Månadens krönika juli 2005

HUR GICK DET SEDAN? BARNABERÄTTELSER

Här följer några varmt uppbyggliga vittnesbörd från föräldrar som haft hjälp av Standardmodellen, Barnaboken, Sova hela natten-kuren, magläget med larm - ja, av hela den filosofi jag av erfarenhet och kärlek kunnat ta mig förmånen att ge röst under decennier: Små barn ska njutas - och njuta själva.

I september 2004 gjordes en instruktions-dvd till boken SOVA HELA NATTEN, som gavs ut i maj 2005. Lilla Tuva inleder filmen med att låta sig läggas tillrätta, buffas och sedan vagnas. Hon behövde aldrig "kuras". Som mamma berättar:

"För oss har Barnaboken fungerat som en konkret bruksanvisning! När vår Tuva var tre veckor gammal införde vi Standardmodellen. Det coola var att den lilla guldklimpen reagerade precis som det stod skrivet i Barnaboken, dvs det begynnande kvällstrasslet upphörde, och vid en månads ålder hoppade hon självmant över det tidiga nattmålet och började därmed sova 7-8 timmars obruten nattsömn, från ca 22-05.30. Alltså anlände vi till dvd-inspelningen med en pigg, positiv och utsövd sjuveckorsbebis.

Första veckan efter filminspelningen vaknade Tuva flera morgnar vid 04-tiden, dvs betydligt tidigare än normalt. Det räckte dock med kort vagning för att hon skulle somna om tills det var dags för påfyllning av bröstmjölk kl 05.30. Som oerfaren blev jag givetvis lite nervös av att hennes fina nattsömn plötsligt verkade ha försämrats, men så fort allt åter stabiliserats insåg jag att det inte var konstigt med tanke på alla nya intryck av resan samt det faktum att vi samma vecka spikade hennes första schema med fasta sov- och mattider (schemat baserades på fyra veckors observationer av hennes sömnrytm med hjälp av standardmodellen).

När Tuva fyllde tre månader slutade vi väcka henne för det kvarvarande nattmålet kl 05.30. Hon reagerade helt planenligt genom att inte lyfta ett ögonbryn utan istället lugnt sova vidare enligt det nya schemat som innebar tio timmars obruten nattsömn. Sedan har vi successivt och utan problem förlängt nattsömnen till tolv timmar.

Den unga damen är alltid glad och nöjd när hon lägger sig på kvällen. Nattningsproceduren är lika ljuvlig som enkel: puss, puss, ner i sängen med mjuk och skön ramsa. Slut. Lustigt nog blir alla vänner lika förvånade varje gång - "sover hon redan?!"

Tuva är nu elva månader gammal, är en energisk liten utforskare och har som sagt en underbart stabil nattsömn (kl 19.30-07.30). Under en period vaknade hon ibland en timme för tidigt på morgonen, men det gick över. Och under den så kallade åttamånadersångesten vaknade hon en endaste natt och hojtade av och till i tio minuter innan ramsan övertygade henne om att det var helt i sin ordning att somna om. Samma sak inträffade första natten på en utlandsresa då hon var tvungen att sova i sin lite för trånga vagn. Slutligen, när vi var bortbjudna på middag nyligen blev allt tokigt då några festdeltagare gick in i samma rum som Tuva sov i, tände lampan och satte sig vid datorn… Själv gjorde jag inte situationen bättre som tappade den rätta attityden och började både vagna och ramsa helt för tidigt (den lilla guldklimpen skrek egentligen inte, men jag hörde hur hon låg och kämpade med att försöka somna om, vilket av någon oförklarlig anledning fick mig att ingripa istället för att avvakta).

Nattsömn vid sjukdomar då? De två gånger som hon har varit krasslig med hosta har nattsömnen inte påverkats. Och nyligen åkte hon på sitt livs första maginfluensa. Kräktes två gånger på natten, men somnade om utan ett pip efter avtvättning och lakansbyte.

