Månadens krönika maj 2005

SVERIGE BEGÅR BROTT

De var tillräckligt många förut - 140 eller 160 barn, ungefär (uppgifterna varierade). De var hårresande många förut. De var precis 140 eller 160 för många.

Nu är de 400. Ungefär. Många fler än "man" trodde.

Man är den svenska regeringen, som tillsatt en utredning i rasande fart - dock inte tillräckligt snabbt för att ha som underlag till den partidomstol som under socialdemokraternas och moderaternas majoritet lät klubban falla över de apatiska, okontaktbara barnen, som befinner sig här i landet, och förvägrade dem amnesti. Deras fall skulle dömas individuellt, var den lama förklaringen. (Är det inte det som resultatlöst har pågått i x antal år?) Sedan tillsatte man utredningen, och själva utredaren, en kvinna av alla människor, valsade runt i media med en halsbrytande analys av läget: de där barnen mår antagligen dåligt av hemlängtan! Så vore det inte rena tjänsten man gjorde dem om man äntligen fick låta dem komma hem igen? Så sa hon inte rätt ut men det var budskapet, och inte särskilt underliggande. För övrigt var det faktiskt inte säkert att alla var äkta apatiska, kunde hon däremot tala om rätt ut. En del var säkert bluffapatiska. Föräldrarna kunde mycket väl tänkas beordra ungarna i säng bortvända och tigande i några år för den stora fröjden att få stanna i Sverige. Manipulation, helt enkelt. Somliga drar sig då inte för någonting, var budskapet.

Här sitter en människa och vädrar det mest oförblommerade människoförakt med grov snudd på rasism och gör sig dessutom till hemmapsykolog. Hon vet bättre, på order uppifrån, än vad alla läkarintyg i världen kan visa. Hon kan ställa en socialdemokratisk diagnos på till intet förpliktande opersonlig distans. Hon behöver inte träffa några apatiska ungar, och hon behöver verkligen inte göra några individuella bedömningar av deras fysiska och psykiska hälsotillstånd. Hon behöver inte sondmata dem och inte gråta vid deras sängkant. Hon behöver bara skriva under på och torgföra regeringens toppstyrda budskap: det är ingen fara. Skicka hem dem bara, så blir allting bra! Är de inte sociala turister, som statsministern nedlät sig till att kalla de nyblivna eu-medlemmar som han befarade skulle invadera välfärdslandet Sverige för att fylla fickorna med bidrag, är de i alla fall olyckliga söner och döttrar till föräldrar som är det. Ingen tvekan om saken. Dessa cyniska, känslokalla människor till parasiter förstår i sin oupplysta okunnighet inte ens sina egna barns bästa. I så fall skulle de ju resa hem och låta barnen blomma på den gamla välkända torvan på bakgården till huset som säkert står kvar och inte alls är sönderskjutet eller bränt eller jämnat med marken utan bara behöver fiffas upp lite, kanske, nu när det har stått tomt så länge! (Och det kanske vi kan ge bidrag till? En burk Falu rödfärg?).

Nej, det sa hon inte, och det säger inte heller den svenska regeringen. Den bara menar just precis det.

Så urbota korkad är nämligen Sveriges regering - och det är i stunder som dessa jag som författare och samhällsdebattör tackar gudarna och Alexander Halling för en hemsida som ingen, inte ens Storebror Persson eller hans underdåniga, välavlönade, köpta och samvetsbefriade underhuggare eller för den delen moderaterna, som även de sjunkit som en sten i min aktning, kan censurera, toppstyra eller ge mig sparken för. Jag åtnjuter något de apatiska barnen, deras föräldrar, de gömda barnen, deras föräldrar, de flyende människorna, de hemlösa människorna, de hjälpsökande människorna, de landsförvisade människorna, de sörjande och förtvivlade människorna, de bortslitna människorna som ville leva men inte kunde eller fick i det land dit de fötts en gång, har förlorat och förlorar på nytt varje dag: frihet.

