Död åt 5mm - The Controlled- Crying Method

Av Anna Wahlgren

Jag skriver dessa rader i polemik mot den sk femminutersmetoden eller skrikmetoden, som jag har förstått att många tillskriver mig, men som jag tar bestämt avstånd ifrån. Jag känner mig kallad att protestera å de små barnens vägnar.

Jag anser inte att små barn ska skrika sig till sömns. Jag anser inte att det kan försvaras på något vis i världen. På samma sätt som föräldrar förmodas göra det möjligt för sina spädbarn att äta – genom att servera bröstet, flaskan eller gröten och inte svälta ut dem – anser jag att föräldrarna ska förmodas göra det möjligt för sina spädbarn att sova genom att vagga dem, hjälpa dem till ro och inte trötta ut dem.

Skrikmetoden fungerar, liksom det i alla tider ”fungerat” att låta små barn ligga och skrika. Förr eller senare somnar alla barn. Det är bara att stänga dörren, gå därifrån, slå dövörat till och vänta ut dem. Eller också kan man tillämpa femminutersmetoden: gå in var femte minut och visa att man finns, har tåliga öron och inte tänker ta upp barnet eller göra något annat heller. För barnet gör det ingen skillnad vilket, törs jag påstå. Ungen har inte mycket att välja på annat än att skrika tills den kräks, slocknar i en hysteri som blir outhärdlig eller svimmar av utmattning. Så den somnar. Men i vilket skick?

Späda barn blir vettskrämda redan av sitt eget skrikande. Obehag är ett milt ord för vad skrikmetoden låter barnen ta med sig in i sömnen. De somnar mycket riktigt, men av uppgivenhet, och de sover därefter. De somnar inte i någon förnöjsam, rofylld trygghet. Sömnen och sänggåendet blir därför ingenting att se fram emot, även om de till slut upphör med sitt meningslösa skrikande. Medan de ”trappas ner” i timtal för att bli allt tröttare, är sömnen snarare något att bäva för och sänggåendet något att oroligt dra ut på i det längsta. Vilket innebär, i kombination med för lite sömn överlag, att minsta påfrestning - tandsprickning, en förkylning, en mardröm, vad som helst - betyder återfall i störda nätter.

När ”mina” mammor kommit tillbaka från min sova-hela-natten-kur för spädbarn och berättar för sin mammagrupp att deras barn börjat sova på nätterna, möts de av förtjust intresse, ungefär som när någon har gått med i Viktväktarna och lyckats gå ner tio kilo. Ett antal veckor senare, när alla träffas igen, väntar sig ingen att barnet fortfarande ska sova gott om nätterna. Det kan inte vara möjligt! (Banta är ju en sak, men hålla vikten är något helt annat…) Då kommer lilla avundsjukan in i bilden, och en känsla av att någonting är väldigt orättvist här. Varför sover hennes unge och inte min? Och fortsätter sova, trots nya tänder och både hosta och snuva …? Det visar sig att de flesta har prövat skrikmetoden, och ofta har barnet också börjat sova efter några nätter. Men fröjden har inte varat. Något har hänt, som förstörde allihop, och nu är man tillbaks där man var. Man ”orkar inte hålla på”. (Man vet nog hur man ska göra för att banta, men man ”orkar inte hålla på”. Möjligen ska man börja om på måndag …)

Jag har inte sett någon uppföljning på små barn som ”botats” med skrikmetoden. Hur ser den lyckosamma statistiken ut efter några månader, ett halvår? För att fortsätta bantningsjämförelsen – som inte är så sökt som den kan verka; mat och sömn betecknar likvärdiga livsvillkor – verkar det rent omöjligt att få ur Viktväktarna någon statistik på de lyckade bantningsresultaten ett år senare. Däremot är alla framgångsrika bantare så hjärtligt välkomna tillbaka efter sina ”återfall”…

Bantningsindustrin gör allt fetare förtjänster varje år. Jag kan inte undgå att fråga mig om det rentav finns ekonomiska intressen i små barns sömnproblem? Håller vi på att göra en liten industri av de små barnen, också på sömnens område, liksom bantningsindustrin gjort det av folks viktproblem? ”Återfallen” är i båda fallen legio, via för lite mat (livsnödvändigt fett) = otillfredsställt behov = brist; respektive för lite sömn = otillfredsställt behov = brist. Problemlösningen är tillfällig. Förändringen är ytlig. Resultatet är inte djupgående och blir sällan bestående. Och det tycks inte vara meningen heller. Övertyga mig gärna om att jag är sjukligt misstänksam! Men går det?

I små barns intresse ligger skrikmetoden inte.

