Månadens krönika maj 2006
Barnlöshet eller hemvårdsstöd?I den högciviliserade västvärlden väljer allt fler kvinnor att avstå från moderskap. Från Kanada, som har mycket gemensamt med Sverige, har jag hämtat (och hjälpligen översatt) två nyligen publicerade artiklar av skarpa pennor, båda kvinnor. Avslutningsvis får vi se litegrann hur vårt geografiskt närmare grannland, Finland, försöker bromsa de nedåtgående födslotalen och uppmuntra både moderskapet och möjligheten för föräldrarna att själva ta hand om sina små barn. * Globe and Mail, Quebec. Margaret Wente: Varenda förälder i Quebec känner till Jean-Francois Chicoine. Hans ofta förekommande mediaframträdanden har gjort honom till den mest välkända barnläkaren i trakten. Den Gode Doktor Chicoine, som folk kallar honom, är babydoktorn människor har förtroende för. Men nu har den charmige unge barnläkaren släppt en bomb – en 520-sidig anklagelseakt över sociala förhållanden som han anser skadliga för våra barn. Hans mest explosiva utspel: Alltför många föräldrar parkerar sina barn på daghem vid alltför späd ålder. Boken, skriven tillsammans med den välkända journalisten Nathalie Collard, heter Barnet och badvattnet (Le bébé et l’eau du bain). ”I Quebec”, skriver han, ”hålls små barn på daghem 52 veckor om året 60 timmar i veckan. Barnen lär sig säga mamma utan att någon mamma finns i närheten, och ingen verkar bekymra sig över det.” Att utmana daghemmen i Quebec är som att utmana en livsstil. Dagis åt alla är en grundbult i socialpolitiken. 51.000 barn under två år befinner sig på daghem, och nästan vartenda bostadsområde hyser ett centre de la petite enfance – ett barncenter för den allra första, spädaste barndomen. Ämnet är politiskt explosivt inte bara i Quebec utan över hela landet. Daghemsaktivister och federala liberaler talar frenetiskt för att Ottawa ska etablera något liknande Quebec-modellen överallt i landet. De är djupt oroliga för att auktoriteter som Dr. Chicoine ska piska upp en backlash som underminerar det socialpolitiska stridsropet: ”Ropen skalla – daghem åt alla” och förpassar mödrarna tillbaka till hemmen. Dr. Chicoine insisterar på att hans arbete inte är politiskt. På hans agenda finns bara ett intresse: barnen. Och han är brinnande övertygad om att rätt plats för de allra flesta barn under två år att vistas i är hemmet. ”Vid den tiden i livet är det utomordentligt viktigt för barnet att bli föremål för intensiv tillgivenhet för att kunna bygga upp sin grundtrygghet”, har han sagt till mig. ”Detta är grundläggande nödvändigt för intelligensen, för barnens framtida beteende och mycket annat.” Hans slutsatser baserar sig på den omfattande forskning som nyligen gjorts kring tillhörighetsteorin, samt på 20 års personlig observation. ”Mellan födelsen och åtta månaders ålder knyter barnet an till världen, liksom modern och fadern knyter an till barnet”, säger han. Dessa åtta månader är lika viktiga för föräldrarna som för barnet. Glöm modersinstinkten! Föräldrar behöver också tid, säger han, att ”förälska sig” i sitt barn. Mellan åtta och 15 månader blir barnet gradvis i stånd att lita på andra människor än den eller de som primärt står för vården – men inte fler än högst fem. Se då på daghemmen: ”På dagis möter ett barn i genomsnitt 17 olika vårdare under denna period”, säger Dr. Chicoine. ”På sommaren är der fem eller sex om dagen.” För ett så litet barn är det djupt orosfyllt, för att inte säga direkt skrämmande, att behöva ha att göra med så många främmande människor. Sömnproblem, matproblem och uppförandeproblem är kortsiktigt typiska resultat av tveksam, osäker, ifrågasatt tillhörighet. Men Dr. Chocoine är övertygad om att konsekvenserna kan bli än mer allvarliga och långtidsverkande. Barn kan utveckla inlärningsstörningar och få svårigheter i skolan. De kan växa upp till ungdomar med svåra problem. Deras förmåga att hysa förtroende för sina föräldrar riskerar att