Månadens krönika december 2008

En mors försvarstal

Mina barn föddes i tre kullar. De har tre fäder, varav två är döda. Det barn som dog i difteri, lilla Aron, hade en fjärde far men var mitt eget. Jag bad om honom.

De föddes nio på arton år.

Mellan de två första är det ett och ett halvt år. De tre nästa föddes inom loppet av två år. Då hade jag tre blöjbarn... Sjätte barnet kom två år senare. Fem år efter det kom de tre minsta, på tre år, tre flickor. Pojkarna var nummer fem och sex. Min son är nu ensam, stor gosse.

Jag har fått många frågor genom åren. Man har velat upplysa mig om att det finns preventivmedel. Man har betraktat mig som promiskuös. Man har betvivlat att mina barn kunde ha det särskilt bra, eftersom de var så många. Och man har undrat, så många gånger: "Hur orkar du?"

Det har också sagts sådant som var gott att höra. En gammal man som såg barnen blev stående tårögd och utbrast: "Vilken gåva!" Och människor har antagit att barnen måtte ha stor glädje av varandra och att det varit och är en förmån för dem att tidigt och spontant ta hänsyn, hjälpas åt, känna ansvar.

Jag var ständigt utsatt. Också innan någon kände till mig som författare och samhällsdebattör hade jag ögonen på mig.

Med de första barnen var allt gott och väl: gifte man sig, skulle man ha barn, och två var lagom.

Med tredje barnet kom frågorna. Jag uppfattade en tyst kritik som blev uttalad när fjärde och femte barnen kom. Ju större ansvar jag tog på mig, desto mer oansvarig föreföll jag - tydligen.

Med sjätte barnet blev det riktigt svårt. Då var jag åter ensam. Som ensamstående mor till sex barn, varav endast två hunnit börja skolan, fick jag till och med anonyma hatbrev, där man ondgjorde sig över att somliga sket ut ungar på skattebetalarnas bekostnad.

Vid den tiden hade min första roman, "Veka livet", publicerats; jag fick ett stort stipendium och upptäcktes därmed av pressen. Jag tror varenda tidning var hemma hos mig och gjorde intervju. Det var inte alltid svårt att lista ut frågorna. En skulle alldeles säkert lyda: "Hur orkar du?" Och en annan: "Men varför?"

På den första frågan svarade jag att det inte var barnen som var jobbiga, utan arbetet omkring: tvätten, plocket, städningen, inköpen, pengabekymren.

Och det var sant. Jag uppfattade aldrig barnen som jobbiga. Naturligtvis hade jag många gånger velat vara i fred, alldeles ensam, men i sådana stunder tycker man ju människor är jobbiga - barn eller ej.

På den andra frågan var det svårare att svara. Varför så många barn?

Ett svar jag ofta gav uppfattades som ett skämt, men det var det inte. "Därför att det är svårare att sluta än att börja."

De som har många barn förstår vad jag menar. Det är ju så: en unge kan man höra klagomål över, det är så jobbigt, det är så bindande; två barn kan det också suckas kring - men tre barn hör man sällan gnäll om och fyrabarnsföräldrarna är senare ändå att beklaga sig. Och de som har fem eller sex eller än fler barn tycker uppenbarligen att det bara är roligt, även om förstås vardagen ekonomiskt kan bli bekymmersam nog. Har man väl blivit fascinerad och betagen, är det faktiskt svårare att sluta sätta barn till världen än det var en gång att börja.

Men varför så många? "Är det inte för att du är väldigt intresserad av sex?" som en reporter så klipskt frågade en gång. Jag svarade torrt: "I och för sig räcker det ju med sex nummer, eller hur?" (Vederbörande gick till tidningen och skrev ut mitt svar, som en förståndig chefredaktör dock strök.)

Det finns många svar.

Man kan söka dem i min barndom, min ensamhet, min bristande tillhörighet. Man kan se till det människointresse, som ju faktiskt fött ett författarskap. Som författare är jag ingen epiker. Jag vet sällan var historien ska sluta när jag börjar. Jag söker och lyssnar mig fram. Med barnen har jag burit mig likadant åt, allt i en strävan att försöka förstå.

Men jag har också älskat. Kärlek vill barn. Det är nu inte mitt påhitt, utan naturens. I all iver att söka rationella förklaringar bortser vi västerlänningar lätt från det faktum att vi är levande varelser, inordnade i ett naturens maskineri. Det är meningen att vi ska fortplanta oss. Till den änden har vi utrustats med en oavvislig drift, fylld av längtan.

Hos en kvinna som fött barn - spelar ingen roll hur många - kan denna längtan väckas som en rent fysisk förnimmelse redan något år efter sista barnets födelse. Aldrig har jag hört en man sucka över en barnvagn: "Å, vad det drar i bebisnerven!" Men det är precis vad en kvinna kan känna - även om uttrycken varierar.

