Månadens krönika november 2010En novell ur antologin "Var inte rädd för att dö, min älskade, var rädd för att inte leva"av Anna Wahlgren FREDAG OM HÖSTENHan är på väg hem. Han går fort. Himlen är hög och klar. Luften sticker friskt i hans näsborrar. En ljuvlig dag!
Han känner det som om han skulle kunna ta hela världen i famn. Nå, möjligen med undantag
av kamrer Person, som han hjärtligt ogillar. Men annars. Absolut! För det finns goda och
dåliga dagar - den här har varit ypperlig. Affären med AB Finans gick i lås, och vems
förtjänst var det? Och en förnämlig lunch lät han sig bjudas på, av firman. Nu tänker han ta
ledigt resten av dagen. Det kan han vara värd. I den lilla blomsterbutiken på hörnet inhandlar han fem röda små rosor. Inte stora men små;
de stora är okristligt dyra så här års. Men små! Dem ska han ge till Stina. Alltid, under goda
dagar, och i synnerhet dagar som den här, går hans tankar till henne. Det känns som om
hon varit med på ett hörn och stöttat honom; suttit där intill honom, osynlig, uppmuntrande,
värmande. Och välgörande, med sin klokhet och sitt lugn. Andra må klaga över den kvinna de
fått sig i huset, men inte han, inte. Inte han! Han halvsmyger uppför trapporna. Nu ska hon allt bli förvånad! Komma hem mitt på ljusa
dagen! Om hon inte är hemma? Men det är hon säkert. Stina är alltid hemma - hon har sitt,
och det är mycket att bestyra med ett hushåll. Klart det blev mindre när först Katarina och
sedan Per flyttade hemifrån, men prylar och gods finns ju kvar, och mycket ska ses över.
För sin del har han alltid haft respekt för hemarbete; han hör inte till dem som gnäller över
sysslolösa hemmafruar. Ånej, har man sett Stina i färd med exempelvis vårstädningen, och
har man, ännu hellre, själv legat på knä och gnott, då talar man inte om livstidssemester. Att
arbeta hemma är ett arbete lika krävande och gott som något. Han försöker att inte försumma
att visa henne uppskattning för det. Utanför dörren stannar han till, lutar örat mot, ler lite,
håller blommorna i beredskap. Om det luktar mat? Ånej, han ska väl inte fika efter mat, som
just har kommit från krogen! Lustigt det där, för övrigt; krogmat, det kan inte hjälpas, han
tycker det är en upplevelse varenda gång, han tycker det är sagolikt gott och festligt. Därmed
inte sagt att han inte skulle uppskatta Stinas husmanskost. Tvärtom. Det ena kommer sig
förmodligen av det andra. Festen i vardagen, den uppskattar man som kontrast; det är annat
när man som direktör Berg mer eller mindre är hänvisad till restaurangmåltider, året om, dag
ut och dag in. Nyckeln glider in i låset som av sig själv och Gösta tassar efter, full av förväntan och av
överraskningens glädje, som ett barn på Mors dag som kommer med brickan. - Hoho! andas han. Någon hemma? Han dröjer, lyssnar, slinker ur överrocken och lägger den ifrån sig på stolen; galgen vill han
inte skramla med. - Stina? Det är tyst. Med blommorna, som han befriat från papperet ute i farstun, ger han sig in i
lägenheten. I vardagsrummet är det tomt. Som alltid råder minutiös ordning; man kan inte
se spår av någon verksamhet någonstans. Köket? Han gläntar på dörren. Tomt där också.
Disken borta, diskbänken skiner, på bordet står den lilla begonian och lyser mot en rutig,
nymanglad duk. Lätt rynkar han pannan. Det var fasligt så tyst det är! Om hon kilat in till
någon granne? Men Stina har inget vidlyftigare umgänge här i huset. Inte att undra på heller,
så pass ålderstigna som folk är här. När de kom, för tjugofem år sedan, var de så unga att de
höll på att niga respektive bocka för tanterna och farbröderna som bodde här; nu på senare
tid har det blivit tillskott av unga familjer, sedan äldre hus blivit mer populära än nybyggen;
på så vis har de hamnat så att säga mittemellan. Den enda hon i så fall träffar då och då, om
inte annat så i tvättstugan, är gamla fröken Karlsson, skinntorr ungmö på fjärde. En gång,
vill han minnas, gick hon till fröken Karlsson på kaffe. Och blev sittande i tre timmar kring
missunnsamt skvaller och drog sig därefter för att ens gå och tvätta, för risken att bli inviterad
igen. Det är så med Stina, hon vill inte såra och inte säga ifrån, hellre slätar hon över med
vänlighet och blir på det sättet själv lidande. Det var märkligt! Om hon gömmer sig i badrummet? I badrummet luktar det rengöringsmedel
med kalklösning; ja, det är fredagsstädningen, och med den är hon tydligen redan klar. Nej,
nu vet han! Hon är naturligtvis ute på gården med någon matta! Fattas det någon matta? Han
går en snabb runda. Nej, hur underligt det än låter: allting tycks vara på plats. Och rent är
det. Mattorna är redan piskade. Respektive sugna. Nej, det här förstår han inte. Inte heller i
sovrummet finns hon. Den tunna voilegardinen böljar i luftdraget; här vädras det nästan hela
dagen för att luften ska vara frisk nog till natten. Överkastet är slätt och symmetriskt pålagt.