Enkelt kan man fråga sig om man själv skulle vilja gråta sig till sömns varje kväll. Eller vrida sig av och an i sängen i ångest över hur man skulle få ihop till hyran, undgå konkursen, klara av amorteringarna, överleva skilsmässan, bli av med den molande värken, få mat på bordet i morgon – kort sagt, överleva. Natt efter natt likadant. Utan att få svar. Utan att få hjälp med en lösning. Utan att få lindring för sin oro. Ja, möjligen skulle ens partner komma in och ställa sig vid sängen var femte minut och tala om att han eller hon fanns. Men befatta sig med ens mardrömslika problem tänkte han verkligen inte göra! Borde inte åsynen av hans underbara person vara nog?

Små barn är inte gjorda av något annat än vi vuxna. Deras behov är allmängiltigt mänskliga. De vill sova gott på natten, precis som vi. De vill känna sig någorlunda nöjda och glada, när de kryper till kojs, precis som vi. De vill inte stupa av utmattning eller gråta förtvivlat, eller ännu värre, skrika hysteriskt när de ska försöka sova, lika lite som vi. Har dagen varit jobbig, vill de gärna ha det lite trevligt eller kul på kvällen, precis som vi, och helst dra på mun också. Det känns roligare att gå och lägga sig när dagen i alla fall har innehållit någonting, tycker de, precis som vi. De vill somna skönt och vakna utvilade, just som föräldrarna till små barn som inte sover skulle kunna ge sin högra arm för att få göra. En vuxen vill kunna räkna med lugna nätter, och det vill små barn också. Vi skulle inte orka med att halvt förtäras av oro varenda natt. Det gör inte de små barnen heller. De vill inte släpa på ständig sömnbrist, och det vill inte vi heller. Vi skulle inte stå ut med det i många veckor. De får göra det i månader.

Uttröttade spädbarn sover inte lugnt, hur mycket de än bärs omkring på nätterna eller ligger intill mamma i sängen och använder henne som napp, medan pappa sover på soffan. Med sina skrik fortsätter de fråga i förhoppningen om att få ett nöjaktigt svar, ett som befriar dem från oron för ”vargen” – den oro vi vuxna plågas av när vi våndas för hyran, konkursen, amorteringarna, skilsmässan och den molande värken. Vi kan inte sova gott så länge vi vädrar fara. Det kan inte spädbarn heller. Det som är helt avgörande för barnets nattsömn är vad man gör och hur man gör det. Blotta närvaron av ens må vara underbara person räcker inte på långa vägar för att övertyga spädbarnet om att vargen inte när som helst kan komma och ta det, oavsett om man väljer att visa upp sig var femte minut eller ha barnet i famnen hela nätterna.

Praktiserar man femminutersmetoden, överlåter man åt den lilla ungen själv att övervinna sin överlevnadsångest bäst det går, dvs fasa för ”vargen” så länge han eller hon orkar med det i sin hjälplöshet. Tar man i stället upp och tröstar, räddar man barnet undan vargen genom att i handling bekräfta hans eller hennes värsta farhågor: ”Det är livsfarligt att ligga i sängen! Det är livsfarligt att sova! Vi måste genast sätta oss i säkerhet! Fara hotar! Vargen står och gläfser precis här om hörnet med dreglande käftar!” Vore det trygghet, skulle ju barnet somna i ens famn och fortsätta sova så gott, tack vare allt ens tröstande.

Men barnet far efter verklig trygghet. Barnet vill förvissas om att vargen inte kommer och därmed kunna sova lugnt, själv. Precis som du, när du släcker de levande ljusen och låser din ytterdörr innan du går och lägger dig, för att inte behöva vara rädd för att huset ska börja brinna medan du sover eller att någon ska komma insmygande i nattens mörker och ta dig. Sedan kan du sova lugnt. Själv. Och sömnen är trots allt din egen.

Vargen finns. Den kan inte förnekas eller tröstas bort. Den måste betryggande stängas ute, och till den änden bygger sig människan boningar. Varje dag vidtar både du och jag och alla andra människor en mängd åtgärder, mer eller mindre medvetet, för att inte falla offer för vargen i alla dess skepnader.

Ett litet spädbarn kan inte vidta några sådana garderande åtgärder. Barnet är fullständigt utlämnat åt modern och ”flocken” som hans eller hennes överlevnadsgarant. Nyfödda ”vet”, precis som de ”vet” att de måste suga, att deras chanser att överleva på egen hand är obefintliga. Omklamringsreflexen t ex illustrerar den ”vetskapen”. Vid ett hårt och häftigt ljud slår barnet ut med armarna i en desperat gest: Håll mig! Nyfödda som bevisligen aldrig fallit är livrädda för att falla. Därför blir de omedelbart nervösa, när man handskas med dem osäkert och lösligt. De vill ha fasta, betryggande grepp. Ty vad händer om de faller till marken, ”vet” de? De dukar under. De svälter ihjäl, fryser ihjäl - eller också kommer vargen och tar dem på en gång.