Givetvis går tillvaron med ett spädbarn inte alltid på räls. Det har funnits tillfällen då någon av dagslurarna krånglat eller då annat missnöje uppstått, men på det hela taget har dessa stunder varit mycket få. Alla säger till oss att vi har haft en väldig tur som har fått en sån snäll bebis som sover och äter så bra och som sällan är missnöjd. Märkligt nog är det aldrig någon som frågar ifall vi haft nåt särskilt knep till hjälp. Ingen verkar inse det målmedvetna arbete som ligger bakom. Ingen verkar heller förstå det självklara i att mata barnet innan det är vrålhungrigt, att lägga barnet att sova innan det är svimfärdigt av övertrötthet. Nu har jag äntligen slutat vara artig och hålla med när folk säger att hon är så snäll. Hon är ju helt enkelt inget märkligare än en trygg bebis som lärt sig lita på att föräldrarna bevakar hennes intressen, och därför behöver hon inte skrika för att få sina behov tillgodosedda. Är det inte skrämmande att detta, alltså en nöjd bebis, tydligen upplevs som ovanligt?!

Måste tillägga att jag ser alla dumma kommentarer som möjligheter att vässa mina argument. Jag har mitt inre mantra som maler: "visa dem i handling; visa dem i handling". Vi tar med Tuva på alla middagar, fester, resor, mm mm. Lägger henne utan ett pip varje kväll oavsett var vi är. Någonstans måste detta i handling ändå vara det bästa beviset vi kan ge för att visa diverse olyckskorpar att vi med hjälp av Barnaboken har fått kläm på hur man får små bebisar att trivas!

Oss oerfarna förstagångsföräldrar har Barnaboken gett ovärderlig trygghet och säkerhet i vårt föräldraskap. Vi slapp uppfinna hjulet på nytt! Och det handlar inte bara om god nattsömn utan om glädjefyllda dagar med ett barn som får känna sig behövt i vardagligt arbete, som fritt får utforska tillvaron och som alltid får sig ett skratt till go'nattet."

Det talas för lite om glädjen med barn

"Jag pratade med en tjej på jobbet i veckan som har en dotter som är ett år. Hon
kunde inte förstå hur jag kunde tycka att det bara var underbart och enkelt
att vara förälder! Hon beskrev sin dotter som 'jobbig', 'vild' och en massa
andra hemskheter.

Jag är så otroligt lycklig över att vara mamma till min egen ettåring! Jag blir
fortfarande tårögd av glädje när jag tänker på förlossningen och när jag
äntligen fick hålla om henne! Det tog ca ett år innan jag blev med barn, och under den tiden mådde jag jättedåligt. Nu när jag ser hennes vackra lilla leende och hör hennes änglaskratt,
sådär härligt genuint av glädje som bara barn kan skratta, och den underbara
villkorslösa kärleken jag får som bara ett barn kan ge - hur skulle jag kunna
tycka annat än att det är helt underbart att vara mamma? Jag älskar varje steg hon tar!

Frågan om hur det är att vara förälder tycker jag är väldigt subjektiv och
komplex, och svaret på den säger mer om föräldern än om barnet. Man kan välja att se allt som problem om man absolut vill."

Lille Ludvig fick ett eget litet kapitel i SOVA HELA NATTEN. Hur gick det sedan?

"En rapport om hur livet lever med ljuvlige lille Ludvig (idag 1,5 år,
kurad då han var 3,5 månader).

'Nyfödda barn sover och äter när de behöver', har man fått höra. I november 2003 stod vi
plötsligt där med ett barn som nog åt men inte sov. 'Det blir bättre med
tiden. Han har kolik. Vänta tre månader', sa folk. Vi väntade, men
ingenting förändrades. Vi köpte och lånade en massa böcker om barn, skrik
och sömn. 'Vissa barn behöver skrika av sig om kvällarna', läste vi. Det
svaret nöjde vi oss med ett par kvällar; sedan satt vi åter och grubblade.

En kväll tog min man fram ett gammalt exemplar av Barnaboken, som vi fått
av min mamma. Han läste högt om hur man sköter en tre veckors baby, en två
månaders baby, om beduinlägret. Jag satt stilla och lyssnade. En stor sten föll från mitt hjärta. Här fanns äntligen svaren som jag sökt. Enligt Barnaboken FICK man strukturera vardagen. Jag som hade fått höra att man bara ska följa barnet. Oj, vad jag njöt av tanken på fasta mat-
och sovtider! Med det målet i sikte började vi läsa, läsa och åter läsa.

