Månadens krönika september 2006

En hatad person (del  1)

Ett kulturhistoriskt dokument!

Här nedan följer ord för ord den dagisdebatt i TV hösten 1977, som delade svenska folket i två läger: för och emot Anna Wahlgren. Man kan saklöst påstå att lägret emot var större än lägret för. Och lägret var stort. Alla såg allt på TV på den tiden. Och det var en tid när det demonstrerades på gator och torg: ”Ropen skalla! Daghem åt alla!”

Detta var mitt första TV-framträdande. Jag var nygravid med mitt åttonde barn. Programmet hette Konfrontation och sändes från Malmö. Två meningsmotståndare skulle diskutera på egen hand under halva programtiden. Sedan skulle programledaren samt två redaktionsmedlemmar delta under den andra halvan. Daghemsföreståndarinnan Anna-Lisa var självklart för daghem, jag emot, och de övriga tre, som framgår, för. Fyra mot en, alltså. Jag fick stort stöd efteråt och mängder med uppmuntrande brev, men jag fick också ett formligt hat över mig, som lever än!

Många av er forumister och andra besökare/föräldrar på detta forum, liksom på andra föräldraforum, har förundrats över att redan mitt namn kan väcka så ont blod i vida kretsar. (Dock bara i Sverige. Utomlands har man ingen aning om att man ska hata Anna Wahlgren...)

Här har ni förklaringen.

Programledaren Per: ”Bakgrunden till det här är att Anna genom sin kolumn i Aftonbladet i somras ställde till ett våldsamt rabalder då hon gick till angrepp mot daghemsidén; ett mycket fränt angrepp, tycker jag man kan påstå. Som väckte våldsam protest. Aftonbladets insändarsida översvämmades av artiklar, främst angrepp mot Anna, och det var faktiskt inga dåliga snytingar. ’Wahlgren är barnens fiende nummer ett’, ’Världen ser inte ut som i noveller, Anna Wahlgren’, ’Wahlgren skriver trams om dagis’… En utav dem som protesterade var alltså Anna-Lisa, och hon skriver bland annat i sin artikel att Anna visar ’en bottenlös okunnighet om den reella verklighet som omger oss’. Upplagt alltså för konfrontation! Så hoppas jag att ni fördelar tiden här emellan er så rättvist som möjligt, nu när ni ska sköta den saken själva. Alltså: daghem eller inte daghem – hur tar vi bäst hand om våra barn?”

Anna till daghemsföreståndaren Anna-Lisa: ”Då vill jag först fråga dig, varför ska friska människor överhuvudtaget vårdas på institution?”

Anna-Lisa: ”Då vill jag svara dig att jag anser inte att barn vårdas på institution. Jag anser att barn är på institution, och det är en del av deras liv.”

Anna: ”Varför är de på daghemmet?”

Anna-Lisa: ”Av flera olika orsaker… De allra flesta är det väl därför att deras föräldrar jobbar.”

Anna: ”Vi kan alltså komma överens om att barn är på daghem därför att deras föräldrar arbetar. Det är alltså en fråga om att lösgöra arbetskraft. Om samhället vill ta båda föräldrarnas arbetskraft i anspråk, måste samhället också ta hand om barnen. Vi kan alltså komma överens om att det inte alls handlar om barnens bästa, utan det handlar om arbetsmarknadens bästa?”

Anna-Lisa: ”Nej, jag tycker inte vi kan komma överens om det. I dag så är det faktiskt så här, att det är väldigt, väldigt många föräldrar som medvetet vill ha daghem för sina barn, därför att de tycker att barnen behöver vara tillsammans med andra barn, de behöver vara tillsammans med andra människor. Eftersom hemskt många utav dem saknar det här som Rita Liljeström kallar det sociala nätverket, väljer de faktiskt daghem, och de väljer det ganska medvetet för sina ungar.”

Anna: ”Och hur kan vi få ett socialt nätverk, som du säger, för barnen, när vi sätter barnen i en tillrättalagd barnvärld? Daghemmet är ju en isolerad, tillrättalagd barnvärld som är helt avskuren från verkligheten i övrigt.”

Anna-Lisa: ”Jag tycker inte att daghemmet är så avskilt nuförtiden från den övriga världen. Jag tror att det är någonting som vi diskuterar väldigt mycket, både föräldrar och personal, att daghemmet inte ska vara en isolerad värld. Och det är klart, på sätt och vis kanske den är det litegrann, och vi försöker bryta den isoleringen, och framför allt genom att föräldrarna själva hjälper till med det.”

Anna: ”Vi vet ju att när det är goda tider, alltså högkonjunktur, så blir det fart på daghemsutbyggnaden. Vi vet att när det är dåliga tider, som nu, lågkonjunktur, då avstannar daghemsutbyggnaden. Det blir inte så viktigt längre. Kvinnans arbetskraft är inte lika attraktiv. Visar inte det att daghem eller inte daghem är en fråga om konjunkturer och inte om vad som är barnens bästa?”

Anna-Lisa: ”Nej, jag kan inte hålla med dig om det här, alltså. Därför att åtminstone i Stockholm, men jag antar att det är likadant här nere i Malmö, finns det nu grupper av föräldrar överallt alltså, som jobbar för att vi ska få fler daghem, och det kommer alltså, observera, från föräldrahåll, de vill just att barnen ska vara på daghem när de jobbar.”

