Månadens krönika augusti 2006

SHN ut i världen!

När jag skriver dessa rader står den allra första SHN-kursen för dörren i mitt hem i Gastsjön, Jämtland. Om ett par dagar sätter sig femton föräldrar på tåg, båt och bil för att ta sig hit. Under fyra nätter och tre dagar ska de följa och lära sig praktisera Sova hela natten-kuren liksom mycket annat, som står i samklang med Barnabokens filosofi.

En sak har alla dessa föräldrar gemensamt: de vill kunna hjälpa andra. De har själva barn som sover och går inte kursen för att själva få hjälp. De är beredda att finnas där för andra med sina såväl teoretiska som praktiska kunskaper. Och de kommer att få diplom på att de är betrodda!

Så sitter jag här och får se mitt alldeles speciella skötebarn, Sova hela natten-kuren, ta sina första steg ut i världen. Nu blir det andra som kan hålla handen i både teori och praktik! Min tanke och förhoppnings var och är just det. För jag har blivit en gammal dam. Jag undkommer inte trötthet och stigande kraftlöshet jag heller… Denna första SHN-kurs inleder alltså inte en ny verksamhet, där jag tänker hålla kurser med jämna mellanrum. Den snarare avslutar ett arbete jag sysslat med i många år, för att inte säga decennier. Och nu får andra ta vid. Och jag är så innerligt glad och tacksam att det finns de som vill! Och som vill se till att de kan! Och som i sin tur kan sprida budskapet om att det finns ett alternativ, och ett gott alternativ, till medicinering med förfärliga saker, sådant som förr, utan dagens förskönande omskrivningar (som ”lugnande droppar”) kallades för vad de var: nervmediciner, och till den s k femminutersmetoden, enligt vilken föräldrar förväntas sätta sig över den kanske djupaste mellanmänskliga instinkten av alla: beskyddarinstinkten. Sova hela natten-kuren går ut i världen! Tack alla ni som håller den i handen, talar för den och hjälper den på vägen ut till de små barn världen över som behöver den!

SHN är så oändligt mycket mer än en metod. I morse gav mig en mamma på Kurbarnens hjälpforum för barn upp till ett år anledning att förklara den saken en smula:

Ett litet spädbarn som efter x antal månader av störda nätter, som alltså inte fått sin sammanhängande och tillräckliga sömn, behöver hjälp att komma i ro och kunna sova så gott. Det är detta SHN presenterar metoder för med en mycket genomtänkt teoretisk uppbyggnad.

Det fantastiska resultatet är inte bara den goda nattsömnen. Resultatet av ett gott och riktigt genomförande av Sova hela natten-kuren är ett barnets välbefinnande som är alldeles uppenbar för var och en i barnets närhet. När krafterna kommer - återvänder säger jag inte, eftersom de knappt någonsin funnits - formligen blommar barnet, utvecklingen exploderar, livsglädjen strålar, aptiten blir sund och god, livet leker!

Och föräldrarna, som måhända stod på randen till skilsmässa - för att inte få sova på nätterna är ett gammalt beprövat tortyrmedel, som gör folk mer eller mindre vansinniga och som lätt, om sömndeprivationen pågår länge nog, spräcker ett förhållande - kan äntligen börja njuta av både barnet (vilket de förstås gjorde förut också, förhoppningsvis, men det är onekligen lättare, trevligare och mera givande att njuta en levande solstråle än en övertrött liten skugga av det som borde vara idel solsken) och varandra, av livet och av kärleken - inte sällan så till den milda grad att de producerar ett bevis på den saken, om man säger!

SHN är ett kärleksbudskap. Sova hela natten-kuren står för mer än en sömnmetod. Den är en livsfilosofi.

Och jag tror det blir ganska omöjligt att förbigå den, såväl här hemma som internationellt, därför att dess effekter är så extremt barnvänliga. Och familjevänliga. Effekterna av SHN syns och märks mer och mer, hos fler och fler små barn, hos fler och fler föräldrar.

Ett kärleksbudskap går inte att tysta i längden. Det sprider sig som ringar på vattnet. Som den strålande stjärnglansen i ögonen och de friska blommorna på kinderna hos utsövda, lyckliga barn!

Så hur föddes det här lilla skötebarnet? Låt mig berätta historien:

Mitt allra första, regelrätta kurbarn har i dag hunnit bli nästan trettio år. Det var första gången jag körde ut de ömma föräldrarna och tog hand om lilla barnet själv i tre nätter. Året var 1978.

