Månadens krönika december 2005
Mansfeminismens småbarnsförtryck”Om man hotar att beröva människobarnet ett tidigt psykologiskt grundskydd genom en rad surrogat för mamma- och pappafigurerna och påstår detta vara en lämplig modell, blir man förstås själv bevisskyldig till detta påstående.” Orden är framlidne radiodoktorn Bertil Söderlings, nedskrivna 1977. ”Då en stundom nästan hysterisk daghemsdebatt ensidigt kräver fler och fler daghemsplatser, bör väl erinras om att barn i de första tre-fyra levnadsåren icke är lämpade för heldagskollektiv eller är gruppmogna. Vi subventionerar här hälsorisker. Barn utgör en stor grupp, som faktiskt står under förtryck och som ofta förmenas sina mänskliga rättigheter.--- Barn har inga fackföreningar och avtalsrörelser, men de strejkar och protesterar ofta.”( Söderlings kursiveringar.) Kristina Humble, klinisk psykolog, myntade vid samma tid begreppet Aniara-människan: ”hänsynslös, egocentrisk, en streber utan minsta solidaritet med någon annan. Och någonstans också en hudlöst ensam individ under Aniaravärldens kalla himmel.” Humble sammanfattade: ”Ett samhälle som brister i att ta hand om sina barn och gamla och tillfredsställa deras behov av värme och solidaritet på ett personligt plan är ett dåligt samhälle.” Båda dessa tunga namn drog sig förfärat tillbaka från den offentliga debatten, medan ropen skallade på daghem åt alla. De blev bokstavligen utbuade. Och nu? Nina Björk har svikit feminismen (DN 30 okt 2005). Hon har gjort en ideologisk kovändning. Hon, själva feministikonen, har gjort sig till kvinnosaksförrädare. När fan blir gammal, blir han religiös, heter det ju; när feminist blir mamma, blir hon skabrös, får man travestera. Nina Björk har verkligen uppfört sig oanständigt. Ty en feminist får inte ha ont i magen – ens lite, lite – av att lämna sina barn på dagis ”den första tiden när de är så små, så små och de måhända inte riktigt vill och de måhända gråter en skvätt eller kramar och kramar våra ben”. En feminist får inte ifrågasätta Thorwaldssons förslag att undanröja det han kallar ”deltidsfällan” – mödrarna ska heltidsarbeta, alla. Vilket ”kanske kan leda till att en del småbarn får långa dagar på dagis”, medger han, men: ”Det får man ta!” Och en feminist får sannerligen inte försöka sig på att omdefiniera sin egen prisbelönta kvinnokamp. ”Vi säger inte feminist = prodagis = heltidsarbete, utan feminist = begränsad dagistid = delat hemmaliv.” Hädelse! Nina Björk svor i kyrkan. En del ruttna tomater haglade, men någon kraft lades inte i dem. Kristdemokraterna öppnade sin famn, och det var ju väntat. En halvhjärtad krönikör försvarade kvinnans rätt att köpa sexiga stövlar som gjorde henne glad. Arbeit macht frei. Alla dörrar var redan öppna, medhållet garanterat, Björk ut i kylan, adjöss ikonen! Hennes små samhällsrevolutionerande programförslag på slutet framkallade väl knappt en gäspning. Jag kan inte tro att Nina Björk var medveten om vilket pris hon skulle få betala, och får betala för en obestämd evighet, när hon ens perifert försökte baka in barnen i en samhällsideologi som jämställer frihet, självförverkligande och frigörelse med barnfrihet. Jag önskar henne styrka, legitimt hatobjekt i barnafrågan som jag är sedan just 1977.