Till en början läste jag om Standardmodellen. Jag skrev små fusklappar att
läsa medan jag införde den för att jag skulle vara riktigt säker. Sedan
började vi läsa om Sova hela natten-kuren. Ludvig var då ca tre månader.
Jag fick kontakt med Anna via e-post. En ivrig korrespondens uppstod. Vi
frågade, Anna svarade direkt. Laddade till tusen körde vi sen igång. Vi införde ett schema med 10 timmars sömn. Allt blev mycket intensivt. De två
första veckorna var det bara klockan, buffande och ramsande som fanns i
mitt huvud. Ludvig sov mitt i allt hela nätter. Helt otroligt, då man
jämförde före och efter kuren!

Så småningom lade sig allting. Vi fick en massa vuxentid. Livet återvände för oss alla tre och har fortsatt att vara gott. Ludvig fick en trygghet som vi är stolta över att ha kunnat ge
honom. Han sover och äter fortfarande på fasta tider. Ingen ifrågasätter
det. Det frigör så mycket energi till annat. Han hinner laga mat, bädda
sängar, dammsuga, tvätta bilar. Ni kanske skrattar, men det är riktigt
sant. Vi har faktiskt en liten pedantisk HJÄLPREDA i vårt hushåll. Är
rullen med hushållspapper slut kan jag bara utbrista "Var finns mera
hushållspapper?" Ludvig funderar en stund, styr sedan kosan mot skåpet,
hämtar en ny rulle, sätter den där den ska va och slänger bort den tomma
rullen. Med det vill jag säga att SHN-kuren handlar om så mycket annat än
bara sömn. Livet ska vara gott att leva!

I krissituationer är ett schema för barnen till ovärderlig nytta. Senaste
året insjuknade Ludvigs pappa hastigt och hamnade på sjukhus. Jag ville naturligtvis vara där med honom. Då hoppade min syster (som aldrig tidigare skött ett barn) in och tog hand om Ludvig. Tack vare att de yttre ramarna var likadana som tidigare för Ludvig blev det inte totalt kaos fast både mamma och pappa var borta. Dessutom har Ludvig en förmåga att somna
nästan var som helst bara han har en säng och klockan är slagen. T.ex. har
han vilat middag i en liten skrubb på en byggarbetsplats.

Och så undrar ni förstås vad vi föräldrar gjort av all den tid vi fått. Jo, en baby till! Sedan tre månader tillbaka är Ludvig en stolt och hjälpsam storebror åt lille Viktor."

Ett stort litet liv att njuta av

"Vår lilla flicka är sedan jul hemma med sin pappa, som kommer att vara kvar hemma juli ut. Sedan är det min tur igen, vilket jag ser fram emot!

Hon är verkligen stora damen, och kan otroligt mycket. Vi kör stenhårt med schemat, och det funkar fortfarande hur bra som helst. Faktiskt så bra att flera i omgivningen har införskaffat Barnaboken! Hon har precis börjat komma in i 18-månaders-trotset (lite tidigt), och som vanligt fungerar dina tankar alldeles utmärkt. Vi har ofta nytta av de svar du ger både oss och andra, speciellt nu när det blir små sammanbrott emellanåt. Ett vi använder ofta är humorn. Du har helt rätt i att man inte kan skratta och gnöla samtidigt!

Hon är verkligen till hjälp. Hon dukar, plockar ur tvättmaskinen, städar undan det hon lekt med före middagen och det underlättar ju för oss också. Hon är fortfarande med så fort vi jobbar med något, oavsett om det är snickerier, bakning eller sömnad. Hon får göra allt som hon kan (och vi kollar oss själva med jämna mellanrum så att vi inte gör henne mindre än vad hon är). Och till vardags har hon sina regelbundna sysslor, som alltid skall utföras.

Dessutom går hon att ha i möblerade rum och hon är jättesnäll mot djur och andra barn, och det kan inte bero på annat än det eviga "klappa fint", som vi lärt oss av dig. Vi får ofta frågor om hon aldrig skriker, och det är med glädje vi kan svara att det är ytterst sällsynt - eftersom vi hela tiden arbetar förebyggande, behöver hon inte skrika.

Vi ser varje dag hur hon växer och hur hon lär sig hantera olika situationer. Attityden är
välodlad idag, och det ger gumman ett utrymme att växa som jag har märkt att i stort sett bara Barnaboksbarn får."