Mina grannar, tillika goda vänner, fick en liten son, och barnet föddes mitt emellan mina två yngsta (som sov). Som mångbarnsmamma visste jag att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge råd till någon som inte ber om dem, och dessa ömma unga föräldrar bad inte. Jag minns hur jag försökte uppmana dem att svepa in den lille i en bomullsfilt, när han var nyfödd och skulle ammas. Han frös ju! Nej, visste de, det gjorde han inte alls. För den unga familjen var bvc den heliga auktoriteten, och vid sitt hembesök hade sköterskan inte sagt ett ljud om någon filt eller att nyfödda hade svårt att hålla värmen. Det hon hade rekommenderat var att han skulle äta så ofta han ”ville” (fast inte för mycket, så att han fick ont i magen!). Månaderna gick och nattmålen blev allt fler. Jag kunde förutse problemen, som mycket riktigt kom.

När barnet var nio månader var hela lilla familjen på väg att duka under av sömnbrist. Man bad bvc om råd och fick recept på Theralen. (På den tiden kunde det ligga små högar med färdigpåskrivna recept på detta hiskliga neuroleptikum, så att sköterskan bara behövde fylla i namnuppgifterna.) Barnets far, som sedan länge var dagpatient på mentalsjukhuset i staden, kom då störtande till mig med receptet i handen, upprörd i sitt innersta. ”Jag vet nog fan vad det här är för någonting! Min son ska inte komma i närheten av den här skiten!” Då erbjöd jag min hjälp, och den här gången talade jag inte för döva öron, gudskelov och tack. (Ska tillägga att jag fortfarande har kärleksfull kontakt med gossen, som blev mitt allra första ”nästanbarn”.) Jag bad om tre ostörda nätter – jag var förstås osäker på hur jag skulle klara uppdraget och kunde definitivt inte ta hand om två oroliga, upprörda föräldrar också. Så de la barnet, gav sig iväg, barnet skrek i himlens sky, och jag satte i gång och buffade. Gossen var för stor för att vagnas. Buffat andras barn till så att säga tillfällig ro hade jag gjort förut, många gånger om, men det här var första ”kuren” med hel och god nattsömn som mål. Och det lyckades. Det utmattade barnet sov redan den sista av de tre nätterna utan avbrott, i pur lättnad som det verkade. Allt de ömma föräldrarna behövde göra i fortsättningen var att lägga honom i tid (och med glädje i stället för oro).

Nu började jag undersöka det för mig dittills fullkomligt okända vansinnestilltaget att droga spädbarn. Jag kunde inte tro att det var sant, och det kunde ingen annan heller bland s k vanligt folk. Det blev en våldsam uppståndelse, när tidningen Reportage publicerade min första (men inte sista) artikel i frågan 1980, den som f ö finns med i originalutgåvan av Barnaboken 1983. Expressen hakade på 9 april 1984 med en krigslöpsedel: Anna Wahlgren anklagar läkare: SPÄDBARN DROGAS med farliga nervmediciner Av artikeln framgick bl a att vart femtonde spädbarn förskrevs Theralen eller Lergigan, och folk baxnade. I dag är det inte så många som baxnar längre, vad jag förstår. Jag är glad för var och en som gör det. Alla alternativ är bättre. Till och med femminutersmetoden, om man nu ska välja mellan pest och kolera. Med SHN behöver man inte det!

Under åren arbetade jag ut teknikerna, verktygen, för SHN, medan jag hjälpte hundratals och åter hundratals små barn till en god, skön, sammanhängande och tillräcklig nattsömn, som bekom dem så väl att det var som om de gick (kröp, hm) med en skylt på lilla magen: JAG MÅR SÅ BRA! Jag var hemma hos familjer och jag tog emot familjer. Mer och mer spred sig också det ryktet, att man kunde komma hem till mig och få sitt lilla barn kurat och klart, så att säga – och en av de första på plan var ett litet barnbarn. Honom kurade jag med framgång och återbördade sedan till de ömma föräldrarna. Som ringde mig efter några dagar/nätter: ”Det här går inte! Vi kan inte! Vi är tillbaks där vi var!” Så det var bara att resa ner till dem igen – och lära upp dem. Så ”föddes” uppföljningsveckan. Föräldrar som hade varit hos mig fick sedan i uppgift att avlägga rapport hemifrån, dag som natt, i en veckas tid.