Ett vet jag. Någon gammal vana hade jag inte att luta mig mot. Vi var visserligen många syskon men växte inte upp tillsammans, och några småbarn hade jag ingen erfarenhet av genom barndom och uppväxt. Inte heller blev jag mor så många gånger genom obetänksamhet eller slump. Jag ville få och ville ha alla mina barn. Vilket inte hindrar att jag blev, och var, mycket trött. När sjätte barnet föddes, exempelvis, hade jag tre småbarn, två, tre och fyra år gamla. Då var jag så trött att jag fick ta stöd mot väggarna för att alls orka ut i köket om morgnarna och göra välling.

Och när nionde barnet skulle komma, var min kropp oåterkalleligen slut. Ofta kunde jag inte gå upprätt av smärtor som skar genom uttänjda muskler och vävnader, som förlorat sin elasticitet. I samband med sista barnets födelse lät jag därför sterilisera mig. Det kändes mycket vemodigt.

En fas i mitt liv var avslutad. Det var i och för sig inte mer dramatiskt än det är när man lämnar sitt gamla hem för att flytta in i ett nytt. En sterilisering innebär ju inget avståndstagande: "Jag ångrar att jag fött barn!" även om många trodde det. Man kan ju flytta till landet för att man betraktar sig som färdig med stan och vill uppleva landet. Det behöver inte betyda att man aldrig trivdes i stan och därför fördömer den.

Var sak har sin tid.

Varför behöver jag försvara mig?

Därför att jag visste och vet att det finns de, som betraktar mig som ett hot och en förrädare.

Jag har förstått att jag skulle anslutit mig till klagokören och sagt att barnen och hemarbetet förmenat mig möjligheterna att utvecklas och förverkliga mig själv.

Jag har vägrat göra det, därför att det inte skulle ha varit sant.

Därmed har man i många läger stämplat mig som kvinnoförrädare.

När jag var mycket ung drömde jag om att bli skådespelerska. I fyra år studerade jag teater och prövade in till Dramatens elevskola tre år i följd. Det gick inte.

Jag hade bestämt mig för att ägna fyra års möda åt min dröm. Kunde jag sedan inte notera någon framgång, då - men först då - skulle jag ge upp.

Jag misslyckades alltså, och sedan dess har jag knappt ägnat saken en tanke.

Eftersom jag verkligen hade försökt, behövde jag sedan aldrig gräma mig: "Tänk, om jag bara hade fått bli skådespelerska!"

Vem skulle ha gett mig den möjligheten?

I dag anar jag förbittrat att jag skulle sluppit bli betraktad som en kvinnoförrädare om jag hade haft alla mina böcker oskrivna bakom mig och kunnat säga: "Tänk, så många böcker jag skulle ha kunnat skriva, om jag inte hade haft alla dessa barn!"

Det hade varit mer än förtal av barnen. Det hade varit en direkt lögn, och jag vet det.

Man kan invända att den dikt, som måste skapas, tränger sig fram. Motstånd besegras, när något blir nödvändigt.

Men jag vill påstå att det är tveksamt om jag skulle skrivit något alls, om jag inte haft barnen. De och vardagen som följde med dem - och det var en vardag som pågick konstant, med mig som enda ansvarig - sporrade mig att söka och vidga vilja och förmåga, i såväl lust som möda. Att ha barn är liv och ett skapande liv.

Omvänt är det inte säkert att praktiska och ekonomiska underlättnader alltid frigör skaparkraft.

Jag fick till exempel ett femårigt arbetsstipendium, och man sa till mig att jag naturligtvis borde anställa en barnflicka för pengarna, så att jag kunde sitta och skriva hela dagarna.

Det lät ju bestickande, och jag gjorde så. Barnflickan kom och tog hand om barnen sex timmar om dagen. De sex timmarna satt jag vid skrivbordet. Det hela pågick i åtta månaders tid. Under den tiden skrev jag inte så mycket som ett vykort. Jag satt vid mitt bord, och på andra sidan väggen pågick livet, vardagen och verkligheten. Jag kunde inte skriva. Jag var utestängd.

Att skriva är till stor del en fråga om beslutsamhet och disciplin, och därmed om organisation. Barnen och vardagen med dem lärde mig utnyttja tiden. Alla vet hur det är: om det enda man har att göra under en helg är att tvätta upp en tröja, kan tröjan mycket väl ligga otvättad kvar på söndagskvällen. Men har man bara en stackars kvart i en hårt inrutad dag för den tröjan, då blir den också tvättad.

Det finns alltid skäl till att en tröja inte blir tvättad eller en bok inte skriven.

