Kärlekens gåva

Varje barn föds med ett trollspö i handen.

"Min dotter ger mitt liv mening", berättar en känd skådespelerska i en tidning.

Hänfört beskriver hon hur detta att bli mamma var det bästa som hänt henne.

"Det är så otroligt fantastiskt. Men blir så osjälvisk. Plötsligt är det en annan människa som har prioritet. Jag har svårt att tänka mig att jag haft ett liv utan henne."

Visst hade hon hört av vänner att det var fantastiskt att få barn – att det vart den ultimata kärleken. Ändå var det först när hon själv blev mor som hon förstod det.

"Det är verkligen det här som är meningen med livet."

Det är stora ord, och egentligen borde de vara häpnadsväckande. Meningen med livet? I alla tider har människan sökt meningen med livet. Skulle svaret alltså legat så snubblande nära hela tiden? De flesta människor är ju, eller blir, föräldrar. Skulle världen vara full med folk som vet meningen med livet, och varför säger de i så fall ingenting?

Det gör de. De allra flesta föräldrar i denna värld, med så få undantag att de knappt kan räknas är utan att blinka beredda att vittna om samma sak: att få barn är fantastiskt, helt förändrande, allt omvälvande. Det är obeskrivligt stort; det är verkligen livets mening.

Det är bara det att denna livets mening måste upplevas personligen. Den går inte att förmedla, inte att förklara. Det går inte att föreställa sig hur det är att ha barn, om man inte har några själv.

Föräldrar talar sig lyriska om lilla Lisas första, hjärteknipande leende och om lille Kalles fantastiska träffsäkerhet: tänk att han lyckades sätta fingret rakt i ögat på hunden! Man lyssnar och ler i föräldrarnas glädje, men man förstår inte miraklet. Och man tänker kanhända, om sanningen ska fram, att så där fjompig skulle man minsann själv inte bli, om man fick barn. Aldrig!

Fjompig är bara förnamnet. Släktnamnet stavas Lycka.

Man förstår inte, därför att man inte känner vad alla dessa föräldrar känner. Man kan inte känna det förrän man står där själv och håller sitt eget lilla barn i famnen.

Känslor går inte att översätta till ord och tanke. Alla som uppfylls av starka känslor vill så gärna berätta, men hur ambitiöst och vackert de än försöker, kan tankens översättning aldrig göra rättvisa åt känslans originalspråk. Känslan låter sig inte beskrivas, inte dissekeras. Känslan låter sig inte förstås utifrån intellektet.

Det är alltså känslan, inte tanken, som sitter inne med svaret på den eviga frågan om livets mening.

Vad för känsla?

Kärleken.

Varje barn föds med ett trollspö i handen. När det trollspöet rör vid dig, faller kärlekens stjärnstoft över dig. Ja, det formligen regnar över dig, om du är tillräckligt nära. Hela du blir täckt av det. Du blir till en enda stor känsla av kärlek.

Det är stoft från en stjärna som redan fanns. Du blir till ett återsken av den stora Kärlekens stjärna, som lyser över hela jorden, över hela mänskligheten. Den har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där, så länge det finns liv på jorden. Så länge det föds barn på jorden, kommer den att fortsätta strö sitt stjärnstoft över människornas hjärtan.

Kärleken är evig. Människan är det inte. Kärleken är oförstörbar.

När barnet lyfter sitt trollspö och kärlekens stjärnstoft faller över dig, känner du plötsligt att den insikt som drabbar dig – som måste vara din egen, för att du ska kunna förstå att detta är meningen med livet – inte är din ensam. Vart du ser, finns det människor som delar den med dig. De kunde inte förklara för dig, innan du var i stånd att förstå, och du var inte i stånd att förstå, förrän du förstod själv.

Plötsligt och äntligen är den kärlek, som måste vara din egen, något du också har gemensamt med hela mänskligheten: med alla dem som upplevt och upplever nåden att få älska. De känner igen kärleken i dig, liksom du känner igen kärleken i dem. Plötsligt talar ni alla ett gemensamt själarnas språk.

När folk gratulerar dig till barnet du fått, är det inte till nattvaket, blöjbytena, ansvaret och de ekonomiska bekymren de gratulerar dig. De beklagar dig inte! Det är till kärleken de gratulerar dig. Det är till ditt nyvunna medlemskap i den exklusiva klubb av tidlös och gränslös kärlek, som vet svaret på frågan om livets mening. De gratulerar dig till Kärleken, och kärleken är livet, dess mening och dess mål.

Överallt ser du bekräftelsen. Föräldrar eller ej, professionella hjälpare eller bekanta – kärlekens stjärnstoft faller över dem alla, och de ler i lycka. Inför varje nyfött barn står omgivningen enad i en gemensam, genuin välvilja.

Kärleken till barnet är din personliga, men den är också en del av ett helt. Din kärlek till barnet föds när det rör vid dig med sitt trollspö, men den har också alltid funnits, så som livets mening alltid funnits.

Kärleken själv och livet självt är ett och detsamma: en enda stor själ. Strålande som en världsalltets väldiga stjärna, härlig och oförstörbar.

