Månadens krönika februari 2008

På begäran:

Ada trotsar

HJÄLP! ADA VÄGRAR KLÄ PÅ SIG!

Fråga:

Jag är mamma till Ada, två och ett halvt. Hon är en glad och framåt flicka som har en stark vilja. Ordet NEJ har nu blivit verkligt för oss. Ada har några dagar trots, några dagar lugn, osv... Tur man hinner "tanka" ny energi!

Vårt stora problem, trotsperiod eller inte, är påklädningen. Overallen, mössan, vantarna, stövlarna... (inte det hon har under). Så fort det är dags så börjar hon skrika och springa runt. Tar jag då upp henne, skriker hon: "Aj mamma, sluta, aj, aj!" Jag har försökt att sätta henne på byrån, stolen, hon har fått klä på sig själv (vill inte).

Det känns som om vi har hamnat i en ond cirkel. Ibland skriker vi på henne: "Sluta Ada, sitt still!" Då blir det ännu värre, vi blir osams, det är gråt och skrik. Alla är ledsna och har ont i magen.

Försöker ibland leka 'var är foten' och så vidare - tittut - men det går inte att få någon kontakt med henne då!

Hon är den typen som kan bli mer hysterisk om vi håller om henne. Jag försöker att sjunga och prata lugnande men allt är förgäves.

Vad gör vi? Vi kan ju trots allt inte vara inne hela dagarna och vareviga dag!

Svar:

Ja, med påklädningen har ni kommit till rena återvändsgränden! Och när man "fastnar" med små barn i något som uppenbarligen inte fungerar, måste man försöka hitta på något helt annat.

Här är några tips på hur ni kan göra för att få Ada att lyssna - så att hon vill klä på sig och komma ut:

1. Kör hela programmet, pratet alltså om att alla ska gå ut och allt (trevligt) man ska göra, och lägg fram kläderna åt henne - hon kan i princip klä på sig själv, eller hur? - och se till att hon både hört och sett, och så deklarerar ni: "Då går vi ut när du är färdig, älskling!" Uppför er som om hon naturligtvis skulle sätta igång och klä sig. Vänta för er själva och le, vänta och le; läs tidningen, vänta och le... Då och då utropar ni förtjust: "Vi går ut så fort du är färdig, älskling!" Om och när hon protesterar, låtsas ni inte höra och inte förstå, utan svarar bara glatt och högt, modell godddag-yxskaft: "Vi går ut så fort du är färdig, älskling!" Detta får då pågå i evigheten - alltså tills middagen eller kvällen kommer och ni ger upp hela projektet, utan att förebrå Ada det minsta: "Oj då, tänk vad klockan är mycket, nu är det nog för sent att gå ut, det var ju himla tråkigt att vi inte kom ut idag på hela dagen! Men då får vi gå ut i morgon i stället. Hoppas verkligen att det går bra, så att vi kan göra allt det där trevliga och se allt det där spännande..." (bla, bla, dra alltihop igen, konkret). Inga förebråelser alls, bara gott humör - och plats för förvirring för lilla Ada! Sedan gör ni om det hela nästa dag igen, och det borde räcka. Blir det emellertid samma visa då, konfererar ni med varandra - utan att se på barnet, men högt och väldigt tydligt, så att hon hör: "Oj då, Ada vill visst inte klä på sig, vad tråkigt, jag som så gärna vill gå ut, det var ju himla tråkigt! Ska du stanna hemma, eller ska jag, hur tycker du vi ska göra? (Ni varken hör eller "ser" barnets inlägg i frågan.) Varpå en av er vinkar hej då och går sin väg - och kommer tillbaks efter tjugo minuter fullkomligt till sig av förtjusning och berättar om allt vansinnigt trevligt som fanns att se och vara med om där ute - för den av er som varit kvar hemma, alltså, och så att barnet hör, men utan att titta på henne. Finessen är att Ada ska fatta att hon går miste om någonting, när hon inte följer med ut - hoppsan! Sambandet mellan att ta på sig ytterkläderna och få komma utomhus har inte funnits för henne tidigare. Det kommer att gå upp för henne nu.

