Krönika januari 2003

Några nypor salt

GOD FORTSÄTTNING kära alla! Och TACK för att ni finns, skriver och läser - det känns som om jag hade ett helt gäng av vänner "därute", okända vänner, underbara vänner... Det är en otrolig känsla,
som får mig att le varje morgon när jag vaknar. Och då tänker jag förstås också på alla de små barnen, som ler när de vaknar... och som jag möjligen, indirekt, på avstånd, utan att ens alltid veta om det, har kunnat hjälpa till att börja sova gott på nätterna! Förstår ni vilken stor sak det är? För mig?

Det behöver ni inte förstå. Det viktiga är att man förstår vilken stor sak det är för barnen! Som så innerligt väl behöver sin sömn, stadda i så intensiv utveckling som de är och utsatta för ett sådant
bombardemang av intryck, varje dag, med alla sinnen konstant öppna. För små barn ger sömnen den enda psykiska vilan, utöver den fysiska. De kan inte, som vi, medvetet ta sig någon mental vila. De lever i en sinnenas centrifug. Därför är sömnen så oerhört viktig. Och den ska vara tillräcklig. Det
finns vuxna som klarar sig på fyra-fem timmars sömn, men de allra flesta behöver åtta. Eller nio. På samma sätt behöver de allra flesta barn sova tolv timmar på natten, ända upp i tioårsåldern!

Många av er skriver till mig via mailen, nästan undantagslöst handlar det om era små barns sömn - eller brist på... Och lika undantagslöst har förstås de råd, som föräldrar nuförtiden får på BVC, visat sig - ja, tunna, för att nu uttrycka det snällt. "Barn tar sig själva den sömn de behöver" är naturligtvis inte sant. Hur skulle de kunna det? Tar de sig själva den mat de behöver också? Jag har skrivit om saken i Nej, små barn ska inte skrika sig till sömns som finns här på sidan, och i Varför skriker barnet? som den som vill kan få från mig. "Så här är det att ha barn" och "Det blir bättre i treårsåldern" är också avancerade dumheter. Så här är det inte alls att ha barn - eller behöver inte vara: mamma används som napp och pappa ligger på soffan, och barnet vaknar en gång i timmen. Vem orkar med det i tre år? Barnet gör det inte!

Att små barn ska ha napp, ammas i ett år samt ligga på rygg mer eller mindre jämt, är påfund som inte ligger speciellt mycket - eller alls - i barnens intresse. Det är trender som kommer att försvinna, som trender gör: de kommer och går, som dagarna och tiden. Men små barn förblir sig lika.

Det finns en anledning till att föräldrar i alla tider - utom nu, och här, i västvärlden - lagt sina spädbarn att sova på mage. Man har instinktivt "vetat" att det skulle vara så. Barnen sover bättre på mage, men det är inte enda skälet. Det är också oavvisligt viktigt för motoriken, och motoriken i sin tur bestämmer utvecklingen av alla de fem sinnena! (Se gärna min decemberkrönika.) Statistiken över plötslig spädbarnsdöd ser bättre ut ju sämre, d.v.s. ytligare, barnen sover, men är det verkligen värt priset? Med andningslarm i lika utbredd användning som bilbarnstolar eller cykelhjälmar skulle statistiken
nedbringas till praktiskt taget noll. Medan barnen fick sova gott. Och utvecklas som de ska. Och slippa "plattskalle" och andra "biverkningar" som vi ännu bara kan ana - vad gäller motoriken, synen, hörseln, allt - av denna nymodighet, som givetvis karlar ligger bakom, ursäkta. Men andningslarm ska man inte ha, säger BVC; då blir man bara "orolig". Hur då? Man blir tvärtom gudomligt lugn! (köp
eller hyr månadsvis hos Babysense www.babysense.nu eller hyr månadsvis hos Techno Medica.)