Har man förstått detta, inser man att skrikmetoden eller femminutersmetoden är lika osportslig, för att inte säga grym, som det evinnerliga nattliga bärandet och tröstandet är missriktat. I båda fallen fjättras barnet vid sin överlevnadsångest i stället för att befrias från den.

Så hur gör man, då? Hur får man en liten unge att vilja lägga sig, sova så gott och vakna glad - och att i verklig trygghet fortsätta med det, natt efter natt, år ut och år in?

När ”mina” mammor kommit härifrån och barnen slagit ut som små blommor, rosiga och glada, brukar både omgivningen och expertisen vara nyfikna på hur jag gör. Vad är det för knapp jag trycker på? Var sitter den? ”Längst ner till höger åt vänster”, log en pappa, som insett att min lilla sova-hela-natten-kur inte låter sig förklaras på en kafferast. För hur berättar man om ”vargen” för folk som inte ens ser hur de själva ständigt skyddar sig mot vargen? Hur förklarar man barnets ångest för livhanken för experter som inte ens hör skriken av överlevnadsångest i närmsta fågelbo? Hur uppenbarar man sambandet mellan små barns livsfarliga sömnbrist, stress och överstimulans, och vuxnas fatala utmattningsdepressioner och utbrändhet? Hur lär man en grek tala grekiska?

Ändå bygger min sova-hela-natten-kur på urgamla traditioner, som fortfarande tillämpas runtom i världen. Dock inte längre här. Man vaggar och vyssjar de små barnen till sömns. Man hjälper dem i ro. Man bygger ett rikt personligt skyddsnät runt dem, som ska säkra deras överlevnad; man ”klistrar” dem inte dag och natt till modern enbart (för att sedan ta bort henne efter ett år). Man underhåller inte deras överlevnadsångest med sin egen eller omgivningens oro och oförmåga. Man stillar den med all trygghet man är mäktig. Den tryggheten betyder en flocktillhörighet som står för mat, sömn, beröring, beskydd undan vargen och tillvarons enkla förutsebarhet.

Västvärldens traditionslösa spädbarnsvård, som snart är helt i händerna på ett samhälle som aldrig varit, eller kan vara, någon särskilt bra mamma, lär oss att tröst, bröst och myspys ska ge säkerhet och lugn. Skriker då barnet förtvivlat i sin obesvarade överlevnadsångest, ska det letas fel på barnet! Eller också får väl barnet ligga där och skrika, bara man visar sig var femte minut? Västvärldens spädbarnsvård är, enligt min mening, respektlös, okunnig och gravt nonchalant.

I snart trettio år har jag hjälpt andras små barn att lära sig våga sova gott om natten. En månadsgammal baby behöver sex timmars sammanhängande sömn utan mat. Vid två månaders ålder ska natten vara åtta timmar lång, vid tre månader tio och vid fyra månaders ålder tolv timmar (eller elva eller elva och en halv, om nu det är mer praktiskt för de vuxna). Allra senast vid fem-sex månaders ålder behöver barnet vara i fred om nätterna (syskon stör dock inte), helst i annat rum. Det betyder inte att det måste vara tyst i huset; ljud och tystnad ska avlösa varandra naturligt. Men barnet ska inte kunna se, och därmed känna av, de vuxnas inblandning utifrån.

Den våldsamma centreringen 24 timmar om dygnet på spädbarnet (som redan vid den ”egentliga” födelsen vid ca tre veckors ålder vände sig utåt mot världen, berett att börja leva och flytta ut ur livmodern för gott) medför ofelbart oro. Barnet får för sig att någonting är fel. Man kan jämföra med sig själv på krogen: om man just satt tänderna i en blodig biff med härliga tillbehör och stod i begrepp att njuta ett glas av det goda vinet därtill, skulle man bli svårt störd om någon bara satt och vrålstirrade på en hela tiden från andra sidan bordet med ett ängsligt uttryck i ansiktet. I spädbarnsvård är det en mycket god idé att föreställa sig att man har sjutton andra bebisar i rummet intill, som också ska ha sina blöjor och sin välling, och därefter arton kor som ska mjölkas! Här kan man inte stå och hänga! Inom ramen för de fasta rutinerna behöver små barn begå sin värld och sitt liv på sitt eget vis. De är inte så betjänta av ens kärleksfullt överhettade känslosamheter som man kanske skulle vilja tro. Man bör akta sig för att tillmäta sin måhända underbara person alltför stor betydelse. I rutinerna har den, Gud förlåte mig, ingen betydelse alls. Då är det vad man gör, som räknas, inte vem man är.

Givna förutsättningar för god nattsömn är regelbundna måltider med ordentligt med mat, frisk luft, goda skratt och – ja! – glada, tveklösa vuxna.