Varje sak på plats. Han ryser lite i den friska kylan därinne och sluter till dörren. Nu börjar han, hur konstigt det än är, faktiskt känna något som liknar oro. Naturligtvis kan
hon ha gått ut, gått och handlat eller vad som helst. Eller till tandläkaren eller något annat
som han inte vet om, eller glömt. Någon lapp kan han ju inte begära att hon ska ha lämnat,
eftersom hon rimligtvis inte kunde föreställa sig att han skulle dimpa ner mitt på ljusa dagen.
Det är dumt av honom att inbilla sig saker. Tråkigt, naturligtvis, att hon inte är hemma,
eftersom han känner sig på så gott humör och har köpt blommor och allting. Och en kopp
kaffe hade ju suttit fint till samspråket om den lyckade dagen - men än finns det ju tid.
Klockan går inte mot mer än tre. Han kan ju göra sitt kaffe själv och låta det stå tills hon
kommer. Hon blir säkert inte borta länge. Än en gång går han en runda genom lägenheten.
I Pers gamla rum, som han fortfarande använder då och då, står strykbrädan framme. Det är
allt. Där ligger hans skjortor, dänkta och hoprullade vid änden; han lyfter på handduken och
kikar på dem. Stryka har hon tydligen tänkt göra, när hon kommer hem. Han känner en liten
lättnad över detta bevis på förtänksamhet och organisation; tycker sig se ett slags hälsning
från henne, i frånvaron. I köket suckar han, plockar fram en vas och slår i vatten till blommorna. Det är förskräckligt
tyst! Radion kanske kan åstadkomma lite oväsen? Han sätter på den, letar, får in musik på
både ena stället och det andra, men kan inte slå sig till ro med det. Ljudet irriterar honom.
Han vill kunna höra när hon kommer, höra nyckeln i låset - ett ljud han väl för övrigt aldrig
hört, om han tänker efter, annat än sena nätter då Per kommit hem, men aldrig från Stina.
Milde tid, han vet knappt om hon har någon nyckel! Men det måste hon naturligtvis ha. Han
ler, ansträngt, lättar på slipsen och öppnar kragen lite. Han känner sig förunderligt osäker och fumlig, hittar inte kaffet, letar länge efter melittafiltret fast han väl tusen gånger sett Stina ta
fram det ur behållaren ovanför spisen, den blommiga lilla behållaren av plast. Och han har
svårt att få rätt mängd vatten. Det känns som om det var åratal sedan han kokade kaffe. Ändå
gör han det ju varenda söndag. Det är en vana han haft i alla de tjugofem åren och en vana han
tänker fortsätta med. Märkligt också! Ska han verkligen behöva ställa sig och mäta koppar?
Och han står där vid spisen och stirrar ner i kastrullen, där vattnet bildar små pärlor i botten,
knappnålsstora, genomskinliga, tigande. Aldrig har det väl tagit så lång tid att få lite vatten
att koka upp! Måste bero på att spisen var kall. Och det är tyst. Hans öron letar sig ut ända i
trappan; han skulle kunna uppfatta om så bara en mus kom smygande, tror han. Men inte en
människa passerar. Det är tyst. Plötsligt kommer han att tänka på hennes kappa. Att han inte tänkt på det! Han skulle sett
efter i hallen med detsamma, naturligtvis, så hade han sluppit gå och leta. Hastigt beger han
sig dit. Mycket riktigt: den är borta. Också hennes gråvita hatt, den mjuka med det bruna
bandet kring kullen, är försvunnen. Och handskarna. Han vill minnas att hon äger ett par i
samma färg som hatten, och de saknas i korgen. Alltså har hon gått ut! Han borde väl känna
lättnad eller någon sorts klarhet; konstatera faktum och nöja sig. Men han känner besvikelse.
