn borde få föranleda prioritering.

Man kan rädda de första tre åren!

Älska?

Världen är full av människor som aldrig någonsin blir älskade

Världen är full av hat i stället

nöd och våld och skräck

Mitt lilla liv blir rena skämtet i anspråk

Jag har råd att jämra mig

Men jag undrar det

Är det möjligt att leva

utan kärlek

för någon?

Utan en gemensam gata

Utan att höra till?