J'ACCUSE

Det pågår över hela landet, i tiotusentals svenska familjer. Barn drogas. Småbarn sövs ner. Spädbarn ges Theralen för att de ska sova!

Theralen är ett neuroleptikum – sådant som förr kallades nervmedicin. Hos vuxna sätts neuroleptika in vid exempelvis schizofreni, hallucinationer, delirium, paranoida psykoser...

Naturligtvis är det helt vansinnigt, och läkaretiskt oförsvarbart, att ge neuroleptika till små spädbarn, och det borde vara åtalbart.

Det är det inte i Sverige. Ännu.

Man påstår att doserna är små – men barnen är också små. Sunda förnuftet säger att om en halvårsgammal baby, som inte sovit mer än någon halvtimme i stöten någonsin, plötsligt ska kunna sova 11-12 timmar i sträck med hjälp av medicin, så får det vara ganska starkt krut. Då måste barnet helt enkelt drogas ner. Om ett anfall av delirium hos en grav alkoholist ska kunna brytas, är det också ganska starkt krut som ska till. ”Krutet” är i båda fallen detsamma: neuroleptika.

Eller, för all del, antihistaminer. Barnläkaren väljer mellan Theralen och Lergigan. Antihistaminerna, som används vid bl a starka ångesttillstånd, indelas efter graden av lugnande effekt: ringa, måttlig eller uttalad. Lergigan har en uttalat lugnande effekt. Det hör alltså till de allra starkaste preparaten. Det är det som ges till spädbarn.

En svårt sömnlös vuxen går kanske till doktorn och får sömntabletter. De måste vara rätt starka, om vederbörande verkligen ska få sova hela natten. Ja, faktiskt så starka att man kan ta livet av sig med dem vid behov… Man får räkna med att effekten hänger i dagen efter. Detta är något vi vuxna vet: man sover sämre på sömntabletter, och man är inte i högform dagen efter. Men vi gör bedömningen att vi först och främst måste få sova; sedan får det kosta vad det vill. Vi vet varför vi är tunga i huvudet och trötta i själen dagen efter.

Små barn vet inte det.

Inget förnuft och ingen erfarenhet – och ingen läkare – kan tala om för dem att detta går över, att nervlugnande medel inte är farligt (vilket det naturligtvis är), att effekten på dagarna av Theralenet på nätterna är ”normala” biverkningar som man får stå ut med, att det ”bara” är en nödlösning det är fråga om (och en usel nödlösning, som står i strid med såväl läkaretik som samhällsmoral). Vad små barn upplever är att de får en klubba i själva hjärtat av sin varelse.

Man skulle kunna jämföra med narkosen vi vuxna får inför en operation. Vi skulle knappast vilja ”somna” på det viset varje kväll. Vi tror inte att den sömn vi får av narkos är särskilt sund eller normal, eller att den skulle ge oss krafterna tillbaka och få oss att må gott sedan, när vi är vakna.

Det tror inte de små barnen heller. De märker mycket snabbt att ”narkossömnen” inte är bra för dem. Det är inte den riktiga, goda sömnen de får, den som ger krafthämtning och energi och som är livsviktig för dem i deras ilsnabba utveckling och växt. Att slås ut av en klubba i huvudet betyder för dem att vara en hårsmån från döden. Eller faktiskt – att dö.

Theralen och Lergigan tar veckor på sig att gå ur nervsystemet på små barn. Och det är en nåd att ödmjukt tacka för om de undgår bestående biverkningar!

Små barn vet, från sin första stund på jorden, att de är hjälplösa på egen hand. De är helt beroende av att någon annan, någon som kan, vill och vet , garanterar deras överlevnad, eftersom de inte kan själva. De kan inte skaffa föda, bygga bo, hålla sig varma, skydda sig mot ”vargen”. De måste skrika för att få sin överlevnad säkrad, precis som de ”vet” att de måste suga för att få i sig mat. De föds med en stark överlevnadsångest, som samtidigt är deras enda överlevnadschans. Hos vissa barn är överlevnadsångesten starkare än hos andra. Dem stämplar den goda expertisen gärna som kolikbarn, vilket naturligtvis är helt befängt: barn föds inte med kolik, lika lite som de föds med magsår eller migrän. De föds däremot undantagslöst med överlevnadsångest.