skadas permanent. Inte alla barn kommer att lida under alla dessa onda bieffekter. Faktiskt inte ens de flesta. Om barnen har bra föräldrar, har de goda utsikter att skapa sig ett bra liv i framtiden. Men en avsevärd minoritet – ett barn på fyra är en plausibel gissning – går ”förlorad”. Intressant nog tror Dr Chicoine att de familjer som förlitar sig mest på dagis är de som verkligen är i riskzonen. Det handlar om föräldrar som jobbar långa dagar och kämpar för att klara sig på två magra inkomster. Modern har inget annat val än att gå tillbaka till jobbet så fort som möjligt – vanligen ett låglönearbete som hon inte ens tycker om. Barnet spenderar långa dagar i en vårdinrättning som ofta är ”medioker, för att inte säga pinsamt dålig” – och både mor och barn befinner sig i ett tillstånd av ständig stress. Dr. Chocoine menar att feministerna har gjort dessa arbetarkvinnor en veritabel björntjänst. Vad de verkligen skulle behöva är inte dagis för sina ettåringar. Vad de behöver är möjligheten att stanna hemma. Han ser en avgrund mellan feministiska daghemsförespråkare – vanligen högt utbildade karriärkvinnor – och genomsnittliga, förvärvsarbetande mödrar som har ett jobb, inte en karriär, att sköta och som jobbar för att de måste. ”Dessa kvinnor pressas under rena tumskruvarna att börja jobba igen alldeles för tidigt”, förklarar han bryskt. Tillhörighetsteorin är inte populär bland feminister, därför att den reser ytterligt obekväma frågor kring möjligheten (eller omöjligheten) att förena karriär och moderskap. Som Dr. Chicoines medförfattare Ms. Collard lägger fram det: ”I dag, när man fått barn, är det meningen att man ska tala om för hela världen att ingenting har förändrats alls. Man är precis lika produktiv som tidigare. Och lika smal! Man lägger ner en massa energi på att påstå att ingenting har blivit annorlunda. Men om man sätter en två månader gammal baby på dagis, varför då skaffa barn över huvud taget? Det är som om det vore ett straff att leva tillsammans med sitt eget barn.” Om man tror att Dr. Chocoine avskyr dagis, är så inte fallet. Faktum är att han tycker det borde göras större investeringar i daghemsverksamheten och särskilt på att förbättra kvaliteten hos daghemspersonalen. Han tror att daghem för små barn – riktigt högkvalitativ daghemsverksamhet, till skillnad från den till vårdkvaliteten undermåliga som erbjuds idag – kunde vara en stark tillgång för barn från svårt störda familjeförhållanden och/eller andra högriskbarn. Han tror också att daghem (i modererad form med kortare dagar) kan vara bra för barn över 2 eller 2,5 år, barn som är stora nog att kunna tillgodogöra sig den socialisation daghemmet kan erbjuda. Efter publiceringen för två veckor sedan har Dr. Chicoine’s bombnedslag till bok blivit en bestseller i Quebec. Den har hett debatterats i varenda talk show. Och det är inte att undra på. Den gode doktorn belyser och ifrågasätter en institution i vilken Quebec-borna har investerat mycket av sin stolthet. Han tacklar också det tabubelagda ämnet klass och samhällsstatus. Han visar hur arbetarklasskvinnornas intressen skiljer sig radikalt från karriärkvinnornas. Och han har lagt skuld på mödrarnas börda. Och av skuld behöver inte förvärvsarbetande mödrar bära mer än de redan gör. Så vad säger han till den skuldbemängda mor (eller far) som läser hans bok och inte för sitt liv kan räkna ut hur hon (eller han) skulle kunna stanna hemma under hela de första två åren av barnets liv? ”Om modern ställer den frågan, har vi lyckats”, svarar han. ”Jag vill ha henne till att tänka. Det är hennes rätt att tänka. Jag tror inte det är en fråga om rädsla eller skuld. Jag tror det är frågan om ansvar, en början till ansvarsfullhet.” Han tror att det är vårt och medias ansvar, också: ”Vi behöver en massiv, intensiv, pågående offentlig debatt här, för vi har utomordentligt viktiga val att träffa.” * Vad är det för fel med att vara