Månadens krönika juni 2007Valfrihet!
Två tredjedelar av svenska småbarnsföräldrar önskar sig valfrihet vad gäller barnomsorgen, visar en opinionsundersökning. En annan hävdar att 74% av alla föräldrar i Sverige skulle vilja leva med sina små barn de första, inte bara två eller tre utan fyra, åren. Hur ser verkligheten ut? "Över hälften av alla som har barn i Sveriges land är övertygade om att det är staten och inte de själva som har ansvaret för de egna barnens uppfostran. --- Var femte förälder visste inte om det var han själv eller staten som hade huvudansvaret för hans egna barn. Han hade aldrig tänkt på det" (Herman Lindqvist; se forumet " Istället för dagis - tankar och idéer"). Med regeringsskiftet diskuteras nu äntligen och på allvar föräldravalfriheten och dess genomförande. Ett vårdnadsbidrag ska utgå för vård av inte bara sjuka utan även friska, helt "vanliga" små barn, som ska kunna få ha sitt hem tillgängligt under de första tre åren, då tillhörigheten byggs upp och hemhörigheten. Äntligen och till slut. (Varför dröjde just DET bidraget så länge?) Den svenska modellen, enkannerligen den socialdemokratiska, med daghemsplatsgaranti åt varenda ettåring, har betingat ett pris av 100.000 -120.000 kr per barn och år i skattemedel, medan för dem som velat annorlunda - som själva tagit ansvaret för de egna barnens vård och fostran, behållit det och tillämpat det i egen, handfast vardagspraktik, utgått ingenting alls. Inte bara har ekonomisk kompensation av något slag INTE utgått. Det som heller inte utgått är respekt, stöd, tilltro. Än i denna dag får småbarnsföräldrar som, med Herman Lindqvists ord, "genom sin brinnande önskan att ta hand om sina egna barn - trots att detta försämrar familjens ekonomi och förändrar hela deras tillvaro och kanske påverkar deras framtida karriär", försvara sig och förklara sig inför en massivt oförstående omvärld. "Då framstår dessa individualister som egendomliga, udda, utanförstående, ja, rentav som bråkmakare, provokatörer - - just genom detta visar de för många människor sin olämplighet att ta hand om barn". Barn behöver ju stimulans, heter det, och det kan de inte få hemma (exakt samma tongångar som på 1950- och 60- talen, då hemmamammorna kallades "insnöade samhällsparasiter" som av dumhet och allmän oförmåga förstörde sina barn). Barn behöver kompisar, andra ett- och tvååringar att (inte) leka med! De behöver allt möjligt, som bara dagis kan ge! Skäms inte den som inte gör som (S)torebror bestämt? Jodå, den skäms. I Sverige går man inte ostraffat emot strömmen. "Alltså lever dessa hemmaföräldrar alltmer som en sekt för sig, som man försöker förtiga eller frysa ut eller förlöjliga på alla sätt, och till och med anklagar för att ge efter för sina känslor och monopolisera barnens uppfostran." (Herman Lindqvist igen.) "Och det faktum att så många svenskar utgår från att staten är ansvarig för allting är en form av hjärntvätt, som svenska tidningar skulle skriva mycket om, om det gällde Nord-Korea eller Albanien, men som man inte ser i det egna landet. För vi ser ju inte staten så. För oss svenskar är ju staten den institutionaliserade Goda Viljan, ett slags gigantisk omsorgsbestyrelse, skött någonstans borta i modulerna av våra oåtkomliga valda ombud, som vi utgår ifrån vill oss alla väl. Men vi kan ingenting göra åt det som beslutas. Medborgarna ska bara tåligt och tacksamt sitta och vänta på sin tur att bli bestyrda med." Och alltsammans ska överskyla det faktum att just det de små barnen verkligen behöver, en självklar tillgång till sin "flock", sitt hem och de människor till vilka de fötts, under (åtminstone) de första tre åren, berövas dem - och inte med beklagande, som man anständigtvis kunde tycka, utan med hjärtlös acklamation. Om jag vill skaffa mig en gullig hundvalp, en chihuahua kanske, och