En alldeles omotiverad och oresonlig besvikelse. Han visste inte att hon skulle någonstans.
Han tycker hon kunde ha berättat det. Han ville hon skulle vara hemma, i dag, just i dag. Han
ville det! Stegen tillbaka till köket är tunga för honom. Ändå blir han nästan arg på sig själv.
Han tycker han bär sig dumt åt. Hade hennes kappa och hatt varit kvar därute i hallen, då hade
det väl verkligen varit fara på färde! Då kunde hon ju ha legat drunknad i badkaret eller vad
som helst! - Förbaskat... mumlar han, halvhögt, otåligt. I magen börjar värken sprida sig, den värk
han väl inte känt av sedan han skulle in på repmånad och hade ökat femton kilo och förstört
konditionen, han som varit starkast och mest uthållig på luckan en gång i tiden. Ja, den värken
hade han så gott som glömt. Nu blir han påmind. Och just så kändes det. Då som nu. Rivande
och stickigt i magen och ont som av knivar. Inte lämpligt att hälla i sig kaffe nu, precis!
Bilden av hans slängda överrock på stolen i hallen dröjer kvar på näthinnan. Han går dit och
hänger upp den. Någon stund vajar galgen, med ett svagt metalliskt ljud, på stången. När nyckeln vrider om i låset är kaffet kallt. Han sitter med koppen framför sig, orörd. Ljudet
får honom att stöta till den och han har sånär hällt ut kaffet på duken. Han far upp från bordet
medan press och vånda rasar av honom och fylls av en lättnad och befrielse som är underbar.
Äntligen! Med en hastig blick på rosorna, som praktfullt rodnar mot dukens bleka rutmönster,
ger han sig ut i hallen. Men det är Per. Lång och reslig står han där, och vilken annan dag
som helst hade Gösta blivit inte bara glad över att se honom utan också stolt vid anblicken av
sonen. I dag säger han, med en ton som visar allt annat än förtjusning: - Jaså, det är du. Per ser förundrad ut: - Ja, vem hade du väntat dig? - Mamma. Jag har väntat på mamma sedan klockan tre. Kvart i tre, tillfogar han med en blick
på klockan: tjugo över fyra. - Hon kommer väl. Hon är väl någonstans, menar Per och hänger av sig. Han gnuggar händerna som är röda; han förfrös dem en gång som liten. - Ja, förmodligen är hon någonstans! Vresig låter han, det hör han själv. Struntviktigpetter,
hans herr son! Tror han att hans far är en komplett idiot? Ilskan lägger sig lika hastigt som den
kom dit. - Ja, du får ursäkta. Jag är ... lite upprörd. Det har aldrig hänt att mamma inte varit hemma när
jag kommit. Å andra sidan visste hon ju inte att jag skulle komma hem så tidigt ... - Nej, men då så. - Så det ligger ingen lapp eller så, menar jag. - Nehej. Per drar de hjälpligt uppvärmda händerna genom håret och ser sig snabbt i spegeln;
han får kuta med ryggen, så lång är han. Som sagt, hon kommer väl! Och han ler lite mot sin
spegelbild: Tur för mig att hon inte var hemma. Hade hon sett att jag går utan handskar i den
här kylan hade det blivit ett himla liv. - Har din mor sagt att du ska använda handskar, så ska du använda handskar! Orden kommer heta och hårda, och blicken Gösta ger sin son är vass. Pojken, som inte är
någon pojke längre, rycker på axlarna. Gösta kan se vad han tänker: jaså, nu har gubben haft
en dålig dag. Vaknat på fel sida. Jaja ... Och det sjuder i honom, av maktlöshet, hjälplöshet,
oro. De dricker upp kaffet. Det smakar dem inte. Per slår upp kvällstidningen; nu väntar han
också. Han är utlovad middag, och aldrig i mannaminne har det hänt att en utlovad middag
inte kommit till stånd. Kommer inte mamma till dess, då tänker han bli orolig, han med. Då är
någonting verkligen galet. Men till dess tänker han ta det lugnt. - Och det har hon väl berättat, säger han och vänder sida. - Vilket? Gösta tittar ner i den tomma koppen. - Att jag skulle komma hem! Han får en alldeles isklart blå blick. Och äta middag, förtydligar
Per. Eller hur? - Ja ... ja, det har hon väl ... Det sa hon kanske någonting om. Jag minns inte. Jag trodde nog
det var på lördag, som vanligt. - Jag ska till Köpenhamn på lördag. - Jaså. - Det sa jag ju sist. - Jaså. - Och därför kommer jag i dag i stället! - Jaså, jaja ... En suck ur hopplöshetens avgrund kommer från Per. Han behöver inte säga vad han tänker.