Det är överlevnadsångesten som gör att de skriker när de oroar sig för livhanken, vilket de gör praktiskt taget oavbrutet. De är som nykläckta fågelungar: fågelföräldrarna får flaxa i skytteltrafik efter maskar och insekter att stoppa i ungarnas ångestfyllt skrikande, vidöppna gap, och knappt hinner fågelungarna svälja förrän överlevnadsångesten slår till igen. På samma sätt ”tror” nyfödda människoungar att de ska svälta ihjäl, om ingen matar dem stup i kvarten. På samma sätt ”tror” de att vargen ska komma och ta dem, om ingen skyddar dem och står emellan dem och vargen. Och det är det de frågar efter med sina skrik om natten, varje gång de vaknar till: ”Är det farligt att ligga här? Kommer vargen och tar mig nu?”

Svaret ska förstås vara nej, och det svaret ska ges i handling. Är det då lugnt att sova i sängen, dvs. vargen kommer inte (vet den vuxne), så ska barnet ges det beskedet, i handling. Barnet ska hjälpas att komma i ro och lugnt sova vidare, i den säng eller vagga dit ”vargen” inte kommer eftersom man själv står emellan. Man är barnets pålitliga skydd mot vargen. Man bevakar sitt barns intressen, eftersom barnet nu inte kan det självt. Man är barnets överlevnadsgarant, och det visar man i betryggande handling.

Svarar man i stället på barnets ”frågor” – skrik av överlevnadsångest – genom att ta upp barnet ur sängen eller vaggan och försöka trösta det, talar man i handling om att det är farligt att ligga i sängen, och särskilt farligt är det för små barn att ligga där ensamma. Med det lugnar man inte barnet. Man räddar det. Man bekräftar barnets värsta farhågor: vargen är i faggorna! Skyddar man inte genast barnet med sin kropp, kommer något förskräckligt att hända! På så vis befäster hundratusentals föräldrar i Sverige vareviga natt barnets överlevnadsångest - i missriktad välvilja. ”Ja, du har alldeles rätt”, säger deras förmenta omsorger, ”du kommer att duka under när som helst! Enda stället där du kan känna dig riktigt trygg är egentligen inne i livmodern.”

Och detta kan barnet naturligtvis inte acceptera. Barnet har inte fötts för att inte födas. Barnet behöver befrias från sin överlevnadsångest, inte fjättras vid den.

Av samma anledning är det både förkastligt och grymt att låta små barn skrika sig till sömns. De ska ha svar på sina frågor - ögonblickliga, betryggande svar, i handling. De ska inte behöva stupa av utmattning. Det orkar de inte bättre än vi vuxna. De ska inte heller behöva skrika i en vanmakt, som ingen hjälper dem ur. Små barn, som ska sova, ska inte skrika alls! De ska somna lugnt och få sova lika lugnt, i den ro som kommer av verklig trygghet. De ska inte behöva somna till sist för att de ger upp.

Theralen kan naturligtvis aldrig ge något besked om trygghet: ”Du kan sova lugnt; vargen kommer inte och tar dig.” Theralen är vargen.

En klubba i huvudet ”lugnar” kroppen, på samma sätt som narkosen gör patienten på operationsbordet medvetslös och smärtokänslig. Men själen får inte precis någon ro. Barnet tror att det ska dö, precis som vi vuxna fasar en hel del för narkosen: ”Tänk om jag aldrig vaknar upp igen! Jag är rädd!”

Theralen förstärker överlevnadsångesten så svårt att den blir olidlig. Redan anblicken av sängen, som associerar till att nästan dö, blir nog för att försätta barnet i hysteri. Mellan att ”nästan dö” och att faktiskt dö ligger bara förnuftet: folk brukar trots allt överleva en narkos; folk brukar vakna upp efteråt. Det förnuftet, byggt på erfarenhet och kunskap, saknar givetvis ett litet spädbarn.

