Månadens krönika Augusti 2003

Lille Milton får sova 

Månadens krönika är en mailkorrespondens mellan mig och lille Miltons föräldrar, som bestämt sig för att genomföra sova-hela-nattenkuren. Så här gick det för dem de allra första dygnen! Varma
hälsningar till er alla från er Anna.

10 augusti 2003

Bästa Anna,
Tack för ditt arbete och de alternativ du tillhandahåller till oss, i många
stunder vilsna, förstagångsföräldrar. Vi försöker just nu vänja vår son Milton (25 veckor gammal idag) att sova själv i sin säng med din 4-dygns kur. Jag (Pappa) har tagit de första två passen och det har varit tufft men jag har försökt att följa det mönster som beskrivs på din hemsida. Inatt har jag stött på ett problem som jag känner måste få ett svar för att jag skall orka fortsätta.

Bakgrund:
Milton är en pigg och glad liten krabat som följer alla normala utvecklingsfaser och kurvor : ). Vi har sedan Milton föddes haft som målsättning att hans behov skall styra. Han har fått mat när han velat
och han har vankats när han varit otrygg och när han skall sova. Undantaget kvällsnattningen som utförts ammandes i fåtöljen i vardagsrummet varefter vi försiktigt lagt in honom i sin vagga. Om
natten vaknade han i början ca var tredje timme och fick bröstet. Från början var målsättningen att inte amma i sängen och att lillen alltid skulle sova i sin vagga, men ganska snart bröts detta och han blev kvar hos oss i sängen till morgonen. Senaste ca tre veckorna har han blivit allt mer jobbig att ha i sängen. Han har vant sig vid att alltid ha tillgång till mat och tröst varvid han ligger och fäktar med armarna och vrider sig från sida till sida i sömnen, letar bröstet och verkar otrygg om han inte känner kontakt med Mamma eller Pappa under natten. Detta stör naturligtvis nattsömnen. Vi är medvetna om att vi försatt oss i en situation själva som förr eller senare måste tas tag i. På BVC rekommenderar de 5-min metoden vilken vi vänder oss emot. Vi har läst att omkring 6 månaders ålder går barnen in i en ny utvecklingsfas (relationsvärlden) där de ofta blir lite otryggare igen en stund, vilket bidragit till beslutet att vi skall ta tag i detta på en gång. Vi tror att ju längre vi väntar desto större trauma blir det för Milton. Innan sängdags har vi gjort vår bästa för att han skall vara så trött som möjligt med glada aktiviteter som bad och lek.

Första natten somnade Milton efter 1,5 timmars buffande. Under natten gick Pappa upp och buffade så fort han vaknade till och det fungerade bra fram till 5-tiden då han blev otröstlig, hysterisk och gick inte att få att somna med buffningar och ramsa. Vi kände oss då tvungna att ge honom bröstet efter en timmes buffande då han förmodligen var hungrig - därefter somnande han i sin säng efter en korts stund buffande.

Andra natten började bra och vi jublade tyst för oss själva, men glädjen var kortvarig och det visade sig att det till slut tog nästan lika lång tid att få honom att somna som första natten. Mönstret
upprepade sig också sen vid 4-tiden då vi efter en timmes buffande kände oss tvungna att ge upp och ge honom mat. Därefter somnade han lugnt i sin säng igen. Känslan av att jag gör ett övergrepp när jag trycker hans lilla motsträviga kropp i madrassen är påtaglig och jättejobbig. Vi har verkligen försökt att "härda ut", och inte ge honom bröstet och har istället lugnt och metodiskt buffat, buffat och buffat. Men vi känner oss osäkra och är rädda för att skrämma Milton och att han ska somna av utmattning och frustration istället för i trygghet. Han skriker, gråter, vrider sig och kämpar emot. Emellanåt lugnar han ner sig men verkar "vakna till" när han hör ramsan och börjar då skrika igen. Kan du ge oss några råd? Är tidpunkten kanske illa vald då han är i en känslig period?

Mycket tacksamma för snabbt svar!
Kram, Charlotte, Martin och lille Milton
10 augusti 2003

Kära du,
Jag tycker du är jätteduktig som har börjat, och jag önskar - för lille Miltons skull - att du orkade fortsätta. Han behöver så väl sin sömn.

Men jag är inte så optimistisk här. Han har redan lärt sig att om han skriker tillräckligt mycket och tillräckligt länge tar ni upp honom, "räddar" honom undan vargen, och det gör honom naturligtvis orolig redan när han läggs. Sängen blir farlig. Så det är fel "svar" - men det vet du ju redan. Det konserverar status quo. Gör man också morgnarna tidigare så krymper natten mer och mer, det stannar inte där. Det blir fem, halv fem, fyra, halv fyra... tills man är tillbaks på ruta ett.

