Månadens krönika maj 2008Det överhettade kärlekskravet
En komponent av otillräcklighet smyger sig tidigt in i föräldraskapet i vår tid, i vår kultur. I Barnaboken nagelfar jag det överhettade kärlekskravet, där jag ser den moderna föräldrakärleken som kompensatorisk. Det barnen ska kompenseras för är deras förvisning ur den sociala delaktigheten - en förvisning som är satt i system i vårt samhälle och som drabbar alla icke produktiva. Eftersom ett centraliserat industrisamhälle förutsätter de icke produktivas förvisning uppmuntras denna med lämplig ideologi. En mor eller far som går barnledig hemma har alltså ett motstånd att övervinna som ligger inbyggt i själva barnledigheten som konstruktion. Själv förvisad ur sin egen sociala gemenskap - må vara frivilligt - vet hon eller han med sig att barnet inte framöver kommer att upptas i denna. "Flocken" kommer att splittras och utarmas. Den kamp för tillvaron som borde vara "flockens" gemensamma kommer inte att vara gemensam. Vissa flockmedlemmar kommer att utestängas medan den kampen pågår och bara bjudas tillträde vid sidan om. Så här skulle saken kunna deklareras för människoungen: "I kampen för tillvaron har jag ingen plats för dig, jag tar dig inte i bruk och jag behöver dig inte. Men annars älskar jag dig jättemycket!" Så får vi omvända världen: vuxna gästspelar i barnens värld, när de vuxna kan och så önskar, i stället för att ta in barnen i sin egen värld, när barnen kan och så önskar. Det överhettade kärlekskravet vill kompensera detta missförhållande, som enligt min mening måste vara direkt naturvidrigt. Ingen aldrig så total kärlek i form av uppmärksamhet, underhållning och materiella förmåner kan kompensera barnets förvisning ur den sociala delaktigheten, och någonstans inom sig vet alla det, i ryggmärgen. Ty vi är människor alla. Låt oss se hur små barn bär sig åt när de ska lära sig stryka. 1. Tittar på när de vuxna gör det. 2. Försöker själva. 3. Kan. 4. Tas i bruk för strykning, det vill säga stryker sådant som behöver strykas, för alla. Har en uppgift inom "flocken". (Man klarar sig sämre utan mig.) 5. Hittar sannolikt på egen metod att stryka. Uppfinner kanske så småningom till och med ett bättre strykjärn? Blir i alla händelser i stånd att själva meddela konsten att stryka, individuellt utvecklad ur erfarenheten. Detta är social delaktighet. Det är ett av tusentals exempel på barns metodik, som är människans och människosläktets. Barn föds för att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, villkoren, världen. Det är svårt att utforska, svårare att behärska och omöjligt att förändra en verklighet från vilken man är utestängd. Samhällspolitiskt är det kanhända just det som är meningen. Och till båtnad för och berättigande av den systematiserade förvisningen av barnen ur den sociala delaktigheten ges ungarna leksaksstrykjärn att stryka dockkläder med, och föräldrarna blir inte lottlösa de heller: de får dåligt samvete redan vid tanken på att "tvinga" barnen att "hjälpa till"... Och kärleken får vara i stället för. Många föräldrar stannar hemma hos sina barn trots att de egentligen vill förvärvsarbeta utanför hemmet och också skulle behöva det på grund av det mycket styrande skattesystemet. Jag tror inte de gör det enbart därför att de älskar sina barn så mycket, att de inte står ut med att vara ifrån dem. Jag tror inte heller de gör det därför att de misstror andra tillsynsformer alltid och i princip. Jag tror de lika mycket gör det därför att de känner att det vore fel att förvisa barnen ur den verklighet som gäller för dem själva. Och därför förlägger de denna verklighet, sin egen verksamhet, till hemmet, i en tillvaro där barnet också ryms och där barnet så småningom kan tas i bruk - på barnets (den sociala driftens) begäran. De vill hålla vuxenvärlden tillgänglig, även om den är förhållandevis isolerad; de upprättar en egen liten "flock", inom vilken människoungen både beskyddas och behövs. Påfallande många daghemsarbetare gör likadant. De utbildar sig och börjar arbeta med ambitioner och tilltro till det meningsfulla i yrket, varpå de som nyblivna föräldrar plötsligt vägrar sätta den egna ungen på dagis. Inte alltid kan de motivera sitt handlingssätt på ett för omgivningen godtagbart sätt och hamnar, som man kan förstå, i konflikt. Jag tror att de reagerar mot den paradox som först nu, när de själva blivit föräldrar, blir synlig. Det är inte meningen att barn ska förvisas ut ur "flocken" till en segregerad barnvärld. Daghemmet som idé sätter i system det missförhållande att barn inte behövs. Allt som de vuxna, som är där, uträttar som är nödvändigt för dem (som till exempel vår banala strykning ovan) och där barnen kunde tas i bruk, sker utanför barnens räckvidd. Till och med de verksamheter som är nödvändiga för daghemmets existens - som iordningställandet, underhållet, städningen, matlagningen, inköpen av materiel etcetera - sker utanför barnens räckvidd. Hemmet är en av de få kvarvarande arbetsplatser, där barn kan beredas social delaktighet, tas i bruk och behövas ("man klarar sig sämre utan mig"). Arbetet som utförs där är visserligen begränsat - huvudsakligen reproducerande och inte producerande - men det görs dock för alla och är nödvändigt för alla. Det handlar om "flockens" gemensamma existens. Det är