Jag ska berätta hur jag har gjort. Jag måste nämligen ransonera mina personliga gracer hårt i fortsättningen, eftersom jag har blivit en ganska gammal dam. Mina sova-hela-natten-kurer kostar mig mer än bara sömnbortfall och inkomstbortfall. Den som arbetar ideellt råkar förr eller senare ut för snyltare, och det tycker jag inte om. Samhällets sömnkliniker som, vad jag förstår, tillämpar skrikmetoden (Controlled Crying Method) västvärlden över, är inte gratis. Också min verksamhet måste sponsras. Barnens glädje är min belöning, men föräldrar som låter mig betala för nöjet i tron att jag är någon sorts skattefinansierad semesterinrättning, får mig att beklaga samma barn. Kära Ida, Josef, Ella, Anja - man kan aldrig vara nog försiktig i valet av föräldrar! ( Henrik Pontoppidan .)

Min sova-hela-natten-kur omfattar fyra nätter och tre dagar. Hemma vidtar sedan den s k uppföljningsveckan, då den av föräldrarna som haft vakten avlägger rapport varje morgon. När som helst på dygnet kan föräldrarna då också ringa till mig, innan de riskerar att falla offer för sin egen oro och överföra den till barnet, vilket för barnet är liktydigt med fara. Vid uppföljningsveckans slut, om inte förr, sover barnet sina tolv timmar om natten (eller elva, eller elva och en halv, vad man nu har bestämt), men inte alltid. Först ca tre veckor senare sitter nattsömnen som berget.

På senare tid har jag varannan vecka tagit emot två barn åt gången i åldrarna fem till elva månader. Äldre barn har jag i regel lärt sova på plats i deras hem, eftersom barn över året är starkt präglade på sin ”flock” och förvirras av att förlora både föräldrarna och hemmet ur sikte samtidigt (något att betänka vid den svårt förtidiga gängse daghemsplaceringen).

Inför den första natten, som jag tar hand om ensam med mamman i ett annat hus, förhör jag mig om barnets tillvaro sådan den sett ut hittills. Jag skaffar mig ett underlag för det schema jag gör upp under natten. Barn och föräldrar som kommer till mig har fastnat i ett mönster där alla har lika negativa förväntningar, som de varje natt uppfyller åt sig själva och varandra. Det mönstret måste brytas. Min lilla sova-hela-natten-kur är ingen kortsiktig bananbantning (”Jag åt en banan, och så vägde jag mig, men jag hade inte alls gått ner i vikt!”). Den är en livsfilosofi. Man får beväpna sig med tveklös tilltro till både mig, barnet och sig själv. Sova-hela-natten-kuren hjälper inte bara barnet att sova något lite mindre eländigt än förut, vilket är vad föräldrarna som mest vågat hoppas på. Den förändrar livet.

Undantagslöst är barnen som kommer till mig kroniskt övertrötta. De är bleka och gnälliga, ofta tappert glada alldeles för korta stunder och nästan alltid sorgligt mörka under ögonen. Deras intresse är ganska svalt för både välling, puré och (den bedrövligen sötade) spädbarnsgröten. De har tagit sig fram på sitt bröstsnuttande alla tider på dygnet. En del har haft för vana att vakna fem-sex gånger under en niotimmars natt, andra upp till över tjugofem. Rekordet innehade en liten åttamånadersbaby, som till sist vaknat och skrikit i panik 36 gånger! (Paniken tillstötte efter två veckors stenhårda försök med femminutersmetoden.) Hon brukade dia sin mamma tre gånger i timmen nätterna igenom.

Gemensamt för alla barn jag tagit emot här hemma är att de aldrig sovit sammanhängande i mer än två, högst tre timmar. Därmed har inte mödrarna det heller. Men mödrarna hade förhoppningsvis en kraftreserv att ta av från tiden innan barnet föddes. Barn som hela lilla livet, efter den första ”smekmånaden”, får för lite sömn, kommer aldrig åt att bygga upp några reserver överhuvudtaget. Deras tunna marginaler blir mer och mer fatalt nerslitna, och slutligen - efter åtta-nio månader, om inte förr - brukar föräldrarna, som tidigare mest bekymrat sig över sin egen sömnbrist och krackelerande tillvaro, inse att detta inte är bra för barnet .

De har alla vänt sig till BVC för att få hjälp och funnit den hjälpen såväl förvirrad som förvirrande. Man har förklarat för dem att alla barn är olika; alla har inte så stort sömnbehov; små barn tar sig själva den sömn de behöver; barnet är nog bara socialt; det är så här att ha spädbarn; barnet hör hemma vid sin mammas bröst, osv. Alla har de fått papper på femminutersmetoden, prövat den men inte stått ut med barnets hysteriska skrikande. Somliga har ändå framhärdat i veckor och fått se hur den lilla sömn barnet faktiskt någorlunda pålitligt tog sig förut, förstörts också den. En del har hänvisats till spädbarnspsykolog, som inte kunnat hjälpa. (Man får minnas att de som verkligen fått hjälp naturligtvis inte kommit till mig.) Andra har blivit föreslagna ”rogivande” medicin åt barnet – neuroleptika, som är ungefär lika rogivande som narkos. Då har föräldrarna till sist slagit bakut.