I Gastsjön har jag nu bott i över tjugo år. Tidvis har jag tagit emot sex familjer i månaden. Det höll inte. Knappt var en kur genomförd – under vilken jag skulle lära upp föräldrarna om dagarna och själv kura på nätterna – förrän det var dags för nästa, inför vilken jag måste vända på dygnet, försöka bli som folk och helst hinna jobba med någonting annat också. Tre små barn samtidigt var också en för mycket, lärde jag mig (motvilligt) till slut. Det fick bli två, eller en, i taget. Och därmed var jag nere i högst fyra, eventuellt bara två, i månaden, alltmedan jag förfinade SHN mer och mer. Jag ville att den skulle nå ut till fler. Jag ville att fler små barn som led av sömnbrist skulle få den hjälp de så innerligt väl behövde och mådde så uppenbart bra av!

Några frågor som ofta dykt upp ska jag passa på att besvara:

Nej, jag har aldrig misslyckats, sånär som med två små barn som fått Theralen. De skulle ha avgiftats först. Att både avgifta och kura på en gång är, vågar jag påstå, omöjligt. Att jag alltid lyckats annars beror på många saker: jag har tillskansat mig en ansenlig erfarenhet. Jag kan ”läsa av” små barn och har sett det mesta förut, om man säger; jag blir inte ställd, inte orolig, inte osäker. Det är Attityden av Självklarhet, vars betydelse inte nog kan betonas när man handskas med små barn överlag, SHN eller inte. En därmed sammanhängande orsak är sakligheten. Rutiner – som sovande och ätande – fungerar bättre ju sakligare de är, ju mindre känslomässigt infekterade (”mamma blir ledsen om du inte äter den goda maten”), ja, helst ska inga känslor alls vara inblandade – annat än självklar, enkel glädje. De små barnen, oräkneliga genom åren – jag kom ju aldrig på tanken att dokumentera dem alla, inte minst för att jag ville värna om både deras och föräldrarnas integritet, och av samma anledning vägrade alla journalister att komma och göra reportage under brinnande kur – de små barnen lärde mig hur betjänta de var av just saklighet. Inte ens den mest älskande ömma moder kan sova åt sitt barn; sömnen är barnets egen. Lika lite kan hon äta åt barnet. Eller, för all del, klämma in sig i barnets små kläder (som blir större och större månad för månad likaväl som barnets behov av stadigare mat och av ostörd, sammanhängande nattsömn blir större). Späda och små barn kom hit, till ett ställe där de aldrig varit förut, las i en säng de inte kände till i ett rum de aldrig sett förr, och lät sig kuras av en vilt främmande människa. Det var alltså inte längre vänners och bekantas barn, eller barnbarn till mig, eller folk jag någonsin träffat förut, jag tog emot. Jag var minst sagt känslomässigt neutral (att jag sedan ofta nog förälskade mig i barnen är ju en annan historia) och barnen tog emot min saklighet med påtaglig lättnad. Och slutligen - den främsta anledningen av alla till att jag lyckats så väl var och är naturligtvis barnet. Som i sådan lättnad – när väl de första ”tusen” frågorna är för barnet nöjaktigt besvarade – tar till sig hela paketet, hela Sova hela natten-kuren som det den är: en underbar hjälp att äntligen komma i ro, att få sova, och att få sova färdigt. Och få sova gott, fredad för vargen i alla dess skepnader – inklusive sina ömma föräldrars missriktade, ja, jag vill säga farliga, oro.

En annan vanlig fråga: nej, jag har inte tagit betalt. Folk har fått lägga det de kunnat. Jag försökte en gång sätta ett pris på mina insatser (efter idogt tjat från omgivningen) men jag tyckte inte om det. Skulle priset vara någotsånär i nivå med den tid jag la ner uteslöt den ändå de föräldrar som inte hade det så gott ställt, och de behövde hjälp lika mycket de. Många som verkligen inte hade råd betalade ändå – ett antal ensamstående mammor praktiserade avbetalning i månader tills jag sa stopp! Jag har alltså gjort det jag gjort ideellt, och med enbart de små barnens intressen för ögonen. Få har missbrukat det. De allra flesta visste inte till sig av tacksamhet. I praktiken har den tacksamheten kunnat visa sig i gåvor, i att jag fick bli gudmor till nästa lilla barn – som knappast eller aldrig skulle kommit till, om inte första lilla barnet genomgått sin SHN-metamorfos – och i kärleksfulla ”privata” besök. Jag har några tusen nästanbarn nu, härhemma och utomlands!

