En hatad person (del 2) 

(Här följde en lång utläggning från min sida på temat Ingvar-ser-efter-Annas-barn-två dagar-i-veckan-hemma-hos-sig-med-personligt-ansvar. Pinsamt nog glömde jag den lilla avgörande detaljen om gentjänster, men ingen frågade heller hur snälle Ingvar skulle lönas för sina uppoffringar i hypotesen.)

Daghemsföreståndarinnan Anna-Lisa: ”Du säger så föraktfullt om experter, alltså Jag tycker att föräldrarna är experter på sina barn. Vi är experter på att ta hand om barn, vi försöker att vara det, alltså. Och de två expertiserna tycker jag mycket väl kan ge varandra av sin kunskap om barn.”

Anna. ”Karolinska sjukhuset håller nu på och bygger ut sin avdelning för barnkirurgi, alltså en avdelning där man lagar ben och armar och så vidare. De begär anslag för psykologtjänster, för att de föräldrar som kommer dit med sina barn behöver psykologiskt stöd. Därför att osäkerheten och handfallenheten bland unga föräldrar nu är så stor, att de klarar inte av en sådan situation att barnet bryter benet. Jag menar att om man inte lever nära sina barn – och det kan man inte göra, om man jobbar åtta timmar om dagen och reser två, och är borta tio timmar alltså, och barnets vakna tid kanske är tolv timmar – då kan man aldrig komma så nära sitt barn att man verkligen lär känna det.”

Anna-Lisa: ”All right, men då…”

TV-reportern Birgitta: ”Då får vi jobba för…”

Anna-Lisa: ”Sex timmars arbetsdag då, i så fall!”

TV-reportern Birgitta ”Och bättre daghem!” Anna: ”Vi har då en Sifoundersökning som visar att om människor fick välja, så vill de hellre ha fyra timmars… fyra dagars arbetsvecka, än sex timmars arbetsdag. Vad tyder det på?”

Anna-Lisa: ”Vilka är det som vill ha det? Det är inte föräldrarna, i alla fall.”

Anna: ”Jo, en Sifoundersökning bland föräldrar visar att majoriteten bland föräldrarna vill hellre ha fyra timmars arbetsvecka än sex timmars arbetsdag. Vad tyder det på?”

TV-reportern Birgitta: ”Jag skulle vilja säga, Anna, att…. Jag kan inte svara på den där undersökningen, jag har aldrig hört den tidigare, men… Någonstans tycker jag, när du säger det här med ansvar och alltihopa… Jag tycker personligen att det är väldigt skönt att få lämna ifrån mig av mitt ansvar till andra människor, att dela med mig av mina barn till andra. Jag tycker det är skönt att kunna gå ibland och vara mig själv, bara, och… Jag kan till och med tycka ibland att barn stör. Jag tycker om barn, men jag tycker också ibland att barn är störande moment, som gör att… Ja, att man helt enkelt kan ha det skönt på ett arbete när man får sitta och vara sig själv. Jag tycker det. Och det säger ingenting om att jag är negativ mot barn, men jag har ett behov av att lämna ifrån mig mina barn till människor som jag betror ansvar, kunskap… som jag till och med tycker är mycket bättre än vad jag är på det här med barn. Jag tror de gillar mig för att jag är deras morsa, men för övrigt är jag inte alls något vidare bra på ungar.”

Programledaren Per: ”Nu måste vi, vare sig vi vill eller ej, stanna bandet.”

Programledaren Per (till Anna): ”Nu har vi satt åt dig extra hårt. Det är därför att du har sagt så mycket saker, som har varit väldigt provocerande här.”

Programledaren Per (till Anna-Lisa och Anna): ”Sedan ska ni få en chans till varsin slutreplik, om ni vill rätta till eller ändra något, modifiera något.”