”Mina” mammor får tala om hur de vill lägga natten, och även om ingen tror att de ska få se den drömmen gå i uppfyllelse, får de motivera sig. Vilka klockslag passar familjen? Vilka tendenser finns hos spädbarnet - morgontrött och kvällspigg eller tvärtom? För sedan ändrar vi nämligen ingenting i modern tid. Bara så kan det bli ordning i kaos: små barn måste tydligt få veta vad som gäller. Och jag försäkrar att det mesta med barn är mycket enklare än man tror, om man bara har ett mål för ögonen.

Vi räknar ut den sömn barnet har fått ihop sammanlagt per dygn förut och får fram förfärande fakta. En liten sjumånaders unge, som behöver ca 15 timmars sömn/dygn, har kanske fått klara sig på tio. En elvamånaders har kanske kommit upp i åtta-nio timmar sammanlagt, när det skulle ha varit 14. De allra flesta vuxna sover, eller behöver sova, ca åtta timmar per natt. Omsatt på dem skulle ”mina” spädbarns sömnmönster betyda fem timmars sömn, högst, alltså tre timmar för lite varje natt, i en obestämd evighet. Dessa fem timmars sömn skulle sedan inte vara sammanhängande utan splittras två, tre, fyra eller fler gånger av små kylskåpsräder, något litet TV-program, några varv myspys med nära och kära… Hur många vuxna skulle överleva det? Och hur länge? Mer än en tredjedel av alla barn 0-12 månader har stora sömnproblem idag och lider av svår stress.

Kvällsritualen tar sin början en timme före sängdags. Barnet badar, äter, skrattar, helst så att det kiknar – skrattet-till-go'nattet är väl så viktigt för barnets välbefinnande som vällingen eller bröstet. Barn på fem-sex månader läggs sedan på mage i flat liggvagn med ett vikt, omstoppat ”draglakan” av linne i stället för kudde. Så små barn ska ha andningslarm, och det får föräldrarna hyra innan de kommer. Större barn läggs i spjälsäng, också där med ett ”draglakan” som huvudgärd. Mamma med barnet på armen får bekanta sig med rummet en liten stund, släcka lampan, dra ner rullgardinen och öppna fönstret på glänt. Eventuell napp tar vi bort en gång för alla. Barnet glömmer den första natten.

Mamma får gå och jag lägger barnet tillrätta: lilla kroppen på mage, armarna upp, huvudet åt sidan, benen uträtade, tunt täcke eller filt över det hela. Sedan placerar jag ena handen över ryggen och ”buffar” med den andra i lilla rumpan med löst knuten hand, nerifrån och upp i lilla kroppens riktning, så att den får sig en rejäl skjuts för varje gång. På var fjärde buffning ger jag ett mjukt men stadigt, rytmiskt tryck över ryggen, och vid behov håller jag ett finger över nacken/huvudet samtidigt. Detta första besked i handling till ett litet barn som inte har en aning om vad som pågår, brukar ta sina modiga antingen 20 eller 45 minuter. Jag säger ingenting. Det här handlar om barnet och barnets sömn, inte om mig, om tröst eller om känslor överhuvudtaget. Buffandet gör snart den lilla kroppen helt avslappnad, vilket ju också är en förutsättning för att någon människa ska kunna sova.

Skrikandet avtar och upphör för att strax börja om igen; nya ”frågor” följer (eller förnyade desamma). Jag buffar inte hela tiden och inte på samma sätt. Ju starkare skrik, desto stadigare, rejälare och snabbare buffning; ju svagare skrik, desto mjukare och långsammare. Så fort barnet både är stilla i kroppen och tyst, men i god tid innan det somnar, avrundar jag med ett mjukt, avslutande tryck över ryggen, reser mig och drar en rytmisk godnattramsa i vänlig, saklig ton, medan jag lämnar rummet. Ramsan serverar jag i ett svep på fyra stycken efter varandra, möjligen sex: en när jag går från sängen, en på väg ut genom dörren och två eller fyra i dörrspringan utanför.

Godnattramsan, som används enbart nattetid, men alltid då och alltid densamma, utlöser snart rena betingade reflexen hos barnet, som lägger sig platt på mage och somnar. Så långt når vi naturligtvis inte första natten, men oftast redan andra eller tredje. (Spädbarn sover oslagbart skönast på mage och ändrar sällan den sovställningen, när de väl fått pröva på den.) Många föräldrar har tagit till sig min ramsa, som i all enkelhet lyder: ”Go'n a tti m e d sig, s o v så g o tt”. Den kan göras lätt och glad, betryggande och lugn, smeksam och söt, bestämd och småarg, ljus eller mörk, hög eller låg, sjungande eller tjatigt monoton - allt efter ”samtalets” natur. Som barnet frågar, så får det svar. Här upprättas en dialog med barnet.

