Månadens krönika juli 2006 Att föda barn – en återblickUr Barnaboken 1983: Tankar kring egna erfarenheter Man är mycket utsatt som nybliven mor, och också som blivande mamma. Jag vill delge dig några personliga erfarenheter. Jag gör det för att du ska veta att du inte är ensam om något du kan känna. Särskilt inte om det svåra: rädslan, missräkningarna och besvikelsen. Jag gör det också i förhoppningen att andra än du ska ta del av det jag skriver: de, nämligen, som i sitt dagliga arbete handskas med blivande och nyblivna mödrar. De har en gruvlig makt. De har i sina händer möjligheten att förgylla denna livsavgörande händelse till en rik och underbar upplevelse för alla berörda. De har också i sina händer möjligheten att beröva modern all glädje och förväntan, köra henne i botten, kort sagt snuva henne på hela upplevelsen – och med ytterligt enkla metoder, därför att en föderska är så känslig, så mottaglig. Några repliker ur barnmorskerepertoaren som åtskilliga mödrar drabbats av: ”Jaja, nu klagar du minsann, så här lät det inte för nio månader sedan!” – ”Vänta du, det här är bara början.” – ”Det här skulle du ha tänkt på lite tidigare.” - ”Jag har faktiskt annat att göra, jag kan inte springa här hela natten. Behärska dig!” - ”Visst får mannen vara med. Så länge han står ut.” Det som utspelar sig på mödravårdscentralerna kan vara lika trist: ”Du borde tänka lite på barnet, inte bara på dig själv.” - ”Den här ungen är alldeles för liten.” - ”Skyll dig själv, om du drar på dig en massa övervikt.” Tuff är man inte. Gråter gör man, lätt och för ingenting, ändå. Snäsiga bemötanden sargar en i själen. Det finns inga gränser för ens oro, när man väntar barn, men de finns gränser för ens nerver. Mödrar är inte av glas men de måste bemötas med vänlighet. De får aldrig ges anledning till oro. Tanklösa uttalanden om barnets förmodade vikt, dess hjärtverksamhet, dess läge, kan ge hundra sömnlösa nätter. Den vårdslöshet som förekommer på mödravårdscentralerna i just sådana bedömningar borde granskas efter samma mått som brott mot tystnadsplikten (mot vilken det också syndas). Att det rör sig om vårdslöshet och inte om underbyggda fakta, framgår av att man kan få helt motsägande uppgifter på samma mödravårdscentral – någon slänger ur sig att ungen är för liten, någon annan att den är på tok för stor. Som blivande mor är man inte logiskt förnuftig. Man tar till sig dubbel oro, i stället för att låta de motsägande uttalandena neutralisera varandra och strunta i dem, vilket vore det enda rätta. Mig veterligen har jag aldrig legat någon förlossningsavdelning till särskilt stor last. Jag har kunnat mitt jobb från första början. Man kunde tycka då att den feststämning jag anlände till sjukhuset i, kunnat få sprida sin glädje. Det har varit så, men det har inte alltid varit så. Som vi ska se var de alla onödiga, de incidenter som bedrog mig på festen, grumlade min glädje och förmörkade mina upplevelser. De visar också hur stor, ja avgörande betydelse ett tanklöst yttrande, en felaktig bedömning, en nonchalant attityd har för en människa, som – och här ligger det oerhörda ansvaret – är totalt utlämnad åt dem som har till uppgift att förlösa henne. Totalt utlämnad. Också min perfekta första förlossning hade sitt smolk i bägaren. Vattnet gick, när jag var till hälften dilaterad. Jag ringde på klockan. Sängen var plaskvåt. Två vitklädda änglar in: ”Fy fan, vad du ställer till!” Samt drog av mig skjortan och satte mig naken, under starka kontraktioner, på en plåtpall medan de bäddade om. Det var inte skönt. Förlossning nummer två föregicks av ett märkligt havandeskap. Jag