Och amma i ett år? Visst. Om man orkar, kan och vill. I många kulturer ammar man längre än så, särskilt när inte så mycket annat finns att erbjuda. Själv klarade jag aldrig mer än två månader. Så
Amningshjälpen älskar inte mig. Men bakom detta Socialstyrelsens dekret ligger en idé om att få ner de pinsamma allergierna - mödrarna ska alltså lösa problemet med exempelvis livsmedelsindustrins 4.000 olika kemiska tillsatser... I stället har allergirepertoaren nu utökats med
mjölkallergi, som plötsligt tycks drabba var och varannan unge. Bortsett från det har det årslånga amningspåbudet ställt till elände inte minst vad gäller nattsömnen. BVC kan t.o.m uppmana de mammor, som faktiskt har barn som sover, att väcka dem för att ge dem mat på nätterna, trots att redan en fyramånadersbaby är fullt kapabel att sova tolv timmar utan mat. Och varför det? För att mjölkproduktionen ska hållas igång! Det gör den ändå, vid fyra månader, men vid fem, sex händer det saker: lilla magen är "klar" att smälta allsköns föda, tänderna har börjat komma, sugintresset avtar, ungen tröttnar helt enkelt på att dia (och snälla BVC - det heter inte att barn "ammar"; de
har inga bröst att servera mjölk ur. Det är modern som ammar. Barnet äter, suger, diar eller ammas, men det ammar inte!). Vi vuxna dricker mjölk ur glas. Hur kul vore det att suga i sig mjölken genom ett
hopklämt sugrör? Ungefär så kul är det för halvårsbarn att dia, för att inte tala om ettåringar!
Men det ska de, till varje pris - dygnet om, så att inte mjölken sinar.

Till priset alltså av sömnen. Det tycker jag inte den här trenden är värd. Bröstmjölk är bästa födan, men den ska kompletteras vid tre månader med fruktpuré, vid fyra med matigare puréer, vid fem med
riktig havregrynsgröt - anser i alla fall jag; inte med den industritillverkade, sötade (jodå, titta på innehållsdeklarationen), dyra, syntetiska geggamoja som kallas spädbarnsgröt. (Det skulle inte
förvåna mig om nästa allergi på marknaden heter grötallergi.)

Amningshysterin har gjort att dagens arma föräldrar fullständigt glömt bort vad människor också har vetat i alla tider - och fortfarande vet i stora delar av världen - nämligen att små barn ska vyssjas och vaggas till sömns. I vagga av något slag. De skriker inte alltid av hunger eller "närhetsbehov". De gråter av trötthet och utmattning! Och då stör det dem att bäras omkring, tröstas, matas - precis lika mycket som det skulle störa oss vuxna, när vi höll på att stupa av utmattning, att kramas, sitta i soffan och gulla med fästmannen, äta smörgås... när vi bara vill sova! Men för att vi ska kunna sova, krävs vissa förutsättningar. Lugn och ro. En säng att sova i - inte "närhet" i en orolig famn. Ostördhet. Trygghet - "ingen rädder för vargen här". Är det så konstigt, BVC, att tänka sig att små barn är gjorda av detsamma som vi vuxna?

Som ni ser, kära föräldrar, tar jag dagens trender och "råden" som följer med dem med en stor nypa salt. Det är barnen som varit mitt universitet, inte etablissemanget och systemet med dess expertis för dagen. Och det är därför Barnaboken lever och "fungerar" ännu efter tjugo år - därför att den utgår från barnen, människorna, det allmänmänskliga.

Så mitt kallblodiga råd till er alla är: lyssna till er själva, se er själva i era barn, se dem inte som gosedjur utan som de människor de är, av kött och blod, med exakt samma behov som ni själva har! Det kallas compassion på engelska, ett ord som (av en händelse?) saknar exakt motsvarighet i svenskan. Medkänsla i bemärkelsen försök till inlevelse! Där, i er egen innersta röst av compassion, ligger de allra bästa råden att följa. De som fungerar. De som, vågar jag nästan påstå, finns nedärvda. Och de bär en tydlig dräkt av sunt förnuft.

Vanliga frågor och svar kring min lilla sova-hela-natten-kur följer så småningom!

Många kramar till dess från er
Anna.