Efter ramsan, som i början brukar framkalla förnyat skrikande, avlyssnar jag barnet noga. Mattas skrikandet gradvis av? I så fall är det att tolka som en reaktion på beskedet jag gav, och man kan inte förbjuda folk att reagera. Och bör inte göra det heller, ty små barns reaktioner ska överlag respekteras, inte tystas . Eller stegras det till förnyat oroliga, uppjagade ”frågor”? I så fall får jag ge förnyade svar - i form av betryggande påminnelser.

I det förra fallet väntar jag ytterligare och ger sedan en s k bekräftelseramsa, när barnet verkligen är helt tyst (men fortfarande innan det somnar). Den ramsan är lugn och fin och talar om för barnet att allt är bra och rätt, just så ska det vara, man ligger ner och somnar så gott, och man är inte ett dugg rädd för vargen, eftersom ingenting händer här annat än att man sover, i lugn och ro. Bekräftelseramsan får alltså bokstavligen sista ordet och är vad som ska följa barnet in i sömnen, just som en bekräftelse.

I det senare fallet ger jag, efter det första beskedet, så många betryggande påminnelser som någonsin behövs för att barnet ska känna sig övertygat om att jag klarar av att hålla vargen i schack. Jag lägger tillrätta igen, buffar igen, drar ramsan igen, lika många gånger som barnet ”frågar” - och en gång till, tills bekräftelseramsan kan sätta nöjaktig punkt och barnet somna i ro.

Barn i barnvagn ”vagnar” jag enligt samma princip: lägger tillrätta enligt ovan och drar vagnen rytmiskt och snabbt fram och tillbaka med en rejäl knyck i varje riktning, så att den lilla kroppen genast slappnar av. Tekniken får man öva upp precis som ramsan, och minnas att all ängslig, frågande försiktighet, när man försöker ge ett handlingens (eller ordens) lugnande besked, omedelbart förstärker barnets oro. Då är det verkligen fara på färde! Ju starkare skrik ju starkare oro, och desto stadigare, rejälare och snabbare måste man vagna. Ju svagare skrik, desto mjukare och långsammare behöver man vagna för att få barnet tyst. Och tyst ska barnet vara, avslappnat och lugnt. Det är hela tiden målet för hela verksamheten: små barn ska lugnas där de ligger så att de vågar somna tryggt. Jag slutar ”vagna” med ett sista mjukt tryck över ryggen och/eller några små, små snabba skakningar med vagnen, medan barnet fortfarande är vaket. Det stora genombrottet kommer när barnet inte längre förknippar insomnandet (eller tillfälliga små uppvaknanden senare, som barnet då självt tar hand om) med någon fara, som möjligen hotar.

Under natten vakar jag för att ögonblickligen kunna vara på plats och ge svar på allra första frågan, så fort barnet vaknar. Jag upprepar beskedet, påminner så många gånger som behövs och ger slutligen bekräftelseramsan, ända tills den tas emot med lugn. Första tolvtimmarsnatten (eller vad man nu har bestämt) kan de små barnen vakna oroliga både tio och tjugo gånger och ställa sina frågor i allt mellan en halv minut och en timme i stöten. Jag ger svar lika många gånger - och en gång till.

Andra natten brukar de små barnen sätta personligt rekord i sammanhängande sömn, även om det bara är fyra-fem timmar. Antalet gånger de vaknar och tiden de är vakna åt gången krymper med minst hälften.

Tredje natten krymper den lilla statistiken i sin tur till hälften. Nu sover det lilla barnet sammanhängande i sju-åtta-nio timmar, och den sammanlagda nattsömnen börjar närma sig den tänkta.

Fjärde tolvtimmarsnatten vaknar barnet inte många gånger – en eller två, tre eller ingen alls. Barnet tystnar genast på ramsan, även om han eller hon inte alltid somnar om med detsamma, särskilt inte under vargtimmen (sic!) på tidiga morgonkulan. Men ungen börjar känna sig trygg, också och till och med då. Han eller hon börjar våga tro att vargen faktiskt inte kommer, och tillåter sig nu att njuta av att ligga ner så skönt. Vid det här laget har buffningen ersatts helt av godnattramsan i dess olika tonfall. I fortsättningen är buffningen att betrakta som kristilldelning. Och då vill det till att man inte har ”fastnat” med den, eftersom små barn kommer på mycket snart att det är väldigt trevligt att bli buffad – ungefär som man som vuxen skulle njuta stort av att bli masserad hela natten… men det var inte riktigt meningen! Även godnattramsan utanför dörren riskerar att bli till trevlig underhållning, om den goda modern eller fadern inte tänker sig för. Ramsan ska ge besked, påminnelse respektive bekräftelse och inget annat. Den ska inte hålla barnet vaket.