TV-reportern Birgitta: ”Du förstår väl att det är farligt att låsa sig vid en uppfattning, Anna?” * Programledaren Per (till TV-tittarna): ”Jaha, nu har vi tre flyttat in i studion igen, och det som har hänt i mellantiden är att vi har spelat upp bandet, och Anna och Anna-Lisa har i lugn och ro i varsitt rum kunnat se och höra vad de har sagt, och det för att eventuellt komplettera, och kanske korrigera, något utav vad de sa i inläggen tidigare.”

Per (till oss): ”Ni har alltså två minuter var för en slutreplik. Och eftersom det väl brukar vara en fördel att få sista ordet, så ska vi lotta om det.”

*

Anna-Lisa: ”Ja, jag säger nu som jag har sagt förut, att jag tror på daghemmens idé. Och jag tror att det är en idé som är utvecklingsbar, och jag ser det till och med som barns och föräldrars fundamentala rättighet att det finns daghem i dagens samhälle. Därför att jag tycker föräldrarna bör veta vart de lämnar sina barn, att de lämnar sina barn till ett ställe där man åtminstone försöker bry sig om, och göra det bästa för barnen, alltså.

Jag tycker också att barn i dagens samhälle behöver kamrater, och det är väldigt, väldigt många som inte har det. Och jag tycker att när man sett barn leka tillsammans på dagis… All right, ibland så kanske det inte går så bra, ibland kommer de i konflikt, och det är bra det, för de måste lära sig sådant också. Men att som Anna säger, att leken på daghemmet är till för lekens egen skull, det vill jag absolut säga att det är fel. Barn godtar inte någonting som är till för sin egen skull, så att säga. Barns naturliga sätt att… Barns naturliga sätt att vara, är ju bland annat att leka. Och det gör de faktiskt, antingen de är på daghem eller… andra ställen.

Det är så här, att… Vi behöver fler daghem. Men vi behöver inte bara fler daghem, vi behöver bättre daghem. Och… Jag tycker det är väldigt viktigt att vi inte glömmer bort att vi behöver inte bara många daghem, utan vi behöver daghem med kvalitet. Det har vi inte i dag, kanske, på många håll, men jag tror att vi kommer att få det, därför att… det är så många föräldrar som mer och mer bryr sig om vad som händer med deras barn på daghem.”

(Anna-Lisa fortsatte en liten stund till på samma teman och talade sammanlagt tre minuter och tio sekunder, vilket programledaren Per erbjöd mig också. Men jag hade förberett mina två minuter.)

Anna: ”Om man har fått ett samhällssystem, där människor inte lever tillsammans, utan gamla är för sig och barn ska vara för sig, då är det dags att man börjar fundera över vad det är som händer.

Vi som är föräldrar har inget ekonomiskt intresse i ungarna längre. Det är inte de som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Men vi har ett känslomässigt intresse i barnen, som inga myndigheter kan ha.

Om inte vi som är föräldrar kan medge, att vi behöver våra barn och behöver leva med dem, så kan aldrig samhället medge sitt behov av den uppväxande generationen.

Det är när en människa inte behövs, som hon blir försummad. På ensamhet bygger man inga starka människor, och inte heller något starkt samhälle.

Jag säger inte att kvinnan alltid ska vara hemma och jag säger inte att mannen ska vara det heller, men jag säger att en samhällsorganiserad barndom är dömd att misslyckas, därför att det inte går att organisera ett liv som lever. Det är bara föräldrarna, och vännerna kring barnet, som kan ordna det livet.

I samma stund det saknas pengar till institutionsvård av friska människor, så kommer alla också att börja hjälpas åt, för då blir det nödvändigt. Då får vi också andra värderingar. Då slipper vi höra hur jobbigt det är med barn. Det kan vara skönt för barnen att slippa höra det också.

Nu lever vi ett liv som är inriktat på profit. Vinnande part är kapitalet, inte folket och inte barnen.

Den som talar för daghem åt alla barn, den talar också för konserverandet av ett samhällssystem där maximal produktion och maximal konsumtion går före människans djupaste behov, som är behovet av gemenskap och samarbete.”

Anna Wahlgren