Gösta kan höra det ändå: i dag går det inte att snacka med farsan. Ingen idé, alltså! Och Gösta dukar av kopparna, diskar dem, gräver i dem med diskborsten som ville han gräva
fram svaren på allt han inte begriper. Fem på slaget kommer hon. Kvart över fem brukar Gösta vara hemma; kvart över skulle
han varit hemma, vilken annan dag som helst. Det vet hon, och han vet att hon vet det och
rättar sig efter det. Och trots att han helst av allt skulle vilja störta ut i hallen, ropa ut både
glädje och oro - blir han sittande i köket, urgröpt, som ur stånd att tro att det verkligen är
hon. Det blir Per som går i stället, och han hör deras röster från hallen; det är hon, det är
ovedersägligen Stina. Långsamt reser han sig. Står där, ser blommorna utan att se. Han tycker det är som om de
slokar. Och han känner hur värken i magen fortfarande vrider runt, tigande, molande. Dessa
timmar har varit långa som år. Och han vet att hans reaktion är alldeles oresonlig. Ändå är
han som förlamad, trött på ett sätt han inte begriper, utom sig av den spänning som legat om
en tyst press på honom från det ögonblick han mötte tystnaden här hemma i stället för hennes
varma röst. Nu hör han den igen, avlyssnar de mjuka orden, kramen Per får, ljudet av galgen
mot stången när hennes kappa kommer på plats, och det förvånade konstaterandet: - Jaså, pappa är hemma? - Väntar som en sjuk höna, svarar Per: och det godmodiga skrattet bultar mot hans tinningar.
Sjuk höna... Och det står som i blixtbelysning klart för honom hur mycket hon betyder och hur valhänt,
hur tafatt och otillräckligt han betett sig för att visa henne det. Han har ju inte ens förstått det!
Vad var det han ville ha henne till? Hon skulle lyssna till honom, berömma honom, glädja
sig med honom och applådera honom; vara ett stöd, ett staffage, ett fullkomnande av hans
egen förträfflighet. Det ville han ha henne till! Ett ögonblick hade han till och med känt sig
förorättad över att hon haft den dåliga smaken att gå ut, när han skulle komma hem - som
om hon intuitionsvis skulle ha anat att han förväntade sig tacksam publik klockan tre på
eftermiddagen en vanlig vardag! Självförebråelserna värker i honom. Magen hugger. Det enda
som fattas nu, tänker han, är att han skulle gå till henne och beklaga sig; det hade varit likt
honom. "Jag har varit så orolig för dig att jag fått tillbaka mitt gamla onda..." Men han gör
det inte. Ändå inte, trots allt. Och det faktum att han kan låta bli fyller honom inte med minsta
stolthet. Så kommer Per och efter honom Stina, lastad med påsar, rödkindad av kylan. - Så du firar, du? säger hon, och han får en nick och ett halvt, brådskande leende; ögonblicket
därefter börjar hon packa upp sina påsar, och ett salladshuvud, en gurka, några tomater
hamnar på diskbänken. - Nej, säger han, jag kom hem vid tretiden ... Jag kunde gå för dagen ... - Säger du det? Vad var det då som hände? - Det var en affär ... En lyckad affär ... Jag skrev kontrakt med Finans. Rösten är tunn, talar
som från en annan; han tycker inte orden har det minsta att förmedla. - Då får vi dubbel anledning att fira, då, säger hon. Och hon ler mot honom över det mörkröda
köttstycket hon håller i handen. Du får berätta allting, fortsätter hon. Berätta hur det gick till,
från början till slut! Men då rör han sig, plötsligt, äntligen. Han tar de få stegen mot henne, mot hennes rygg där
hon sysslar med maten; han rör sig genom de årslånga timmarnas väntan som släpade han sig
genom en torr öken; det är med mödosamma steg och med en ond mage han till sist når fram
till henne. Och han lägger händerna om hennes överarmar och vänder henne runt. Och han
omfamnar henne, tyst, fumligt; men till sist stilla. Förundrad står hon där, i tystnaden, i hans famn, med vidöppna ögon. Hon säger: - Kors i jisse ... - Jag blev orolig! får han ur sig. - Begriper du väl att jag måste ha lite extra när Per ska komma? Jag tog mig till saluhallen ...
Hann inte tidigare, för städningen. Han tiger. Halsen är tjock. Och äntligen, äntligen släpper värken. Copyright: Anna Wahlgren. Ur "Var inte rädd för att dö, min älskade, var rädd för att inte leva", Förlag Anna Wahlgren AB 2010.
| 