Frihet. Smaka på det ordet, Göran Persson, när du ser ut över dina vackra ägor på den plats du valt till din! Din plats på jorden! Smaka på det ordet, när du vaknar till en ny dag i stillhetens trygga lugn och lyssnar till vinden och vattnet därutanför som berättar om skönhet och hög luft, om naturen och allemansrätten och lyckan i att bara få finnas till, som en del av ett helt, som en människa fri och i samklang med allt levande och gott. Smaka på det ordet: frihet. Frihet att leva. Frihet! Din själ kan veckla ut sina vingar varje morgon på nytt och ditt hjärta fyllas med livslust! Och var köpte du den, Göran Persson? För vilka bidrag köpte du livslusten? Och hur mycket välfärdspengar kostade friheten?

Eftersom det inte är så troligt att du läser detta får jag svara åt dig. Jag kan lista ut dina svar, jag kan tänka mig dem, jag kan leka hemmapsykolog lika bra som din måttbeställda utredare! Jag tror du säger att frihet inte kan köpas för pengar. Jag tror du med pondus förklarar att livslust är en gåva och en nåd och ingen vara. Det bästa i livet går helt enkelt inte att köpa för pengar. Jag tror du till och med tillåter dig en smula ödmjukhet och ger din kvinna och kärleken ni har i och till varandra en stor del av - ska vi säga äran? - här. Som redan Bibeln kan berätta: om du så ägde allt som gick att äga här i världen vore du dock intet, om du inte hade kärlek. Och det är sant. Kärleken smäller lika högt som friheten och de båda går inte sällan i hand i hand. Inte alltid, men inte sällan. Det är svårt att älska ofri och är det något som definitivt stryker på foten för en frihetsberövad människa, är det livslusten, den där äkta, rena, jublande livslusten som sjunger som ett helt svalbo i ditt bröst, i varje fall från den dag du slipper vara statminister och kan njuta ditt otium som hemmansägare i landsbygdens frid.

Varför vill folk ha ett hem? Om vi nu för ett ögonblick lämnar friheten därhän, den för så många så ouppnåeliga, den som de apatiska barnen nog inte åtnjuter i sina egna ögon lika mycket som de möjligen gör i dina. Varför envisas folk med att bo någonstans, längta hem, höra till, skaffa sig en plats på jorden med rätt att kalla sin? Varför är det så viktigt? Ja, tydligen inte för de där parasiterande socialturisterna som bara vill åt din regerings saftiga bidrag (dvs våra skattepengar, som redan har mycket nog de ska räcka till, om du studerar lönelistan däruppe på den svällande gräddhyllan); de tycks ju kunna släpa iväg med sina ungar vart som helst och ignorera barnens hjärtslitande hemlängtan så att de får ligga där, apatiska. (Kom de kanske till Sverige för att det var gratis sondmatning här?)

Varför vill folk ha ett hem? Varför vill folk kunna säga HÄR BOR JAG?

Varför vill Göran Persson ha en lantgård eller herrgård eller vad det nu ska kallas, detta HEM som står för både frid och frihet? Och vad för frihet? Friheten att slippa oroas för livhanken? Friheten att slippa jagas på porten? Friheten att inte behöva vakna en dag och inse att han måste ta sin älskade i handen och fly över stock och sten, undan gud vet vad som gör det omöjligt för honom att vara kvar HEMMA, att någonsin återvända dit, att alltid för resten av livet - om han nu klarar sig undan med detta enda liv i behåll - hysa och nära en ohörd längtan HEM? Varför struntar inte folk i var de bor någonstans och om de alls bor någonstans? Ska vi fråga den där måttbeställda utredaren och höra henne förklara att vi bara låtsades fly från någonting som inte alls fanns att vara rädd för? Det är väl fullkomligt normalt att överge hus och hem om man bara är tillräckligt gniden, närig och hänsynslös (mot barnen, som mycket riktigt blir apatiska just därför - de vill ju bara hem igen!)?