Ett tack som befäster meningen med mitt liv

"Jag kommer nog aldrig att sluta fascineras av tanken på att en vilt främmande människa som du har lyckats skapa ett så stort förtroende att jag (och så många andra föräldrar) har velat följa dina råd om hur jag ska sköta det värdefullaste jag har… Jag minns när min lilla dotter var 2-3 veckor gammal, hur jag slukade innehållet i Barnaboken, hur fullkomligt rätt dina åsikter kändes, en sån där härlig bekräftelse i hjärtat, konkreta ord satta på det som jag aldrig själv hade förmått att tydliggöra, samtidigt som det hela egentligen framstod som så naturligt och självklart. Vackert och magiskt var det."

Små barn ska njutas - och njuta själva!

"Härlig är denna morgon när jag i lugn och ro sitter och dricker kaffe medan min lille gosse, snart tre månader, sover skönt tack vare Barnaboken, som satte oss på rätt spår efter jobbiga veckor med ett trött och missnöjt barn och en likadan mor.

Den s.k fria amningen som rekommenderas på bb fungerade de första veckorna men höll sedan på att knäcka mig totalt. Jag hade såriga, variga tuttar och gjorde inte mycket annat än att just amma dagarna i ända. Ändå var min son missnöjd och gnällig och sov dåligt, och när jag märkte att mjölken dessutom började sina, bestämde jag mig för att nu får det vara nog!!!
Jag började med Standardmodellen och gav tillägg som komplement efter amning, så att han blev riktigt proppmätt, och dessutom började jag lägga honom på mage när han skulle sova (med larm). Innan sov han bara på rygg eller på sidan och vaknade hela tiden. Det var jättejobbigt, kan jag lova!

Vilken skillnad det blev direkt med allt! Från att ha varit gnällig och sovit dåligt blommade han upp och blev en glad och nöjd gosse! Sömnen förbättrades avsevärt med magläget. Nu sover han minst tio timmar per natt, och hela familjen känner stor lättnad och tacksamhet. Att hålla på att tutta dygnet runt höll på att ge mig ett mindre sammanbrott. Jag kände mig totalt isolerad och ledsen. Lille pojken mådde ju inte bra heller med dålig sömn och konstant småhunger. Standardmodellen ger en mätt och nöjd bebis, som är lugn och trygg.
Magläget ger honom en utmärkt sömn, som med larmet ger mig en trygghet att slappna av när han sover.

Nu är det underbart att ha bebis i huset. Förut kände jag konstant dåligt samvete för att jag tyckte att det var så jobbigt med allt, även om jag älskade min fina, goa son. Så vad mer kan man önska? Många kramar från mig och lille älsklingen, snart 3 månader (som av sig själv sov 11 timmar i natt)."

Det naturliga magläget

"Jag fick mitt första barn när jag var 18 år gammal. Jag var otroligt omogen och tackar min lyckliga stjärna att jag hade sådan hjälp av mina föräldrar hela tiden, för annars vet jag inte hur det hade gått! Jag minns så väl hur min mamma redan på BB sa till mig att jag aldrig skulle lägga min lille son på rygg. Han skulle ligga på mage, och i detta hade min mor blivit upplärd av sin mor en gång i tiden. Jag minns att detta var någonting väldigt viktigt att komma ihåg. (Mina föräldrar är från Finland, så även där borta i Karelen anser de att barnen ska ligga på mage.) Hur som helst, jag fick två barn till sedan (den yngsta är bara tre år) och de har alla fått ligga på mage och sova, oavsett vad bvc har sagt under årens lopp."

… med larm

"JAG BLEV SÅ RÄDD nyss, larmet gick igång.... Lilleman låg i sängen och sussade så jag sprang dit med andan i halsen... Han andades inte, så jag vände honom snabbt på rygg och skakade om honom lite. Då rosslade han till och började andas igen. Jag blev så rädd, usch!!! Vilken tur att jag har larm, du kan inte ana hur tacksam jag är! Vad hade hänt annars?!?"

Sömnbristallergi

"Min dotter hade 'mjölkallergi' bl a, och allt var bara upp och ner. Denna mjölkallergi ifrågasatte du starkt, och mycket riktigt, när sömnen blev bättre så försvann mjölkallergin. Likaledes var det ju med storebror också när han var liten, alltså amma jämt, ont i magen, mjölkallergi... Mår inte själen bra syns det på utsidan, och det kan man ju lugnt säga om de små bebisarna som är övertrötta hela tiden."