Och alla känner igen den. Alla ler i lycka inför den själens eviga kärlek, ty den är god, vacker och ren, och den vill väl.

I förälskelsen, sådan den kan drabba oss till total omvälvning, får vi en försmak av den oerhörda verkan detta kärlekens stjärnstoft utövar på oss när vi blir föräldrar:

"Eftersom vårt gamla jag … är dött, vill vi vara äkta och rena. … Den som är sant förälskad är ny, lätt och formbar. Han är inte längre girig, snål eller avundsjuk, eftersom det enda som intresserar honom är hans kärlek. … Just därför att han har skymtat livets innersta väsen räds han inga hinder. Han känner att han kan övervinna alla svårigheter, all brist på förståelse, allt hat. Denna känsla av osårbarhet fördunklar inte hans förnuft. Tvärtom är han tålmodig, uppmärksam och uppfinningsrik." (Francesco Alberoni, Ti amo, 1996.)

Du lämnar ett liv bakom dig som aldrig kommer tillbaka, och du saknar det inte. Tiden stannar och en gräns blir alldeles tydlig: det är gränsen mellan före barnets födelse och efter. Efter kan aldrig bli som det var före, och före har snart knappt funnits. "Jag har svårt att tänka mig ett liv utan henne" …

När ett barn föds, är det inte bara ett litet barn som föds. Hos föräldrarna, hos alla dem som barnet rör vid med sitt trollspö, sker också en födelse. Kärlekens stjärnstoft gnistrar av äkthet och renhet, av öppenhet och ärlighet, av ödmjukhet och ansvarsberedskap, av tålamod, uppmärksamhet och uppfinningsrikedom.

Den som får ett barn i sin vård får uppleva nåden att födas på nytt, och till ett liv som vet sin mening.

Kärleken är sin egen gåva. Den ger sig själv i present till dig.

Du får se den i ditt barn. Du får se den i dig själv. Du får möta den i varje tanke, varje känsla som täcks av det kärlekens stjärnstoft som faller över dig, när barnet rör vid dig med sitt trollspö.

Du får se dess vittnesbörd och bevis, vart du än vänder blicken. Om du vill – och du vill; ty det är kärlekens stora gåva till dig: att vilja kärlek.

Du kommer att vilja söka den, försöka finna den, uttrycka den, stärka den, bekräfta den, bli delaktig i den, mångfaldiga den, utöka dess räckvidd, hjälpa till att sprida den, delta i dess segertåg över världen. Den viljan får du av kärleken.

Du nöjer dig inte med att önska och hoppas. "Måtte nu någon se till att ungen får det bra, så att det går min avkomma väl här i världen!" Nej, det är du själv, du personligen som vill göra allt du någonsin förmår för att ombesörja detta barns lycka och välbefinnande.

Du skulle till och med kunna offra ditt liv för att rädda ditt barn till livet.

Du vill en annan människa väl och ingenting annat än väl, och din vilja stannar inte vid längtan och önskemål. Den är en avsikt och ett beslut. Den är en strävan, orubblig.

Den försätter dig i en kärlekens kraftfulla handlingsberedskap.

Viljan till kärlekens handlingar hämtar du ur en bergfast övertygelse, en tro som du säkert inte heller visste att du bar inom dig. I den stund barnet rör vid dig med sitt trollspö, vaknar din sanna tro på kärleken – inte bara som ett härligt och välgörande själstillstånd, som man kan lyckas uppnå någon gång om man har tur, om man tror på Gud eller råkar komma över någon annan hemlig ingång till Lyckan, utan tron på kärleken som makt.

När kärlekens stjärnstoft faller över dig, tillfaller dig också en del av dess sällsamma makt. Du brinner av vilja att ta din förmåga i bruk. Just vilja, avsikt, beslut: ty kärleken gör. Den är en obändig kraft, den starkaste av alla.

Kärleken tar dig i bruk, och du vill inget hellre än att bli dess ödmjuka redskap. Du ställer dig till kärlekens förfogande.

Kärleken är meningen med livet. Den övervinner döden. Dess makt är oändlig.

"Man blir osjälvisk", sa vår celebritet ovan. Nu ville hon inte vara filmstjärna längre. Hon brydde sig inte alls om någon berömmelse.

"Plötsligt är det en annan människa som har prioritet."

Från att ha varit din egen tillvaros centrum med ett enda egentligt ansvar – det för dig själv – står du nu, som förälder, redo att ta i din vård och på ditt ansvar en annan människas liv.

Tanken fyller dig med bävan, och din bävan manar till försiktighet, förtänksamhet och eftertänksamhet.

Men känslan inför detta oerhörda åliggande, känslan inför den beredskap till kärlekens handlingar i vilken du nu står som förälder, fyller dig med glädje, stolthet, rörelse – ja, med lycka.

Med hela din själ är du beredd att älska så som du aldrig älskat i ditt liv: med en kärlek som inte söker sitt, som når bortanför din egen varelse, som är helt inriktad på en annan människas väl. Kärlekens stjärnstoft faller över dig, och i din iver och glädje, stolthet och förväntan, känner du att du får uppleva Lyckan.