mamma? Som ledande sångerska i 90-talsbandet Sleeper var Louise Wener inte särskilt road av tanken att få barn och stå till knäna i blöjor. Men förra året fick hon en dotter – och upptäckte att hon älskade att vara mamma. Men hon fann också att för den generation hon tillhör är det nästan skamligt att medge något sådant … The Guardian. Louise Wener: Tre veckor innan barnet ska komma sitter jag i mödravårdcentralens väntrum. En kvinna slår sig ned bredvid mig och tittar på min mage. Hon undrar om barnet är mitt första, och jag nickar. På det väntar jag mig några lyckönskande ord, men kvinnan gör en grimas i stället och skakar på huvudet. ”Ditt liv blir aldrig mer vad det var”, säger hon. Och det menar hon inte på något positivt sätt. Hon menar det beklagande. Jag skulle bara veta vad som väntade! Min dotter föddes i oktober förra året. Fortfarande fyller mig denna kvinnas reaktion med förvirring. Kanske borde den inte det. Ty det hon gav uttryck för är helt i överensstämmelse med den grådaskiga förstämning kring fenomenet moderskap som brer ut sig mer och mer. Den sommar jag var gravid, vann Lionel Shriver Orange-Priset med sin roman We Need to Talk About Kevin, och därmed kom den moderliga ambivalensen i vårt samhälle i dagen. Boken är skriven av en barnlös kvinna och berättar historien om en mamma som föder ett barn hon inte kan älska. Barnet växer upp och blir massmördare. I kölvattnet på sin succé lanserade Shriver hela serier provocerande intervjuer. Ett par rubriker löd Varför förstöra ditt liv?, och Möt Anti-Mamman. Hon tycktes strålkastarbelysa en trend. Under månaderna som följde kunde man inte öppna en tidning utan att få läsa om ännu en mamma, som hade axlat sitt moderskap bara för att konstatera att hon inte ville ha det. I tidningarna fanns artiklar med rubriker som: ”Ungar, vem behöver dem?” Boklådorna travade titlar som Moderchocken, Mammamyten, och nu senast, ”Komplett vansinne”. Min biologiska klocka ringde högt jag var 36, men hur jag skulle anpassa mig till att bli mamma visste jag inte. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i bebisar. Hände det att jag höll i en bebis, skrek han eller hon i regel. När jag var kring 20 och även 30 kunde jag lägga diverse vuxenansvar åt sidan till förmån för den förlängda ungdomstid, som följer med att spela i ett popband. De senaste fem åren har jag försörjt mig som skribent. Det är mindre glamoröst och lägger en ton av anarki över tillvaron, men det innebär också en självständighet och en frihet som jag avgudar. Så hur glad jag än var över att vara gravid, undrade jag om det faktum att jag hade försenat detta med att skaffa barn så länge som jag gjort, möjligen indikerade en latent osäkerhet hos mig. Jag hade inte behövt oroa mig. Efter de första sex veckorna fann jag moderskapet absolut underbart. Det är det roligaste och mest uppslukande äventyr jag någonsin varit med om. De är mera fysiskt krävande än jag trodde, men också mindre slitsamt. Jag tycker om att sköta mitt barn. Jag finner det tillfredsställande att hålla henne varm, ren och mätt. De första åtta veckorna är precis så tuffa som det sägs - om jag lyckades få tid att tvätta, eller ringa ett telefonsamtal, var det bra – men alla amningshormoner gjorde mig så lycklig av kärlek, att jag knappt brydde mig. Visst har det funnits kaotiska stunder av röra och cirkus men jag har njutit av att vara hemma med mitt barn. Jag finner hennes sällskap superbt. Jag är hänförd över förändringarna som sker dag för dag; över hennes starkt framväxande personlighet, hennes utforskande, öppna frågvishet. Jag saknar henne när hon sover. Jag kan tillbringa timmar med att bara se på hennes kinder. Första gången hon skrattade var mer omvälvande och spännande för mig än att uppträda på Brixton Academy. Jag vet att jag är tidigt ute – och som färsk förälder är jag knappast ensam om att vara betagen i min nyfödda – men just för att jag var så