Till mina små sova-hela-natten-kurer brukar jag vägra att ta emot spädbarn som drogats. Jag har inte min tid och mina krafter till att avgifta dem, vilket är ett helvete (och ett fullkomligt onödigt helvete, som barnläkarna borde genomleva själva något dygn, innan de skriver ut sina recept). Ovanpå min ”normala” hjälp att få små barn att komma i ro, så att de kan sova sina tolv timmar om natten och göra det med glädje, i sann trygghet, vill jag inte befatta mig med den sortens överlevnadsångest som genom ”narkosen” fått växa sig till rena dödsskräcken. Även om det är illa nog med kronisk övertrötthet, som alldeles för många spädbarn lider av idag, är det stor skillnad på övertrötthet och dödsångest.

Med Theralen förstärks barnets överlevnadsångest intill just dödsångest: barnets kamp mot sömnen är en närkamp med döden.

Nyligen kom en mamma till mig med lille Carl, åtta månader, för att jag skulle lära honom sova gott. Jag hade inte klart för mig att han utsatts för Theralen - eller ville inte ha det klart för mig. Då hade jag fått tacka nej till honom, och jag har svårt att lämna små barn åt sitt öde. Och det var ju så lite, försäkrade mig modern. Bara två droppar. Och bara vid två tillfällen. Och det flera dygn tidigare. Vad jag definitivt inte fick klart för mig, när hon sökte min hjälp, var att dessa ynka två droppar slagit ut honom för en nära tolv timmar lång såkallad sömn. Ingenting anade jag heller per telefon om abstinensen, som sprätte frenetiskt i hans lilla hand och dunkade spattig i hans fot.

Lille Carl var inte drogfri, när han kom. Han borde ha avgiftats först! (Frågan är bara med vad. När en heroinist ska avgiftas, slår man ut vederbörande med just Theralen.) Blicken var glasartad och uttryckslös, ansiktet blekt som lärft. Någon livsglädje gick inte att spåra i honom. Nyfikenheten och det oförvägna intresse för omvärlden som små barn är utrustade med enligt naturens imperativ, pressade sig blott tvångsmässigt i dagen. Det vackra lilla barnet utgjorde en förfärande anblick, som borde platsa som varningsillustration på varje Theralenförpackning (där det för övrigt uttryckligen står skrivet att Theralen inte ska ges till barn under 2 år.)

Mitt arbete med honom blev närmast övermänskligt. Jag säger inte omöjligt. Men nästan.

Mitt mål är nämligen inte bara att få små barn att sova hela natten. De ska också tycka om det. De ska njuta av den sköna sömnen och själva vilja ha den. När jag är klar med ”mina” barn, gör de inget motstånd mot att sova i sin säng. Tvärtom. De kryper själva till den. De mår så bra av att äntligen få den sömn de behöver att hela lilla tillvaron vänder; de blir, på ren svenska, nöjda och glada. Som små barn ska vara.

Hur skulle jag kunna förmedla det budskapet till lille Carl? Han led inte bara av kronisk övertrötthet. Han var anfäktad av dödsångest. När han blev lagd att sova, betydde det för honom att han skulle dö. Han skulle få ”narkos” och aldrig vakna upp igen. Med alla tricks och knep – och de är inte få efter fyrtio år av handfast erfarenhet – fick jag försöka tränga igenom denna djävulska ångest för att få honom lugn och avspänd och tyst. Det är ju inte särskilt möjligt att sova om man är hysterisk, panikslagen eller ”bara” storgråter – det vet varje vuxen som inte har försökt.

Jag fick kämpa i sex och en halv timme första gången, enligt ett mönster som såg ut så här: Jag gav lille Carl den behandling jag berömmer mig av kan lugna ner det mest vrålhysteriska barn på två minuter. Carl behövde två timmar. Till sist var han stilla, blundade, andades lugnt - men i samma ögonblick han började glida ner i sömnens barmhärtiga ro, mobiliserade han i full panik allt motstånd han ägde och hade. Skriket skar genom märg och ben: ”Jag håller på att dö! Jag vill inte, jag vill inte!”