Anna: ”Men om vi nu bortser från föräldrarna och fokuserar barnen, så är det tre saker som jag skulle vilja fråga dig om. Jag tror alltså inte att daghem är bra för barn. Jag tror att daghem är riktigt dåligt för barn. Och det är tre saker där som jag skulle vilja fråga dig om, men jag skulle gärna vilja ta dem i ett svep, och att vi sedan kunde ta punkt för punkt. För det första tror jag att daghemmet är en konstlad värld, som isolerar barnen från verkligheten, alltså från samhället i övrigt, och det tror jag hämmar barnen socialt. För det andra så tror jag att daghemmet är en kärlekslös värld, för arbetet där är ju inte något kall. Det tror jag hämmar barnen känslomässigt. För det tredje så tror jag att daghemmet förstör någonting som är oerhört viktigt för barnen, nämligen leken. Därför att där blir leken sitt eget ändamål och förlorar sin mening. Och det tror jag hämmar barnens mentala utveckling. Alltså, jag tror att daghemmet hämmar barnen socialt. Vad säger du om det?”

Anna-Lisa: ”Du tror att… Ja, det… Jag tycker att det här visar att du vet väldigt lite om daghem, egentligen. Jag tycker inte att det hämmar dem socialt. Vad du menar med att hämma socialt… Vill du förklara det lite mera?”

Anna: ”Eftersom daghemmet är en isolerad företeelse, det är en tillrättalagd barnvärld; barnen är där för att de ska vara någonstans eftersom föräldrarna arbetar. De vuxna som är på daghemmet är där för att se efter barnen. Var i verkligheten ser det ut på det viset, annat än på daghemmen?”

Anna-Lisa: ”Jamen vi ser inte på det så där som att vi vårdar barn och ser efter barnen, alltså. Vi lever faktiskt tillsammans med barnen på dagarna.”

Anna: ”Ni gör ingenting som är väsentligt för er själva där. Alla de sysslor som är väsentliga för er, alltså till exempel att gå till tandläkaren, eller gå och handla, gå hem och tvätta… alla de sysselsättningarna är utanför daghemmet. På daghemmet är ni för att ta hand om barnen.”

Anna-Lisa: ”Men vi tar med ungarna ibland. Jag menar, det gör vi faktiskt.”

Anna: ”Tar ni inte ut barnen på det som ni tror är bäst för barnen, i stället för att ta ut dem på det som ni måste göra? Alltså i stället för att ta in dem i er egen verklighet?”

Anna-Lisa: ”Det är klart att vi kan ju inte ha barnen hemma hos oss hela dagarna, det kan vi ju inte. Men däremot kan man ju mycket väl ta hem barnen, och det gör vi också.”

Anna: ”Gör ni? Vad händer om ett barn inte blir hämtat efter arbetsdagens slut?”

Anna-Lisa: ”Då väntar vi… Det har jag faktiskt varit med om. Då väntar vi tills… Vi väntar ett tag. Och får vi inte tag i föräldrarna, så tar vi naturligtvis hem det till oss själva. Vad ska vi annars göra?”

Anna: ”Efter vad jag vet så är era instruktioner de att ni ska ringa till barnavårdsnämnden, och barnavårdsnämnden ska dyka upp i form av en barnavårdstjänsteman och placera barnet någonstans under natten. En människa som barnet, en ettåring till exempel, aldrig har sett, ska ta hand om barnet och placera det någonstans under natten där barnet aldrig har varit. Hur förklarar ni det för en ettåring? Jag menar, det har inte att göra med ett kall…”

Anna-Lisa: ”Nu tycker jag vi ska prata om verkligheten som den är. Jag har jobbat i trettio år på det här jobbet. Jag har inte jobbat på daghem hela tiden, men jag har jobbat i cirka fem, tio, femton år; jag har faktiskt varit med om de här situationerna ett par gånger, och det är självklart att den som varit sist har tagit hem barnen till sig. Och all right, om vi har gjort det mot instruktionerna – instruktioner som jag inte har en aning om – och det är ju det här du säger, alltså… Du tar bort… Du tar bort till exempel föräldrarna ur det här. Jag tänker på vad som händer på vårt daghem, va. Unga föräldrar med ett barn till exempel, som bor i innerstan, och som inte har någon; väldigt torftig miljö i det... Och ifall vi tänker på, de har till exempel inga släktingar, inga grannkontakter, och de… Så kommer de till dagis, och sedan så händer det faktiskt väldigt, väldigt ofta att de genom barnen blir bekanta med varandra. Att barnen knyter kontakter och går hem till varandra, att föräldrarna blir bekanta på det sättet, alltså. Den biten har du tagit bort ifrån…”

Anna: ”Barn har i alla tider kunnat knyta kontakter. Varför ska det gå via myndigheter, varför ska det gå via ett stort system av barndaghem?”

Anna-Lisa: ”Men hur ska du klara dagens situation? Var har du dem nu som kan ta hand om barn, som barnen kan vara hos? I storstaden till exempel?”