Schemat jag skisserar för dygnet bygger på att barnet ska ha tillräckligt med sömn och tillräckligt med mat. Jag börjar med nattsömnen, som vi kanske förlagt till 7-7. Även efter en lång natt blir små barn trötta efter ca två timmar. Där spikar vi en lur på 45 minuter eller 1,5 timme. Naturliga sömnrytmspass är exakt 5 min, 20 min, 45 min, 1,5 tim, 2 tim, efter vilka det är lätt att väcka den lilla, om han eller hon inte vaknar av sig själv. Äta bör folk i alla format göra med minst tre och en halv, högst fyra timmars mellanrum, och högst under en halvtimme åt gången. Jag lägger in fyra mål plus nattslurken i form av kvällsflaska eller bröst, som kommer sist inför läggningen och kan följa redan en timme på middagen. Tidiga eftermiddagen får sig så en middagslur inplanerad på 1,5 timme eller vad som passar, beroende på det sammanlagda sömnbehovet. En sex-sjumånaders baby behöver ca 15 timmars sömn, en sju-åtta månaders 14,5, en nio-tio-elvamånaders 14 och en ettåring 13,5.

På morgonen får föräldrarna göra stor, härlig sak av det strålande glada mötet på utsatt tid. Nu börjar en ny, underbar dag! Det ska vara kolossalt trevligt att vakna, lika trevligt som det snart blir att somna, bland annat just därför. Schemat ska hållas med högst en kvarts marginal åt båda hållen, så att man kan pricka in ”väckningen” medan barnet verkligen sover eller åtminstone är tyst (men inte om och när barnet skriker; då är det frågor och svar som gäller).

Under sova-hela-natten-kuren genomgår de små barnen en metamorfos. De första två dagarna blir de så trötta som de verkligen är – en trötthet som naturens imperativ tidigare tvingat dem att sätta sig över. Hur mycket oro, stress och sömnbrist små barn än släpar på, måste de likafullt växa och utvecklas och lära och ta emot intryck med sinnena på högvarv, varje vaken minut. De kan inte ta sig någon mental vila, och de får ingen ro för sin tvingande bestämning. När de nu äntligen börjar få den sömn de behöver och därmed sin mentala vila, blir tröttheten snart sunt sömnig. De gnuggar sig i ögonen och gäspar. Blekheten viker. De får rosor på kinderna.

På tredje dagen brukar matkrånglet ge med sig. Aptiten ökar. Lilla magen kan få en chock och bli hård. Vi laddar med katrinplommon. Fasta måltider med tydlig början och tydligt slut – ”Tack för maten!” – underlättar livet. Klängigheten försvinner alltmer. Krafterna tilltar. Motoriken blir säkrare. Barnet ”pratar” med nya, förnöjsamma ljud, också från sängen ibland, och något vackrare finns inte att höra. Människan måtte ursprungligen ha börjat dagen med en sång!

Resan hit kunde vara väl så jobbig, medan samma resa åt andra hållet, på fjärde dagen, blir ett glatt och trevligt äventyr. Pappor som varit kvar hemma brukar utbrista, när de återser sitt barn: ”Det är ju en helt ny liten unge!” Snart formligen exploderar all möjlig utveckling. Hela familjen hamnar i en god cirkel, som blir lika självpåfyllande som någonsin den onda var. Och alla berörda förstår vad jag menar, när jag säger: Små barn ska njutas – och njuta själva.

Sova-hela-natten-kuren fortsätter med uppföljningsveckan hemma, som ska vara så lugn och enkel som möjligt. Då befäster sig rutinerna. Spridda rester av oron finns kvar: vargtimmen mellan 4 och 6 brukar vara seg att övervinna, vilket talar sitt tydliga språk. En eller två av dagslurarna söker ännu sin trygga form. Föräldrarna kan vara frestade att ändra på schemat innan det satt sig, men det vore lika förvirrande som att ändra på klockan innan barnet hunnit lära sig den. Barnet sover nu i eget rum, eller avskärmat i sängkammaren med ett mörkläggningsdraperi från golv till tak, eftersom föräldrarnas närvaro annars stör den lilla. Att barnet hör dem gör ingenting, tvärtom. Men att både se och känna av dem gör ungen tydligt orolig. Och/eller nyfiken, för all del!