sent ute och kände mig så motspänstig så länge inför blotta tanken på barn, kan hennes far och jag inte sluta förundras över hur mycket vi verkligen tycker om det som händer. Det känns som om vi blivit invigda i en hemlighet. Så vad är problemet? Det är att det känns smått besvärande att berätta hur mycket jag tycker om att vara mamma. I dessa dagar av sjunkande födelsesiffror, när allt fler människor väljer att förbli barnlösa, verkar det klart ohippt. Ända sedan Miranda fejkade den spänning och förväntan hon inte kände vid ultraljudsundersökningen av barnet i magen i Sex and the City, känns det som om kvinnan numera borde visa upp sin moderliga ambivalens i stället och gå omkring med den som en sorts hedersknapp på kavajslaget. Du ska gå omkring och sörja din frihet och din förlorade identitet, fylld av oro dessutom för att din avkomma ska växa upp till Columbine-mördare. Gör du inte det är du oärlig. Påstår du att du verkligen njuter ditt föräldraskap eller ännu värre, finner det utvecklande och självförverkligande - då ljuger du, säkert som amen i kyrkan. Om du inte är Gwyneth Paltrow! Jag har en känsla av att kvinnor i min generation exponerar själva veka livet, oskyddat och skört, den stund de avslöjar att de känner sig ovillkorligt moderliga. Ordet moderlig börjar heta mumsie. Det är meningen att vi ska begå våra mödrars strider och slåss för dem som inte hade något val. Min egen mamma gav upp sin karriär för att ta hand om tre barn. Jag växte upp och såg henne som slav, underkastad hemarbetet. Jag ville inte bli en av dessa kvinnor som tittar fram bakom kaffekokaren på öppna förskolan med kläderna fläckade av kräk och barnmatspuré och håller långa utläggningar för den som inte använder miljövänliga blöjor. Jag krävde frihet, oberoende, äventyr, utsvävningar; jag ville bort från detta hemlandskap av giftermål, amorteringar och ungar så långt det gick. Nu är det länge sedan jag slog mig ner i både monogami och ordentliga avbetalningar, men att få barn dessutom tycktes mig som att passera den yttersta gränsen. Ja, jag skulle dra barnvagn, torka stjärt, kedjas till diskbänken, tas gisslan av flaskmål och badtider. Men allt det jag fasade för betecknades av brist på fantasi från min sida. Hemlivet ger bara kulisserna åt föräldraskapet. Att föreställa sig att moderskap handlar om att tvätta och mata och torka kräk är som att tänka sig att en kirurgs skicklighet handlar om att hålla händerna rena. Det är en lång väg jag gått från inspelningssessioner sent på nätterna, utländska konserthallar och Top of the pop, men den känsla av begränsning och hinder som jag fruktade under mina turnéer skulle komma tillsammans med ett barn lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag säger inte att detta att leva med mitt barn är det enda som gäller och allt jag någonsin kommer att behöva – jag inser ju att det inte är hennes ansvar att ge mitt liv dess mening i långa loppet – men, och det är för första gången i mitt liv: jag kan lätt se hur det skulle kunna vara så. Shriver publicerade nyligen en intervju med tre vänner, där de resonerade kring det gemensamma beslutet att förbli barnlösa. Bland svaren de gav var: man ville hålla liv i förhållandet till sin partner; man ville fortsätta träffa ”kul” folk, och man ville åka på semester till Tanzania. Shriver beskriver sina vänner som roliga och smarta och med intressanta liv. Undertexten är klar. Har du barn, är du inte intressant längre. Samma förhållningssätt intar Rachel Cusk, själva sinnebilden för moderlig ambivalens. I sin bok ”A Life’s Work” målar hon upp en dyster bild av tidigt moderskap. Den unga modern ger sig i kast med uppgiften glatt oförberedd och tar det sedan som en personlig skymf när hon inser att föräldraskapet kräver både engagemang och möda. Bittert sörjer hon sitt liv före havandeskapet och beter sig som om den enda behållningen för föräldrar här i världen vore försakelse. ”Det