Anna: ”I vartenda höghus har jag minst fyra, fem eller sex människor som inte är yrkesarbetande.”

Anna-Lisa: ”Är du säker på att de vill ta hand om barnen?”

Anna: ”Varför skulle de inte vilja det? Vi är väl överens om att det inte finns något mera meningsfullt än att arbeta med barn?”

Anna-Lisa: ”Jamen det kanske inte alla tycker…”

Anna: ”Tror du inte?”

Anna-Lisa: ”Jag kan inte tänka mig att alla…”

Anna: ”Om en gammal människa kan leva i det här landet, och dö, och ligga död i sex månader… Om en gammal människa kan gå i tre, fyra timmar varje dag för att komma till en kvartersbutik, där det finns någon som kan säga god dag och växla några ord… Om ensamheten är så utbredd i det här landet, tror inte du då att det kunde vara av ett ganska stort värde att generationerna förenades igen?”

Anna-Lisa: ”Jag tror också det, faktiskt. Och vad jag reagerade så våldsamt på i dina artiklar, alltså, det är… Jag tycker också… Jag skulle också vilja ha det samhälle som du vill ha, va. Men jag kan inte se att daghemmen skulle vara ett hinder för det. Jag är övertygad om att daghemmen kan hjälpa till med det. Därför att där finns det vanliga människor. Visserligen säger du att när man har betalt så kan man inte ge värme, ömhet och känslor till barn, och det tycker jag är så horribelt, alltså, att säga någonting sådant. För det vet jag att vi kan göra på daghemmen. Och vi knyter kontakter, vi får kontakter, som jobbar på daghem, med föräldrar, vi får kontakter med barnen, och föräldrarna och barnen får kontakt med varandra. Och barnen får kontakter med varandra, som håller i skolan, alltså. Och det skulle väldigt många barn, i dagens Stockholm åtminstone, inte få om de inte vore på dagis.”

Anna: ”Ju fler institutioner vi upprättar, desto större blir ju avståndet mellan människor. Det måste vi vara på det klara med. Om vi sätter gamla människor på ålderdomshem så att de försvinner ur vårt synfält, och om vi sätter barn på daghem så att de försvinner ur vårt synfält, så är det självklart att dessa gamla och dessa barn ingår inte längre i vår dynamiska vardag. Vi vet ju redan nu att vi är väldigt förvirrade inför gamla människor, vi vet inte riktigt hur man talar med gamla människor, därför att det är så länge sedan vi såg några gamla människor. Det är alltså vad som kommer att hända med barnen. Och redan nu så finns det en uppenbar förvirring inför beteendet mot barn. Vad säger man till en unge? Vi är alltså inte vana vid längre att ha gamla människor i vår vardag, och inte heller små barn i vår vardag, utan vi tror att det här är någon sorts främmande djur som man måste behandla på ett särskilt sätt. Och sedan, vad gäller den där kärlekslösheten som jag anklagar daghemspersonalen för att ha, så vill jag betona att det har ingenting alls att göra med era ambitioner; ni gör säkert ett utomordentligt arbete, ni har enormt höga ambitioner, och ni ger barnen allt ni kan någonsin tänka ut att de behöver. Icke desto mindre finns det ett strukturellt hinder, därför att om jag får ett fosterbarn, så måste jag med nödvändighet spärra mitt känslomässiga engagemang, hur gärna jag än vill överösa detta barn med kärlek och omsorger, för jag måste skydda mitt eget känsloliv. Du har själv sagt att när man börjar jobba på daghem, så gråter man på nätterna, därför att man mister de barn som man fäst sig vid. De försvinner, och de försvinner för livet. Och du har själv sagt att man inte kan ligga och gråta på nätterna. Vad betyder det? Jo, det betyder naturligtvis att man måste spärra sitt engagemang. Man måste alltså lägga ett professionellt engagemang på barnet, inte ett personligt. Precis som inom alla andra vårdyrken.”

Anna-Lisa: ”Alltså, jag… Jag håller inte med dig om det här. Det är klart, att när man är ny, så engagerar man sig då intensivt i varje barn, alltså, och det är klart att det kan man väl inte göra, precis likaväl som man inte kan gå ut i livet med alla människor som man möter. Jag har också lärt mig under ett långt liv här med alla ungar på dagis att väldigt många av dem finns kvar. Jag kan inte förstå hur man… När det handlar om barn… Barn bryter igenom spärrar, alltså! Och barn får oss att engagera oss! Och att man skulle kunna jobba i det här jobbet utan att ha ett icke professionellt engagemang, det förstår inte jag. Men du vet väldigt lite om daghem. Jag undrar var du har fått alla de här sakerna ifrån, som du säger. Har du själv någon erfarenhet av daghem?”

Anna: ”Utgångspunkten för daghemmet, det är den som är felaktig. Om jag har att göra med två makar som tänker flytta ihop, och den ena är stum och den andre är döv, så behöver jag inte vara där för att veta att de kommer att få svårt att tala med varandra. Daghemmet har uppbyggt sin verksamhet på en konstruerad verklighet, som i själva verket inte alls går ut på att verka för vad barnen behöver och vad som är bäst för barnen, utan som går ut på att förvisa barnen till en särskild barnvärld, och att utestänga dem från den verklighet som gäller för oss andra. Det är alltså strukturella skäl som gör att daghemmen inte fungerar.”

