Månadens krönika januari 2006

Dagisdebatten 30 år

Röster i debatten 1976:

 ”Föräldrautbildning har aviserats som ett obligatorium. Till svindlande kostnader har en utredning fastslagit 1. att den är nödvändig, 2, att föräldrarna är de bästa experterna på sina barn. Denna motsägelse är värd sitt frågetecken…

Ska denna utbildning lägga börda av skuld, dåligt samvete och otillräcklighet över redan osäkra föräldrar, tänker i varje fall jag betacka mig. Manipulationen lyser mig i ögonen. Jag anar att barnen, med föräldrarnas benägna medverkan, ska omstruktureras till att slutgiltigt godta sin förvisning ur den sociala delaktigheten.

Redan nu tystas vart femtonde barn med nervlugnande medel.

Möjligen behöver vi föräldrar utbildas tillbaka till respekt för vad vi i likhet med andra levande varelser redan har i ryggmärgen: förmåga att ta hand om vår avkomma genom att visa den världen och under den dagliga kampen för tillvaron beskydda, leda och använda oss av ungarna i ”flocken”, tills de är stora nog att klara sig själva.

Detta kommer inte att lyckas så länge vi har vattentäta skott mellan vuxenvärld och barnvärld.

Storebror har skapat ett segregerat samhälle, där enbart de högproduktiva räknas. Övriga har blivit en belastning.

Vi föräldrar ska inte svara med samma sak. Så länge vi gör som Storebror och förvisar barnen till en särskild barnvärld t o m inom hemmet, liksom han gör det inom samhället, kommer barnen att reagera i protest.

När Storebror anklagar föräldrarna för att barnen inte mår bra, skriver han i själva verket under sitt eget misslyckande. Han lät allt, precis allt, stå tillbaka för en kortsiktigt lönsam och i många stycken tveksam produktion. Samvetslöst gjorde han det praktiskt taget omöjligt för familjen att fungera som familj.

Nu skjuter han skulden ifrån sig.

Vi föräldrar ska inte kvittera med att i vår tur skjuta skulden på barnen och anklaga dem för att vara jobbiga, åstadkomma livskriser och ge oss ett helvete.

Barn är inte jobbiga. Barn slåss mot en meningslös tillvaro.”

Anna Wahlgren

 ”Det skulle vara ur samhällelig synpunkt praktiskt om barndaghemmen vore utvecklingsbefrämjande eftersom de fyller en politisk och ekonomisk funktion. Därför är det opportunt att ’tycka bra’ om barndaghemmen. Vi vet emellertid från en rad utländska undersökningar att institutionalisering kan verka förödande på barns utveckling. Nu har de flesta sådana undersökningar gällt barnhem, och det är utan tvivel riskabelt att dra paralleller mellan daghem och barnhem. Men då vi inte vet något exakt om effekten av daghemsvistelse, är barnhemsstudierna de enda som ger oss kunskap om vad som eventuellt kan se vid institutionalisering.

Forskare som Spitz, Bowlby och Goldfarb betonar den risk som föreligger speciellt om barnet tas om hand före andra levnadsåret. Även tyskar, schweizare och tjecker har studerat modersdeprivaton – brist på modersomvårdnad – och kommit fram tll att institutionsvistelse eller hospitalisering under de första levnadsåren får allvarliga verkningar.

Att argumentera för daghem som enda alternativet för de minsta barnens tillsyn är att blunda för de allvarliga risker som troligen finns.

Det mest betänkliga är att samhället inte informerar föräldrarna om de effekter som kan uppkomma om barnet alltför tidigt placeras i daghem. Fåkunniga föräldrar bibringas lätt den uppfattningen att daghemsvistelse skulle vara nyttig för barnet och befrämja den sociala utvecklingen. Vi vet emellertid att barn inte kan agera tillsammans i ett socialt och integrerat mönster förrän tidigast i fyraårsåldern. De resultat som finns om modersdeprivationens verkningar borde vara kända för såväl de politiker som för de könsrollsdebattörer som pläderar för fler daghem. Men man undantränger fakta.”

