Månadens krönika juli 2008

Herr Överhet, gå hem!

Den bisarra övertro på överheten, som Sverige kanske mest av alla länder i världen har för vana att hemfalla åt ända sedan husförhörens dagar, ställer till ett namnlöst elände i spädbarnsvården. Överhetens oförmåga att bevaka, begripa eller ens se de små barnens intressen är total, katastrofal och i mina ögon rent kriminell. Brottsrubriceringen kunde bara vara anstiftan till vanvård.

Här kommer Herr Överhet - av manligt märke, givetvis, även om han stundom lär sig i kjol - och talar om för nyblivna mödrar hur nyfödda barn ska skötas (och inte skötas), som om han hade den bittersta aning om det. Hur många nätter har Herr Ö tillbringat med gråtande spädbarn, ridna av överlevnadsångest? Vad har Herr Ö för erfarenhet av hur små nyfödda människobarn fungerar? Lever han med dem? Har han någonsin gjort det? Hur kan Herr Ö slå sig för bröstet och påstå sig veta bäst, han som inte ens var där?

Jodå, det kan han, och det gör han, så länge kvinnan, modern och hela hans underlydande barnavårdsetablissemang lyssnar och niger med sin flata övertro skriven i pannan och tror honom på hans ord utan att ett ögonblick ifrågasätta var de kom ifrån.

För inte så kolossalt länge sedan bestämde Herr Ö att kvinnan skulle ligga på rygg, när hon födde barn. Och varför skulle hon det? Jo, det var mycket säkrare så, sa Herr Ö. Var det första gången makt och kontroll kallades något annat än vad det var?

Och snällt la kvinnorna upp sig i gynekologstol med skynke över knäna och lät sig degraderas till passiva operationsföremål. Härligast av allt var ju kejsarsnitt, när Herr Ö fick skära på kontorstid.

Vart tog sunda förnuftet vägen, i det här fallet kallat tyngdlagen? Vart tog alla de kvinnor vägen som sedan urminnes tider fött barn hukande, sittande, hängande men aldrig i livet - vilken absurd idé! - liggande platt på rygg? Det gick upp i den flata övertrons tunna rök. Västvärldens kvinnor tackade, neg och gjorde (och gör) som de blev tillsagda, stick i stäv med all lagrad kvinnokunskap och uråldrig tradition där Herr Ö inte hade ett smack att säga till om, för han kunde och kan inte - bevisligen - föda barn och kunde och kan inte därmed - bevisligen - ha en aning om hur det är att föda. Men joho då, nu plötsligt visste han så mycket bättre!

Inte heller visste han någonting om fosterfördrivning och havandeskapsprevention på den tiden det begav sig, när nämligen kvinnor och mödrar regerade och reglerade sin kvinnovärld (åtminstone). Det visste däremot åtskilliga av de sex miljoner kvinnor - bara i Europa - som Herr Ö prompt utnämnde till häxor och avrättade. Nöjd och belåten med blod på händerna tog Herr Ö makten över reproduktionen. Varpå han gick direkt från obduktionsbordet till förlossningsbordet och åstadkom en barnsängsdöd som aldrig skådats i mänsklighetens historia. Tills herr Ö med rodnande kinder begrep att man kanske borde tvätta händerna däremellan. Amen! Hade inte mödrarna vetat det i alla tider? Man rör inte någonting dött utan att tvätta händerna före liv!

Med kvinnorna på plats, lämpligen inspärrade i olika rörelsehindrande fållor och fällor, alltifrån kyskhetsbältet av järn till dagens steglande amningshysteri - och säkert förundrad själv över den flata övertro han lyckats etablera intill så totalt icke-ifrågasättande - tog nu Herr Ö itu med spädbarnsmarknaden, som skulle bli just det.