Anna-Lisa: ”Vem är det som är stum, och vem är det som är döv? Det sker… Ja… Jag menar, det sker ju väldigt mycket inom daghemmets värld. Vi lagar mat, städar, vi gör alla de här sakerna som görs i ett hem…”

Anna: ”Det är inte ni som städar. Det är inte ni som lagar mat. De som gör det syns inte för barnen. Hela frysen är full med färdigförpackad mat. Barnen kommer inte i kontakt med de enda aktiviteterna som är väsentliga för daghemmet, nämligen städning och matlagning. Resten är bara pyssel för ungarna. Att hålla kvar ungarna på barnnivå!”

*

Programledaren Per: ”Vi har lyssnat på er och vi har lite frågor till er. Fick ni säga det ni tyckte var väsentligt?

Anna-Lisa: ”Nej.”

Anna: ”Inledningsvis.”

Per: ”Jaja, det är ju lite tid kvar. Det är väl en bra form det där, annars, att få sitta ostörda och prata, utan någon som… någon som styr.”

Anna-Lisa: ”Jag ska bara hämta mina cigarretter.”

TV-reportern Birgitta: ”Du lät så ilsken, Anna.”

Anna: ”Jaha. Ja, jag kan inte hjälpa det.”

Birgitta: ”Varför det?”

Anna: ”Ilsken eller engagerad, det är bara att välja.”

Programledaren Per: ”Jamen är det samma sak? Du lät arg.”

Anna: ”Nej, men det är en fråga om… Jag kan inte… Om jag engagerar mig, okej, om någon tycker jag låter ilsken så får väl den tycka det. Det är mitt sätt att tala när jag är engagerad.”

TV-reportern Birgitta: ”Jamen jag blir så förvånad, för jag har aldrig hört dig låta så. Men vi kanske aldrig har varit engagerade!”

Anna (till Anna-Lisa): ”Tycker inte du att det är märkligt att barnstugeutredningen, som alltså ligger till grund för arbetet på alla daghem… Det står inte ett ljud om varför, och på vilket sätt, daghemmet skulle vara en bra miljö för barnen.”

Anna-Lisa: ”Hördu du, jag har faktiskt aldrig tänkt på det som du säger, men det kan hända att det är så enkelt som att de som satt på barnstugeutredningen, de kanske visste ganska mycket om daghem, och kanske redan tyckte att det är en bra miljö för barnen. Men det kan vara, observera, kan vara en bra miljö för barnen.”

Anna: ”Där finns alltså ingen teori om daghem. Där finns heller ingen teori om barnens utveckling på daghem. Där finns inte heller någon teori om det som är specifikt för daghem, alltså kollektiv barnuppfostran. Där finns fromma förhoppningar. Det kan jag också ha hemma hos mina ungar. Men hur ser verkligheten ut? Barnstugeutredningen, det är ungefär som att säga att alla människor bör gå på bio varje dag, utan att man talar om vad en bio är för någonting, utan att man har en aning om vad det är för film som visas, och utan att på något sätt tala om varför folk skulle må bra av att gå på bio varje dag. Och jag tror att anledningen till att man inte kan tala om varför, det är helt enkelt att skälet är att man inte kan vara hemma. Därför måste man gå på bio.”

TV-reportern Ingvar: ”Anna, du har pratat så väldigt mycket nu om… kritiskt om daghem. Du har sagt väldigt lite om vad vi ska ha i stället. Du har sagt att i vartenda höghus finns det en massa människor son kunde ta hand om barnen… Hur ska det praktiskt gå till, då?”

Anna: ”Praktiskt ska det gå till så som jag föreställer mig att det gick till i det gamla bondesamhället. Vi har inte det gamla bondesamhället kvar, men vi har alla människorna kvar. Vi har lika många gamla människor som vi hade då. Vi har lika många icke yrkesaktiva som vi hade då. Vi har – för att inte säga fler! – gamla, ungdomar, förtidspensionerade och så vidare, alltså icke yrkesaktiva. Det är de människorna som ska tas i bruk.”

TV-reportern Birgitta: ”Men tror du att alla sådana människor är intresserade av att ta hand om barn? Det tror jag inte alls. För jag vet att just den här drömmen man har att pensionärer, som då är en speciell grupp, de tycker väldigt mycket om att passa barn, och det har jag varit med om på en del dagis att man har försökt att aktivera pensionärer, och de tycker om det ett tag, men sedan vill de också ha sin fritid och sitt liv. Det är ju inte så självklart att de tycker att det är så roligt att starta med det där igen, eller de förpliktelser det innebär att varje dag vid olika tillfällen ställa upp för barn… För det krävs ju faktiskt, när det är yrkesarbetande, att det inte bara är när en pensionär har lust.”

Anna: ”Nej visst, men jag tror att från början och i alla tider, utom nu, så har det varit någonting väldigt naturligt och väldigt normalt och värdigt vanligt att generationerna har hjälpts åt, att generationerna har levt tillsammans.”