vänder mig till en seriös uppfödare, får jag vänta åtta veckor innan jag kan hämta den. Det vore inte snällt att ta valpen tidigare än så. Det vore att äventyra lilla valpens mentala - och för all del, fysiska - utveckling. Det spelar ingen roll hur tjusigt hem jag kunde erbjuda och hur många promenader om dagen och hur fin mat och hur mycket gullegull i min säng om nätterna och hur mycket balla hundgårdar, där vapen kunde få träffa andra hundar. Valpen kan bara inte tas ur sin ursprungstillhörighet förrän efter två månader. En seriös hunduppfödare skulle säga blankt nej, hur mycket pengar jag än var beredd at hosta upp för att få den tidigare. Jag måste vänta tills valpen själv närmar sig mig, nyfiken på mig, redo att vidga sin värld och lämna sin första trygga hemhörighet för att etablera nästa, trygg i sig själv. Hunduppfödaren som vägrar lämna över valpen för tidigt säger inte att jag skulle bli en dålig matte eller husse eller att alla mina tjusiga erbjudanden är fel (jfr dagis, stimulans, hundgård) - han eller hon säger bara att valpen är för liten. Jag måste vänta. Den svenska (socialdemokratiska) modellen har i över ett halvsekel slagit knut på sig själv för att bortrationalisera de små barnens uppenbara, högst allmänmänskliga behov, krympa barndomen till ett skämt och forcera deras mognad på ett sätt som helt enkelt inte låter sig göras, lika lite som man kan tvinga en ettåring att tala sitt nya språk flytande. Man har velat göra små barns behov av en liten värld, som måste få vara liten innan den kan bli stor, till en jämställdhetsfråga mellan män och kvinnor, en arbetsmarknadsfråga förstås och en - hu - "kvinnofälla" . Vilken förolämpning mot de små barnen, och vilken förolämpning mot föräldrarna! I över femtio år har man (s) lagt ner en våldsam möda på att omstrukturera barnen, som inte alls är redo att gå ut i den stora världen efter ett enda år eller ett och ett halvt i den första, lilla. Hundvalpen behöver två månader, människoungen tre år på sig att nyfiket börja vidga sin värld och lämna sin första trygga hemhörighet för att etablera nästa, trygg i sig själv. I stället för att försöka omstrukturera de små barnen kunde man lägga ner samma möda på att omstrukturera samhället, vilket förhoppningsvis är vad som sker nu. Det vore både enklare, billigare och bättre. Ty det är - borde vara - människorna som är och lever det samhälle de tillhör, inte samhället som lever åt människorna. Under maj har jag deltagit i ett flertal socialpolitiska debatter i Tyskland. Man har hittills inte haft daghem för barn under tre år, utan människor har med bibehållet personligt ansvar fått ordna barntillsynen själva. I forna Östtyskland däremot har man en mycket gammal tradition av daghem åt alla barn - från tre eller sex veckors ålder. Man sneglar nu på den svenska (socialdemokratiska) modellen, som skulle öka nativiteten i Tyskland och få (de akademiskt utbildade, de intellektuella, de underförstått smartaste) att både föda fler barn och arbeta heltid. Här följer några typiska frågor jag fick, och mina svar (i tafflig översättning från tyska respektive engelska): Här hos oss överlägger man nu om daghemsplats åt åtminstone en tredjedel av alla ettåringar från år 2010. I Sverige har ni ju daghem åt alla sedan länge. Men ni (Frau Wahlgren) pläderar för barnomhändertagande i hemmet de första tre åren. Varför? Därför att små människobarn behöver ungefär tre år att lära sig sin tillhörighet (verkligen inte bara en emotionell sådan), sin hemhörighet, sin plats på jorden - precis som det tar dem ungefär tre år att lära sig språket de föddes att göra till sitt. Man kan inte forcera en ettåring till att prata tyska fint (eller svenska) på ett år. Lika lite kan man forcera en ettåring till att bli säkert förtrogen med sin hemhörighet, sin tillhörighet i "flocken" - hemmet med dess "flockmedlemmar", familjen - innan den förtrogenheten, "min plats på jorden", faktiskt har landat. Men vad ska de kvinnor göra som gärna vill ha båda delarna, både barn och yrkesarbete? De kan kräva arbetsplatser som är utformade så att mödrarna, i samarbete med andra anställda / föräldrar, kan vara tillgängliga för sina barn. Eller, de kan arbeta hemifrån (som jag gjort i alla år). Eller, de kan prioritera sitt barns basala, mänskliga behov under tre års tid framför dyrbart högstandardliv. Eller, de kan samarbeta med fadern till barnet, släktingar, vänner - så som ni hittills haft det här - på ett sätt som låter dem behålla, och växa med, sitt personliga ansvar. Vilken roll spelar fadern i framtidens familj? Han odlar både glädjen över barnet och sitt personliga ansvar för det. Bägge förutsätter att han lever med sitt barn som personlig vårdare av barnet, och över tid. Er nya bok heter "Små barn behöver oss". Vad behöver de i synnerhet? Ett tillgängligt hem. Tillgängliga familjemedlemmar. Enkla men nödvändiga förutsättningar för små barns inbyggda, medfödda utvecklingsgång. (Det är när vi ifrågasätter dessa essentiella förutsättningar som vi får problem med uppfostran.) Barn behöver social delaktighet, dvs ta del i och dra sitt strå till stacken i flockens gemensamma kamp för överlevnaden. Har barndomen i dag blivit för svår? Barndomen i Sverige är nerrationaliserad till blott ett år. Ettåringar ska kallas elever och gå i "förskola". Vad de får lära sig alldeles för tidigt är djungelns lag. Det är inte vad jag kallar en lycklig barndom. Det gör inte de heller, uppenbarligen. Den ettåring finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas, som frivilligt vinkar hej då till mor och far OCH sitt hem, för att tillbringa sina dagar någon annanstans. Till vad råder ni unga föräldrar, som ofta är så osäkra? Att leva och arbeta med sina barn, och att lära av att leva och arbeta med dem. Och att läsa mina böcker, förstås! I Tyskland föds för få barn. Hur kan vi ändra på det? Genom att göra det möjligt att kombinera arbete och familj. Det kan inte ske så länge vi fortsätter separera dem. Och med "vi" menar jag här manssamhället. Det gamla patriarkaliska tänkandet exkluderade alltid barnen, eftersom kvinnorna tog hand om barnen medan männen, familjeförsörjarna, inte behövde bry sig om den saken. Så arbetsplatserna, arbetsvillkoren, utformades av barnlösa män. Feministrörelsens stora misstag var, och är, att instämma med och acceptera detta gamla barnlösa, barnfria tänkande. Efter vad jag hört avstår hela 40% av tyska fertila kvinnor från barn, därför att kombinationen familj och arbete visat sig omöjlig (enligt det gamla patriarkatets modell). När folk slutar föda barn, betyder det att de inte längre tror på någon framtid för det samhälle de lever i. Det är ett allvarligt underkännande av de socialpolitiska villkoren i samhället de tillhör. Vilket i sin tur betyder att detta slags samhälle inte har någon framtid. Det är dödsdömt. När allt kommer omkring är det barnen som är vår framtid! * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
1975 var jag krönikör i Aftonbladet (s) och tog mig då den ohemula friheten att ifrågasätta ropen som skallade. Jag trodde inte på institutionsvård av små barn, och jag gör det fortfarande inte. Och jag är inte ensam om det. I Tyskland nu har jag fått delta i samtal med internationella storheter som Sir Richard Bowlby (Centre for Child Mental Health i London), professor Theodor Hellbrügge (Kinderzentrum i München), professor R. Gordon Neufeld (University of British Columbia i Canada), Dr. Steve Biddulph (Collinsvale Centre mm i Australien) och många andra. Deras oro för de små barnens ödesdigra alienation är min. Och vice versa. Det är det personliga ansvaret - den aldrig ifrågasatta