enda vi upplever som föräldrar är hur vi får offra saker – tid, frihet, nöjen, nattsömn – för våra barn”, säger hon. Man undrar om hon någonsin haft ett jobb där hon inte trivdes, eller hur det skulle kännas att vara hennes nödställda mor eller sjuka vän. Kvinnor som inte relaterar till denna klagan avskrivs föraktfullt som ” mumsies”. Cusk har satt sina minnen på pränt, säger hon, för att nå intelligenta kvinnor. Jag säger inte att moderskap är en gudomlig uppenbarelse; solen lyser inte plötsligt klarare än den gjorde förut. Inte heller tror jag att man inte kan veta vad det innebär att vara kvinna förrän man har fått barn. Och inte tycker jag att någon ska känna sig tvungen att fortplanta sig. Båda sidor i debatten går lätt till överdrift. Poängen är att jag inte känner mig särskilt annorlunda nu mot förr, för att jag har fått ett barn. Jag har inte slutat läsa tidningen och börjat koka sylt i stället. Jag är inte mindre betagen i världen än jag var förut; faktum är att jag knappt kan vänta på att få dela den med min dotter. Men att få barn är ett övergripande mycket mer sammansatt nöje än att kunna köpa en dyr bil, eller att få uppleva en ostörd natts sömn. I ett samhälle som värdesätter personlig ambition och mätbara prestationer mer än allt annat, undrar jag om vi inte har förlorat den rätta vokabulären för att beskriva det! De som står ambivalenta till moderskapet tenderar att se barn som en börda. De tycker att den dominerande synen på föräldraskapet i vår kultur är överdrivet romantiserande. På vilket sätt är den romantiserande, undrar jag? Sätt på TV:n vilken kväll som helst i veckan och du blir invaderad av en syn på föräldraskapet som rena mardrömmen. Se på Mek Giedroyc i den gräsliga sitcomen Blessed: mamman är knäckt, blir slagen, läcker i bröstet, är arg, ångerköpt och glädjelös. Småbarn kastar tegelsten på mamma och kallar henne subba och får skickas på anstalt för ”små sönderrivare som förstör”. Tonåringar skär sig med rakblad och får skyfflas iväg på ”Läger för bortskämda ungar”. Ambivalensen gentemot de egna barnen är i mångt och mycket det som gör Desperate Housewives just desperata. Man slår knappast in några stängda dörrar om man bryter något förment tabu och talar om att moderskapet och föräldraskapet inte alltid är en dans på rosor. Snarare står dörrarna redan öppna på vid gavel. Ingen säger att det är lätt alla gånger. Ett barn som inte sover eller som bara skriker kan driva vem som helst till vansinnets gräns. Att ha hand om två eller tre små ungar ger naturligtvis helt andra erfarenheter än att sköta en. Det är oerhört viktigt att nyblivna föräldrar har möjligheten att vädra sin oro och ge uttryck åt sin frustration utan att behöva rädas fördömelse eller reprimander. Men kan det vara så att beskrivningar av föräldraskapet är sig rätt lika andra beskrivningar, av vad som helst annat? Det negativa är intressantare att både läsa om och skriva, men för varje måttligt road förälder som finner sådana beskrivningar mindre förtjusande finns minst hundra andra skildringar med spännande ljusa infallsvinklar och positiv substans. De kanske inte talar med lika stora bokstäver, men de finns där! För mig var det kamp att komma dit jag är nu. Det tog mig ett år att bli gravid – sedan råkade jag ut för ett tidigt missfall. Jag tyckte det var förkrossande. Mitt andra havandeskap ärrades av skräck. I femte månaden fick jag veta att det var en flicka jag väntade; jag tillbringade de nästa fyra övertygad om att jag skulle mista henne. Födseln var traumatisk. Om föräldraskapets avigsidor oförblommerat överbetonas, verkar förlossningen desto mer höljd i tystnad. Min barnmorska, en kall, obehjälplig kvinna som kallade mig mamma – ”Vill mamma kissa? Vill mamma ha något att dricka?” – ställde till ett elände. Hon hade mig att krysta innan jag var öppen, vilket missformade livmodermunnen och fick den att svullna och stelna, felbänd. Jag