Föräldraskapets lycka föds och lever i den konstanta omsorgen om ett barn, en annan människa. Det är en lycka som är osjälvisk, därför att den är större än du.

Du kommer nära själva livets kärna. Du får höra kärlekens röst, se dess tecken, bli dess redskap, verka i dess värld, leva den.

Ditt liv ska få sin mening, och det är det som är lyckan: din glädje vet att den kärlek, som inte söker sitt, är meningen med livet.

Och undret sker hela tiden. Ständigt och på nytt kommer kärlekens stjärnstoft att falla över dig, om du bara är nära tillräckligt.

En liten pojke, tre år gammal, står och tittar på sin far, som ligger på soffan en söndagsmorgon och är så bakfull att huvudet håller på att gå i bitar. Han är gröngul i ansiktet och fullkomligt ur stånd att ens resa sig.

"Pappa, hur är det idag, egentligen?" undrar barnet bekymrat.

Pappa säger som det är, även om han inte säger riktigt allt.

"Pappa är lite trött… Lite dålig."

"Jaha, då måste du få vila litegrann", säger pojken och klappar honom försiktigt på pannan.

Och pappa minns den lilla händelsen, berättar om den, gläds åt den och bevarar den i sitt hjärta.

Det var kärleken, som stod framför honom i den lille pojkens gestalt. Det var kärleken han hörde tala, och dess uttryck var uppmärksamhet, medkänsla, ömhet och välvilja. Det var den osjälviska kärleken, som klappade honom så försiktigt på pannan.

Den lille pojken kunde ha sett till sina egna intressen. Pappa var ju hemma, för en gångs skull. Han hade säkert lovat att de skulle göra någonting tillsammans på söndagen. Det brukade de ju göra!

Pojken kunde ha gapat och skrikit, dragit i honom och tjatat, påmint och krävt och bestraffat. Han kunde ha rusat till mamma och skvallrat, och mamma kunde ha läxat upp sin bakfulle make och påmint honom väl så ordentligt om hans förpliktelser som far. Det kunde ha blivit ett riktigt praktfullt slagfält av den söndagsmorgonens familjeliv med gräl och bråk, skrik och tandagnisslan, anklagelser och hot, hat och hätska utfall, ja, krig – om inte kärleken gått emellan.

Om inte kärleken hade funnits och levt och utövat sin oerhörda, stillsamma makt, hade den pappan inte lyckligt leende kunnat sova vidare en stund på soffan. Den lille pojken hade inte lyckligt leende kunnat leka vidare i ro med sina saker, och mamman, vad hon nu än tyckte och tänkte om det ena och det andra, hade inte lyckligt leende kunnat konstatera att friden i huset var total.

Överallt sker miraklet: det svaga övervinner det starka. Det svaga var bara tillsynes svagt. Det starka var bara tillsynes starkt.

Och ingenting är starkare än kärleken. Ingenting är tillnärmelsevis lika starkt. Kärleken övervinner allt.

Kärleken står alltid som segrare – alltid, till sist, och för evigt.

När ditt barn föds och rör vid dig med sitt trollspö, föds också du.

Du föds till lyckan i samma stund din eviga längtan efter lycka blir till kärlekens strävan.

I dopgåva får du uppmärksamhet, medkänsla, ömhet och välvilja – tillsammans med viljan att ge dem de obegränsade uttryck, som tillkommer dem.

Du får lyckan att berika världen med din kärlek, och ju mer du ger bort – till ditt barn, till världen, tillbaka till kärleken själv – desto rikare blir du, desto mer kärlek får du, och desto närmare kommer du din lycka.

Du får tillgång till kärleken. Du får behörighet att utöva dess handlingar. Du får nåden att undervisa ditt barn i tron på kärlekens makt.

Inte alltid förmår vi efterleva kärlekens bud. Inte alltid ser vi ens lyckan som omger oss, kärlekens bevis och dess ständiga segertåg.

Det betyder inte att de inte finns där.

Kärleken och lyckan finns. När ditt lilla barn en gång lyft sitt trollspö över dig, vet du det för alltid. Aldrig mer kommer du att tvivla. Aldrig någonsin kommer du att förneka kärlekens oerhörda makt – också över dig, just dig.

Uppmärksamhet, medkänsla, ömhet och välvilja strör kärleken över dig med sitt stjärnstoft, och viljan att leva dem kommer aldrig att lämna dig, så länge du bara är nära tillräckligt.

Det är kärlekens gåva till dig.

Vattnets sällsamma kraft står beskriven i Tao Te Ching, 78:e strofen. Exakt detsamma kan sägas om kärleken:

"I hela världen finns intet som är mjukare än vatten,

men gäller det att kämpa emot det som är hårt och fast,

finns intet som överträffar det i styrka.

I det hänseendet kan det ej utbytas mot något annat.

Det svaga övervinner det starka

Det mjuka övervinner det hårda.

Det finns ingen i världen som ej vet detta,

Barnet med sitt trollspö kommer att visa dig att världen är full av människor som försöker leva därefter.