J'ACCUSE (1980)

I tysthet, fullkomligt dolt, pågår i detta land något ganska ohyggligt, som kan få konsekvenser man knappt vågar föreställa sig. Det pågår över hela landet, i tiotusentals svenska familjer.
    Barn drogas. Småbarn sövs ner. Spädbarn ges nervmedicin. Friska normala vanliga ungar ges nervlugnande medel för att de ska sova!
    Det finns fyraåringar, som gått på nervmedicin i hela sitt liv. Det finns barn som börjar skolan tablettberoende. Det finns barnavårdscentraler i socialt utsatta områden, där uppemot hälften av alla spädbarn ordineras sömnmedel. Det finns barnavårdscentraler där det ligger färdigskrivna recept, som någon ur personalen bara behöver fylla i.
    Det finns också landsändar där dessa mediciner skrivs ut sällan, men ingenstans är fenomenet okänt bland dem som arbetar med barnavård. Det finns läkare som aldrig försummar att påpeka att det är för föräldrarnas skull, för deras nattro som sömnmedicin ges – icke desto mindre är det barnen, som sövs ner.
    Kring detta missbruk har inte förekommit någon öppen debatt, ingen uppmärksamhet i media, ingenting. Föräldrars våld mot barn leder till en lag mot aga, men den legaliserade barnmisshandel, som består i att barn drogas, går fri, ty bakom den står expertisen.
    Det finns mer på området som är ohyggligt.
    Vi har fått en ny sjukdom bland barn: överaktivitet. Diagnosen lyder MBD, Minimal Brain Desease eller Dysfunction, vilket betyder liten hjärnsjukdom.
    Och vad är det för barn? Det är barn som härjar, bråkar, skriker, slåss, svårhanterliga barn, krävande barn, barn som inte sitter still i soffan. Förr hette det: ”Han lugnar ner sig.” – ”Hon rasar av sig.” Nu säger läkaren, psykologen eller psykiatern: liten hjärnskada.
    Det enklaste är att vägra tro på allt detta. Det är också den första reaktionen man möter hos alla som inte själva har spädbarn eller arbetar inom barnavård. Denna spontana reaktion har emellertid en motpol, en inställning hos många av dem som är insatta i förhållandena, som är nästan lättsinnig: ”Ja, vad ska man göra?”
    Det är på väg att bli rutin att droga barn. Det håller på att sättas i system. Med berått mod och alltmer allmänt ges nervlugnande medel till fullständigt friska barn från sju månaders ålder och uppåt.
    Det som ges är huvudsakligen Theralen, följt av Lergigan.
    Theralen sorterar under avdelningen neuroleptika, fentiaziner. Neuroleptika har ett brett användningsområde. För vuxna tar man till dem bland annat vid hallucinationer, schizofrenier, paranoida psykoser, delirier vid alkoholism...
    Lergigan har förut hört till gruppen hypnotika men sorterar numera under antihistaminer, som används bland annat vid starka ångesttillstånd.
    Antihistaminerna indelas efter graden av lugnande effekt: ringa, måttlig eller uttalad. Lergigan har en uttalat lugnande effekt. Det är alltså ett av de starkaste preparaten inom gruppen.
    Biverkningarna av de här medicinerna är givetvis inte få. De behöver inte uppstå. De som gör det kan emellertid bli bestående. Huvudet kan till exempel låsas i sned ställning.
    Minst lika viktigt som att fördjupa sig i de eventuella fysiska biverkningarna är emellertid att fråga sig vilka psykiska följder det kan ha för barn att drogas, att vänjas vid att lägga lock på varje svårighet och – i synnerhet – vilken effekt det har på samhället, för framtiden, att människor - ända ner på spädbarnsstadiet – drogas.
    Mot den frågan hjälper inte det gängse försvaret: medicinerna ges i små doser, speciellt anpassade för barn, biverkningar är sällsynta, etcetera – ty sådana försäkringar förutsätter att barn alls ska ha psykofarmaka, att det någonsin kan vara rätt att ge fullkomligt friska barn nervlugnande medel. Det frågan gäller är en princip, och den är ödesdiger. Ska barn drogas?