”Fast samtidigt som vi är fria så har vi lite, lite ont i magen”… Fria? Björk citerar (den barnlösa) Simone de Beauvoir: ”Yrkesarbetet är det enda som kan garantera kvinnan frihet”. Inget yrkesarbete garanterar kvinnan, eller mannen för den delen, frihet. Det är lönen för arbetet, som garanterar ekonomiskt oberoende. En kvinna som tjänar egna pengar behöver inte vara vit mans slav. Där ligger friheten, och vackert så. Den ligger inte i yrkesarbetet i sig, vilket jag tror varje snabbköpskassörska kan skriva under på, eller varför inte en dagisföreståndare med 21 ettåringar på 2,5 personal. Definitionen av feminism i SAOL lyder: rörelse för kvinnors jämställdhet med män. Det är inte svårt att se vem eller vad som sätter ribban här. Mannen har privilegier som inte kvinnan har. Mannen är nummer ett, kvinnan nummer två. På det skulle feminismen råda bot! Kvinnan ska ha sin egen utbildning, sitt eget arbete – utanför hemmet, precis som han – sin egen lön och sin frihet att köpa sexiga stövlar utan att be om lov. Konsumera, som han. Jobba som han. Tjäna som han (nästan). Det är jämställdhet. Men det är fortfarande en jämställdhet på mannens villkor. Jag anser inte att Nina Björk svek feminismen. Jag anser att feminismen svek sig själv i den stund den tog över det traditionella manssamhällets värderingar. Den där definitionen borde inte ha talat om kvinnors jämställdhet med män och sålunda befäst rangordningen. Den borde ha talat om mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter har - eller borde få ha – även barnen. Det är en mänsklig rättighet att leva fri från förtryck. Om mannens förtryck av kvinnan kan upphävas genom att hon blir självförsörjande, vilket i vår kultur är en förutsättning för hennes människovärde, självkänsla och rörelsefrihet, är feminismen en glödgad spjutspets som alla tveklöst måste hjälpa nå sitt mål. Och vi är där, slarvigt generaliserande sagt. Det ger oss inte, varken kvinnor eller män, frisedel att därmed förtrycka barnen. ”Vi är på helt fel spår.” Rätt. Och det är hög tid att inte bara Nina Björk inser det. Av patriarkalisk tradition var barnavårdandet, liksom barnafödandet, en kvinnornas angelägenhet. Det heliga moderskapet kunde både besjungas och saligen upphöjas, men det angick inte mannen mycket mer än att han kunde lägga sig i fel säng i brist på tillgänglig hustru. Små barn var någonting som stod på tillväxt. Pappa blev glad och bjöd på cigarr, men jobbet de första åren var kvinnans. Han försörjde dem båda. Det gick att leva på en lön. Feminismen gjorde det skriande misstaget att överta patriarkatets traditioner. Kvinna skulle bli som man, helt enkelt, och mannen var av hävd barnfri. Småbarnsåren var terra incognita för honom. När barnen kom, måste han jobba mer än någonsin. Han var ”aldrig hemma”. Han missade sina barns uppväxt. Han anklagades av både fru och barn och på sin gubbsjukas höst även av sig själv för att ha försummat familjen. Med kvinnofrigörelsens frammarsch på 60- och 70-talen fick han ta konsekvenserna: frun lämnade honom och tog barnen med sig. Ty redan äktenskapet som institution ansågs förtryckande. Gift kvinna var inte fri. Vackert så, även om många ångrade sig efteråt och även om folk nu gifter sig som galningar. Kvinna skulle bli som man, och med det skulle barnen bort. ”Det talas för lite om glädjen med barn”, predikade jag för döva öron och gör alltjämt. På 70-talet var barn nästan lika jobbiga som nu. Det var jobbigt att vänta dem, jobbigt att föda dem, jobbigt att ha dem och jobbigt att bli av med dem, för det fanns inte daghemsplats till alla. Barnen blev förtryckarna! Det var de som hindrade kvinnan i hennes självförverkligande! ”Om barnfrihet vore förutsättningen för kvinnans frigörelse”, tjatade jag i evinnerliga debatter, ”borde ju mannen sedan länge vara strålande frigjord.” Var han det? Är han det? Vårt rättesnöre, vårt samhälles nummer ett? Själva frihetsikonen? Mannen?
Varför var inte de traditionellt kvinnliga värdena lika viktiga som de traditionellt manliga? Varför lämnade kvinnorna och mödrarna så villigt spelrum för de testosteronstinna värden som mycket riktigt är förhärskande i dag – sex, våld, pengar, makt? Människoförtingligande? Varför lät feminismen kampen för jämställdhet förvridas till en kamp för likhet? Varför fogade sig kvinnorna fortsatt i manssamhällets järngrepp? Varför gav de patriarkatet sin välsignelse med feministiska förtecken? Varför stred inte matriarkatet för likvärdigt livsrum? Varför spolade mödrarna ut barnen med badvattnet? Den ettåring finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas, som frivilligt vinkar hej då till både mor och far och hemmet för att tillbringa sina dagar någon annanstans. Inte förrän efter trotsåldern, vid tre-fyra år, söker sig små barn bort och ut på egen hand, och måste få göra det. Vid den åldern är till och med ett undermåligt dagis bättre än inget alls. Ettåringar är för små för den sortens brutala separationer, som nu tillskyndas allmänt i Sverige på styrande manligt dekret, och som inte kan kallas för annat än brott mot barns mänskliga rättigheter. Tvååringar är det också. Barn har rätt till ett tillgängligt hem under de tre första, mest tillhörighetskänsliga åren. Att beröva dem det är inte försvarbart, om vi vill tillförsäkra även barnen människovärde, självkänsla och rörelsefrihet. Barn under tre år har också rätt att välja. Detta ska prioriteras som nummer ett. Det vore väl skräp till både samhälle och feminism, om inte den lilla detaljen gick att ordna!
Anna Wahlgren |