Och de få som missbrukat min gästfrihet och välvilja har lärt mig saker, de också: det personliga ansvaret för sitt lilla barn kan man inte lämna ifrån sig, varken åt mig, SHN-kuren i sig, Gastsjön som semesterort ELLER någon samhällelig instans i världen, och tro att det/den/jag/kuren per automatik ska göra jobbet åt en. Av det har jag fått den stora skillnaden mellan Sova hela natten-kuren och den s k hjälp samhället erbjuder glasklar. Neuroleptika till spädbarn, nerdrogning av spädbarn, är en ”sömnmetod” som i all sin ohygglighet lägger ansvaret för sömnen på medicinen. Femminutersmetoden lägger ansvaret för sömnen på barnet. SHN lägger ansvaret på föräldrarna. Jag kan initiera den, jag kan bryta mönstret, jag kan demonstrera den och även genomföra den, men jag kan inte vårda den, följa upp den och vårda det ljuvliga resultatet. Det kan bara föräldrarna, de till vilka detta lilla barn föddes för att mötas av en kärlek som vill detta barn väl och bara väl. (Se Kärlekens gåva!)

Alldeles för få barn tyckte jag att SHN nådde, för behovet var enormt! Människor skrev brev till mig och jag hade en formlig väntelista, som jag aldrig kom i kapp. Jag svarade på alla brev, även om det ofta måste bli ett nej. Men i och med datorn och nymodigheten e-mail öppnade sig möjligheten att distanskura. Posten var ju lite långsammare, om man säger. Nu kunde jag handleda föräldrar dag för dag och natt för natt, ja, timme för timme ibland.

För några år sedan bestämde jag mig för att sluta kura små barn personligen. Jag orkade helt enkelt inte längre. Problemet var inte nätterna utan dagarna, då jag inte kunde sova särskilt länge eller bra. Gammalt folk blir allt sämre på det! Men skulle jag sluta, vem eller vad skulle då ta över?

Jag hade erbjudit flera landsting mina tjänster – att t ex utbilda bvc-personal - utan att mötas av något som helst intresse. (Där svarar man inte på alla brev, inte!) Så föddes tanken på en bok, Sova hela natten. Jag hade material så det räckte och blev över. Med hjälp av mina två yngsta, Eleonora och Isadora, kunde jag göra ett urval, skriva en del nytt som förenklade och förtydligade SHN inte minst i teorin, och ställa samman den bok vi sedan kompletterade med en instruktions-dvd. Jag gick aldrig till något förlag utan gav ut den själv, att distribueras via hemsidan, som på kort tid blivit och är blomstrande. Och boken Sova hela natten har utan tvekan blivit en stor framgång, vilket förstås gläder mig kolossalt som författare. Men lika glad är jag därför att SHN är mitt speciella skötebarn som ska ut, ut, ut! För att nå hela vägen fram till de små barnen som behöver den. Med mindre ger jag mig inte!

Och det är detta som nu tar sin början, på allvar. Boken, som kom i maj förra året, är redan under översättning till norska, danska och tyska.

Och då kom efterfrågan på en kurs. Den kursen håller vi nu. Just nu, när denna krönika publiceras den 1 augusti, tar mitt skötebarn sina första stora steg ut i världen in real life – med femton entusiastiska, engagerade, hjälpvilliga, insiktsfulla och kärleksfulla föräldrar vid handen!

Tack till er alla som jag vet – och inte vet – arbetar på den och för dess talan, i de små barnens intresse, efter de små barnens behov! Förtröttas inte. Det ber jag er, för de små barnens skull. I vår kultur svälter vi dem inte på mat. Men vi svälter dem på sömn och ger dem stress i stället. Mycket skulle kunna sägas om den saken och mycket har jag sagt och många, många med mig, inte minst ni kära ”forumister” här på sidan. Här ska fredas barn!!!

Några ord ur Sova hela natten:

Tes: Små barn fruktar vargen – den livshotande faran. De är från första stund instinktivt medvetna om att de inte kan överleva på egen hand. Någon måste föda dem, värma dem, ge dem tak över huvudet och skydda dem från vilda djur. Föräldrarna är barnets överlevnadsgaranter. Föräldrarna måste dagligen och stundligen hålla vargen stången i alla dess skepnader. Små barn ska våga somna och somna om på egen hand, trygga i sig själva, förvissade om att ingen fara hotar.

