Månadens krönika Juni - Juli 2004

Mannen i kjol skrev jag 1979 ("Ropen skalla, daghem åt alla!"). Det larmades från USA att ett nytt, stort problem börjat segla upp vid skilsmässorättegångarna: ingen av föräldrarna ville ha vårdnaden om barnet!
Mannen i kjol är en satir, som övervägande förbigicks med tystnad. Den kom ut på Bonniers 1980 och handlar om Karla, som är gift med Fritze. Hon finner honom inte tillräckligt representativ som "kompletterande faktor" för den internationella karriär hon står i begrepp att göra. Därför tänker hon skiljas, men problemet med lilla Lotta kvarstår. Hur ska hon lyckas bli av med henne också på bästa sätt?

Här följer ett utdrag:

"Är det skoj på dagis, då?"
"Jaa."
Lotta hoppar upp och ner i baksätet.
I nästa ögonblick bromsar jag in.
"Helvete!"
Jag har glömt dräkten. Jag vänder på gnisslande däck. Ungen jublar.
"Vänta här!"
Jag slår igen bildörren, halvspringer fram till huset, dörren är låst, får upp nycklarna, svär, sliter åt mig dräkten som jag lagt över hallstolen; och i trappan står Ulric, min s.k. styvson. Randig pyjamas. Håret på ända. Ögonen runda. Tunna läppar, som han sällan rör. Att jag aldrig har sett förut hur lik han är Fritze!
"Jag ska ju till skolan", gnäller Ulric.
Jag säger INTE att det inte angår mig. Jag säger inte att jag har bråttom. Jag säger inte att jag inte kan köra honom, utan att han faktiskt får väcka sin bakfulle fader Fritze. Jag säger ingenting alls. Jag går. Det är inte min unge.
Dagiset är ett trevligt ställe. Det hade jag alldeles glömt. Gott om glada ungar anländer medan jag hjälper Lotta av med kläderna. Det luktar kaffe och verkar allmänt mysigt. Jag hälsar frejdigt på en av flickorna som jobbar där.
"Ja hej, här har vi lilla Lotta!"
Hon kan väl vara i tjugoårsåldern. Hon ser förtjust ut.
"Jaså, mamma lämnar dig själv i dag, Lotta?"
Barnet är inte så roat av konversationen, vilket kan förklaras av hennes uppenbara intresse för kompisarna. Hon sätter sig genast grensle över en.
"Vi har visst aldrig träffats", säger flickan. "Christina heter jag! "
"Karla! " Jag småskrattar. "Ja, jag tror det var ett par år sedan jag var här! "
Hon gör stora ögon.
"Ja, jag har naturligtvis deltagit i föräldramötena", tillägger jag hastigt.
"Å, javisst, det är ju alltid Lottas pappa som lämnar och hämtar. Verkligen fint med pappor som tar ansvar!" säger Christina.
Jag har lite svårt att tänka mig Fritze som fin, men nickar svävande.
"Ska du inte gå nån gång?" undrar Lotta.
Hennes röst är en smula gäll. Jag antar att en viss röstvolym utvecklas här.
Christina är milt förebrående.
"Men Lotta, då! Ska du köra iväg mamma? Det är väl jätteroligt att mamma har följt med in! Busunge där!"
Busungen äntrar en lastbil och kör iväg, till någon förtvivlan för ett krypbarn med fingrarna i vägen.
"Vill du se dig omkring? Har du tid?"
Christinas entusiasm är smittande. Jag tvekar.
"Vad jobbar du med själv, förresten?"
"Å, på ett ämbetsverk. Jag är planerare."
Jag nämner sällan verket vid namn. Det står en air av respektabilitet kring Socialstyrelsen som faktiskt kan försvåra kontakten med vanligt folk. Människor får lätt för sig att man står så skyhögt över dem själva i intellektuellt hänseende. Tråkigt, men så är det.
"Och vad planerar du, då?" undrar hon med rar nyfikenhet.
"Tja. Ett bättre samhälle..."
"Toppen! Då kan du börja här! " Hon fortsätter: "Allvarligt talat. Dagis är ju något av det viktigaste som finns. Det måste bara bli ännu bättre. Gubbarna som bestämmer borde fatta det, alltså. Här skulle inga resurser begränsas."
En kollega kommer sättandes:
"Frippe och Palle kommer inte i dag!"
"Skönt! " utbrister Christina lättat. "Då blir det två mindre!"
"Jag håller fullkomligt med dig", instämmer jag. "Dagis är ju den viktigaste förutsättningen för kvinnans frigörelse. Sedan är det ju så fantastiskt bra för barnen också. Tänk bara på tillgången till allt material de har här. Det är ju ett prylparadis! Och tänk på den sociala träningen! De måste ju gå ur vägen för varandra, i alla fall ibland... Hoppsan!"
Jag duckar för en flipper eller flopper eller vad det heter, som susar förbi tinningen på mig.
"Precis", säger Christina. "Barn behöver verkligen få vara tillsammans med andra barn. Tänk på alla isolerade hemmafruar. Vad har DE att ge? "
"Ja, vad har DE att ge?!"
Vi går runt och tittar. Det är verkligen mycket trevligt ordnat. Allt i fickformat. Små stolar och bord, kuddar och dynor, riktiga små leksaksspisar där man kan baka låtsaskaka. Själva idén med dagis, efter vad jag förstår, nu när jag ser det så här ur barnens synvinkel, är att barnen verkligen får vara barn och förbli det. Slipper befatta sig med vuxenvärlden och samhället. Det är som en enda jättestor, härlig barnkammare.
"Ska vi kika in på späd?" föreslår Christina.
Späd är spädbarnsavdelningen med barn från åtta månaders ålder. Därinne står Ulf och byter bajsiga blöjor med mjukt, naturligt handlag. Här har man efter åratals tjatande fått sig tilldelat ett normalhögt skötbord. En seger för det självklara förnuftet.
