Månadens krönika Maj 2003

IAHP och Glenn Doman

Sent är jag ute, och ändå inte redo! Maj är nästan slut, och jag skulle berätta om min makalösa tid på IAHP, The institutes for the Achievement of Human Potential, i Philadelphia, USA. Men var ska jag börja? Hur ska jag sammanfatta? Hur ska jag kunna ge tillstymmelsen av rättvisa åt det som sker i gränslös kärlek under träden i Chestnut Hill, där flaggor från hela världen vajar i den milda vinden, och där barn från hela världen - hjärnskadade barn såväl som friska barn, barn av alla färger och raser och sorter och åldrar - får en absolut enastående, i ordets rätta bemärkelse enastående, hjälp att utveckla sin mänskliga potential?
Hur?

Det kan jag inte. Det går inte. Och därför har det dröjt, detta som är mitt valhänta försök att skildra något som inte låter sig berättas - som måste upplevas, med sinnena, känslan och med just kärleken.

En gammal vithårig man, som ständigt tycks le ända inifrån själens mest barnkära djup, lever och verkar på Institutet sedan 1955, då han med goda makters och andra pengapungars hjälp kunde grunda det. Vid sin sida hade och har han än sin spröda, herdinnevackra hustru som arbetar där från morgon till kväll; hon är över åttio år och brinnande vital. Glenn och Katie Doman har i över ett halvt sekel bedrivit en verksamhet som saknar motstycke i världen (det närmaste man kan komma är IAHP:s "filialer" i Brasilien, Japan, Mexico, Italien). Det är en verksamhet som går ut på att göra hjärnskadade barn friska. Friska. Hör ni det? Inte lite mindre eländiga, lite mindre hjälplösa, lite mindre utdömda eller rent av lite mindre akut dödsdömda - utan BRA.

Det är ambitionen. Det är visionen. Det lyckas naturligtvis inte alltid, men den som siktar mot trädtopparna har åtminstone en chans att nå över närmsta buskage!

Jag fick mig till livs några dagsaktuella resultat av den träning av hjärnan - inte musklerna eller kroppen - som Institutet lär ut till föräldrarna att bedriva med sina hjärnskadade barn (mer finns att ta del av på www.iahp.org):
" Av de 233 barn som inte kunde gå lärde sig 109 (49%) gå utan hjälp;
" Av de 123 barn som var blinda började 105 (85%) se, och 84 barn lärde sig läsa;
" Av de 55 barn som var döva började 49 (89%) höra;
" Av de 509 barn som inte kunde tala började 247 (49%) tala;
" Av de 585 barn som inte kunde läsa lärde sig 574 (98%) läsa.
Å, säger den konventionella läkarvetenskapen, och har gjort i 50 år: det finns inga vetenskapliga bevis här! De där barnen hade säkert lärt sig gå, se, höra, tala och läsa i alla fall, bara tiden var mogen! Visserligen var de förlamade, spastiska, fastlåsta i fosterställning, offer för förfärliga krampanfall många gånger dagligen och kanske alldeles okontaktbara - men de skulle säkert ha blivit bra ändå bara tiden var mogen!

De skulle de inte. Tro mig. Jag har sett dem.

Det fanns en tid när Glenn Doman, pionjären som skulle ha haft Nobelpriset för länge sedan, trodde att världen skulle bli glad över hans och teamets forskningsresultat som tog sig så påtagliga, häpnadsväckande lyckosamma uttryck i form av barn som var levande mirakel. Men världen blev inte glad. Världen såg sin position hotad. Världen, läs den gängse läkarvetenskapen och dess anstiftade verkningslösa "behandling" av hjärnskadade barn, har nämligen aldrig någonsin strävat efter att göra hjärnskadade barn BRA - eller velat tro det var möjligt.

Och varför inte det?

Det förstod inte Glenn Doman. Nu vet han bättre, men bitter är han inte.

I mycket liten skala, mycket mycket liten, är min egen verksamhet inte helt avlägsen IAHP:s filosofi. Jag lär små barn sova och jag strävar till att göra dem och deras föräldrar fullkomligt oberoende av mig. De och deras barn ska vara FRIA, som fåglar som fallit eller gjort sig illa och som man släpper ut i friheten när de väl kan flyga. Man håller dem inte kvar i bur. Man håller inte kvar dem i beroende. Man cementerar inte deras hjälplöshet.

Så varför fortsätter BVC ge sina bisarra s.k. råd som fjättrar barnen vid deras överlevnadsångest i stället för att befria dem ifrån den; varför fortsätter barnläkarna skriva ut neuroleptika i stället för att hjälpa föräldrarna hjälpa sina barn, varför fortsätter barnpsykiatrikerna att klistra bokstavsdiagnoser enligt APA:a kriminellt lösliga boliner på oskyldiga barn som bara behöver sova ordentligt och slippa allt detta socker och i övrigt få mild och vänlig ledning här i världen av ansvarsfulla föräldrar och kompetenta lärare för att klara sig alldeles förträffligt, varför fortsätter Världen förstöra, droga, oskadliggöra, bedöva, bakbinda, bura in och vingklippa dessa sina minsta i stället för att släppa dem fria? Varför?!

För att de inte begriper bättre? Å, jo de begriper nog.

Varför är friheten så fruktansvärt farlig? frågade jag Glenn Doman.

Han log sitt underfundigt blida, kärleksfulla leende.

Tänk på alla dem som ändå fick den, sa han. Tänk på dem!

Och så gav han mig den ljuvligaste, vitskäggigaste puss på munnen.

Jag fick medalj på IAHP. Jag fick diplom. Jag fick skriva mitt namn i cement i en tavla som ska guldspayas och sitta på en vägg med namn som Linus Pauling ... Jag har hedrats på ett sätt jag aldrig vågat drömma om någonsin skulle ske; jag skulle aldrig kommit på tanken. Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant. För vadå?!

För det du har gjort och gör för de små barnen, sa Glenn Doman, 83. För deras frihet på jorden.

Och med en blinkning åt Katie, som försökte se svartsjuk ut, tillade han - och log större än någonsin - I love you!

En dag ska jag berätta mer; en dag när jag inte längre är så förstummat överväldigad av den godhet, den kärlek, just den frihet som finns i världen - trots allt, och tack vare MY HERO, som jag kommer att kalla Glenn Doman till jag dör; och då hoppas jag Nobelpriskommittén följer efter.