Fritt val utan gnäll

"Det är ju tur att var och en bestämmer själv hur man ska göra med sina barn och vilket förhållningssätt man vill ha till sitt föräldraskap. Om man nu vill dissa AW och Barnaboken vilket förvånansvärt många gör, så kan man ju välja följande lilla metod som förvånansvärt många föräldrar verkar ägna sig åt:

1. Bär omkring på ditt barn för jämnan och låt för Guds skull aldrig barnet få vara på golvet och utveckla några motoriska färdigheter.

2. Ha ditt barn intill dig jämt och låt det aldrig komma på att man kan sysselsätta sig själv.

3. Sov intill ditt barn på nätterna - får du inte sova själv spelar det ingen roll. På detta sätt lär du ditt barn att det är livsfarligt att sova i egen säng.

4. Låt barnet gärna äta dygnet runt ända upp i skolåldern.

5. Se till att barnet aldrig får komma till någon som helst nytta, låt det aldrig hjälpa till med viktiga saker och känna sig behövt - då kan det ju känna sig utnyttjat.

Men kom sedan inte och gnäll för att ungarna är jobbiga och osjälvständiga och inte äter och sover som de borde!"

Ett val för det enkla, goda livet

"Jag började läsa Barnaboken redan när äldsta dottern var i magen och blev väldigt inspirerad av förlossningskapitlet. Tågade iväg till biblioteket för att få tag i boken 'Föda barn utan smärta'. Den var inte lätt att få tag i, men till slut fick jag ett slitet exemplar. Jag lyckades inte uppnå en smärtfri förlossning i alla skeden, den ytliga andningen fick jag t ex inte till. Men
tack vare ihärdigt blåsande på ljuset gick iallafall utdrivningskedet fort och smärtfritt vid båda mina förlossingar. En bra start alltså för mina två döttrar!

Sömnen för min äldsta dotter var hyfsad. Det tyckte jag i alla fall, innan jag läst på ordentligt om hela konceptet med 'sova-hela-natten'. Hon sov (som så många andra) på tok för lite och kort på dagen och var inte i närheten av någon sammanhängande 12-timmarsnatt. Största problemet var nog dagarna, då hon tog en tupplur då jag ammade. Så när vi skulle gå över till riktig mat orkade hon inte äta.

Både dagar och nätter ordnade upp sig när vi införde SHN-kuren när hon var sex månader. Efter tredje natten på kuren har hon sovit varenda natt med undantag av kanske fem stycken (idag är hon snart två år). Hon håller sig frisk och glad, klarar resor, barnvakter och inskolning hos dagmamma galant! Nu har hon även visat hur otroligt stabil och trygg hon är när hennes lillasyster flyttat in i sovrummet och haft en hel del frågestunder. Hon antingen sover över, är tyst eller ramsar med. Härligt och imponerande!

Yngsta dottern hade en mycket sämre nattsömn innan vi kurade. Det var långa vagnpass på kvällarna med många uppvak. Hon sov på mammas mage samtidigt som hon buffades i rumpan under hela vargtimmen. Stackars liten (får dåligt samvete när jag tänker på det). Vi kurade henne när hon var fem månader, och hon var betydligt mer frågvis än sin storasyster. Men nu, fyra veckor senare, ligger de däruppe i samma rum och sussar så gott! Fantastiskt!! Och jag är så glad och lycklig för deras skull, att de får sova så gott och tryggt hela natten!
Hade jag inte läst det du skrivit hade jag nog inte trott att det här var möjligt. Jag hade trott att det var mer regel än undantag att små barn vaknar titt som tätt hela natten. Det behöver ju inte alls vara så, det SKA ju inte vara så!!

Så jag ska berätta för alla och envar vilken underbar gåva man kan ge sitt barn! Tack för massor av inspiration, fantastiska tips och handfast vägledning när vi tar hand om våra små!"

Jag tackar er alla tillbaka. Den här semesterkrönikan ville ge ett återsken av den glädje jag känt och känner över de små barnens välbefinnande, tecknat genom alla er här och många fler. TACK!

* * *

Och här får vi också veta hur det har gått för lille Love, den av de små filmstjärnorna på instruktions-dvd:n som kanske hade de svåraste nätterna av dem alla, när han kom till Gastsjön. Mamma berättar och svarar på mina frågor:

Hur sover barnet nu, nio månader senare?

Love är nu 1,5 år och somnar själv både dag och kväll, i kända miljöer.

Dagsömnen är anpassad efter dagis, och hemma är den tolv till två. Natten ska vara mellan halv åtta och sju.

