Månadens krönika mars 2005
LIVSELIXIR
Svaret är så lätt, så lätt. Den lilla är sällskapssjuk i början. Om babyn är ovan vid att ligga på mage på golvet (som givetvis är både rent, varmt och tryggt), kan hon eller han få för sig att ?vargen? är på besök. Och då gör man som följer: man lägger sig ner på magen med barnet och håller sällskap. Man anlägger japanska vanor och lever på golvet en stund. Att äta middag på golvet går utmärkt, läsa tidningar går också. Det handlar i grund och botten bara om prioriteringar. Och det rör sig om så kort, kort tid. Några dagar eller veckor, så är den lilla van. Och vinsten är så stor, så stor! Jag talade med min kusin nu i helgen. Vi bor långt ifrån varandra nu och jag har inte sett hennes lilla Sara på länge. När hon föddes gav jag lilla Saras föräldrar stränga förhållningsorder att låta henne ligga på golvet på mage. De vågade inte annat, eftersom vi bodde i samma stad och jag ofta kom på besök och genast sa ifrån, om jag hittade Sara någon annanstans än på golvet. Lilla Sara är nu 14 månader och går på dagis. När hon skulle börja, vid elva månaders ålder, hade personalen tagit fram en krypmatta åt henne och förberett de andra barnen på att det skulle komma en bebis. Vilken överraskning när hon kom springande in på avdelningen och genast tog kontakt med de andra barnen! Personalen var tvungen att fråga om detta verkligen var den Sara som skulle börja hos dem...? Nu är Sara 14 månader, och när barnen är ute och leker, leker Sara tillsammans med de stora barnen; med stövlar och overall på sitter hon inte stilla en minut. De andra barnen i hennes ålder sitter still i vagnen... eller sitter still i sandlådan, och ropar på hjälp när de ska förflytta sig. Personalen hymlar inte när de säger att Sara är som en tvååring när det kommer till mognad, språk och motorisk utveckling. Och de förundrar sig mycket över detta. Och Saras föräldrar har inte gjort något annat än lagt henne på mage. De har inte ens trott på det jag berättade för dem om hjärnans utveckling. Men de har hela tiden sett att Sara klarar av saker som andra barn i samma ålder långt ifrån har klarat av. Så det kan löna sig att inte ge upp, när den lilla gråter och inte vill vara ensam på golvet!
Det stora miraklet, naturens verkliga under, Guds stora gåva till alla människor som får uppleva nåden att bli föräldrar, är barnet. I varenda liten unge som föds finns hela människosläktets utveckling nedärvd och inprogrammerad. Varje litet barn bär med sig, och får med sig redan fosterlivet, allt vad barnet behöver för att utvecklas till sin fulla mänskliga potential. Utvecklingen sköter sig själv, om bara världen och de ömma föräldrarna ger förutsättningarna. Och detta i sin tur betyder ofta nog att inte hindra. Det är exempelvis inte vi vuxna som lär små barn att börja gå. Barnet kommer att gå tack vare tre givna förutsättningar: 1. naturens imperativ (ungen ska börja gå, hur bra hon eller han än kan krypa); 2. uppnådd motorisk/neurologisk färdighet; 3. golvet eller annan öppen, plan yta att begå. Ingen vuxen skulle komma på tanken att försöka förhindra detta. "Ånej du, du sätter dig ner igen! Du skulle bara ramla och slå dig, sluta med det där." Till inte för så länge sedan skulle ingen vuxen heller drömma om att försöka träna barnet i att gå. Vilket nu sker hela tiden. Barnet använder sina ömma föräldrar som gåstol, och föräldrarna kan tävla sinsemellan i vem som går mest och längst med sitt barn upphängt i händerna och tro att det är så det ska vara. Det är det inte. Hade inte de små hindrats i sin naturliga utvecklingsgång genom att som nyfödda placeras på rygg, hjälplösa som sköldpaddan på sitt skal, hade de inte behövt "läras" att gå och dessförinnan brutit samman inför det krypande de aldrig av sig själva fick komma fram till och därför inte förstår sig på. Hjärnan har "glömt". Den naturliga utvecklingsgången bröts. Och det får de vuxna betala för genom att i efterhand försöka överbrygga det hinder de i lydigt reste i sin rädsla för det illa underbyggda hotet om plötslig spädbarnsdöd. Vad barnet får betala vet vi ännu inte. Det allmänna ryggläget för späda barn stipulerades så sent som 1992. (Och det var inte mödrarna som stipulerade det.) Barnabokens envisa styrka ligger i att den utgår från barnet. Den ser till och försöker förklara barnet, barnet människan. Därför är den tidlös och universell, liksom människobarnet är tidlöst och universellt. Barn föds gjorda av exakt samma saker var de än hamnar i världen, och gemensamt för dem alla är att utvecklingsgången finns där, inprogrammerad i dem. De föds till människor, inte