TV-reportern Birgitta: ”Men nu lever vi i ett modernt samhälle. Jag tycker att någonstans så… När du talar om att man ska göra det annorlunda, och det är barnen i centrum och allting, och det kan väl vara väldigt riktigt, men genomför man det du talar om, då kräver det alltså att väldigt många kvinnor i dag ska gå tillbaka från sina yrkesliv till sina hem, och då är det alltså på bekostnad av kvinnan i dag. Vi ska alltså stiga tillbaka i jämlikhetshänseende.”

Anna: ”Att tro att om daghemmen skrotades, att tro att alla kvinnor då skulle störta tillbaka till sina hem, det är ungefär lika naivt som att tro att alla Volvoarbetare skulle bli bönder, om Volvo slog igen. I samma stund som det saknas pengar, till daghem, till familjedaghem, till barntillsyn överhuvudtaget, då skulle människor, precis som under oljekrisen, börja hjälpas åt, därför att det skulle bli nödvändigt.”

Programledaren Per: ”Men är det inte så att du förväxlar verkligheten med en önskedröm? Jag tycker att din metod är ungefär som att säga ’tänk vilken underbar värld det kunde vara, om det inte fanns vapen, och hur fint skulle inte det här samhället vara om det saknades alkohol… Daghemmet är ju ändå i den verklighet vi lever i en absolut nödvändighet! Och det som Ingvar frågade… Vad gör du i stället? Du kan väl inte drastiskt säga ’skrota daghemmen’, för du måste ju ha någonting i stället?”

Anna: ”För det första ska vi ha klart för oss att daghemmet är ett helt oplanerat resultat av en historiskt nödvändig utveckling, nämligen den kapitalistiska produktionsordningens framväxt.”

TV-reportern Birgitta: ”Nej, det stämmer inte!”

Anna-Lisa: ”Neej!”

Anna: ”Det gör det visst, det. Och det har inte jag hittat på själv, utan det hämtar jag bl a från Otto Steigers analys av daghemmet i Ord&Bild. Otto Steiger är alltså ekonomisk historiker, som visar att i den kapitalistiska världen, inte bara i Sverige utan i hela den kapitalistiska västvärlden, så har daghemmet kommit fram som en biprodukt av det industriella samhället, som behöver ta den kvinnliga arbetskraften i anspråk. Vi såg alltså under sextiotalet här att kvinnorna behövde komma ut i produktionen; på samma gång kom det en massa invandrare, som behövdes också för att få igång produktionen, och då, om samhället vill ta den kvinnliga arbetskraften i anspråk, då måste också samhället ordna med barntillsynen.”

TV-reportern Birgitta: ”Jag tror inte han menade på det viset. Jag känner honom personligen.”

Anna-Lisa: ”Du pratar hemskt mycket om det kapitalistiska samhället.”

Anna: ”Ja, vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle. Det är vi väl överens om?”

Anna-Lisa: ”Jo, men det finns socialistiska samhällen också, och där har daghemmen en ganska stor plats, alltså.”

Anna: ”Ja, men den stora skillnaden…”

Anna-Lisa: ”Är vad då?”

Anna: ”Att i Sovjetunionen till exempel så har daghemmen framsprungit ur en ideologisk föreställning om vad som var bäst för barnen. Barnen integrerades i en utbildning. I ett ideologiskt sammanhang som vi inte har här. Det finns ingen målsättning och ingen inriktning för daghemmens verksamhet i Sverige. Vad lär ni barnen på daghemmet till exempel? Vad syftar ni till i ert arbete?”

TV-reportern Birgitta: ”Har du sett vad man lär barnen på daghemmen i östblocket?”

Anna-Lisa: ”Får jag svara på det! Därför att… Om vi ska säga så här… Du frågar vad vi lär barnen, alltså. Vad lär du dina barn, när du är tillsammans med dem? Vi är tillsammans med våra barn, och vi utgår, försöker åtminstone att utgå, från oss, och dem. Jag vet att det är ute nu att säga en dialog, va. Men det… Jag tycker det är en väldigt fin grej att säga det. För det är det vi försöker på daghemmen, att i vår samvaro utgå ifrån barnet och oss själva, alltså, och av det kan det bli något väldigt dynamiskt och fint, och det är det på daghem.”

Anna: ”Jag väntar fortfarande på din kommentar till det faktum att daghemmet är en konstruerad värld, som är skild från samhället i övrigt, som är skild från verkligheten.”

Programledaren Per: ”Men i så fall, så kan man ju säga att en massa saker här i världen är konstruerade! Är det inte så att du är offer för någon sorts romantisk idealsituation, som vi tyvärr inte har? Det finns ju massor av företeelser i vårt samhälle, som på motsvarande sätt kan beskrivas som en konstruktion. Och skulle jag för ett ögonblick få föra ner det här på ett lite mera personligt plan och lämna ideologi och den här målsättningen… Det är ju så, att dagis är… Det är två saker som är bra med dagis. Det ena är att… Och det är oftast mamman då, som… Mamman, om hon har ett yrkesliv, hon kan gå ut och jobba, och hon, som det heter, kan förverkliga sig själv, för hon trivs med sitt yrke kanske, och för det andra då, så kan barnet vara på ett ställe där det mår bra. Det är ju den erfarenheten som vi, som har haft barn på dagis, ändå har. Du har ingen erfarenhet av dagis. Min enkla, och den är kort men ändå, erfarenhet av dagis är att mamman får tillfälle att bedriva sitt yrke, och lillkillen som är ensam hemma annars, han mår väldigt bra. Mådde utmärkt! Trivdes på dagis! Och utvecklades på dagis. Det är ju den erfarenheten vi har. Hur vill du kommentera det?”

