Månadens krönika februari 2007

Barnamörderskan räddar livet, sömnen och förståndet

Månadens krönika är till första delen hämtad ur Barn & Föräldrar nr 2, februari 2007 med Anna Wahlgren i Heta Stolen, utfrågad av reportern Ulrika Hjorth.

Ulrika Hjorth: "Ovetenskaplig, olämplig och direkt farlig." Sedan Anna Wahlgrens bok "Sova hela natten" kom ut förra året har hon fått oerhört starka reaktioner från framstående läkare i Sverige och Norge. Framförallt är det rådet att låta spädbarnen sova på mage som provocerar.

Den norska spädbarnsdödsföreningen fruktar till och med att antalet barn som dör i PSD (PlötsligSpädbarnsDöd) kan komma att öka med hundra fall om året om föräldrar börjar följa dina råd?

Anna Wahlgren: Ja, man har öppet utnämnt mig till barnamörderska. Jag får vara glad att häxbränningen är nerlagd. Jag lever i alla fall.

Många frågar sig nog ändå hur du kan fortsätta att rekommendera föräldrar att låta spädbarnet sova på mage när man idag VET att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd?

Bukläget är det naturliga för människoungen likaväl som för grodan och sköldpaddan. Det är inte sovställningen i sig som är farlig utan de långa andningsuppehåll alla spädbarn gör under djup sömn. I den insikten har experterna och jag gått skilda vägar. Jag vill säkra den goda djupsömnen, som jag anser livsnödvändig för små barn som för oss alla. Expertisen ser hellre att sömnen förytligas, så att djupsömnen avbryts och störs.

Men hur ska man som förälder våga följa dina råd när ledande barnläkarexpertis kallar dem olämpliga?

Barnläkarexpertisen har en vindflöjelbenägenhet, som de små barnen saknar. Det är spädbarnen själva och deras välbefinnande jag går efter, enbart. Det gör nog de flesta föräldrar också, hur mycket de än får höra om allt de INTE ska göra.

Men det är ju ett faktum att antalet barn som dör i PSD har minskat kraftigt sedan man började avråda från att låta barn sova på mage?

Ja. På mage blir sömnen djupare. På rygg blir den ytligare. Vill man försäkra sig om att barnen är helt utom fara, ska man egentligen inte låta dem sova alls, någonsin. Låt mig påpeka att Sova hela natten-kuren går att genomföra med barnet på rygg. Dessutom har ju de föräldrar, som väljer den här kuren, månader av sömndeprivation i bagaget. Det betyder att barnen är stora nog att kunna vända sig själva. Och då säger expertisen att faran för PSD är över - men det är den inte. Jag rekommenderar andningslarm ända upp till elva månaders ålder och oavsett sovställning.

Doktor Hugo Lagercrantz menar att andningslarm är ineffektiva och att barn kan göra andningsrörelser utan att få i sig någon luft och då reagerar inte larmet. Ändå fortsätter du att rekommendera andningslarm?

Med all respekt - här pratar professorn i nattmössan. Upp till bevis! Jag fortsätter tjata: på mage med larm. Jag tror inte det dröjer så väldigt länge förrän vi får höra myndigheterna rekommendera andningslarm lika allmänt som bilbarnstol, cykelhjälm och brandlarm.

Men hur kan du stå bakom en apparat som barnläkarexpertisen direkt avråder från att använda?

Jag tackar Gud och tillverkarna för att tillförlitliga andningslarm finns tillgängliga för oss alla numera, inte bara för sjukhusen. Det är med förlov sagt direkt löjligt att avråda från en sådan enkel säkerhetsåtgärd.

Du skriver på din hemsida att det inte finns ett enda fall av PSD där barnet sovit på mage med andningslarm. Däremot finns 20-30 fall av PSD dokumenterade i Sverige årligen där barnen sov på rygg eller på sidan utan larm. Var kommer den uppgiften ifrån?

Jag har gott om informatörer. Ingen kan motsäga dessa uppgifter. "Det finns inga undersökningar kring PSD på mage med larm", dribblar expertisen, "för det är så få som använder andningslarm." De 0,3 promille av späda barn som dör i PSD i dag, gör det i larmlöst rygg- eller sidoläge. Det är otillständigt att låta föräldrar tro att ryggläget i sig är säkert.