En tid har Love vaknat ganska punktligt vid elvasnåret, mer eller mindre förtvivlad. Han somnar om själv, men behöver någon gång en klapp på huvudet. Ibland sovs det lite för länge på dagis, och detta tillsammans med ljusa sommarnätter gör att det kan ta lång tid att somna. Ofta vaknar Love för tidigt. Då får han sysselsätta sig bäst han kan tills det är dags att gå upp."

Har du/ni behövt 'kura om' - gjort några misstag?

Första strulet började när Love började resa sig upp i sängen, då vi hade en period med en del uppvaknanden. Och en arg och envis ung man som bara skulle stå upp. Efter någon månad tog pappan tag i saken och uppdaterade kuren.

Har du kunnat hjälpa andra?

Jag har iallafall kunnat uppmuntra andra och mitt nya coolare synsätt (tusen tack Anna) har gjort mig till en bättre mamma och därmed möjligen ett bra exempel.

Hur reagerade bvc/omgivningen när din lilla sömntrasslare började sova på nätterna?

Alla reagerade med lättnad på våra lugnare nätter. Det var egentligen ingen som ifrågasatte metoden, eftersom både nätter och dagsömn snabbt blev så mycket bättre.

Hur påverkar den goda sömnen dagarna/livet?

Vi har en fantastiskt glad och cool kille, och vi är två glada, utvilade föräldrar. Bra betyg och bästa exemplet på att sömnrutinerna fungerar är att Love var enda barnet som sov vid första försöket på dagis.

Jag brukar ju säga att SHN är mer än en sömnmetod - en livsfilosofi. Kan du skriva under på det, och hur skulle du i så fall beskriva saken?

För mig, som tidigare var en mamma som var orolig för det mesta, har filosofin ändrat mitt föräldraskap i grunden. Jag är mycket lugnare idag, och Love är självständig och trygg. Charmig, orädd och inte det minsta blyg.

Stämmer det, tycker du, att lilla barnet kan sova var som helst, läggas av vem som helst, matas var som helst och av vem som helst, resa etc - bara ni håller tiderna?

Love sover var som helst på sin filt och med sin gris Greger. Men det tar tid att somna första gångerna på ett nytt ställe. Läggning och matning fungerar med dem han känner, moster, mor- och farföräldrar och dagisfröknar. Tiderna är inte lika viktiga längre, men vi försöker hålla dem för att dagen ska flyta bra.

Vid sjukdom - hur har det hela fungerat då?

När Love började på dagis var han ofta sjuk, och näsan rinner ofta och enträget. Vid öroninflammationer och feber fungerar både matning och nattsömn sämre. Efter tillfrisknandet får vi hålla oss till tider och regler lite extra för att visa att det är vi som bestämmer.

Ert evangelium åt eftervärlden?

Tänk om alla fick träffa Anna!

Det som jag kommer ihåg mest och brukar förmedla till vänner med små sömnmonster är Annas ord att "på natten händer ingenting". Det låter så självklart men var det inte för mig innan besöket i Gastsjön. Min andra lärdom var att skrik inte är farligt. Det var inte det minsta enkelt att sitta på soffan med Anna och lyssna på en skrikande son, men det var skönt att få hjälp att skilja på sur, arg, ledsen och protesterande Love!"

Ha en underbar sommar, alla! Och ni vet väl vad ni måste göra? Pussa de små älsklingarna på näsan från en lycklig, stolt och glad Anna! Som utexaminerades från själva livets skola under de främsta läromästarna: de små barnen.

Men se – här hörde nästa lilla filmstjärna av sig! Pappa Robert berättar om hur det har gått för lille Filip, som också är med i instruktions-dvd:n till SOVA HELA NATTEN, fem månader då och en f d mycket trött liten pojke:

”Här tuffar allt på som vilket tåg som helst. Filip sover ALDRIG mindre än 11 timmar per natt, det går fortfarande lika lätt att lägga honom. Lite bad, lite välling, lite skratt och en säng. Mer behövs inte. Pang-bom, vi syns i morgon bitti. Varje natt. Alla nätter. Utan undantag.

På dagarna springer Filip omkring som om han aldrig gjort annat, han är ju nu nästan 15 månader och har gått sedan han var 10 månader. Spelade innebandy innan 11 månaders ålder. Tog en klubba, en boll - styrde dem framför sig. Han kan uttrycka sig (så föräldrarna förstår) om mat, roliga saker, absoluta måsten (sånt som föräldrarna misstycker, typ bada i toaletten) och kan ju säga orden mamma, pappa, boll och titta. Det är en riktig goding!