till sköldpaddor. Även sköldpaddor har sina överlevnadsprogram. En sköldpadda på rygg kan inte leva. Och vi, deras föräldrar, vuxna medlemmar av detta samma människosläkte, har i alla tider vetat att föda upp vår avkomma så att den skulle klara sig själv en dag (och helst oss också, när inte vi kunde längre). Om inte folk i alla tider hade vetat att se till sina barns överlevnadsbehov och fylla dem, hade släktet Homo Sapiens försvunnit från jordens yta för länge sedan. I stället la samma Homo Sapiens under sig jorden och gjorde sig till härskare över alla andra arter. Hur då? Hur gick det till? Det är vad utvecklingen berättar, utvecklingen som finns inskriven i vart och ett av de små barnen liksom den fanns och finns i dig och oss alla. Och granskar man då detta mirakel, som sker inför ens ögon - att man får se hur det gick till - så aktar man sig för att inbilla sig att det man själv gör, eller inte gör, det man "tränar" och stimulerar, etc etc, har så där väldigt stor betydelse. Vi "gör" inte våra barn. Vi gjorde vad vi skulle i sänghalmen. Vi skapar inte deras utveckling. Den tar de hand om själva, så länge de bara 1. ges förutsättningarna att följa sin lagbundna utvecklings imperativ, 2. inte hindras i densamma. Förutsättningarnas förutsättning är rörelsefriheten. III Nytt hopp för barn och vuxna/Hege/Mat och Hälsa Obehandlat kan dyslexi, ADHD och dyspraksi (koordinationssvårigheter) fortgå långt upp i vuxen ålder med negativa konsekvenser för såväl socialt liv som karriär och arbetsliv. Senare års forskning har visat att dessa svåra problem kan härledas till störningar i hjärnans fleromättade fettsyrebalans. Den norska tidningen Mat&Hälsa har träffat dr. Madeleine Portwood under ett fettsyresymposium i Köpenhamn. Dr Portwood berättar: "Jag hyser inga som helst tvivel längre. Hjärnan fungerar bäst när den får fleromättade fettsyror tillfört utifrån. Brist på dessa fettsyror kan ge beteendestörningar och motoriska problem." Efter många års forskning har dr. Portwood uppnått mirakulösa resultat. Hon är en av världens främsta forskare i inlärningssvårigheter och beteendestörningar hos barn och har bland annat genomfört den vetenskapliga s k Durham-studien i England, den. mest omfattande och intensiva studie som gjorts över sambandet mellan fleromättade fettsyror och problem som de nämnda. Hon säger: "Resultatet av studien är en utmaning mot det generösa bruket av Ritalina (amfetaminbaserat läkemedel). Det är många föräldrar som ställs inför ett svårt val. Ska man verkligen ge sitt barn amfetamin? Om inte, vad ska man göra i stället?" Dr Portwood menar sig ha en alternativ lösning som fungerar bättre än Ritalina. Under loppet av 2002 fick över 100 barn vid 12 olika skotska skolor dagligen inta aktiva fettsyrekapslar respektive placebokapslar. Samtliga barn hade koordinationssvårigheter. Många hade också problem med koncentration och inlärning. Syftet med studien var att undersöka effekten att fettsyror på dyspraksi, motoriska problem, ordblindhet och hyperaktivitet. Resultatet var mycket upplyftande. Uppemot 40% av barnen i undersökningen uppvisade påtagliga förbättringar. Vi såg elever som förbättrade sina läsfärdigheter i en takt som motsvarade ett och ett halvt till fyra års utveckling under loppet av ett år! Några elever förbättrade koncentrationsförmågan med upp till 400%! Många gick från att skriva oläsligt till att skriva läsligt, och tester visade att de inte längre var hyperaktiva. Vi tror att detta forskningsprojekt var ett stort steg framåt för en förbättring av dessa barns liv. Portwood fortsätter: "Kosttillskottet Eye Q innehåller en högre andel EPA-oljor än andra liknande preparat. Hjärnans "torrvikt" består av 60% fett, bland annat EPA. Senare års forskning har visat att EPA reglerar omsättningen på hjärncellens fettsyror och att ett underskott på dessa kan påverka hjärnfunktionerna negativt." Under försöksperioden fick barnen sex kapslar om dagen. Två kapslar till första lektionen, två till lunch och två innan de gick hem från skolan. På så vis kunde man följa upp dem till 100%.
"Jag ska visa dig helvetet", sa Gud och tog in mannen i ett rum med en stor gryta med köttstuvning i mitten. Det kom en underbar doft från maten men runt grytan satt utmärglade och hungriga människor. Alla höll i skedar, men dessa skedar var så långa att det var omöjligt att få in maten i munnen. "Nu ska jag visa dig himmelen", sa Gud. De gick in i ett likadant rum med en likadan väldoftande gryta och med likadana människor och likadana långa skedar. Men dessa personer var välnärda och lyckliga. "Jag förstår inte", sa mannen. |