Urbota korkat, sa jag. Urbota korkat. Jag vet inte vilket som är mest korkat. Att hemmet skulle vara värt mindre för att det ligger någon annanstans än i Sverige? Att folk skulle fly sina hem för kul skull? Att de svenska socialbidragen skulle vara en sådan guldkälla att de för just invandrare in spe räcker till ett liv i sus och dus, medan god, hederlig svensk knappt klarar hyran på dem? Att tonåringar går att manipulera till att ligga orörliga plattfiskar i månader? Att läkare som slår välunderbyggda larm om barn och unga som ligger levande döda kan köras över av hemgjorda regeringsdilettanter? Medan samma läkarord är kungsord i rätten som kan skicka massmördare till behaglig psykvård i stället för fängelse?

Eller är det mest korkade den seglivade illusionen om att Sverige skulle vara paradiset på jorden?

Sverige är, Gud förlåte mig, ett skitland numera.

Här begås de mest flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna. Här döms barn och unga till ett förstört liv, ett knäckt psyke, ett livstids fängelse. Och de har inte ens begått något brott. De är fullständigt oskyldiga till den situation Sverige, just Sverige och ingen och ingenting annat har försatt dem i. 400 barn, 400 icke vuxna människor, 400 av dessa våra minsta ligger och dör till sina själar framför våra ögon, och det gör ingenting, tycker vår folkvalda regering och därmed vi. Det är säkert inte så farligt. Det är nog inte ens sant. Inte på riktigt.

Men det ÄR farligt. Det ÄR sant. Det ÄR på riktigt! Och det är fanimig kriminellt, det som händer här! Vad säger historien om detta, om nu inte nutiden gör det? Vad säger Gud? Vad säger Göran Persson i sitt hjärta? Ingenting?

En doktor (invandrare, hörde man, så var han så tillförlitlig?) förklarade på nyheterna i radion att fenomenet apatiska barn till asylsökande föräldrar veterligen inte förekommer någon annanstans än HÄR. Här HEMMA. I Sverige. Han var noga med att poängtera att uppgifter ännu saknades från många länder, men dem han hade var entydiga: nej, inga apatiska barn någon annanstans. Lika lite som utbrändhet eller utmattningsdepression tycks förekomma i andra länder. Sa han inte; säger jag (och det är sant). Naturligtvis blev han lätt bortviftad av en reporter som hängde upp sig på det av honom själv påtalade faktum att underlaget ännu var magert.

Men regeringens efterskottskartläggning av antalet diagnosticerat apatiska barn i Sverige - de 400 för många - ger ett heltäckande underlag (påstås det). Nu bor vi i Sverige, självförträfflighetens stamort på jorden, och jag undrar i mitt stilla, ganska ursinniga sinne, om siffran 4.000 hade gjort någon skillnad. Eller 40.000? När ska god, hederlig svensk resa sig ur sin egen privata lilla apati där han hänger i soffhörnet framför TV:n och bli så rasande som han borde vara för att slippa skämmas över den tillhörighet han kallar SVENSK, den som hör HEMMA i Sverige? Vad ska till? Ska de 400 barnen verkligen dö för att det ska hända någonting? Men de får ju sondmatning, puh, pust, skönt, då dör de inte. Men de dör, de dör! Deras själar dör! Människan i dem dör!

Jag riktigt hör hur deras öde diskuteras mellan skål och vägg, eller, som det heter, bak lyckta dörrar. "Vi måste ha ut dem. De måste bort härifrån. Nu är de så körda hela bunten så de skulle behöva livslång psykvård om de någonsin kom på benen igen och det får fan inte hända här. Det har vi inte råd med." Vilket dilemma! "Tänk om det verkligen bara vore hemlängtan och deras strupar jublade vid blotta åsynen av den där torvan på bakgården därhemma! Absolut. Det får bli lösningen. Var god utred så det passar. Nu!"

Sverige begår brott.

Och Sverige gör det dessutom urbota korkat. För det är inte Sveriges blott svenska krusbär dessa barn och unga och deras familjer behöver. Det är inte Sverige de längtar efter, när de tar sig hit med Gud vet vilka vedermödor och umbäranden bakom sig och med vilken saknad och sorg - men också med hopp och förtröstan om ett liv värt namnet, en framtid och speciellt naturligtvis för barnen. Det är inte Sverige, som, tro mig, inte ens en amerikan kan peka ut på kartan numera, än mindre en indier eller irakier. Sverige som demokrati betyder överlevnad och kanske till och med liv, ett liv utan fruktan och därmed med framtidsmöjligheter. Men Sverige i sig är ingenting; på skylten kunde ha stått Holland eller Belgien eller Danmark lika gärna. Bara för svenskarna är Sverige HEMMA. Bara för dig och mig är detta vår plats på jorden med rätt att kalla vår. Den rätten är medfödd och infödd. Den rätten har inte alla och jag tillåter mig betvivla att alla är beredda att ge upp sitt liv för att få den!