fick veta att jag var gravid. Glad blev jag, men magen växte inte. Några fosterrörelser i femte månaden kände jag inte heller .Vid den tiden var det dags för nästa läkarbesök. ”Det här fostret är dött”, meddelade doktorn. Sedan var besöket slut. Jag var så spak att jag inte ringde förrän efter en månad och undrade hur länge jag skulle bära ett dött foster. ”Det kommer ut så småningom.” Ytterligare en förtvivlad månad – nu efteråt kan jag skaka på huvudet över att jag var en sådan mes, men läkaren är ju Gud Fader och sjukhuset hans hov. Jag ringde igen. ”Jag har ett dött foster, och det kommer inte ut…” Ny tid. Givetvis ny läkare. ”Det är inget fel på det här barnet. Ni är i tredje månaden.” Frågetecknen fick aldrig några svar. Läkarkarusellen var flitig, och jag lämnades att betvivla mitt förstånd – vilket inte hjälpte upp de gångna två månadernas tortyr. Förlossning nummer tre dröjde länge. Omgivningen skrämde upp mig med att barnet säkert låg och dog. Igångsättning, således; på den tiden gavs något som kallades sniff; man andades in det i näsan en gång i kvarten tills det blev fart på sammandragningarna. Det skulle ta tid, fick jag veta, många timmar; jag började ju från ingenting. Alltså gav man mig inget lavemang. Och barnet föddes fyra timmar senare, insmort i mindre ädla oljor – tarmen tömdes ju när barnet pressade på, och det kunde jag knappast rå för. ”Som ni bär er åt! Det var det äckligaste jag har sett.” Samma barnmorska var mycket misstänksam under öppningsskedets sista fas. ”Varför flåsar ni så där? Har ni ont?” - ”Jag har inte ont. Jag svarar på sammandragningarna.” - ”Man ska inte flåsa så där. Ni har visst ont.” Förlossning nummer fyra. Särskilt tillstånd från överläkaren att maken skulle få vara med, något som ännu inte tillämpades allmänt. Avslag till en början. Det fanns inget enkelrum ledigt. Sedan nådigt tillstånd. Glatt utrop från den blivande fadern: ”Så då kan jag vara med, då?” - ”Jodå, så länge ni står ut. Vi har ett rum här borta där vi brukar lägga papporna när de svimmar.” Samma förlossning, käbbel mellan berörda: ”Det här blir ingenting före tolv.” - ”Det får det allt bli, för tolv går jag hem.” Klockan var bara nio, när jag kände impulser att krysta. Vilket jag meddelade. ”Visst, krysta på ni”, sa barnmorskan med ryggen åt mig. Jag låg fortfarande på sidan, ingenting var förberett, och hon hann inte ens få på sig handskarna, förrän barnet till hennes stora förvåning formligen flög ur mig, som en liten säl. Hon kom å andra sidan hem före tolv. Femte förlossningen blev en katastrof. Det var min förste gosse, och hans födelse borde och kunde blivit en glädjefest. Dem blev en mardröm och gav barnets far en rejäl chock. Vi kom till sjukhuset på kvällen, glatt promenerande; sista biten tog vi taxi, för barnet tryckte på. Man förklarade att jag skulle sova på sömnmedel och förlösas på morgonen. ”Ni är för trött.” Jag protesterade och bad om en värkstimulerande injektion. Jag var till hälften öppen och försökte förklara att det var femte barnet och att jag visste att det skulle gå snabbt, som alltid när jag väl nått den här fasen. ”Det intresserar oss inte. Ni får vara så god och rätta er efter oss. Det är ju därför ni är här, eller hur?” Min man skickades hem. Jag vägrade ta sömnmedel. ”Skyll er själv.” Nästa morgon fullt krig med hela avdelningen. Jag hade mycket riktigt somnat, ledsen och utmattad, men nu skulle jag förlösas, och ett antal s k sniffar radades upp på sängbordet. Jag vägrade. ”Inte förrän min man är här.” Överdjävulen kallades in för att tala förstånd med mig. Uppretat resonemang. Jag grät. ”Kan jag inte