Du skulle behöva en bättre teknik på buffningen; det ska vara mycket kort efter första jobbiga beskedet, bara så att lilla kroppen slappnar av. Men du är i stället orolig och tycker du använder våld. Det är inte detsamma som en fast hand. Att han fortsätter skrika när du buffar visar att du inte har tekniken uppe. Den ska vara lugnande och ska absolut inte leda till någon frustration. Barnet ska njuta (och hemskt gärna vilja bli buffad i evighet av DEN anledningen...). Ramsan måste man också öva upp och den ska ta över mer och mer. I början protesterar barnet, se Februarikrönikan med de vanligaste frågorna och svaren kring kuren, den är viktig!

Nej, han är inte inne i någon speciellt känslig period - det kommer senare, i samband med åttamånadersångesten. Jag kan bara föreslå dig att läsa på igen och försöka skaffa dig den attityd av total självklarhet som är A och O, om man ska kunna överföra lugn och trygghet till barnet. Nu har du huvudet fullt av frågor och oro och det är dessvärre att be om elände. Han orkar inte med din oro ovanpå sin egen.

Och så skulle ni behöva träna, på varandra, så att du vet precis vad du gör och hur det ska kännas, när du buffar. Mjukt och fösande men bestämt och betryggande, och SKÖNT. Han är inte hungrig på
morgonen. Var inte orolig för det. Han tror bara att det han lärt sig - det ni lärt honom - ska vara så. Ni är tvungna att ta ledningen och "lära om" honom, och det tar inte många dygn förrän han är helt
omprogrammerad - barn lär blixtsnabbt. Men han måste få chansen att veta vad som gäller och det ger ni honom inte så länge ni gör - ibland - som det var förut, och förvirringen blir total.

Om och när ni lyckas ge honom hans fulla tolvtimmarsnätter kommer ni att förbluffas över hur lite han äter vid första målet på morgonen, de första dagarna innan aptiten kommer igång. Så det är ingen fara med någon hunger! På natten äter man helt enkelt inte - och natten ska pågå tills ni bestämt att det är morgon. Om du ändrar saker nu under kuren så är det som att byta plats på visarna och ändra
siffrorna på en klocka medan barnet håller på att försöka lära sig klockan. Inte bra och inte snällt, för det försvårar kolossalt!

Jag kan bara önska dig lycka till och att du snart, riktigt snart, får kläm på alltihop. Du kommer att känna det när det händer och det är en underbar känsla. Framförallt kommer lille Milton att känna det också, och då vänder det!

Alternativet är att ni struntar i alltihop och väntar minst en månad tills ni gör ett nytt försök, som alltså egentligen inte ska heta försök - utan genomförande. Man måste ha den inställningen, att man ska
genomföra kuren - inte att barnet ska göra det åt en, inte så att det blir man själv som ställer "frågor" och hoppas att barnet ska ge svaren.

Kram, jag tänker på dig! Anna.

10 augusti 2003

Hej Anna,
Mycket stort TACK för ditt snabba och detaljerade svar. Vi känner oss genast "starkare" och trygga i att genomföra kuren omedelbums med fortsättning ikväll. Lovar att öva på buffandet...det ska bli ett nöje att få buffa på min älskades fina bakdel!

Ha en fortsatt skön sommar.
Kram, Charlotte & Martin

10 augusti 2003

Kära du,
Så ska det låta! Pris och beröm!!! Rapport emotses - glöm inte att föra anteckningar under natten; det är av stor psykologisk betydelse, man coolar ner sig, "fastnar" inte, måste kolla klockan, skriva upp när barnet vaknar, vad man gör, hur lång tid det tar, när barnet somnar igen... Osv. Måste alltså stanna vid sängen så kort som möjligt, och så effektivt som möjligt!

Det här fixar ni!
Kram! Anna

11 augusti 2003
Käraste Anna,
All heder åt dig! Dina svar andas integritet och trovärdighet gentemot din egen mission och ingjuter mod i dina elever!!!!

Inatt har lille Milton sovit 12 timmar i sträck. Nåja, han har fortsatt sina frågor natten igenom enbart för att lugnt resignera med en djup suck och gått tillbaka till drömlandet när svaret kommit. Ett par ggr vid
halv ett och kl. 04.40 fick vi buffa några ggr för att ron skulle infinna sig men endast mycket kort.