Dr. Thord Erasmie

”Om man hotar att beröva människobarnet ett tidigt psykologiskt grundskydd genom en rad surrogat för mamma- och pappafigurerna och påstår detta vara en lämplig modell, blir man förstås själv bevisskyldig till detta påstående.

Då en stundom nästan hysterisk daghemsdebatt ensidigt kräver fler och fler daghemsplatser, bör väl erinras om att barn i de första tre-fyra åren icke är lämpade för heldagskollektiv eller är gruppmogna. Vi subventionerar här hälsorisker.

Barn utgör en stor grupp, som faktiskt står under förtryck och som ofta förmenas sina mänskliga rättigheter. Barn får finna sig i vad som helst, vistas var som helst eller tas emot av främmande människor som ofta byts. De har inga fackföreningar och avtalsrörelser, men de strejkar och protesterar ofta.

 Den anda som råder inom många hem kan bäst betecknas som ’vem-ska-vara-tvungen-att-vara-med-barnen’-mentaliteten, en i sanning allvarlig förolämpning mot den kommande generationen.”

Dr. Bertil Söderling

”För många år sedan dök det upp en delvis ny människotyp i mitt material. Jag arbetar ju som klinisk psykolog. Den här typen av människa verkar helt normal utåt. Hon kan vara mjuk, vänlig, trofast, älskande… visa upp en hel karta med trevliga egenskaper. Men hon bara spelar! Inuti är denna människa fullkomligt hänsynslös, egocentrisk, en streber utan minsta solidaritet med någon annan. Och någonstans också en hudlöst ensam individ under Aniaravärldens kalla himmel.

Jag blev väldigt skrämd. Och jag var tveksam till min iakttagelse. Men jag har fått den bekräftad under åren som gått. Det verkar som om Aniaramänniskan – som funnits i alla tider – blir mer och mer vanlig.

Det finns forskare som tror att den här typen av människa är en biprodukt av industrisamhället. Och vi har det samhälle, den miljö vi förtjänar, vi som satsar på ekonomiska i stället för mänskliga värden.

Ett samhälle som brister i att ta hand om sina barn och gamla och tillfredsställa deras behov av värme och solidaritet på ett personligt plan är ett dåligt samhälle.

Barn under tre år är mitt i en mycket viktig utvecklingsfas, där de lär känna mamma och pappa. Tar man barnet bort från dem, kan det ge en distanserad människa.”

Kristina Humble

”I detta samhälle med djupverkande fjärrkontroll via blanketter och dess nästan totala avsaknad av konkret närkontroll mellan människorna pågår en oavbruten misshandel av barn och ungdom utan att någon ens ett ögonblick spärrar upp ögonen och ser att den finns där.

All verkligt brutal misshandel fortsätter hos den misshandlade själv. Smärta utöver en viss gräns tenderar vi att förlägga hos oss själva. Vi kan se det utanför Systembolagen eller på knarkkundernas mötesplatser; osäkra gestalter, fortfarande klädda som barn i jeans och täckjackor, på osäker jakt efter någon fadersfigur som där aldrig fanns. Med kemiska medel sätter självbestraffningsprocessen in.

Den yttre förstörelsen är alltså ingenting annat än den ytliga och i grund och botten likgiltiga symbolen för en inre förstörelse som utplånar oersättliga mänskliga värden.

Historiker som skriver om det franska sextonhundratalet brukar förvåna sig över att samma personligheter som var i stånd att skriva psykologiskt raffinerade predikningar och utsökta sonetter var i stånd att stillatigande se kungamördare bokstavligen slitas i stycken mellan fyra hästar.

Domen över oss kommer i framtida historieböcker att bli mycket strängare: man kommer att påpeka att vi oavbrutet talade för mildhet, humanism, rättvisa, pacifism, på alla diskursens nivåer lät som helgon, och samtidigt behandlade generationens barn och ungdomar med en grym likgiltighet som skriade mot himlen.

Vad gör vi alltså med barnen?