Och jag får börja om från början. Första anhalten är att få honom tyst, eftersom skrikandet - dödsskriken - också skrämmer vettet ur honom själv. Paniken måste brytas, hysterin hejdas. Jag får all användning för det jag kan och för det jag inte kunde. Efter ännu en timme somnar han - och den här gången tar hans utmattning sin tribut i en sk powernap. Den varar i exakt en och en halv minut. Därefter ska jag försöka övertyga honom om det lämpliga i att sova lite längre. Men nu har lille Carl lyckats samla krafter att motarbeta till och med en ny liten powernap, och han förmår undvika att ens slumra till i ytterligare en timme. Jag får skjuta på ambitionen att få honom att sova i modern tid och nöja mig med att ihärdigt hålla helvetets portar stängda, dvs avstyra skrikandet. Efter över sex timmar av detta snudd på övermänskliga jobb unnar sig lille Carl till slut ännu en powernap - den här gången på hela två minuter.

Och så fortsatte det. Natt och dag fick jag göra mitt yttersta för att inte ”bara” hjälpa honom i ro, så att det blev möjligt för honom att sova, utan dra honom ur dödens käftar. Där var han övertygad om att han satt fast. Av dem skulle han uppslukas vilket ögonblick som helst. Sådan ”sömn” hade han fått av Theralen - en dödens sömn, en ”narkosens” sömn som man förhoppningsvis vaknar upp ur efter operationen, men vem kan vara säker på det? Lille Carl var skräckslagen. Han såg döden i vitögat så fort han blev lagd i sin säng.

Är det någon som vill veta hur det gick för lille Carl? Ska vi fråga hans barnläkare?

Carl har en liten grannkompis, som är ett och ett halvt år gammal. Hans blick hänger slö. Den lille pojken får inte längre några ynka två droppar Theralen till kvällsvällingen. Han är uppe i femton droppar till natten nu. Han är konstant drogad.

Om detta legaliserade övervåld - denna regelrätta tvångsutbildning i drogberoende! - slog jag larm redan 1980. Artikeln, som publicerades i det hastigt nerlagda veckomagasinet Reportage, väckte en landsomfattande debatt. På den tiden vägrade folk tro att det var sant att spädbarn drogades. Expertisen fick förklara och försvara sig. Men ingenting förändrades, all uppståndelse till trots. Ty här förelåg alla möjliga intressen, som skulle bevakas och bevaras – utom då spädbarnens, förstås.

Och de föreligger fortfarande.

Idag är det inte många ”experter” som lyfter på ögonbrynen åt den drogförskrivning som pågår. 1980 gavs vart femtonde spädbarn Theralen eller Lergigan. Förskrivningen är förvisso inte lägre idag!

Det har gått lika mycket rutin i att ge fullt friska spädbarn nervlugnande medel som i att behäfta lite äldre barn med diverse ”bristfälliga hjärnfunktioner”, för vilka det inte finns några som helst vetenskapliga belägg. Ingenting annat än neuropsykiatriska hypoteser – jo, ekonomiska intressen! - ligger bakom de s k bokstavsbarnens diagnoser. Och i vad består medicineringen? Amfetamin! Narkotika, som det av någon anledning är förbjudet för oss vuxna att syssla med.

Okunskap, prestige, girighet och maktmissbruk är bara förnamnen på den legaliserade barnmisshandel som pågår.

Överallt omkring oss skjuter man budbäraren, dvs. söker fel hos barnet - i stället för att ta sitt vuxna, moraliska ansvar och hjälpa de små barnen till den ro de så desperat behöver. Till just den sanna trygghet de på alla sätt ber om, hela tiden, överallt, och i alla åldrar.

Eftervärldens dom kommer att bli hård. Vilken upprättelse kan ges åt tvångsdrogade barn? Tvångssteriliseringarna på sin tid har krävt sina modiga skadestånd. Vad för prissättning gäller för en barndom som förlorats och förstörts?

Den svenska barnfientligheten är ingen ofarlig orm, vilande i solskenet. Den är en aktiv livsfara.