Du har också fått hård kritik för att dina sovmetoder är för hårdhänta. Kritiken går ut på att föräldrar lär sig att det är okej att buffa och vagna sina barn så kraftfullt att det i förlängningen kan få en övertrött förälder att ta till mer besinningslösa skakningar vilket, i värsta fall, kan orsaka "shaken baby syndrom". Din reaktion?

Sova hela natten-kuren är utarbetad till hjälp för just övertrötta föräldrar. Den är föga besinninglös. Den är betydligt skonsammare och oändligt mycket mera kärleksfull än skrikmetoden, som är vad expertisen har att erbjuda till hjälp - förutom våldsam medicinering. Att droga spädbarn med neuroleptika för att de ska sova är, anser jag, inte bara "ovetenskapligt, olämpligt och direkt farligt" utan borde falla under allmänt åtal.

Oförsvarlig, icke oförklarlig, spädbarnsdöd. Sverige 2005 / 2006

En alldeles nybliven mor, som efter många timmars förlossningsarbete fått sitt första barn, en liten gosse, vackrast förstås av alla barn i världen, välskapt och frisk, somnar till slut mellan rena lakan i rummet på BB med barnet intill sig i sängen. Pappa har gått hem. Hustrun och den nyfödde sonen är i de bästa händer, vet han, och han ska komma tillbaka i morgon. Han är lycklig och lika matt han. Men innan han somnar hemma i radhuset, där allt är förberett för det lilla barnet som nu äntligen, efter så många månaders väntan, har kommit till världen, ringer han sin mamma. Hon har blivit farmor! Hon kan knappt tala, så rörd är hon.

Tre timmar senare vaknar den nyblivna modern med ett häftigt ryck. Hon känner genast att något är fel, fruktansvärt fel. Hon tittar på sitt bleka barn, som ligger orörlig intill henne. Med ett skrik sliter hon upp den lille pojken i sina händer och stirrar på honom. Hans huvud faller bakåt. Han är död. Han har dött!

I panik ringer hon på larmklockan, ihållande. Evigheter tycks förrinna innan någon kommer. Det blir uppståndelse. Man rusar ut med barnet. Mamma sitter på sängen och skakar, men med henne har ingen tid för ögonblicket. Nu gäller det att försöka rädda den lille nyfödde pojken.

Upplivningsförsök görs i timmar och åter timmar. De är förgäves. "Hade du vaknat en kvart tidigare", får mamman - som plötsligt inte är någon mamma längre - veta, "så hade vi kanske kunnat rädda honom."

På andra sidan korridoren fanns läkare och sköterskor. Sjukhuset var ansett som vårdföredömligt. I ett enskilt litet rum mitt i korridoren låg en nyfödd gosse först på sidan, senare på rygg intill sin mamma. Han somnade, precis som hon. Mamma vaknade. Det gjorde inte han. Efter nio månader av syretillförsel via navelsträngen från moderkakan hade den lille nyfödde inte tagit till sig Skaparens budskap om att han nu och framgent, i hela sitt långa liv på jorden, skulle andas för egen maskin. Ingen annan gjorde det längre åt honom. Nu var ansvaret och arbetet hans.

Han tog det inte. Den lille pojken drog aldrig efter andan igen ur sin djupa sömn. Han sov så tungt, matt också han efter den omstörtande födelsen.

Och mamma fick veta att hade hon bara vaknat en kvart tidigare... En kvart, femton minuter, utgjorde alltså gränsen mellan liv och död. Skulden fick hon sig tillskriven i blodröda bokstäver, för alltid inristade i hennes hjärta, det som döden åderlåtit på all hennes förväntansfulla kärlek inför barnet hon väntat, burit och fött.

Ur sin bottenlösa förtvivlan förmådde föräldrarna, de barnlösa föräldrarna, till slut hoppas på ett nytt litet liv.

Mot slutet av graviditeten kallades de till enskilt samtal på förlossningssjukhuset. "Ni har ju förlorat ert första barn i plötslig spädbarnsdöd", sa läkaren. "Jag kan förstå att ni är djupt oroliga. Men vi ska se till att ni får ett såkallat andningslarm med er hem till det här nya barnet. Ja, ni ska få ett redan på BB, så fort barnet är fött. Så lugn, kära ni. Det kommer inte att hända igen."