få vänta tills ni har ringt efter min man?” - ”Ni har många timmar på er.” - ”Det har jag inte.” - ”Tror ni han orkar sitta här hela dagen? Ta nu den första och var inte så omöjlig!” Jag grät. ”Snälla, ring.” Ett biträde förbarmade sig och gjorde det på eget bevåg. Jag hann aldrig ta någon andra sniff. Min make anlände lagom för att se den stora, blodiga moderkakan hållas upp – och trodde naturligtvis att det var barnet. Sjätte förlossningen ville jag efter detta helst slippa vara med om. I det längsta drog jag mig för att fara till sjukhuset. Framkommen befanns jag helt öppen. Bestörtning. ”Varför skriker ni inte?” Barnet låg på tvären. Vattnet hade gått, och barnet gick inte att vända. Jag placerades i gynekologstol och uppmanades att krysta. Under tiden vräkte sig en barnmorska över mig och pressade på av alla krafter, vilket var olidligt. Över magen käbbel mellan henne och en annan barnmorska: ”Du tar i alldeles för hårt.” – ”Det gör jag visst inte.” – ”Det är det många som har sagt.” – ”Gör det bättre själv!” Osv. Överdjävulen tillkallades. Man förberedde kejsarsnitt. ”Ta hit kandidaterna, det här kan vara roligt för dem att se.” Tolv kandidater in. ”Här har vi ett tvärläge, ser mörkt ut, svaga hjärtljud!” Jag kämpade som en besatt, mitt barns liv stod på spel, och man förevisade mig för en skock unga vitrockar, som kunde tycka det var ”roligt”. Barnet föddes till sist, på naturlig väg. Men den lilla kroppen var blåtonad och livlös. Barnet togs ögonblickligen iväg. Hela följet om sexton personer susade ut när det roliga var över, och jag blev ensam, uppfläkt i min gynekologstol. På tio minuter fanns inte en människa hos mig. På två dagar fick jag inte veta om mitt barn levde eller var dött! Alla hänvisade till alla. Och detta barn skulle väl kanske inte leva. Hans liv blev kort, knappt fyra år. Vi hade varandra i en ond värld. Han var också för god för den. Om mina tre sista förlossningar har jag bara gott att säga. Tiderna har förändrats. Men fortfarande hör jag historier liknande dem jag relaterat. Dagligen föder mödrar ännu i onödig besvikelse. Särskilt utsatta är naturligtvis förstagångsmammorna. Själv blev jag till sist ett unikum genom alla mina födslar. Det gjorde gott efter mina eländiga upplevelser, där min kunnighet och erfarenhet som omföderska nonchalerats eller direkt förhånats, att få höra en barnmorska säga till en medicine kandidat: ”Här ska du få se en kvinna som kan sina saker!” Vad jag skulle vilja uppmana alla dem till, som handlar förlossningar, är just det jag bemötts av de sista tre gångerna. Vänlighet, beröm (förtjänt eller oförtjänt), uppmuntran och stöd. Och naturligtvis fortlöpande, vänliga och klara upplysningar om vad som händer, vad som görs, varför det görs – och frågor, till modern. Det är modern som föder. Hon måste få känna det. Det hon säger, det som sker henne, är vad arbetet ska kretsa kring. Det faktum att hon är utlämnad åt dem som förlöser henne får inte betyda att hon degraderas till ett kolli. Förlossningen får inte ske över huvudet på henne. Även om förlossningspersonalen upplever födslar varenda dag, är det sällsynt att en kvinna föder mer än ett par, tre gånger under sitt liv. Det är oförglömliga stunder som inte ska förmörkas. Och jag vill slutligen uppmana alla dem, som någonsin kommer i beröring med barnafödslar, att alltid, intill dess målet är nått, arbeta för genomförandet av den smärtfria, naturliga psykoprofylaktiska förlossningen enligt Lamaze-metoden, där modern föder sitt barn i glädje och utan våld. Något annat är inte försvarbart. * PS Danderyds sjukhus, 1962 och 1963.
Anna Wahlgren |