Grundprincipen för Sova hela natten-kuren är att de små barnen ska lugnas där de ligger. Deras skrik är frågor. ”Kommer vargen och tar mig nu?” Svaret, i ögonblicklig handling, ska vara betryggande: ”Jag bevakar dina intressen. Jag ser till att vargen inte kommer åt dig. Du kan sova lugnt. Du kan känna dig fullkomligt säker. Jag står emellan dig och vargen. Inget ont kan hända dig.”

Den som i stället tar upp barnet ur sängen för att skydda det med sin kropp, bärande och tröstande, lugnar visserligen den lilla för stunden men bekräftar också i handling barnets värsta farhågor: ”Här kan du inte ligga! Vargen kommer och tar dig när som helst! Här är det livsfarligt att vara, vi måste genast sätta dig i säkerhet!” Det svaret är inte särskilt betryggande. Dessutom är det inte sant – sängen är inte farlig, vargen är inte där. Och barnet accepterar heller inte det oriktiga svaret. Ty ingen människa, stor eller liten, orkar gå i ständig oro för livhanken. Ingen människa sover särskilt gott som fruktar för sin överlevnad. Därför fortsätter barnet vakna/skrika/fråga, natt ut och natt in, i hopp om ett i ordets sanna mening betryggande svar.

Vargen finns. Den kan inte förnekas eller tröstas bort. Den måste hållas stången, förebyggande och kontinuerligt, och vi gör det hela tiden, vi som kan. Det var för att hålla vargen borta människan byggde sig boningar. Varje dag, liksom inför varje natt, vidtar både du och jag och alla andra människor en mängd olika åtgärder för att inte falla offer för vargen i någon av dess skepnader. Barnet vill förvissas om att vargen inte kommer. Barnet vill sova lika lugnt som du, när du släckt de levande ljusen och låst din ytterdörr. Du vill inte frukta för att huset ska börja brinna medan du sover eller att någon ska komma insmygande i nattens mörker och hota dig till livet. Du vill kunna sova lugnt. Det vill barnet också, Men barnet kan inte vidta några som helst skyddsåtgärder. Barnet kan inte stänga vargen ute. Det kan bara du, som är vuxen, kapabel och överlevnadskompetent, och du måste göra det åt barnet.

Liksom du vill ditt lilla barn befrias från sin överlevnadsångest, inte fjättras vid den.

*

Sova hela natten-kuren är en process. Att arbetet går fortare och lättare för mig med min massiva erfarenhet ska inte vara ägnat att förvåna. Man får inte låta sig förledas att tro att alla små barn, vars föräldrar beslutat sig för att genomföra Sova hela natten-kuren, ska kunna sova tolv timmar på raken redan fjärde natten. Processen går inte på räls. Det gör ingen process. Det kan vara fem steg fram två tillbaka. Ett slags återfall inträffar nästan alltid, och det kan riva upp all världens oro. Då gäller det att hålla sin oro i schack och gömma undan den lika effektivt som någonsin i början bakom Attityden av Självklarhet. Oron är den största skurken i all barnavård. För små barn är föräldrarnas oro lika med Vargen.

Sova hela natten-kuren ska genomföras med vänligt beslutsam saklighet, med högt förtroende för lilla barnet, med respekt för barnets stora sömnbehov och med fokus på det mål man oförtrutet har i sikte – att lilla barnet äntligen ska få sova så gott. Sig själv och sitt känsloliv får man lämna därhän i sammanhanget.

Belöningen uteblir inte, och den kan bli hur känslomässig som helst! När man väl genomfört Sova hela natten-kuren, då det gamla dystra mönstret bryts, låter sig en livssituation anas som bara är att njuta av. Den onda cirkeln ersätts snart av en god. Den ena trevliga bonusen följer på den andra. Barnet blir gladare, självständigare, starkare i alla möjliga bemärkelser. Utvecklingen skjuter fart. Humöret går i topp. Aptiten växer. Livsglädjen sprudlar. Det är omöjligt att inte njuta en unge som trivs med livet och mår toppen!

Och man får äntligen känna sig som den utomordentligt kompetenta förälder man är. Sova hela natten-kuren lär en att lyssna till både barnet och sig själv med förtroende. Är det något man ångrar är det 1. att man inte gav barnet – och sig själv – denna goda sömn för länge, länge sedan, 2. att man någonsin lyssnade till och trodde på de där skadeglada olyckskorparna, som överallt stack upp sina fula trynen: ”Så här är det att ha barn! Det får du leva med! Sova kan du glömma!” Så här är det inte att ha barn, vet man nu.

Små barn ska njutas. Och njuta själva.