Nu skulle också spädbarnen ligga på rygg, precis som kvinnorna, bestämde Herr Ö. Överheten söker sin underkastelse. Var det första gången makt och kontroll kallades säkerhet? Nej då, det var den andra eller femtioelfte, och förvisso inte den sista. Herr Ö kom i nattens mörker på att den där obehagliga företeelsen oförklarlig spädbarnsdöd - som han ju inte i sin maktfullkomlighet kunde tåla var oförklarlig alls utan döpte om till plötslig - kunde rådbråkas till nästan elimination om de små barnen sov så lite, så dåligt och så flyktigt som möjligt. Helst inte alls! Det vore ju det bästa, för sover inte barnet, kan barnet inte heller dö i sömnen. Heureka! Nobelpriset nästa!

Och å, tack så mycket, vilket bra tips, vilken säkerhet, sa mödrarna lydigt i sin flata övertro och la sina små sköldpaddor, förlåt spädbarn, på rygg, där de fick ligga och sprattla bäst de orkade och sova lika gott och tryggt och länge som fyrbenta varelser ju alltid gör på rygg med benen i vädret, eller hur, Herr Ö? I underkastelse blottar de sina känsligaste mjukdelar och mår prima, inte sant, Herr Ö?

Hur kan detta gråtande och skrikande späda barns rop på hjälp betyda något annat än att det är fel på 1) mamma, som inte kan den av Herr Ö anvisade konsten att trösta tillräckligt - som om han visste! - och/eller 2) ungen själv, som säkert föddes besvärlig?

25% av alla spädbarn är nämligen behäftade av Herr Ö med benämningen krävande spädbarn, förstår sig. 25% är lätta, meddelar hans "forskning" med rötter ända sedan 1950-talet, medan 50% är sisådär lite lagom lätt- eller svårhanterliga, beroende nämligen på - gissa vem?

Rätt. Kvinnan. Modern.

Kombinationen besvärlig baby och besvärlig mor är ödesdiger, visar Herr Ö. i små diagram här och var (som till exempel i sin bok The Fussy Baby under namnet Sears): "Baby med stora behov (svår att lugna) + Mamma med stora behov av hjälp (ängslig, ensam eller inte frisk) = Barnets behov är större än vad mamman kan klara av."

Barnets behov är större än vad mamman kan klara av. Men det kan alltså Herr Överhet i sin vita rock bakom skrivbordet?

Om ungen skriker sig hes för att den inte kan, vill, vågar sova på rygg med mjukdelarna blottade, ur stånd att på minsta vis ens skydda sin egen lilla kropp, så är det mamma som inte klarar av att "hantera utmaningen"?

Sömndeprivation, kallas den utmaningen på äkta svenska, och bakom den står Herr Ö och ingen annan. Den har han ordinerat där bakom sitt skrivbord utan att behöva befatta sig med ens de medicinska konsekvenserna, än mindre de psykologiska. Ju sämre barnen sover, desto bättre för statistiken, nämligen (och Nobelpriset). Om sedan diverse annan statistik hoppar i höjden katastrofalt, som skilsmässostatistiken - folk offrar till slut vad som helst för att få sova varannan vecka, åtminstone - liksom statistiken över mammas mentala ohälsa med vilt eskalerande pillerknaprande till följd (lönsamt, lönsamt) samt (den ännu försiktigt undanhållna) statistiken över de små, och inte så små, barnens stress- och sömnbristrelaterade utvecklingsstörningar i hjärnan - vilket är precis vad ihärdig sömndeprivation leder till - så är inte det herr Överhets problem. Det är kvinnans, moderns, den underlydandes, den hjälpbehövandes, den svagas, den mindre vetandes, den skyldigas!

Små barns sömnproblem kom inte från himlen. De har odlats fram i herr Överhets kultur. Barnen föddes inte med sömnbrist, lika lite som de föddes med kolik. Västvärldens mödrar (och yrvakna fäder, som delegerats att utföra hushållsnära tjänster) har inte bara mot bättre vetande, i missriktad välvilja, försummat att tillgodose de små barnens allmänmänskliga basbehov på ett för barnen tillfredsställande sätt - de har också sedan decennier uttryckligen uppmuntrats till att göra det. Ty små barn ska hållas jobbiga - det ger arbetstillfällen åt många! Ja, det föder faktiskt en hel industri med alla möjliga underavdelningar av allsköns kommers, och på toppen av det pengaberget sitter Herr Överhet välgödd och håller läkemedelsindustrin i handen.