Anna: ”Jag vill kommentera det så här, till exempel, det som jag försökte ta upp därinne, och som vi inte hann komma in på. Jag tror alltså att daghemmet till exempel förstör någonitng som är väldigt viktigt för barnet, nämligen leken.”

Programledaren Per. ”Ja, det var inte aktuellt i det här fallet.”

Anna: ”Jo, det är det! Det är en mycket…”

Programledaren Per: ”Du kan väl inte påstå det om mitt fall!”

Anna: ”Jo, det kan jag.”

Programledaren Per: ”Jag har varit på dagis, och han lekte glatt vidare efter dagis!”

Anna: ”Jag trivs också väldigt bra på Gröna Lund hela dagarna. Men jag skulle inte komma på idén att påstå att det utvecklar mig som människa, eller att det gör mig hänsynsfull eller att det gör mig mogen intellektuellt. Jag har väldigt kul, va, visst; det är ingen tvekan om att en väldig massa barn har väldigt skoj på daghem. Men för leken, som är en central faktor för barnets mentala utveckling, så behövs det tre saker. Ingen av de sakerna finns på daghemmet. Det första som behövs, det är de vuxna identifikationsobjekten. Man kan inte på ett daghem identifiera sig med en vuxen därför att den vuxna som är där, är där för att passa barnen, inte för att leva sitt eget liv. Där faller den grejen. För det andra så behövs det en verklighet, som man kan bearbeta, som man kan orientera sig i, som man kan lära sig behärska; det går inte heller, därför att på daghemmet förekommer ingen verklighet, utan det förekommer en tillrättalagd värld för barnen. Verkligheten finns inte. För det tredje så behövs det lugn och ro, stillhet, möjlighet att utveckla tankeverksamhet. Du kan själv tänka efter vad för stora tankar du kan skapa i ett rum där det ständigt springer folk in och ut, där du ständigt blir avbruten, där du ständigt blir störd. Inga möjligheter. Daghemmet är alltså ungefär som om vi vuxna skulle tillbringa tio eller tolv timmar på Gröna Lund hela dagen; visst är det kul, men det utvecklar oss inte, det gör oss inte till mogna människor och det gör oss alldeles definitivt inte till någon sorts hänsynsfulla människor.”

Programledaren Per: ”Det är ju smått fantastiskt…”

Anna: ”Det är underhållning!”

Programledaren Per: ”Det här med Gröna Lund, det tycker jag verkligen visar att du aldrig har varit på ett dagis. Anna-Lisa! Vad var det du ville säga?”

Anna-Lisa: ”Ja, jag… Jag är nästan förstummad… av den här argumenteringen… Jag tycker att den är så horribel, på något sätt, för att… Du säger att det inte finns verklighet på dagis, alltså. All right, vi ska ner då, gå ner till de små barnen, va, som behöver… som lever sitt liv där nere, alltså. De pottas, de gör alla de här… Jag menar, det är så mycket av vård de behöver, de leker, och de tar kontakt med varandra för det gör faktiskt små barn också, och när de gör det, så kommer de i konflikt med varandra ibland, och de lär sig… känna varandra, de lär känna de vuxna som har hand om dem, de får verkligen uppleva allt det som är livet för dem, alltså. Jag kan inte fatta vad du menar med att det är sådan fantastiskt konstlad värld, och jag säger igen, alltså, att barn bryter igenom, vi kan inte stå där… Och i och med att du säger… I och med att vi har betalt, va, för det har du också sagt, så kan vi inte ge varken värme eller känsla eller ömhet eller någonting sådant…”

Anna: ”Det kan ni visst ge, ni kan ge det till en viss tid på dagen, men sedan är det slut, därför att då ska ni gå hem.”

Anna-Lisa: ”Men då finns ju föräldrarna!”

Anna. ”Ja, då finns föräldrarna, men vi ska ha klart för oss att vi lever i ett samhälle där föräldrarnas intressen står i strid med barnens intressen. Föräldrarna är trötta efter en lång arbetsdag och behöver vila sig. Föräldrarna vill gärna att barnen inte ska sova middag så länge på daghemmet för att de ska sova längre på kvällarna.”

Anna-Lisa: ”Jag tycker tvärtom, jag.”

Anna: ”Är inte det ett ganska klassiskt…”

Anna-Lisa: ”Tvärtom, de grälar på oss för att de inte sover, därför att de vill…”

Anna: ”Jaha.”