verklighet, inte terapi. Man måste städa, laga mat och tvätta, vare sig man har lust eller ej. De hem och institutioner som erbjuder omhändertagande av barn har alla ett motstånd att övervinna som bestäms redan av strukturen. De vuxna som arbetar där måste finna på någonting att göra som är nödvändigt för dem, om de ska kunna bjuda barnen socialisation. De måste själva vara socialt delaktiga för att kunna bjuda barnen delaktighet. Den sociala gemenskapen måste redan finnas, för att kunna ges barnen. Barnen kan inte ta den från ingenstans. Detta är svårt att genomföra. En husmor eller husfar som tycker om att arbeta hemma, som anser det ekonomiskt försvarbart, helst till och med nödvändigt, lyckas med konststycket utan att ens behöva tänka på saken. Det hon eller han gör, gör hon eller han inte bara för barnet utan för sig själv och för alla, i "flocken", i den gemensamma kampen för tillvaron. Därmed faller det sig av sig självt att ta barnet i bruk. Barnet behövs. Och barnet socialiseras inom "flocken". En tillfällig husmor eller husfar, som mer eller mindre känner sig tvångsförvisad till heltidshemarbete, lyckas sämre. Sämst lyckas med förlov sagt den institutionspersonal, som på dekret uppifrån rent ut förbjudits att göra något alls som är nödvändigt för dem. Den socialisation de kan erbjuda barnen är så mager, att den knappt kan räknas. Det är en omhuldad tanke inför förvisningen av till och med små ettåringar till dagis att "kompisarna" skulle ombesörja socialisationen. Men barn socialiserar inte varandra. Den som inte själv kan gå har svårt att stödja en annan. Människan föds med tre primära drifter, som dikterar hennes strävan från första stund på jorden och livet ut.
På den första punkten begås inga synder här i landet. Våra barn överlever. På den tredje punkten syndas det inte heller - med stark reservation för inskränkning och styrning. På den andra punkten, däremot, begås synder av princip och med acklamation. Under ideologiskt jubel förvisas barnen från "flocken", sätts ut i skogen - en avskuren barnvärld - förvägras varje uppgift inom den kamp för tillvaron som borde vara gemensam samt plockas fram som fritidsartiklar, att kompenseras med kärlek i koncentrat. Med industrialismens intåg skildes arbetet från fritiden, liksom arbetsplatsen från bostaden, liksom de produktiva från de icke produktiva. Med den åtskillnaden följde en lika logisk som bisarr konsekvens: man skilde känslogemenskapen från arbetsgemenskapen. Man älskar här och arbetar där. I denna åtskillnad har man velat ge ordet behövas en uteslutande känslomässig innebörd - för barnen. Men gemenskap är inte bara att älska och älskas. Att vara delaktig i ett sammanhang är också att konkret behövas, att ha en uppgift inom det gemensamma bästa (kampen för tillvaron). Varje vuxen vet med sig, att den känslomässiga gemenskapen inte är tillräcklig. Driften till social delaktighet kräver mer än så. Vore en känslornas gemenskap tillräcklig, skulle exempelvis en barnledig förälder vara fullkomligt nöjd med att vara hemma hos barnet, behövas av barnet, älskas av och älska barnet, och i övrigt göra intet. Och det lilla barnet skulle vara fullkomligt nöjt med att älska och älskas av den mor eller far, som ständigt fanns i dess närhet. Men barnet är inte nöjt. Den känslomässiga gemenskapen är inte tillräcklig. Driften till social delaktighet kräver mer än så. Nu är människan ett konstruktivt och anpassningsbart djur. När hon spaltar upp begreppet gemenskap i en känslomässig del och en arbetsgemensam del, tänker hon sig att om hon förstärker den ena, ska hon kunna eliminera den andra utan att det gör så mycket. Det är i takt med industrialismens praktiskt taget heltäckande framfart, till en centraliserad produktion, som budskapet om kärlekens, närhetens och familjegemenskapens betydelse trumpetats ut allt hårdare och med allt större uppfordran. Det samhälle som gjorde det hart när omöjligt för familjen att fungera som familj anklagar nu i brösttoner samma familj för att den inte fungerar som familj. Mår barnen inte bra, beror det på att föräldrarna inte älskar dem tillräckligt, ser dem tillräckligt, bryr sig om tillräckligt. Allt tjockare lager av föräldraengagemang ska överskyla den verkliga kärlekslöshet, som heter barnens förvisning ur all social delaktighet.(Man erinrar sig forna tiders familjepatriark, som kom hem om kvällen för att underrättas om allt otyg som barnen ställt till under dagen, varpå han utdelade kännbar bestraffning. Arma ungar, som måste vänta hela dagen på straff! Men den beramade föräldrakärleken, då - är det roligare att vänta på den hela dagen?) En upphettad känslohysteri gör ingen nytta. Ett materiellt överflöd - svenska förskolebarn har idag över 500 leksaker var - gör heller inte tillvaron meningsfull. Barn måste inlemmas i gemenskapen. Samhällets gränser måste rivas. Och det blir vi vanliga människor som river dem, inte makthavarna. Vi river dem i den främsta av drifter: överlevnadsdriften. Vi återerövrar våra liv. Det livet rymmer barnen. Vi lär inte göra det av välgörenhet, när den dagen kommer, och inte heller därför att vi medvetandegjorts och upplysts. Vi gör det av nödvändighet. Barnet ska vara mitt i händelsernas centrum. Men barnet ska inte vara händelsernas centrum.
Copyright: AnnaWahlgren
|