Gammalt skräp kommer i dagen: diverse envisa åkommor, som hängt med i veckor eller månader, blommar ut och försvinner. I samma anda tar sig barnet ett återfall eller två i sin gamla eländiga överlevnadsångest, för att sedan ge den på båten. Ungen kan plötsligt bryta samman vid läggningen - nu är det slut på det roliga, och aldrig kommer det igen! Sedan inser barnet att det kommer mera roligt, i morgon, igen och igen… Tillvaron blir förutsägbar. Barnet somnar förnöjsamt. När ”mina” barn efter inalles en månads kur är så att säga färdiga, och överlevnadsångesten har vikt undan för verklig trygghet - den som barnen bär med sig i sig själva - händer det att de mitt under kvällsshowen kryper eller går till spjälsängen och ställer sig att titta vädjande på sina dagars ömma upphov: Lägg mig, tack! Föräldrarnas självkänsla och säkerhet växer i samma takt som barnets.

En månad efter kurens början har polletten ramlat ner över hela linjen. Barnet blir sin egen klocka. Schemat ger säkerhet åt alla parter. Folk har ett trevligt liv, som låter sig planeras och njutas. Barnet kan förutse sina dagar och hälsar dem med glädje. Skrikandet är borta. Sova och äta kan man nu göra var som helst, bara schemat med sina fasta tider gäller. Den goda nattsömnen har kommit för att stanna. Självständigheten är massiv. Solstrålen i huset är inte bara en trygg liten människa; han eller hon är också en fri liten människa, och vem som helst kan se det.

Och barnet har fått breda marginaler. Nu betyder tandsprickningen inget obehag – bara att det kliar, så det är skönt att gnaga på en sockerfri fullkornsskorpa. Motståndkraften är på plats. Vad som än tar emot, blir det inte oöverstigligt påfrestande som förut, när den lilla ungen var så slut att nästan allt blev för mycket (vid den tiden mamma aldrig kom ur nattsärken och började gråta vid blotta tanken på en hjärtlig släktsammankomst eller en glad kväll på stan). Barnet tar inget extra för en ny tand, en släng av feber eller, för den delen, den krävande balansakten i att stå. Och gå. Själv. Utan att vingla på trötta, osäkra ben. Utvilad tycker man bara det är roligt att leva!

Och så ska det vara. Små barn ska vara frimodiga, lyckliga och glada. Livsglädjen finns i dem. Livslusten finns i dem. Människan, med sin förhållandevis klena konstitution, har inte överlevt som art för att hon varit svag, hjälplös eller beklagansvärd. Hon har inte gjort sig till herre över jorden för att det varit synd om henne. Hon har inte fötts för att duka under, utan för att utforska, behärska och småningom förändra verkligheten, villkoren, världen. Den starka vilja hos små barn som föräldrar kan få för sig att gnälla över, är anledningen till att de själva går omkring här på jorden.

Naturligtvis går det att sabotera mitt arbete. Den som drabbas är barnet. Den överlevnadsångest det tog oss fyra dygn att stilla går att återföra till ruta ett på fyra minuter. Under uppföljningsveckan räcker det med att själv ställa ”frågor”, i förhoppningen att barnet ska ge en betryggande ”svar” - dvs överföra sin egen ängsliga, påträngande oro på barnet - för att han eller hon genast ska börja vädra fara. Igen. För om man som vuxen inte vet hur man ska garantera sin egen överlevnadstrygghet, hur ska man då kunna säkra barnets?

De små barnen skulle aldrig ta till sig min sova-hela-natten-kur så tacksamt som de gör, så fort de får nöjaktiga svar på alla sina oroliga frågor - och av en främmande människa dessutom - om det inte vore för att de ingenting hellre ville än att slippa frukta för vargen.

Och de föräldrar som genomfört min sova-hela-natten-kur, här eller hemma på egen hand, har alla lyckats om inte utrota vargen, så hålla honom betryggande stången. Deras barn får sin sömn. Natt efter natt, år ut och år in. (Mig veterligt har jag bara misslyckats med två av flera hundra barn, och de barnen hade ätit Theralen.)

Låter det krångligt? Verkar min lilla sova-hela-natten-kur komplicerad och krävande, tycker du?

Det är den. Den kräver personligt engagemang. Den kräver ditt hjärta, din kärlek och din koncentration. Den kräver din oförtrutet goda vilja, som sätter barnets långsiktiga intressen i fokus framför dina egna (och samhällets) kortsiktiga. Den bygger på en syn på barnet som människa av kött och blod, inte som ett fritidstillbehör, underordnat exempelvis arbetsmarknadens nyckfulla villkor. Små barn är inga gosedjur. De ska behandlas med kärleksfull respekt – i handling. Sova-hela-natten-kuren representerar en livsfilosofi som avkräver dig mänsklig lyhördhet, konstruktiv uppmärksamhet, obrottsligt personligt ansvar, eftertänksamt nytänkande och långsiktig framsynthet. Den kräver, kort sagt, betryggande föräldraskap.

Allt det jobbet slipper man med femminutersmetoden.

Gastsjön i maj 2002.