Man går på fest. Det finns småbarn i huset. Man ligger över, sover ut, vaknar framåt tolv – och barnen sover fortfarande. Man frågar föräldrarna: ”Men hur kan de sova så här länge?”
    Svar: ”Dubbel dos!”
    Är det föräldrarna som är omdömeslösa, när de söver ner sina barn så att de sover ett dygn i stället för en natt? Ja! Men är det svårt att förstå? Nej! Ty läkaren på Barnavårdscentralen har rekommenderat ”kuren”. Så kallade rogivande droppar – ungefär lika rogivande som narkos - är ingenting ovanligt, ingenting farligt och alls ingenting att bli upprörd över. Om man som förälder då behöver sova extra länge, har en jobbig dag bakom sig, är sjuk eller har varit på fest – varför då inte låta barnen sova dagen ut? Att söva ner dem är ju legaliserat!
    Det är konsekvenser som dessa läkarna har på sitt samvete. Det är här framtidsperspektiven öppnas.
    Hur har det gått till? Vad är det som har hänt?
    Det föds färre barn i Sverige i dag, men det är fler kvinnor som föder. Många väntar, planerar, kommer upp i trettiofemårsåldern innan de blir föräldrar. Man tar barnledigt och ägnar all sin tid åt barnet. Det är lika påfrestande för en liten människa som för en stor att ständigt stå i uppmärksamhetens centrum, och problemen börjar tidigt. Kolik, en psykosomatisk åkomma, drabbar nu vart och vartannat spädbarn. Barnets överlevnadsångest stillas inte; i stället ges mot kolik också mediciner: ytspänningslösande, kramplösande. Därefter kommer sömnsvårigheterna. Det lilla barnet ges aldrig någon ro att sova över nattmålet, eller också kommer krisen kring sju-åttamånadersåldern efter perioder av tillfällig sömn. Inte minst amningen uppvisar sina avarter: det finns mödrar som låter sina bröst användas som napp av ettåringar och till och med tvååringar, som nätterna igenom ligger och småsuger på mamma.
    Osäkerheten är stor, skadeverkningarna enorma av den missförstådda fria fostran, där man tror att frihet från kuvande påtryckningar är detsamma som frihet från stöd och hjälp.
    Barn är inte längre något naturligt. Barn är något svårt, märkligt och omstörtande, som drabbar en till kris. Och det är vad barnen känner. Det är vad de protesterar emot. Föräldrar som har oceaner av ömhet, kärlek och närhet att ge sitt efterlängtade barn står efter sju-åtta månader förtvivlade: ”Allt vi drömde om, allt vi önskade så hett, det blev ett helvete!”
    Barn skriker, och varje barns varje skrik är en fråga.
    Föräldrarna kan och vågar inte svara. De ber om hjälp. De får den via barnavårdscentralerna och sjukhusen – i form av neuroleptika, hypnotika eller en stämpel: liten hjärnsjukdom.
    Det är när ett barn skriker, inte sover, bara skriker, som risken för barnmisshandel är enorm. Man kan stå vanvettig av trötthet och vilja stryPpa detta barn, som inte lämnar en någon ro. Det är för att förhindra det, som barnavårdscentralerna rekommenderar sömnmedelskurer. Ännu reagerar många föräldrar, avstår, vill vänta lite till. Å andra sidan insisterar många föräldrar, i bekvämlighetens namn: ”Det är så skönt när barnen sover, man har hela kvällen fri.”
    Det finns läkare, som själva har barn som skrikit sig genom nätter, som vägrar skriva ut neuroleptika: ”Har jag varit så försiktig med mina egna ungar, ska jag väl vara lika försiktig med andras.” De har emellertid kolleger som skriver ut Theralen som om det vore AD-vitamindroppar. Ingen, jag säger ingen, har i dag några om helst svårigheter att få nervlugnande medel till sitt spädbarn. Skulle en läkare vara restriktiv, är det bara att vända sig till nästa.
    Det finns skäl till missbruket, grava skäl: samhällspolitiska skäl.
    Samhället har förändrats. Barnen har stötts ut ur den sociala gemenskapen. När deras dagliga tillvaro skilts från de vuxnas, avsäger sig föräldrarna sin uppgift som ledare och förebilder. Expertisen blir den enda auktoriteten.
    Är det därför ursäktligt att droga barn?
    Vad gör man med barn i trotsåldern, som får så starka utbrott av vanmakt att de halvt förlorar medvetandet i sina krampryckningar? Ska man söva dem också? Vad gör man med barn som ljuger, stjäl, skolkar, mobbar? Finns det mediciner mot det? Vad gör man med tonårsflickan, som springer ute om nätterna? Ger man henne en spruta, så att hon stannar hemma?
    Var drar man gränsen för vilka problem som ska arbetas igenom och vilka som ska sövas bort? Var drar man gränsen för vilket beteende som är normalt? Vem drar den gränsen? Är det normalt, och hur länge till i så fall, att protestera?
    Den nya sjukdomen MBD, vilka mediciner ska sättas in mot den? Starka, Protesterande, krävande barn – vilka droger ska till för att oskadliggöra deras kraft?