Tack för att DU finns Anna. Du gör en skillnad i världen!
Fortsätt med det.
Stor kram: Martin, Charlotte & Milton

11 augusti 2003
Å, ni mina käraste "elever",
TACK för en fullkomligt underbar lägesrapport! Tänk att ni lyckades vända på alltihop, anamma rätt attityd, slänga oron i soppåsen och gå mot bättre tider! Och genast reagerade lille Milton med - ja, just det: lättnad. För det är klart att han vill sova, och sova trygg! Trygg i sig själv - en trygghet ni alltså nu lyckas hjälpa honom till. Du har övertygat honom om att du håller vargen borta; du står laddad med två bössor i hallen (minst) och vargen har inte en chans att komma så
mycket som i närheten av det lilla begärliga bytet i sängen! Jag är så STOLT över dig och er alla.

Varje gång lilla älsklingen somnar om själv - med den där lilla sucken! - är ett enormt genombrott, även om ni två gånger fick buffa lite - VÄLDIGT kort, det gillar jag! För där kan man som sagt också
"fastna", och vips kommer oron och vädjandena smygande i ens skalle, f.v.b barnet: "Snälla du, kan du inte sova snart, kan du inte det, snälla, snälla..." och då är det kört. Då har vargen fritt fram, för
pappa håller inte i någon bössa då, utan står där och är lika rädd han... Ni är inte framme än - det ska fulla kuren samt uppföljningsveckan till, som du vet - men resten är faktiskt bara transportsträcka, för nu har du koll på läget, vet vad du ska göra och gör det, och du inser att du ska begränsa alla ingripanden - även ramsan - till absolut minsta möjliga, och mindre och mindre för varje natt och morgon.

Det kankosta på ens lilla fåfänga att inse att man faktiskt STÖR sitt barn och inte alls alltid är en personifierad Guds välsignelse! Så vänta... ha tålamod; ha aldrig för bråttom, visa honom förtroendet att ni tror honom om att kunna lösa "problemen" själv - och låt honom bevisa motsatsen, verkligen, " be" om hjälp, innan ni gör något.

Skillnaden är morgonen. Han kommer säkert att vakna under vargtimmen (4-6) länge än - det kan sitta i i veckor - och då kan han behöva informeras direkt om att det fortfarande är natt, helst bara
med ramsan men kanske kan han behöva förstärkas i den insikten genom att först läggas tillrätta (se Lathunden). Tillrättaläggandet, stadigt utfört med tydliga rörelser och exakt likadant varje gång, ger med tiden effektiva signaler till lilla barnahjärnan om att samtliga aktiviteter ska upphöra och att det ska sovas. Utan skrik alltså alls. Och barnet somnar.

Nu kommer det att gå vidare hur fint som helst - dock inte på räls. Det kan vara fem steg fram och ett eller två tillbaka. Det kommer sannolikt en natt då ni kommer att tro att allt är fullständigt åt skogen, och han kommer att vakna precis lika ofta som förut när det var som värst och verkligen ha ett sagolikt (hm) återfall. Det där är en lustig sak - det tycks som om små barn måste göra en sista djupdykning ner i det gamla eländet, innan de lämnar det bakom sig för gott. Ungefär som bantaren som så lyckosamt gått ner fem kilo på en vecka och plötsligt vräker i sig en hel tårta...

Jag finns här!
Innerliga kramar till er två, och en särskild puss på näsan till lille Milton! Tack också för erbjudandet att "använda" vår korrespondens. Det gör jag gärna, eftersom det såg lite tveksamt ut där i början och
ni gjorde samma "fel" som så många andra, just i början. (Men visst är det underbart, Martin, när du nu fått den där känslan jag försökte beskriva, av både dialog med Milton och kontroll över läget - att du vet vad du gör och varför och känner att han "svarar"? Det är något särskilt papporna brukar gilla!) Nu förstår ni att attityden av total självklarhet är A och O. Så er vackra målsättning från början - att låta lille Miltons behov styra brister dessvärre på det faktum att han själv inte har en aning om
sina behov. Han vet bara att han måste överleva och att någon annan måste hjälpa honom till det, eftersom han inte kan själv. Men hur gör man? Hur går det till? Han varken vet eller kan, annat än att han är totalt hjälplös. Och hela härligheten går åt pipan - d.v.s han dör på fläcken - om vargen kommer åt honom. DET vet han. Det kallas överlevnadsångest. Det är den ni befriar honom från nu!

Underbart!!!
Anna