Hur skulle världen se ut om den befolkades av harmoniska ungar som mådde toppen, njöt av att finnas till och obehindrat använde sin hälsosamt välutvecklade hjärna? Vem skulle lyckas ta makten över dem?

Och över deras mödrar, fria och självbestämmande, stolta i sin självkänsla, väljandes alldeles själva sina liv?

Hur, jag frågar bara HUR kan folk - kvinnorna, mödrarna - så fullständigt låta sig avhändas det de innerst inne, nedärvt sedan årmiljoner, vet om hur små barn ska tas om hand för att utvecklas och växa och må bra och inte skrika och gråta och gå under i den svaghet vars namn är ofrihet?

Men nej, uppbunden av Herr Ö till händer och fötter, bröst och hjärna, fogar sig kvinnan, modern, snällt i sin flata övertro på Herr Ö, som inte ens är kvinna, som inte kan föda barn, inte amma så mycket som en kattunge och inte ta hand om spädbarn, för han har ingen aning om vad man gör med dem.

Om nu alltsammans fick vara så enkelt, som det varit för kvinnor och, ursäkta, normala människor i alla tider, nämligen att små barn givetvis, självklart, ska sova på nätterna, och naturligtvis mycket mer än vuxna? Och när man rör till det - när Herr Ö behagar ifrågasätta detta absolut livsnödvändiga - så blir följderna katastrofala? Varför höjer då inte kvinnorna, mödrarna, rösten? Varför stiger de då inte fram som de som vet i sitt nedärvda moderskap sedan årmiljoner, en intuitiv kunskap som ingen Herr Överhet någonsin kan göra till sin, lika lite som han kan bära, föda eller amma barn, hur mycket han än så framgångsrikt lyckas inbilla alla sina förskrämda underlydande att han och vet bättre än den delen av mänskligheten som faktiskt sysslar med den saken? Kan han inte håla fingrarna borta från det han inte begriper? Kan han inte bara gå hem? Till sin ensamma gamla vanvårdade mamma, kanske?

Svenska små barn mår inte bra, vilket var och en kan se som har ögon till att se. Under Herr Överhets idoga överinseende har förtalet av nyfödda, späda och små barn nått lika oanade som etablerade höjder. Det är ett helvete att få - ursäkta, SKAFFA - barn. Det gör man på egen risk (för framtidspensionen). Vadå glädjekälla? Ånej. Barn sover inte de första tre åren, vet Herr Överhet berätta med sin "forskning", för det kan de inte, och efter det vill de inte (i motsats till alla andra levande varelser av kött och blod). Fast det blir bättre i tonåren, haha, stå ut, om du kan! Barn skriker. De ska skrika. Det är normalt. Barn jävlas. Barn vägrar. Barn är jobbiga. Barn förstör, allt från förhållandet till ekonomin till nattsömnen, friheten och förståndet. Barn vill förstöra. Barn är något man verkligen får skylla sig själv om man drar på sig med allt elände det innebär. Men se här, jag, Herr Ö, sitter inne med hjälpen! Jag kan erbjuda ett helt smörgåsbord av psykofarmaka, neuroleptika och amfetamin! Det är bara att välja och vraka! Nya, balla bokstavsdiagnoser popsar upp vart fjärde år! Trösterikt, va?

Herr Ö., obegripligt omhuldad evinnerligen av all denna bisarrt underdåniga övertro, är inte bara okunnig, övermaga och av hävd - patriarkatets egen hävd - kvinnoförtryckande. I sin utåt sett troskyldiga men för den som har ögon till att se fullständigt uppenbara barnfientlighet är han direkt farlig i sin anstiftan till vanvård av de små barnen, som han borde hålla fingrarna mycket långt ifrån.

Herr Överhet, gå hem!