Det är vad de apatiska barnen gör: ger upp sitt liv.

För vadå? För att de inte får kalla sig svenskar? Får garanterat stanna i Sverige av alla ställen på jorden, ett lika främlingssfientligt som barnfientligt land? Inbillar sig Göran Persson och vår regering verkligen fortfarande att DET är så åtråvärt? Bara för att han är torsk på svenska krusbär? (Är inte kiwi i så fall ett krusbär av betydligt högre dignitet?)

Det här landet är inget framtidsland. Regeringen har misslyckats katastrofalt med att bibehålla det som en gång var ett välfärdsland. Det är bara att inse faktum. Och detta faktum, dessa fakta, går att avläsa glasklart i just flyktingpolitiken. Vuxna karlar får gå sysslolösa i åratal i väntan på - vadå? Man behöver inte vara gift med en sysslolös karl för att inse att han förr eller senare blir galen av att ingenting ha att göra. Kvinnorna klarar sig bättre därför att de har familjehushållet och barnen att ta hand om. Men inte ens de kan nå fram till de apatiska barnen. Gråtande sitter de vid deras sida. Vad i helvete är det som pågår?! Dessa oändliga "individuella" utredningar mal och mal och ingenting händer mer än att folk blir tokiga under tiden, hur mycket konstig svensk mat de än har på bordet. Arbetslösheten som var Perssons skötebarn, som skulle avlivas, skjuter i höjden, samtidigt som personalbrist råder precis överallt. Som egen företagare kan jag inte anställa så mycket som en pappersvändare eller gräsklippare eller städhjälp i mänsklig gestalt. Det är för dyrt, det är omöjligt, det går inte. Egen företagare betyder i Sveriges land ensamföretagare. Själv ska du göra ALLT och sedan gå omkull, antingen utbränd eller ruinerad eller både och. Här gnälls över bidrag men det bästa - och billigaste! - bidraget i världen vore att ge folk friheten att arbeta, hjälpa till, räcka en hand, finnas på plats, avlasta, bidra till en helhet, ingå i ett sammanhang, BEHÖVAS. Om än aldrig så lite. Om än aldrig så enkelt. Om än aldrig så kortvarigt, men varje dag, alltid, någonstans, inne i samhällets gemensamma kamp för tillvaron, inte utanför.

Men nej. Folk ska hållas utanför. Betalas till obehörighet. Och kallas sociala turister på toppen. Vågar du ta de orden i din mun, Göran Persson? Apatiska sociala turister? Eller låter det som något av en motsägelse? Gör det dig rentav kräkfärdig? Får du kväljningar?

Bra. Rätt. Gör en sista insats som statsminister, en som hjälpligt kan räta upp Sveriges numera tämligen tilltufsade, för att inte säga usla, rykte internationellt. Låt för Guds och humanitetens skull de 400 barnen och tonåringarna känna att de, precis som du, har en plats på jorden att kalla hemma, åtminstone här och nu - ett hemma där frihetens svalor kan sjunga i deras bröst, precis som de gör, snart gör, i ditt! Ge dem friheten att se en framtid av livslust - här, eller Gud hjälpe dem, någon annanstans, där de möjligen kan få rätten att skapa sig ett liv. Den rätten tar Sverige ifrån dem. Varje dag. Varje timme. Varje minut, månad efter månad, år efter år.

Mord på barns livslust är också mord. Livslust låter sig inte sondmatas. De apatiska barnens livslust är död.

Sverige bär skulden. Eftervärldens dom blir hård. Sverige blir vad det har blivit: en flugskit på kartan att vara allt annat än stolt över att höra till. Numera.