”Hur gick det när du for härifrån, när filmen tog slut...?

Filip och jag åkte taxi från Gastsjön, vi skulle med tåget mot Umeå som gick 20.00 (Filip skulle sova då också) från Bräcke, taxiresan tog väl sisådär 40 minuter tror jag. På den lilla resan lade Filip igen ögonen i 5 minuter. Väl i Bräcke var det ungefär en timmes väntan tills tåget skulle gå. Jag hade med mig ungefär 500 kg packning, barnvagn och en fiffig liten stol för små människor som vill, men som ännu inte riktigt kan, sitta själv. Vi såg ut som att vi skulle flytta någonstans. Beslutsam som jag var skulle pojken sova så nära 20.00 som möjligt. Sagt och gjort, jag rensade innandömet på vagnen på allt utom larmet, lade pojken på mage på larmet och började glad i hågen söva pojken (Go´natt då Filip, sov så gott!), där och då, utanför tågstationen i Bräcke, ungefär 19.50 på kvällen. Han vaknade 11 timmar senare i Umeå, hemma i sin säng. Då var ju 5 timmars tågresa, i liggdelen, byte från tåg till bil, byte från bil till egen säng, avklarat! Han öppnade ögonen i cirka 30 sekunder när han sattes i bilbarnstolen, mitt i natten någon gång, resten av tiden sov han. Jag själv, som var med, kan fortfarande knappt tro att det var möjligt! Jag trodde jag kunde sova hursomhelst, varsomhelst, närsomhelst, men jag kan ingenting i jämförelse!

Hur sover barnet nu, nio månader senare?

MINST 11 timmar per natt. ALLTID. Utan undantag. Ibland 12 timmar.

Inga tänder som stör. Sjukdomar kommer och går. Han sover ändå. På dagen har han ett sovpass mellan 0830 och 0915, och ett sovpass 1300-1500. Det senare brukar inte räcka ända till 1500 alla dagar numer. Själva sövningen är i princip självgående. Han vet så väl när han ska sova, hur han ska göra osv, så det strular väldigt sällan, i princip aldrig.

Har du/ni behövt "kura om" - gjort några misstag?

Nej, vi har kört på, förvissade om att det (han) funkar så länge vi som föräldrar gör det. Vi har hållit oss till schemat och aldrig känt det som en belastning, tvärtom, vetat att mellan vissa tider sover Filip och då kan man göra annat. Har funkat jättebra!

Har du kunnat hjälpa andra?

Ja, men inte lika mycket som jag velat. Minns särskilt det första paret vi hjälpte. Det var ett välmenande par av poliser som hade kört lite snett med sovningen, båda jobbade skift och situationen var för dem ohållbar, de kände att det inte blev som de hade tänkt mot barnet. De ringde ca 2 veckor efter vi hjälpt dem och ville bara säga en sak: "Vi är er evigt tacksamma." Det värmde!

Hur reagerade bvc/omgivningen när din lilla sömntrasslare började sova på nätterna?

Alla man berättar det för blir hänförda.

Hur påverkar den goda sömnen dagarna/livet?

Den som lidit av sömnbrist vet hur det är att vara riktigt, riktigt, äkta trött. Att sedan få sova varje natt, utan att bli störd... Hur ska man förklara det? Lyx? Underbart? Skönt är det iallafall! Man får bara akta sig så man inte börjar ta sömnen för given och nattugglar för mycket...

Jag brukar ju säga att SHN är mer än en sömnmetod - en livsfilosofi. Kan du skriva under på det och hur skulle du i så fall beskriva saken?

SHN är i min mening som det ska vara. På dagen äter och leker, skrattar och gråter man. På natten händer ingenting. Man (och kvinna och barn och hund och alla andra) sover då.

I alla jädra tänkbara sammanhang ska man ju ha rutiner. Gå ner i vikt - ät regelbundet på fasta tider, gör si gör så. Gå upp i vikt - gör si, gör så. Bli en "bättre" människa enligt alla förståsigpåare - Gör si, gör så, ständigt på fasta tider, med en plan (ett Schema). Klart som f-n att man ska göra likadant med barnen! En mjuk, ledande hand i några dagar (SHN-kuren), samma mjuka, ledande hand genom första "normala" veckan (schemat sätter sig), sen blir livet en helt annan sak. Livet blir till LIV igen!