TV-reportern Birgitta: ”Men Anna…”

Anna (till Anna-Lisa): ”Då skulle jag vilja fråga dig vad du har för kommentarer till det faktum som har visat sig till exempel i Jönköpings kommun, där var tredje sexåring som har vistats på daghem visar grava psykiska störningar i form av dålig vuxenkontakt, dålig barnkontakt, utpräglad aggressivitet, utpräglad ängslan, utpräglad motorisk oro, och utpräglade svårigheter vid skolstarten.”

Anna-Lisa: ”Det kan jag i och för sig inte svara på, för att… Jag kan inte svara på en undersökning som är gjord i Jönköping.”

Anna: ”Nehej.”

TV-reportern Birgitta: ”Anna, får jag bara säga en sak. Är det inte hemskt tråkigt egentligen att man… Jag menar, vi lever faktiskt i ett samhälle där daghemmen finns och kommer att finnas mer och mer och mer, och det intressanta är väl egentligen då att man talar om, hur ska vi förbättra daghemmen? Därför att det är ju alldeles självklart att en del av de saker som du har emot daghemmen är negativa sidor hos daghemmen, men det säger ju inte att vi ska skrota dem eller ta bort dem, för det är en livsnödvändighet att de finns, och det vi ska göra i stället är att prata, hur får vi dem bättre? Och tyvärr tror jag att en sådan här debatt som du för, Anna, tror jag gläder många som bestämmer i en kommun, som egentligen är emot daghem, för den skapar ångest hos en massa människor som kan känna av en del negativa sidor, hos sig själva och hos barnen, de kan se alltihop det här som du kan tala om, en del störningar, och de välkomnar det, därför att det gör att det de kanske måste göra, det är att de bygger ut daghemmen, men de behöver aldrig bygga in någon kvalitet. Och det är den vi ska tala om i dag. Kvaliteten på daghemmen, de dåliga sidorna, utan att för den skull säga bort med daghemmen.”

Anna: ”Du glömmer, att eftersom detta är en fråga om samhällsekonomi och inte om barnens bästa…”

TV-reportern Birgitta: ”Det är väl en kombinerad fråga, Anna! Det handlar om bägge sakerna!”

Anna: ”Vi har just kommit överens om att daghemmet är en fråga om konjunkturer. Annars skulle vi ju ha…”

TV-reportern Birgitta: ”Anna, vi bor i höghus idag, därför att vi bor inte längre i små röda stugor! Det kanske inte heller är så bra, men faktum är att vi bor i höghus.”

Anna: ”Vi bor i höghus i ett samhälle där ensamheten är den verkliga nöden, där ensamheten är så stor att en människa kan ligga död i sex månader utan att någon märker det.”

TV-reportern Birgitta: ”Eller där hemmafrun går i sin instängda lilla lägenhet och är förtvivlad över att hon inte får kontakt, når ut med sina problem, kan prata om sina barn, kan låta sina barn få leka med andra! Alla är inte som du, Anna, som kan…”

Anna: ”Men tror du att man kan komma tillrätta med den fundamentala ensamheten genom att upprätta institutioner?”

TV-reportern Birgitta: ”Jag kallar inte daghem för institution, Anna.”

Programledaren Per: ”Men barnens ensamhet kan ju verkligen brytas med dagis! Om vi är ett barn i en familj… så kanske de helt enkelt har svårt att… De barnen har svårt, speciellt i en storstad, att komma i kontakt med andra barn. Då är dagis utmärkt, för där får de kompisar. Där får de lära sig att ta hänsyn. Jag tycker det talar rakt emot vad du säger att daghemmet skulle öka ensamheten och isoleringen. Tvärtom, den bryter ju ensamhet och isolering för somliga barn. Eller hur?”

Anna-Lisa: ”Ja, och den bryter också för föräldrar. Och det tycker jag är väldigt nyttigt också, att den gör.”

Anna: ”Hur har vi det på ålderdomshemmen, då? Hur kommer det sig att personalen på ålderdomshemmen klagar över att de anhöriga inte hör av sig, inte kommer och hälsar på? Betyder det då att vi behöver fler bra åldris åt alla? Eller tyder det på att det är något fel i samhällssystemet?”

TV-reportern Ingvar: ”Anna, varför måste vi skrota daghemmen, kan vi inte… Om du nu säger att det finns… Och det är ju sant, det finns massor med ensamma människor, det finns pensionärer, det finns ungar, du har räknat upp handikappade… Det finns massor som skulle kunna, då, ta hand om barnen. Låt oss gå ut och leta efter dem, men varför ska vi samtidigt skrota daghemmen? Kan vi inte göra både och?”

Anna: ”Därför att ju förr vi skrotar daghemmen, och ju förr vi får riktigt dåligt med pengar till den sortens verksamhet, ju förr kommer vi också att få ett samhälle som blir öppet, där generationerna förenas igen.”

Programledaren Per: ”Ska vi skrota ålderdomshemmen?”

TV-reportern Birgitta: ”Mina barn går på dagis. Jag förstår inte hur jag skulle klara min tillvaro om jag inte hade dagis att tillgå. Mitt samhälle skulle inte bli öppet. Min värld skulle inte bli mjukare. Det skulle inte bli… Jag skulle lämna dem till människor som jag kanske inte hyste förtroende för, och… Det är ju ändå… På dagis vet man ju faktiskt att det jobbar personer som tycker om barn.”