anknytningen, tillhörigheten, hemhörigheten - som är tricket, om man säger. Och det kan man konstatera i väldigt djupsinniga, teoretiskt välunderbyggda ordalag (jag ska återkomma till det). Man kan också, som mor eller far, i all enkelhet lyssna till sitt föräldrahjärta. På Aftonbladet väckte min personliga dagisdebatt, som jag drog igång 1975, så ont blod att journalistklubben ropade på censur. Jag slutade själv, innan jag blev uppsagd. Innan jag gick hann jag i alla fall berätta den hypotetiska historien om Kalle. Kalle i samhälle A - institutionssamhället - har sin ödsliga giltighet i dag, 30 år senare, även om jag då inte kunde ana hur illa det faktiskt skulle bli. Kalle i samhälle B är och förblir och har alltid varit en högst realiserbar vision för den eller dem som ser lite längre än till mamma hemma / dagis åt alla. Ja, längre än till vårdnadsbidrag, till och med. Det Kalle B beskriver är sann socialism - ett överblickbart samhälle, där alla hjälps åt i den gemensamma kampen för tillvaron. Kalle A såväl som B åkte raskt ut ur Aftonbladet, men finns kvar i Barnaboken (2004; "Sagor för stora barn. Två liv för Kalle" sid 860 - 863). I samhälle B är ansvaret för Kalle föräldrarnas. Kalles föräldrar är skilda. De betraktar ändå Kalles beroende av dem bägge som en självklarhet. De anser sig själva beroende av Kalle. I samhälle B är livets högsta värde liv. I höghuset där Kalle bor finns bland annat en folkpensionär som är änkling, en ensamstående hemmamamma med tre barn samt en studerande ung man. Kalles föräldrar ber nu dessa tre att ömsevis se efter Kalle. På dagarna oroar de sig mycket över Kalle. Oron är en sida av ansvaret. Oron är också, anser de, en sida av kärleken. Hos pensionären får Kalle höra berättas om gamla tider, se på foton, gå promenader och besöka sjuka tanter. I övrigt får Kalle under tillsyn själv finna sysselsättning inomhus och ute. Hos hemmafrun leker Kalle med barnen, lär sig diska, laga mat och sköta babyn. Ofta har barnen inga leksaker. Då uppfinner de lekar, ramsor, tävlingar och sånger. Hos studenten får Kalle dels rita och lösa under tystnad, dels härja med vilda lekar. Han träffar ungdomar, springer i skogen, hänger på fik och lyssnar till debatter. Alla vuxna i Kalles värld finns tillgängiga privat. Kalle är tillgänglig för dem. I samhälle B förekommer inga pengar i hanteringen med barn. Kalles föräldrar betalar därför med gentjänster åt de tre. För pensionären fungerar Kalles far som färdtjänst. Kalles mor bjuder på söndagsmiddag, och till storhelgerna städar hon åt pensionären tillsammans med Kalle. Åt studenten tvättar Kalles mor, och hans far lånar ut bilen. Båda bisträcker med mat och prat. För hemmamamman fungerar Kalles föräldrar som barnvakter kvällar och hlöger, och när hon far på kurs eller reser på semester bor barnen hos Kalle. Kalle lär sig i samhälle B att: Samarbete står över profit. Ensamhet är självvald. Ansvar och engagemang är personligt angelägna, provat, socialt och globalt. I samhälle B är skolan en läroanstalt. Man anser att kunskap är makt. Föräldrar och vänkrets tilltros ombesörja Kalles psykiska välbefinnande. I samhälle B betraktas: Arbetet som en nödvändighet och en glädje men ingen ensam livsuppgift. Profithungern som en svulst i människosjäl och samhällskropp. Barnen som det käraste. Kalle blir en dålig konsument. Han använder sig av grannar och vänner i stället för att köpa.. Han lånar stolar när han ska ha fest, han delar bil med fyra andra, han byter lägenhet till semestern utan pengar emellan, han delat maten med tio till och ser på TV med femton. Kalle blir förmodligen också en dålig kapitalist, övertygad som han är om att alla människor är alla människors personliga och privata angelägenhet med möjlighet för alla människor att göra profitlösa insatser för alla behöv och för all nöd.
|