2. Ett bra knep är också att vända på steken och bära sig åt som barnet fast värre - med glimten i ögat. Spela lite teater, alltså! Då är det ni föräldrar som ska försöka klä på varandra. Ni bråkar med varandra, jagar varandra med kläderna i nypan, skriker och vrålar men tittar INTE på barnet. Dra er inte för att verkligen spela upp gräl, ordentligt och länge nog! Det ska vara nära till skrattet hela tiden så att hon inte blir rädd, men hon ska bli svårt förvirrad och inte veta vad hon ska tro. Det ger henne en lektion i hur det går när man inte samarbetar och hjälps åt, det vill säga det blir ingenting annat än tjafs och bråk. Hon vill inte att ni ska hålla på så. Hon kommer att göra vad hon kan för att försöka få ett slut på det. Och då ser ni glatt förvånade ut och uppskattar verkligen hennes praktiska och konkreta ansträngningar att få er att förstå att alla måste hjälpas åt - för hela den lilla "flockens" gemensamma bästa.

3. Du kan också ensam irra omkring när det är dags att klä på sig och spela kolossalt hjälplös, plötsligt, medan du pratar för dig själv (högt). Du hittar inte dina kläder. "VAR är min kappa... VAR är min kappa... Nej, inte HÄR..." (Du letar på konstiga ställen.) "Och VAR är mina vantar... Och mina SKOR, då? Jag kan inte hitta mina SKOR!" Ada hjälper dig så gärna. Då blir du kolossalt överraskad och tacksam och glad. Det är bara det att när hon väl har räddat dig från ditt fruktlösa letande, vet du inte hur man gör när man klär på sig! Du har inte den blekaste aning och ger skrattretande syn för sägen. (Lilla Ada har inga problem med att tro att du menar allvar. Hon vet bara alltför väl hur det är att vara hjälplös... Du är så välkommen i gänget!) Hon fortsätter hjälpa dig att göra rätt, och du tackar och fortsätter göra fel, och du talar om vilken tur det är att hon vet, eftersom du inte kan själv, du har bara alldeles glömt alltihop. När du så äntligen är klar, suckar du av lättnad, tackar henne i tusen tonarter och gör dig klar att gå. Och kommer liksom ihåg henne. "Oj då, du måste ju också ha på dig en massa saker! Var är DE, då?" Och absolut inte kunna hjälpa henne, det vill säga du gör inte en min av att hjälpa till. OM hon då ber om hjälp med något, vet du verkligen inte om du kan, men du försöker... (fast inte för bra!) och frågar henne hela tiden hur det ska vara. Och så fortsätter du spela hjälplös och ställa frågor. "Jaha, vad är det mer jag måste komma ihåg ... Måste man stänga dörren, kanske... och släcka lampan, eller? Och låsa, man måste kanske låsa dörren, ja... Behöver jag nyckel då, eller...? Undras var DEN kan vara..." så att hon får känna sig riktigt, riktigt duktig. Det är en stor sak för lilla Ada att behövas - och det är definitivt en befrielse för henne att få erfara att föräldrar inte heller kan någonting, eller inte särskilt mycket, alla gånger - en mycket nyttig "lektion" eftersom den möblerar om i hennes lilla huvud och gör det som varit självklart från ert håll, och som hon rutinmässigt ifrågasatt, till något som kanske inte är ett dugg självklart - för er eller för någon. Ett litet ödmjukt ljus går upp för henne och ger henne ett nyttigt perspektiv.

Man får inte glömma humorn i umgänget med små trotsbarn! I konstruktivt syfte både kan och bör man skamlöst använda sig av Läkaren Humor.

Och i umgänget med barn i alla åldrar får man inte glömma den magiska frågan, den som på allvar söker barnets svar och hjälp - vare sig man behöver den hjälpen eller inte.

Man ska inte avsäga sig sitt föräldraansvar, och naturligtvis aldrig när det gäller mat och sömn, men utanför dessa livsviktiga rutiner kan man gott avsäga sig sin gamla trista, vuxna, slentrianmässiga självtillräcklighet då och då!

Vilket lilla Ada såg till att ni gjorde.