Stämmer det tycker du att lilla barnet kan sova var som helst, läggas av vem som helst, matas var som helst och av vem som helst, resa etc - bara ni håller tiderna?

Ett rungande JA.

Vid sjukdom - hur har det hela fungerat då?

Som jag skrev ovan. Inga problem. De värsta febertopparna har även de passerat utan större väsen.

Ert evangelium åt eftervärlden?

Skrikmetoden behövs inte. SHN räcker - och är verkligen effektiv. Om sedan någon verkligen vill skrika, eller höra någon skrika till utmattning, då kan de väl göra det någon annanstans? Blanda bara inte in några barn i det.”

Och nu till sist kom den fjärde och sista rapporten om hur det gick för de små filmstjärnorna på instruktions-dvd:n till SOVA HELA NATTEN.

Isabels mamma berättar:

”På vägen hem så vagnade jag och buffade Isa till ro både på tåget och i bussen sista biten. Konsten att bara bestämma att ”Nu ska du sova!” har varit ovärderlig. Folk som varit på besök har blivit fascinerade av att jag bara kan ta ungen och gå och lägga henne! Just att både pappa och jag har
agerat på ett helt nytt sätt mot Isabel - NU SKA DU SOVA OCH INGET ANNAT - har betytt en stor trygghet för oss, men allra mest för Isa. Klockan är elva eller två eller vad man nu går efter för schema, och då ska det ätas, sovas eller drickas välling... osv. Barnet ges en självklar trygghet i och med att vi föräldrar agerar som att det är självklart vad som ska hända och ske.

Dessutom tycker jag att det var väldigt skönt att ha ett schema. Förut var dagen som ett virrvarr av lite mat, lite sovpaus, lite mat, lite sovpaus... Vilket skick jag var i när jag kom till dig förra hösten!
Jag borde ha gått i väggen och inte rest mig igen, men på något sätt kämpade jag på för Isas skull. Fastän jag jobbade så hårt blev det ingen ordning. En sjuksköterska (manlig) sa till mig att man måste tänka som på planet när det blir syrebrist: på med egen gasmask först; sedan hjälper man barnet. Jag brukar tänka på det ibland. Nu måste du (Isa) sova, för jag ska också gå och lägga mig!

En annan sak jag tänkte på när jag kom hem var UT, inte IN. När jag var på väg uppför trappen (där Isabel var lagd men inte hade somnat än utan låg och gnällde lite) låtsades jag att du Anna satt där och flinade lite på det översta trappsteget. Då flinade jag också och tänkte på att Isa klarar det här själv, och så gick jag ner igen. Som du ser, det viktigaste du gav vår familj var självklarhet! Rutiner! Och ökade vår tro på att ungen klarar sig själv!

Sen har vi också haft nätter som inte gått enligt plan. Som på resan till tropikerna, där magsjukan, värmen mm gjorde allt till kaos. Även när Isa har drömt mycket, vissa perioder, har vi varit uppe och ramsat. Tyvärr har hon också kvar sin dåliga andning, som gjort att vi ibland har fått åka till akuten och andas gas för att vidga luftrören. Sådana gånger funkar nattsömnen inte. Skillnaden mot förut är att jag förstår att de här gångerna finns det en anledning till det. Och det bästa av allt är att VI HAR EN RUTIN och ETT SÄTT ATT JOBBA när "problemen" väl är lösta.

Vi har i alla fall vårat familjeliv som fungerar!

Så här kan det se ut på kvällen:

Vi ligger på dubbelsängen och dricker ”välle”. Vår lite heliga stund och rofyllda stund. När Isa är klar klättrar hon ner över sänggaveln. Det är lite otäckt för den är ganska hög, men om jag hjälper henne så blir hon skitsur och skriker ”boj!” (bort). Då räcker det inte med att klättra vidare ner utan hon ska upp igen, och så tar hon om hela proceduren från den högsta punkten, och så ner igen. När hon
väl är på golvet får jag ett sånt där härligt leende – ”där ser du, morsan!”

Sen springer hon till sitt rum och fram till spjälsängen. Håller upp händerna mot översta kanten och väntar på att bli upplyft. Hon vill lägga sig!!!!!!!