Vi isolerar dem. Vi sätter dem på en ö.

Berövad sina centrala funktioner som arbetscentrum, och som centrum för fritid och förströelse, beskylls familjen som institution för att ha vållat alla de psykiska störningar som är följden just av att den har slagits sönder. Och så flyttar den sista funktionen, den kontaktgivande, den själavårdande ut till en härskara av specialister. Också uppfostran blir en angelägenhet för institutioner.

En härskara av kuratorer, skolsystrar och psykologer står beredda att till familjen, på ett obegripligt språk, studsa tillbaka den psykologiska erfarenhet av umgänge mellan generationerna som familjen inte längre kan uppbringa.

Varje morgon så här på vintern ger jag mina barn ett par kronor var till dåliga bullar och troligen syntetisk saft i skolans dyra cafeteria. Varför det? Därför att annars får de huvudvärk av hunger på eftermiddagstimmarna. Men betalar jag inte deras skolmat per skattsedel? Jovisst, men det vet ju alla att skolbespisningarna fungerar inte. Varför inte det? De är för bullersamma, har för långa och för bråkiga köer, är alltför tröttande.

Vad som gör denna situation till en modellsituation är naturligtvis att jag skulle kunna erbjuda dem en mycket bättre skollunch här hemma.

Men denna omvårdnad hindras av den institutionalisering som har övertagit familjefunktionen att bestå barnen med lunch. Samhället övertar makten över en sektor av barnens liv men kan inte ersätta den funktion som går förlorad ur familjen. Och summan blir att jag betalar dubbla skolluncher för mina barn och fram till dem når dåliga bullar och syntetisk saft.

Jag påpekade det paradoxala i att samma samhälle som är i stånd att med mikroskopisk noggrannhet övervaka sina skatteinkomster, är ur stånd att hindra hela skolbyggnader och transportsystem att långsamt förstöras av sina egna okontrollerade och desperata ungdomsskaror.

I själva verket tror jag inte vi har att göra med en paradox. Båda sakerna är delar av ett större system. Abstrakt fjärrkontroll av medborgarna, sönderslagning av familjeinstitutionen till förmån för produktionen, konsumtion i stället för mänsklig kontakt, kort sagt, en brist på konkreta mänskliga samband är troligen en nödvändig betingelse för en abstrakt och fjärrverkande statskontroll över medborgarna.

Man skulle alltså kunna säga att vi är dubbelt lurade. Vi har berövats tillgången till våra barn och det pris vi betalar är en byråkratisk ofrihet.”

Förf. Lars Gustafsson

”Jag ville säga till varje förälder som dignar under känslor av otillräcklighet: det räcker egentligen med att du finns.

Mycket av det som framhålls som så bra och nödvändigt för barn – intellektuell stimulans, många kamrater, oföränderlighet utanför ’flocken’ (samma dagis, samma skola) – tjänar som surrogat för ett förlorat mänskligt centrum, för ’flockens’ begränsade tillgänglighet.

’Många vuxna’ utanför ’flocken’ innebär ingen större trygghet för barnet. ’Många barn’ utanför ’flocken’ åstadkommer ingen större social träning. (Citationstecknen är med adress viss tillrättalagd, socialpolitisk ideologi.)

Men för de föräldrar, som av lättförklarliga skäl, samhällspolitiska och ekonomiska, anser sig omöjligtvis kunna vara hemma hos sina små, är mina ord inte särskilt trösterika. De får härmed veta att de brister i det enda nödvändiga: det att finnas, att utgöra centrum, att bjuda ’flockens’ orubbade tillgänglighet när barnet så önskar och behöver.

Jag kan bara vädja.

Två vuxna, som förälskar sig, kan bryta sönder varsitt äktenskap, överge flotta villor, byta ner sig i både jobb och lönegrad samt tränga ihop sig i en tvåa i Tensta – allt för att vara tillsammans.

Det kallas prioritering.

Också ett litet barn borde få föranleda prioritering.

Man kan rädda de första tre åren.”

Anna Wahlgren (Barnaboken 1983)