"Spädbarn har också en väldig glädje av varandra", säger Christina."Det finns undersökningar på det. Så nu är det bevisat att de behöver andra spädbarn."
"Jamen det är väl självklart!"
"Inte alla som tycker det, må du tro. Det finns faktiskt personal som aldrig skulle ha sina egna spädbarn på dagis."
"Det är inte möjligt! Vad är det för sorts människor?"
"Jag vet inte hur de resonerar", säger Christina sorgset. "De har i varje fall aldrig läst Barnstugeutredningen."
Jag får syn på en flicka som sitter ensam och sur i ett hörn.
"Det där är ett problembarn, eller hur?" säger jag till Christina.
Hon nickar.
"Apatisk. Men hon har blivit mycket bättre nu. Du anar inte vilken skillnad! Förut låste hon bara in sig på toaletten hela dagarna. Där satt hon och väntade på att det skulle bli fredag."
"Har ni många så'na där?"
"Vi har massor med barn med särskilda behov. Men vi får inte ta in bara så'na. Det måste finnas några som är normala också."
Jag blir intresserad. Det här berör ju faktiskt verkets verksamhet.
"Vad kan ni göra för de här särskilda behoven?"
"Problemena?... Ja, man kan egentligen bara hålla dem under uppsikt. Vi brukar skriva ner våra iakttagelser. Vi har blanketter där vi kryssar för i olika rutor hurdana de är, aggressiva, mycket aggressiva, alltför aggressiva och så där. Sedan kommer psykologen och samlar in lapparna."
"Jaha."
"Sedan följer det med till skolan, då, i journalerna."
"Jaha."
"Och ibland är vi ju tvungna att koppla in myndigheterna", fortsätter Christina. "Det händer faktiskt att det kommer föräldrar som ska hämta sina barn, och så har de blivit omhändertagna för utredning. Det är hemskt tråkigt, men vi måste ju bevaka barnens intressen!"
Säger denna kloka tjugoåring. Hon fascinerar mig mer och mer.
"Vad jag inte begriper", säger Christina, "det är hur föräldrarna HINNER ställa till så att barnen får så mycket psykiska problem. Om barnen är här tio till tolv timmar varje dag, så är det ju nästan hela deras vakna tid. Det är bara någon timme kvar på kvällen, och så helgerna, då. Och på de stunderna hinner föräldrarna ställa till så mycket skada! "
"Obegripligt", säger jag. "För det är ju inte alls HÄR de far illa. "
"Nej, Gud nej", säger Christina.
Vi tar en kopp kaffe i personalrummet. Jag har fått en tanke. Är den absurd? Det stora förtroende jag fått för denna unga flicka säger mig att den är värd att pröva.
"Christina", börjar jag, "jag har förstått att du verkligen älskar barn. "
Hon gör en klädsamt anspråkslös gest.
"Kan du säga att du älskar Lotta?" Jag lugnar henne hastigt: "Det är inte alls någon särbehandling av Lotta jag far efter. Jag bara undrar om du älskar henne, för hennes egen skull. Helt utan jämförelser med de andra barnen."
Hon ser tankfull ut. Sedan ser hon mig rakt i ögonen.
"Ja", svarar hon. "Jag kan säga att jag älskar Lotta. Det är min ambition att älska alla barnen här, och lika mycket. Det står jag för. Jag älskar Lotta. "
"Som om hon vore din egen?"
"Jag känner henne lite för lite... Hur menar du?"
Jag ler moderligt. Jag har fattat förtroende för henne, och det vill jag att hon ska göra för mig också.
"Jag ska tala rakt på sak. Du är som gjord för den ansvarsfulla uppgiften att ta hand om andras barn. Jag har sett bara på den här stunden hur du verkligen trivs med det och är ovanligt lämpad för det. Jag har fått ett väldigt starkt förtroende för dig. Nu har jag en fråga, som jag vill att du ska överväga. Du behöver inte svara med detsamma. För att du inte ska missförstå mig, vill jag att du ska komma ihåg en sak: det enda jag har för ögonen är Lottas bästa. I allt. Christina, skulle du kunna tänka dig att öppna ditt hem för Lotta? Som hennes fostermor, helt enkelt?"
Det blir mycket tyst, när jag har slutat. Vilket inte är att förvåna sig över. Jag har visat henne ett stort förtroende. Hon blir stilla på det där förstelnade sättet man blir när någonting drabbar en väldigt djupt.
"Menar du allvar?"
"Du skulle naturligtvis få mycket god ersättning."
"Men... men... men... Jag kanske inte stannar i stan särskilt länge! Jag har en kille, som... det vet jag ju inte alls hur... Det kan ju hända att jag byter jobb, och... Jag känner ju knappt Lotta! Och så finns det ju myndigheter, som... Min kille..."
Hon har plötsligt fått svårt att uttrycka dig. Jag börjar erfara en vag besvikelse. Hon verkar faktiskt rätt dum, just nu.
"Du behöver inte bestämma någonting nu", påminner jag henne.
"Skulle jag ta hand om Lotta? Privat? Jag, personligen? Men det är ju att binda sig hemskt mycket! Och jag kommer inte att bli kvar här, jag avskyr att gå och dra på samma ställe, och min kille..."
Jag gör en avvärjande gest. Jag blir plötsligt så vanvettigt trött på alltihop.
"Glöm det", säger jag. "Glöm att jag sa någonting. "
Jag går därifrån.
Kärlek! Pah! Och när upphör den? Klockan fem?
För övrigt tycker jag det där stället är vedervärdigt!