Utdrag ur Månadens krönika maj 2004

Om manssamhällets s k barnavård

Naturligtvis har sova-hela-natten-kuren mött kritik, som allting gör som ifrågasätter rådande överheters (i regel manliga) dekret. Jag är också duktig själv på att kritisera den i mitt tycke fullkomligt befängda spädbarnsvård, som förespråkas via barnavårdscentralerna och barnläkarna i dessa dagar, om jag nu orättfärdigt får dra alla över en kam. Den s.k. femminutersmetoden eller skrikmetoden, som är vad som tillämpas på sömnklinikerna hela västvärlden över och rekommenderas desperata föräldrar per rutin, är i mitt tycke oförsvarlig. Det är ett vetenskapligt faktum att inget ljud, alla kategorier, berör människor så som spädbarnsskrik. Ingen levande människa oavsett ålder, kön, ras, känd för barnet eller okänd, går oberörd förbi ett gråtande spädbarn utan att reagera. Det är den allmänmänskliga beskyddarinstinkten som väcks. Alla vet vi att ett spädbarn inte kan överleva på egen hand. Här har vi en liten varelse i nöd, en som är gjord av samma kött och blod som vi själva men hjälplös. Vi vill störta till undsättning, eller åtminstone att någon annan ska göra det. Skrikmetoden begär att vi ska sätta oss över denna fundamentala livsinstinkt. Vi ska lämna barnet åt sitt öde. Undra på att ungen tror att den ska dö!

Men visst. Skrikmetoden fungerar. Det har den gjort i alla tider. Spädbarnen ger upp. Sömnen blir därefter. Orolig är ett milt ord. Vargen står och flåsar vid sängen. Skrikmetodens sömn brukar också stupa på första bästa (ytterligare) påfrestning som tandsprickning, förkylning, feber etc.
De barn som fått sin goda nattsömn genom sova-hela-natten-kuren påverkas inte av sådana påfrestningar. De sover trygga i sig själva, vilket är den stora skillnaden. De vill sin nattsömn och tror inte att det som händer, om nu något händer, är farligt. Vargen kommer inte åt dem. De förknippar inte nattens lugna, avskilda ro med fara, och därför kommer de aldrig att ifrågasätta den egna, goda nattsömnen - om inte föräldrarna gör det.

Bakom den naturvidriga skrikmetoden ligger karlar. Bakom amningshysterin, som bl.a. vill göra gällande att mjölkproduktionen befrämjas bäst genom täta nattamningar, ligger karlar. (Världen var full av ammande mödrar även innan deras och de små barnens nattsömn ifrågasattes.) Bakom den inte helt tillförlitiga statistiken över SIDS, plötslig spädbarnsdöd, som skulle nedbringas med 50% om barnen läggs på rygg att sova i stället för på mage (så att de sover ytligare dvs sämre), ligger karlar. Bakom det hårresande tilltaget att droga spädbarn med neuroleptika ligger karlar. Bakom det lika hårresande tilltaget på sin tid att ge blivande mödrar Neurosedyn - barnen föddes undantagslöst skadade - låg också karlar. Bakom de neuropsykiatriska hypoteser som kallas bokstavssjukdomar och som gett västvärlden en ny miljondollarindustri, ligger karlar. (Konstigt nog finns inga ADHD-barn i Kina - möjligen för att barnpsykiatrin där ännu inte är på det ekonomiska bettet.)

Jag har inget emot karlar. Men jag är misstänksam. Det tycker jag det finns skäl att vara ända sedan herrarna tog kontrollen över kvinnornas födande och la oss naturvidrigt på rygg, sövde ner oss och gärna skar i oss, på kontorstid. Kontrollen av kvinnan har som bekant varit en manlig ambition sedan urminnes tider - åtminstone sedan den katolska inkvisitionen och dess Malleus Maleficarum, Häxkammaren, den kanske mest blodbesudlade boken i mänsklighetens historia. Den boken varnade världen för "farorna med fritänkande kvinnor" och gav prästerskapet anvisningar om hur man letade upp, torterade och dödade dem. Som häxor räknade kyrkan bildade kvinnor, prästinnor, zigenerskor, mystiker, naturdyrkare, dem som samlade medicinalväxter och vilken kvinna som helst som hade en "misstänkt stor förståelse för naturens värld", som det hette. Barnmorskor mördades för att de hädade genom att använda medicinsk kunskap för att mildra smärtan vid barnafödandet - ett lidande som kyrkan hävdade var det rättmätiga straff Gud hade gett Eva för att hon ätit av kunskapens träd och därigenom gett upphov till arvsynden. Under trehundra år av häxjakt brände kyrkan över fem miljoner kvinnor på bål. Kvinnan, som en gång i tiden hyllades som en nödvändig hälft av andlig upplysning, förvisades från världens tempel. Den naturliga sexuella föreningen mellan man och kvinna under vilken båda blir andligen hela, tolkades om och gjordes till en skamlig handling. Heliga män som tidigare varit tvungna att förenas sexuellt med sina kvinnliga motsvarigheter för att kunna kommunicera med Gud blev rädda för sina naturliga sexuella känslor och trodde att dessa kom från Djävulen, som samarbetade med sin favoritbrottsling - kvinnan. Gudinnans dagar var över. Pendeln hade svängt. Moder jord hade blivit mannens värld.

