Månadens krönika januari 2005All vår Lycka är ett lån
Vi människor sägs resonera så. Uttalat eller ej, medvetet eller ej, tänker vi så: det händer inte mig. Det händer bara andra. Det är sådant man läser om i tidningarna. Det händer inte i verkliga livet. I varje fall inte i mitt liv. Jag kan inte råka ut för något sådant. Det kan bara inte hända. Det handlar alltid om någon annan. Så tänker man, så tror man. Så vill man tro. Hur skulle man orka annat? Hur skulle man orka leva från den ena dagen till den andra om man ständigt skulle försöka gardera sig mot faran? Skulle man våga gå ut, skulle man våga passera en gata, när risken fanns att man fick en tegelsten i huvudet eller blev överkörd? Kan man skydda sig mot sjukdom, mot sorg, mot död, mot olyckshändelser, mot bränder, mot jordbävningar, mot katastrofer? Kanske kan man, teoretiskt. Utestängde man sig i så fall inte också från själva livet? En dag händer det. Ett lidande slår chockartat klorna i en, ett lidande som drabbar just mig - just dig. Och frågorna, som aldrig får sina förlösande svar, naglar sig fast dag och natt, dag och natt: "Hur förvaltade du ditt pund? Hur tog du tillvara det du hade, medan du hade det? Hur varsam var du, hur visade du din lycka, hur gladdes du och hur tacksam var du?" Det finns svar på de frågorna, men det är svar av ångest och ånger, av självförebråelser. Det är svar av en ekande tomhet. Det är svar av sorgens mest ogenomträngliga svärta: FÖR SENT. En dag händer det. En dag lär man sig att vad som helst kan hända också mig, också dig - och gör det. Till dess lever man på. Har annat för sig. Glömmer eller hinner inte, eller orkar inte bry sig om. Snubblar genom livet, förblindad av vana. Det goda är något självklart, det eländiga en källa till ständig förtrytelse. Aldrig vänjer sig människan vid det hon tycker illa om! Bara det hon inte kan leva utan, det hon egentligen borde värna om, det dyrbaraste, det mest ömtåliga hon har, det allra käraste i världen - bara vid det vänjer hon sig blixtsnabbt, bara just det tar hon för alldeles givet. Men det är inte givet. Det är utlånat. Det är tidsbegränsat. En dag har jag det inte mer. En dag har du det inte mer. En dag händer det just mig - just dig, det som inte får hända, men som händer. All vår lycka är ett lån. En sorgesång Det är de vackraste barnen som dör Det är de vackraste barnen som dör Det är de vackraste barnen som dör Oförtjänta kom de Vi ska gå hem Barnet Jag ska ta dig i handen, lilla barn Det kommer att bli natt ibland Jag vet inte riktigt Du Anna Wahlgren |