Månadens krönika juni 2006

Lex Bobby – stärk familjen!

Lille Bobby, tio år, är död. Pinad, plågad och torterad till döds dumpades han på sjöbottnen av sin mor och sin sadomasochistiske såkallade styvfar.

Rättegången pågår. Så får vi alltså se vem som lyckas skylla ifrån sig bäst.

Men bara Bobbys mor var Bobbys mor, och i media såväl som i alla medmänniskors barnablödande hjärtan är hon dömd för evigt. Med berått mod lät hon denna misshandel ske som ledde till Bobbys död. Hon flydde inte, tog inte barnet och rymde, skonade honom inte, och alla spekulerar i varför. Hur kan man svika ett barn så? Hur kan man stå ut med att se sitt eget barn, av eget kött och blod, plågas till döds? Eller plågas alls? Vore man då inte fullkomligt känslokall? Sinnesrubbad? Finns en sådan blind förälskelse, i en man som till sin sexuella läggning finner njutning i att plåga, binda, slå – att modersinstinkten, den nedärvda moderliga beskyddarinstinkten, alldeles upphör att existera?

Svaret är uppenbarligen ja. På intet sätt kan detta som hänt försvaras och det förefaller mig också hart när omöjligt att förklara. Men människan är inte rationell; svarta likaväl som ljusa känslor styr hennes handlingar oftare och mer än förnuftet. Till spärr emellan handlingar som kan försvaras och handlingar som inte kan det, ligger det vi kallar – eller kallade – moral. Tio Guds bud finns där. ”Den största av synder är att plåga en broder till kropp och själ”, sade Jesus, själv plågad och torterad till döds av de sina. Barnen var alltid oskyldiga. Barnen föddes inte onda och skulle besparas allt ont. De tongångar som med all rätt genljuder genom det svenska samhället kring lille Bobbys ohyggliga öde, ett öde som kunde och borde ha förhindrats, är högmoraliska. Upprördheten är lika stor och äkta som befogad.

Men det som har hänt är samtidigt, i all sin ohygglighet, inte riktigt ägnat att förvåna. I ett samhälle där barnen förtingligas så hårt som här, där föräldrakärleken förlöjligas och förhånas, där kvinnans identitet, värde och värdighet som mor sopas under mattan till förmån för hennes oberoende, självständighet och frihet med manliga förtecken, där det personliga ansvaret sedan länge bortrationaliserats på alla nivåer, inklusive de högst bestämmande, där förtalet av familjen som samhällsbevarande institution och grundbult är så förhärskande att vilken annan institution som helst, där barn, gamla och/eller sjuka omhändertas, kan begå vilka övergrepp som helst i trygg förvissning om att det värsta eländet ändå utspelas inom familjen – i ett sådant samhälle far de svaga, de behövande, de beroende, illa.

Det är en lag som borde heta Lex Bobby. Stärk familjen! Det vore en moralens lag. I krig ställdes en gång de högsta moraliska kraven på sjukvårdarna. Det var de som skulle släpa iväg sina sårade kamrater på bår från slagfältet i stället för att bara fly och rädda sitt eget skinn. Det fanns en krigsmoral före våldtäkternas, barnaslakternas och kvinnomordens tid. Kvinnor och barn skulle skonas!

Det var inte alldeles lätt för Storebror Samhället att få ut kvinnorna – den dolda arbetskraften, som vi kallades - på arbetsmarknaden medan barnen var små. Jag minns det väl, för jag var med. På 50- och 60-talen fick de hårdsuttna socialdemokraterna med sina miljonprogram dra till med rena förtalskampanjen för att underminera de hemarbetande mödrarnas självkänsla och egenvärde. Mammorna var inte bara värdelösa, de var direkt skadliga för sina barn, hette det systematiskt. På 70- och 80-talen fullkomnades daghemsutbyggnaden, och Storebror tog över. Barndomen institutionaliserades. Det personliga ansvaret stod inte högt i kurs så länge Storebror visste bäst. Barn tvångsomhändertogs på löpande band denna tid. Hur det gick för dem frågade ingen efter.

Nu vet inte Storebror längre alltid bäst. Även han vill avskudda sig det personliga ansvaret och har lämpat tillbaka det på föräldrarna, trots att de alltså inte längre delar vardagslivet med sina barn (och ju inte duger till det heller, enligt samma Storebror). I strid med sina idoga ansträngningar att i ord och handling omyndigförklara familjen har Storebror, äntligen och till sist och pinsamt nog, fått inse att han inte klarar sig utan familjen. Det är till stödfamiljer han får lita, när barn far illa; det är till familjehem han får vända sig i sin institutionella nöd, det är till familjen han får gå för att bekänna sina tillkortakommanden som ansiktslös vårdare och ansvarstagare. I praktiken skulle alltså samhällets ansvar för lille Bobby och hans liv och räddning betytt att barnet även på den nya bostadsorten beståtts en stödfamilj. Någon som brydde sig. Någon som såg. Någon som ville väl. En andra familj – en till familj.

Och här ligger dilemmat, skärande exponerat av en liten pojkes död, föregången av de mest fasansfulla plågor. Barn behöver en familj. Sin familj. Inget barn vill i sitt hjärta mista någon av sina föräldrar och inte sitt hem. Inget barn vill se sin familj och sin specifika tillhörighet underkänd.

Familjen ska stärkas, inte undermineras. Det vore det budskap för Lex Bobby jag skulle vilja se, och jag skulle vilja höra det genljuda högt. Familjesammanhållningen ska uppmuntras, inte ifrågasättas och nedvärderas som försumbar förbrukningsvara. Familjeinstitutionen ska tillmätas sitt fulla, respektabla värde och omhuldas som den samhällets grundbult den är och förblir. Familjen i vidare bemärkelse med släkt, vänner, omkrets kring barnet ska stå i centrum för samhällets ansträngningar att möjliggöra för människor att arbeta där de bor, att leva samman där dit de hör och nära de människor till vilka de hör. Storebror måste äntligen och fullt ut inse att det personliga ansvaret aldrig låter sig institutionaliseras. Ingen aldrig så välutbildad professionalitet kan någonsin ersätta familjens och det nära nätverkets personliga engagemang i varje enskilt barn. Bara förstärka. Och det är inte så bara. Det är ett ”bara” av moral, högaktning och respekt.

Enligt Lex Bobby skulle familjen som institution öppnas igen, närkontrollerad och inte fjärrkontrollerad; ett barn skulle inte kunna gå med ett blåmärke utan att minst fem personer förhörde sig med barnet om var det blåmärket kom ifrån, en flicka skulle inte kunna kallas för hora utan att minst lika många ingrep och fick tyst på pojkspolingarna; en kvinna skulle inte kunna våldtas på offentlig plats utan att minst lika många hörde hennes skrik och ingrep, en gammal människa skulle inte behöva lida eller t o m dö av vanvård och/eller isolering, hjälplöst utlämnad åt en ansiktslös vårdapparat som inte var där just då, glömde bort eller hade beskurits från personalstyrkan av förödande oekonomiska besparingsskäl..

Nu skriker vi efter det personliga ansvaret, moralen, beskyddarinstinkten, moderskärleken. Vart tog det vägen alltsammans, Storebror? Var detta det samhälle du ville ha?

Jag hoppas vi skriker länge och att vi skriker högt, i Bobbys namn och i alla andra skändligen svikna människors namn, små som stora.

Stärk familjen!

Anna Wahlgren