minns hur kollegerna skrek åt henne i korridoren. Hon förpassades bort från mig, utom synhåll. Två timmar till fick jag krysta utan att min dotters födelse kom närmare. På någon sorts given signal drogs en gardin åt sidan och läkarna uppenbarade sig marionetter med nålar, sugkoppar och jättelika skedar. De hävde ut barnet ur mig. Jag kände mina vaginala muskler brista. Jag Bäckenbotten smärtade ursinnigt. Kopplad till maskiner låg jag där rädd, överkörd, bortom all kontroll, med Sheila Kitzingers röst ringande i öronen: ”Det är så här det är. Detta är vad de gör med dig på sjukhuset.” Och ändå - första anblicken av min dotter var hypnotiserande. Hon var frisk. Hon har vacker. Det fanns en ny själ i rummet. Jag hade hoppats att det skulle vara slut nu, men det var det inte. Moderkakan kom inte ut. Jag forslades iväg från min partner och mitt barn. De rev ut den i bitar med ett instrument som såg ut som en jättelik näbb. Under tiden blödde jag kraftigt och måste få blodtransfusion. Jag tillbringade natten med att försöka återhämta mig på samma hårda gummisäng där jag fött. Jag hade förlorat mycket blod och låg nu tredje natten utan sömn. Tidigt på morgonen började epiduralen sluta verka. Tillräckligt för att jag skulle ha fruktansvärt ont, men inte så mycket att jag kunde röra på benen. Min dotter började gråta. Jag ringde på sköterskan. Ingen kom. Min högra hand var orörlig p g a nålen som droppade någon annans blod i min arm, och varje gång jag försökte vända mig med hjälp av vänsterhanden kom jag åt stygnen och drog halvvägs ut katetern. På något vis lyckades jag lyfta min dotter i filten och lägga henne till bröstet. Hon tog bröstvårtan i munnen och började äta. Vid det laget grät jag. Då tittade hon upp på mig medan hon åt: Det är OK, såg hon ut att säga. Du vet inte hur allt det här går till än, men det gör jag. Jag lovar, allt kommer att bli så bra! Vi hade knutit an. Jag dyrkade henne. Vi var vänner. Att ha barn liknar ingenting av vad tvättmedelsannonserna förmedlar. Ingenting så stort är någonsin så urvattnat. Föräldraskap har en annan sorts doft. Det är tufft, ojämnt, mörkt bakom hörnen; det är också strålande, stimulerande och outgrundligt. Funderar du på om - eller om inte - du ska bli förälder, uppehåll dig då inte för länge med Lionel Shrivers tankar. Att fråga någon som aldrig fått barn hur det är att ha barn, är bara dumt. Det är som att söka samlevnadsråd från någon som aldrig har älskat. * Inför valet i Sverige i höst kanske man kunde tänka sig åtminstone teoretiskt att anamma den finska modellen för att möjliggöra för föräldrar till små barn att leva med dem de första tre åren och låta hemmet vara tillgängligt för att säkra tillhörighet och grundtrygghet? Moderskapspenning utgår ca en månad före förlossningen och två månader efter det att barnet fötts, berättar en finlandssvensk mamma, som också kan tala om att det INTE anses lika – ska vi säga fördummande? – att vara hemma med sitt lilla barn de första åren som i Sverige. Föräldrapenning utgår från det barnet är drygt två månader tills det är ca nio månader. Då man välja om mamman eller pappan ska vara hemma. Hemvårdsstöd utgår från att barnet är nio månader tills det fyller 3 år, 294 euro för alla. Tillägg beroende på hur många och hur små barn man har. Hemvårdsstödet utgår tills yngsta barnet fyllt 3. För två hemmavarande småbarn kan stödet ligga kring närmare 500 euro/månad beroende på partners inkomst. Ett par tre månader före beräknad nedkomst kan man avhämta den s k mammalådan på posten (man kan också välja motsvarande slant i stället). Själva lådan går att använda som säng med höga kanter. Mammalådan innehåller: Overall Bäddlåda Badhandduk med huva Flergångsblöja Informationsbroschyrer: Guide för flergångsblöjor Dessutom har Finland någonting mer som Sverige inte har: Bra skolor med hög respekt för läraryrket. Kan det finnas ett samband här …?
Anna Wahlgren |