Och hur reagerar barnen?
    Theralen och Lergigan, båda uttalat lugnande, för att inte säga utsläckande, medel, ges för perioder om tio-fjorton dagar. De ska då inte tas punktvis utan som en kur. Barnet ska hinna tillägna sig ”goda sömnvanor”, heter det.
    Åtskilliga barn värjer sig ögonblickligen och lyckas sätta sig över medicineringen, febrigt aktiva på nätterna och slöa och dåsiga om dagen. En del barn sover snällt tills kuren är slut, varefter nätterna blir lika störda och störande som förut. Föräldrarna är ju desamma, osäkerheten densamma och expertisen densamma. Det blir nya kurer, mer medicin, högre doser i längre peroder – och därefter aktualiseras den fulländade galenskapen: sjukhusinläggning.
    Fullkomligt friska barn, små, för små för att förstå, läggs in på sjukhus för att sova!
    Här sägs uttalat ifrån att avsikten är att föräldrarna ska få sova. Det betraktas som ett akut nödläge. Alla vet det – utom barnet.
    I alla andra sammanhang brukar det anses olyckligt att lägga in småbarn på sjukhus, ensamma, därför att man vet att skadorna kan ta lång tid att reparera: känslorna av övergivenhet, skräck, otrygghet. Nu lägger man med berått mod in friska spädbarn och småbarn och låter dem skrika sig till sömns.
    Om detta åstadkommer en tillfällig förbättring, vilket det i regel gör på sjukhusets opersonliga mark, kvarstår problemen när barnet återvänder hem – påbyggda, kan man förmoda, för månader framåt med djupaste oro och rädsla.

Det som här har påtalats kan inte förnekas, inte bortförklaras. Fullt friska småbarn drogas med nervlugnande medel. Friska spädbarn läggs in på sjukhus. Hjälplösa föräldrar, hänvisade till en personligen ansvarslös expertis, riskerar att döma sina barn inte bara till livslånga sömnsvårigheter utan också till drogberoende.
    Missbruket är ännu inte allmänt förekommande, och det finns ett motstånd. På vissa barnavårdscentraler blir man uppmanad av sköterskan att inte lösa ut receptet läkaren skrivit. Men tendensen är tydlig. Rutinen är på många håll etablerad. Tiotusentals småbarn och spädbarn är drogade – nu.


                                                 *


Ovanstående skrev jag 1980. Artikeln Publicerades i tidningen Reportage.
    Artikeln följdes upp med en undersökning utförd av ett antal blivande sjuksköterskor i Malmö. Man kartlade i vilken utsträckning lugnande medel skrevs ut till barn i åldern 0-2 år inom Malmö kommun 1980.
    253 av 3.863 vid BVC inskrivna barn, det vill säga knappt vart femtonde barn mellan noll och två år, ordinerades nervlugnande medicin.
    Theralen gavs i 91,3 procent av fallen.
    Huvudorsaken till att läkemedlet skrivits ut var enligt journalerna sömnproblem (87,7 procent).
    Företrädesvis gavs lugnande medicin till ensambarn (49,8 procent av fallen), medan barn med fler än två syskon endast till 3,9 procent råkade ut för Theralen.
    Sömnproblemen var inte koncentrerade till ensamma mödrars barn. Tvärtom hade 90,9 procent av de läkemedelsförskrivna barnen två sammanboende föräldrar.

1981 Publicerade de amerikanska journalisterna Diane Divoky och Peter Schrag en bok om MBD: The Myth of the HyPeractive Child & Other Means of Child Control (Myten om det hyperaktiva barnet och andra sätt att kontrollera ett barn).
    De redogör där för det stora läkemedelsföretaget CIBA-Geigys försäljningskampanj i USA för amfetaminpreparatet Ritalina.
    I CIBA-Geigys massiva kampanj marknadsfördes inte bara undermedicinen mot bråkiga barn utan också ”sjukdomen” som gjorde dem bråkiga: Minimal Brain Dysfunction.
    Efter några år ansågs bortemot 40 procent av alla barn lida av den nyupptäckta ”sjukdomen”.
    Vid mitten av 1970-talet åt bortåt en och en halv miljon amerikanska barn amfetamin. Ritalina höll 80 procent av marknaden.

                                                 *

J’accuse var en artikel som på sin tid väckte en enorm uppmärksamhet. Människor ville inte tro att det var sant. Det var det dessvärre, och det är det än. Ingenting har framkommit som tyder på att förskrivningen av neuroleptika och antihistaminer har minskat. Tvärtom har förskrivningen till späda barn eskalerat: 20 procent av alla västvärldens spädbarn under ett år ges i dag psykofarmaka (2008). I Sverige har förskrivningen av lugnande medel och sömnmedel till barn och unga ökat med 200 procent, varav 30 procent till barn 0-4 år, sedan år 2000.

Copyright: Anna Wahlgren