Det manliga egot har i tvåtusen år fått härja utan att tämjas av sin kvinnliga motsvarighet. Detta utplånande av det heliga kvinnliga från nutidens värld är vad som orsakat det som hopiindianerna kallade koyanisquatsi - "liv i obalans"; en labil situation som präglas av testosterondrivna krig, ett överflöd av kvinnofientliga organisationer och en allt större brist på respekt för moder jord. (Citatet är hämtat ur da Vinci-koden av Dan Brown, Bonniers. Uppgifterna är allmängods i den kvinnohistoria vi "glömt".)

Jag ser i förlängningen mannens, eller det manliga Systemets, intåg på spädbarnsområdet som ett utslag av samma förtryckande kontrolltänkande. Inte så att den enskilde fadern, som stiger fram i familjen som alltmer engagerad år för år i Sverige, skulle vara någon förtryckare av födsel och ohejdad vana. Tvärtom - bland "mina" föräldrar är det inte minst fäderna som varit pådrivande aktiva i sin strävan att se till sina små barns intressen och bl.a. ge dem den goda nattsömnen. Men samhällssystemet vi har styrs alltjämt av män och är alltjämt ett "liv i obalans". Mellan skål och vägg säger erfarna BVC-sköterskor: "Vi vet att barnen sover mycket bättre på mage, men det får vi ju inte säga. " Vem och vilka bestämmer vad de får säga? Män. Vem och vilka får dem att dela ut papper på skrikmetoden? Män. Vem och vilka bestämmer hur och när kvinnorna ska både föda och amma, kvinnor som bevisligen är den enda Guds skapelse som kan bära och föda, i dubbel bemärkelse, människobarn? Män.

I åratal har jag uppvaktat landsting, stat och kommun för att få till stånd en utbildningsverksamhet, där jag kunde lära ut den basala spädbarnsvård som gått förlorad i det manliga Systemets maktövertagande. Responsen lyser med sin frånvaro. Jag är en gammal dam nu och orkar inte lägga min själ hur länge som helst i sådana urtida självklarheter som att små barn behöver sova på nätterna. Någon måste ta över, och jag är alldeles övertygad om att min sova-hela-natten-kur kommer att nå ut över världen som en befrielse för både barn och föräldrar. Men det blir inte genom Systemets försorg. Det blir genom föräldrarnas egen.

Jag säger inte att bara vi kvinnor, någonstans djupt ner i instinkternas och den sunda förnuftets vetskap, är de som kan sköta små barn och tillvarata deras intressen på ett gott sätt. Men jag säger tveklöst att vi ska tänka oss för både en och två gånger innan vi lyssnar till de manliga dekret som säger sig veta bättre, och där det alldeles för ofta - för att inte säga alltid - finns ekonomiska intressen inblandade förutom de könsbundet kontrollerande.

Ryggläget, exempelvis. Vad händer med små barn som sover på rygg, förutom att de sover sämre (vilket man kan utröna av de allra flesta små barns ansträngningar att komma över på mage så fort de någonsin kan själva)? De får plattskalle, som inte går tillbaka efter sex månader. Oj då, säger den (manliga) expertisen och uppfinner en särskild sorts kuddar, som för dyra pengar tillhandahåller en lämplig fördjupning för bakhuvudet, så att det inte ska bli platt. De fäktar med armar och ben i sin obekväma sovställning och väcker sig själva. Oj då, säger expertisen och rekommenderar lindning (gärna för dyra pengar) som ska hålla de små armarna på plats utmed kroppen. Vad är det som pågår?! Varför lyssnar mödrarna till denna befängda smörja? För att vi (fortfarande) gör som pappa säger? Skaffa ett andningslarm, säger jag. Oj då, säger expertisen, det är inte bra att folk, läs kvinnor, tar saken i egna händer. Tänk om de inte behöver oss, om de klarar sig själva, om de inte lyder? Om barnen får sova och mammorna också? Hu, det får inte ske! Ner i oron med dem, ner i vanmakten, dygnet runt och evinnerligen! Plats, kvinna! Lägg ungarna på rygg som sköldpaddor på sitt skal, försvåra deras motoriska utveckling och hindra dem från att sprattla! Gör mödrarna vansinniga av sömnbrist och tala om för dem att det är rätt och riktigt, så är det att ha barn (arvsynden?). Se för sjutton till att de inte sprattlar, de heller!

De alldeles ohyggliga har hänt, genom det manliga samhällssystemets försorg, att små barns självklart naturliga sömnbehov har ifrågasatts. Det är allvarligt. Mycket allvarligt. Det är lika allvarligt som om små barns behov av föda ifrågasattes. ("Små barn tar sig själva den mat de behöver! ") Så länge kvinnorna fick ha barnen ifred, om uttrycket tillåts, visste alla människor - även berörda fäder - att små barn behövde lugn och ro och att få sova. Folk vyssjade och vaggade sina barn. De hjälpte dem i ro. Idag stressas barnen sönder från första stund till att bli aktivititets-, pryl- och "närhets" konsumenter. De protesterar förtvivlat, men de har inga fackföreningar. Och vad kan de? Vad orkar de? "Närhet" är inte att beröva barn deras sömn - lika lite som det vore närhet att beröva folk den mat de behöver för att överleva.

Jag är arg. Det gläder mig att jag fortfarande orkar. Måste bero på att jag får sova på nätterna, vilket möjligen tillåter mig att vara en sådan där "fritänkande kvinna" som hotar det manliga samhällssystemet med eller utan katolska förtecken. På fullt allvar försökte ett antal MVC och BVC förbjuda "sina" mödrar att läsa Barnaboken, när den kom. Förtryck? Just precis. Det är den legaliserade, fysiskt och psykiskt hälsovådliga sömnbristen hos små barn och deras föräldrar också.