Min förläggare på den tiden, Gerard Bonnier, sa en gång: "Det kommer författare här och talar om varför de inte har kunnat skriva, och allt går att förstå mycket bra. Det är bara det att det blir ingen bok, och det är vad som intresserar mig."

Barn är inget hinder.

Hindren finns inom en själv och i det samhälle som omger en.

Barnen kan hjälpa en, ja, tvinga en - att övervinna de hindren.

De kan tvinga en att prioritera.

De kan tvinga en att utifrån klen förmåga bidra till en förändring av samhället, ett förmänskligande av samhället.

De kan ge en nya ögon, som låter en skilja det väsentliga från det oviktiga.

De kan hjälpa en syna sitt liv, som långt styrs av krafter man aldrig ville det skulle styras av: kommersiella, samhällspolitiska, manipulerande.

De kan förmå en att återerövra sitt liv, sin bestämmanderätt, sin frihet, sitt omdöme.

De kan låta en se världen på nytt - den värld de ska leva i, och till vilken man visar vägen.

De kan ge människokännedom och självkännedom.

De kan ge sanningen, befriad.

Barn är inget hinder. Den som säger det lurar sig själv.

Barn är utveckling.

"Men alla kan inte skriva", invände någon - ofta. "Alla kan inte sitta hemma och skriva böcker och samtidigt ta hand om sina barn."

Var inte jag i själva verket privilegierad? blev följdfrågan.

Jag tycker inte det. Inte så att jag fick något gratis. Jag skrev inte ens ihop så mycket pengar att jag blev deklarationsskyldig förrän jag hade sex barn.

Jag lärde mig tidigt slåss. För tidigt.

Och jag är trött på att slåss.

Men jag kunde stå för mitt liv, därför att jag hade erövrat det. Den friheten, den möjligheten finns för alla.

Människan väljer. Också när hon ingenting gör, träffar hon ett val. Att förhålla sig passiv är också ett beslut. Den som gör det lätt för sig sover inte alltid gott om natten.

För mig var det till tröst och styrka att se, med egna ögon - i strid med mycken vedertagen barnpsykologi - att man kan vara mycket trasig personligen och ändå ge sina barn trygghet.

Barns harmoni beror inte av tillvarons yttre form.

Jag vet det.

Ens eget liv och beteende behöver inte präglas på barnen. Det sociala mönstret kan brytas. Förtroendefylld fostran betyder mer.

År efter år har jag kunnat följa samma barn, från födseln genom barndom och uppväxt; mina teorier har utvecklats sida vid sida med praktiken, och resultatet finns för handen. När jag vågade mig på att skriva Barnaboken var det för att jag visste att min erfarenhet var unik. Böcker om barn skrivs mestadels av män. Inte många av dem har levt vardagsliv med småbarn, ensamma om ansvaret och arbetet.

Jag är mitt eget bevis också på att det beramade självförverkligandet är i högsta grad möjligt trots - eller på grund av - många barn.

Som mor till endast ett barn ägnade jag min litterära talang åt att texta vackra matrecept, som jag skrev av ur veckotidningar.

Som tvåbarnsmor skrev jag då och då ett litet stycke, en dikt eller en halv sida prosa, som jag gömde i någon låda.

Med tre barn beslöt jag mig för att bli författare och bombarderade förlaget under nära två år med ständigt omskrivna versioner av en novellsamling, som slutligen gavs ut i åttahundra exemplar... varav hälften gick på rea.

Med fyra barn organiserade jag vardagen, som nu skulle rymma mitt skrivande; jag hade ju publicerat en bok.

Med fem barn skrev jag min första roman, fick stipendium och bemöttes som en seriös författare.

Även om inte mitt författarskap kommer att gå till litteraturhistorien, finns det.

Privilegierad - ja; i det avseendet att jag hade alla dessa barn och att vi så småningom kom att bo förnämligt. Men vägen dit var inte utstakad. Jag fick lära mig att det som måste gå, det går; och man får göra det själv. Ingen har sagt att livet ska vara lätt - men visst hade det varit skönt många gånger att få ett handtag, en ledig dag, en avlastning, en veckas semester. Jag skiljer mig inte från andra.

För mig är de ensamma åren över. De hade sitt pris.

Vinsten var friheten. Vägen dit hette prioritering. För mig löd den så: barnen hos mig, vardagen med barnen. Allting sedan efter det, under det, i enlighet med det.

Att prioritera är att ta sitt liv i sina händer.

Till den friheten - och den vidunderliga kraften - kan man nå inte trots sina barn utan tack vare dem.

Och till den friheten, den möjligheten, skulle jag vilja vara för andra ett stöd och en inspiration - inte ett hot.