Anna: ”På ålderdomshemmet vet jag ju också att om jag lämnar in min gamla mormor, så vet jag att hon får det väldigt bra. Hon kommer i händerna på folk som har utbildning och kan sina saker. Och nästa steg är att jag bekymrar mig inte särskilt mycket för denna mormor. Nästa steg är att jag glömmer denna mormor.”

Programledaren Per: ”Ska vi skrota ålderdomshemmen också?”

Anna: ”Ja, det ska vi göra. Ju förr dess bättre.”

Birgitta: ”Är du beredd att ta hand om din gamla mamma, eller din gamla…”

Anna: ”Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag är.”

Programledaren Per: ”Jamen sjuk… Ska vi skrota… Sjukhus är också en institution. Ska de skrotas?”

Anna: ”Sjukhuset är en institution, men där har man ett mål. Det enda målet på daghem är förvaring, därför att föräldrarna arbetar. Och vad gäller resurser, som du pratar om, bra daghem och så vidare, så ska vi ha klart för oss, att eftersom det inte handlar om barnets bästa – för om det gjorde det…”

TV-reportern Birgitta: ”Jamen det gör det ju! Det är väl ändå målet!”

Anna: ”Nej, det är inte målet. Daghemmet är ett fullständigt oplanerat resultat av en kapitalistisk produktionsordnings framväxt. Om det handlade om barnens bästa, så skulle vi för länge sedan haft möjlighet för alla barn att vistas på daghem, men det handlar inte om det, det handlar om samhällsekonomi. Och därför så kan du aldrig få så mycket personal, och aldrig så höga löner åt denna personal, och aldrig så stora resurser för denna personal, att det överskrider kostnaderna för vad föräldrarna drar ihop åt samhället. Så att det är fromma förhoppningar från början till slut. Och vi har talat om detta… I nära tvåhundra år har det funnits daghem, fast de har kallats annat; de har kallats barnstugor och barnkrubbor och så vidare, och vi har hela tiden haft samma fromma förhoppningar, men det är en fråga om nationalekonomi, det är inte alls en fråga om barnen.”

Birgitta: ”Vad är det du… Jag förstår inte alls ditt resonemang, och när du talar om kapitalismen gentemot socialismen… I socialistiska länder är det väldigt viktigt att… att man har arbetskraft, och där har man som du säger en mycket utvecklad ideologi vad gäller daghem, där slussar man in dem i ett partiideologiskt tänkande, vilket man inte gör i Sverige. Här har vi också mål för våra daghem, men vi säger inte att ’du ska bli socialdemokrat eller kommunist’. Det är väl kanske den stora skillnaden.”

Anna: ”Men i östblocket betraktas daghemmet som ett led i utbildningen. Här…”

Programledaren Per: ”Men du beskriver…”

Anna: ”Här förekommer igen sin helst målsättning. Inte ens barnstugeutredningen…”

TV-reportern Birgitta: ”Men varför det, då har du ju gått på deras ideologi, när du säger…”

Anna: ”Nej, jag har läst barnstugeutredningen. Där finns inte ett ljud om någon målsättning eller inriktning.”

Anna-Lisa: ”Det finns faktiskt en mycket klar, uttalad målsättning. Ja, jag kan den tyvärr inte utantill, men den går ungefär ut på att varje barn ska ha rätt och möjlighet att utveckla sina inneboende möjligheter och resurser… Jag kan den tyvärr inte utantill, men ungefär det…”

Programledaren Per: ”Men även om det målet inte är skrivet, så är det ju de facto så att de barn som får chansen att komma till dagis, de utvecklas. Och det… Även om det inte är nedskrivet, så når man ändå det målet. Och din beskrivning utav daghem… är ju sådan att man skulle tro, Anna-Lisa, att alla barn som går på dagis är mentala och sociala ruiner! Är det så?”

Anna-Lisa (ironiskt): ”Det är synd om dem.”

Anna: ”Var tredje sexåring, i alla fall. Får jag lov att citera ett stycke ur den här boken, som ligger här. Gunilla Ladberg: ’Om daghemmets främsta uppgift vore att vara en bra barnmiljö, så skulle det förutsätta en ideologi, eller någon teori om varför och på vilket sätt daghemmet är den bästa miljön för barnet. Men det finns inga sådana gemensamma mål eller riktlinjer.’ Får jag citera Otto Stieger i hans analys i Ord&Bild: ’Barnstugeutredningen har ingen teori om daghemmet och inte heller någon teori om barnens utveckling på daghem.’ Får jag citera Maria Bergom-Larsson: ’Vår egen barnstugeutredning har ingen som helst teori om det som är specifikt för daghemmet, nämligen kollektiv barnuppfostran.’”

TV-reportern Birgitta: ”Vad finns det för några allmänna mål för dem som har sina barn hemma, då? De har ju inte heller skrivit ner sina mål, i så fall.”

Anna: ”Nej, men de har det målet som finns i varje vanlig tillvaro. Att få ingå i denna tillvaro som en naturlig del, att inte bli förvisad till en speciell barnvärld, där man ska hållas kvar som barn, där man är förmenad allt naturligt samröre med vuxna människor.”

Läs fortsättningen >>