Månadens krönika mars 2006Varför?”Att bara vara två år betyder att det är svårt att hålla kvar mamma och pappa i minnet”, förklarar barnpsykologen i en föräldratidning till svar på en orolig mammas fråga. Farmor och farfar vill ta med barnet utomlands en vecka, och med det har pappa inga problem, men det har mamma. Mamma anser att ”ett barn i den åldern behöver sina föräldrars trygghet, eller i alla fall att vistas på en plats där barnet känner sig tryggt”. Och hon får allt stöd i den uppfattningen hon någonsin kan önska sig, och lite till, när barnpsykologen lägger ut texten: ”I barnets värld är det mamma och pappa som överger barnet. För att klara av att vara borta så länge från sina föräldrar, så ’dödförklarar’ barnet föräldrarna. Det är det som gör att det sedan blir så svårt att komma tillbaka. Både att göra föräldrarna ’levande’ igen och att hantera besvikelsen över att ha blivit övergiven. För många barn kan det ta lång tid att återhämta sig och det blir också jättetufft för oss föräldrar med mycket gnäll och sömnlösa nätter.” Man kan naturligtvis avfärda det här som rent nonsens, rycka på axlarna och undra om barnpsykologen har missat själva poängen med sitt arbete, som borde vara att kärleksfullt se till barnets väl. En tvååring som enligt mamman ”har en väldigt snäll farmor och farfar”, som vill ta barnet till varmare nejder en vecka, är en avundsvärd tvååring, som med allra största sannolikhet skulle ha det hur bra som helst (utöver att själv vara världens bästa ressällskap) och återvända hur glad som helst till sina dagars ömma upphov. Men nej, nu ska mamma tala om för både pappa och farföräldrarna att de väl ändå inte ska ta på sitt samvete att DÖDA föräldrarna i barnets ögon?! Man kan också, om man ser lite närmare på denna befängda såkallade förklaring, fråga sig om det verkligen går an att påstå vad som helst om en oskyldig tvååring, som är – eller borde få vara – ”Kung över tillvaron” (Barnaboken) för att man är barnpsykolog till yrket. Legitimerar det rent beljugande av små barn? Jag vågar påstå att jag sitter inne med djupare kunskaper om små barn än de flesta legitimerade experter, eftersom jag levt med små barn i decennier och lärt mig hur de tänker, känner och fungerar utifrån en faktisk, praktisk och konkret verklighet som jag delat med dem, inte studerat mig till bakom skrivbord via andras mer eller mindre vederhäftiga rön. Om man lever tillsammans med hästar dag och natt i fyrtio år, eller med hundar, eller varför inte orangutanger, lär man sig det mesta som går att veta om hästar, hundar eller orangutanger. Jag kan med gedigen befogenhet slå fast att barnpsykologen här far med komplett osanning. En tvååring ”dödförklarar” verkligen inte sina ömma föräldrar för en veckas bortovaro i trevligt och välbekant sällskap på en ny och fantastisk plats. Att det sedan skulle bli ”så svårt att komma tillbaka… både att göra föräldrarna ’levande’ igen och att hantera besvikelsen över att ha blivit övergiven… lång tid att återhämta sig… …gnäll och sömnlösa nätter… jättetufft för oss föräldrar” är ett grädde på skuldmoset som är lika totalt verklighetsfrämmande. Går man så ännu lite djupare i det hela kan man fråga sig varför barnpsykologen svänger sig med den här förljugna varningssoppan, som fullständigt saknar belägg hos barnet? Som naturligtvis inte skulle känna sig övergivet en sekund på den resan med farmor och farfar utan högst berikat. Och ta med sig den förtjusningen hem. Och förvisso inte dra på sina ömma några sömnlösa nätter (om nu inte det eländet var etablerat sedan förut). Ja, varför? Och det är här min djupa olust kommer in i bilden, vilket ju ingen behöver bry sig om – vad jag känner eller inte känner är ju tämligen ointressant. Men ända sedan jag steg ut i den offentliga debatten år 1977, då jag profilerade mig som skarp motståndare till dagisplacering av små barn under tre år, har jag försökt ge röst åt de små barnen, som ingen röst har (i varje fall ingen som det lyssnas till nämnvärt). Barns valmöjligheter är obefintliga. De fogar sig alltid efter det vi vuxna anser nödvändigt - på gott och ont. Fyrtiofyra år har gått sedan jag blev mamma första gången, och i lika många år har jag försökt plädera för de små barnens rättigheter här i världen – som till exempel rätten till ett tillgängligt hem de första tre åren, då hemhörigheten och tillhörigheten byggs upp och etableras; rätten till en tillgänglig ”flock” dit de i lugn och ro får veta sig höra under en gemensam kamp för tillvaron, där de i ryggmärgen kan säga sig: ”De andra skulle klara sig sämre utan mig”, med vilket menas att de behövs – till nytta för andra och varandra, något som ger livet mening (för oss alla); rätten att som människa få ingå i ett sammanhang där man är icke utbytbar och inte bara känslomässigt behövd som ett annat gosedjur. Redan vid tre veckors ålder låter nyfödda barn ådagalägga sin strävan till social delaktighet. De är människor, om än små människor. De söker sitt sammanhang, sin plats på jorden. Och världen måste få vara liten, innan den kan bli stor, precis som språket, det mänskliga kommunikationsmedlet framför andra, måste få ha sin tid att rota sig, växa fram och gå i blom. Förutsättningen för att små barn ska börja kommunicera enligt de koder som gäller för just den värld dit de fötts, är att ”flocken” kommunicerar med dem. Och den kommunikationen omfattar så oändligt mycket mer än prat. Den omfattar allt. Och den är inte enbart känslomässigt betingad eller för barnet särskilt känslomässig alls. Barnet föds med samma grundförtroende du eller jag skulle känna för en bilskolelärare, som vi aldrig träffat förut men som tilldelades oss som undervisare i konsten att köra bil: vi skulle tro att han kunde sina saker och förvänta oss att få lära oss dem. Vad han kände eller inte kände, om han blev arg eller ledsen eller hade ett trassligt privatliv skulle inte vara det som intresserade oss i första hand. Vi ville lära oss köra bil och det var hans uppgift att lära oss det. Punkt. Barn föds inte med alla våra speciella sociala koder inpräntade i skallen, lika lite som de talar flytande svenska när de tar sig ut ur mammas mage. Språkinlärningen är en verksamhet som länge ter sig passiv, ja, vi talar år - men som sannerligen inte är det. Under ytan pågår en frenetisk aktivitet. Detsamma gäller allt annat som ska läras in och bli förtroget: hur hus och hem fungerar, hur ”flocken” tar sig fram här i världen, vad folk faktiskt GÖR och hur – men inte på länge än varför, lika lite som barnet frågar sig varför ett äpple heter äpple och inte filt, och lika lite som du eller jag frågar varför man måste framföra ett fordon på det viset vi får lära oss i körskolan. Vi vill bara veta hur man gör. Vi vill kunna ta oss fram i trafiken utan att skada andra och varandra. Gärna njuta av färden och förmågan dessutom! Länge nu har jag velat skriva en artikel till de små barnens försvar mot detta – som jag uppfattar det – förtal av dem, förtryck av dem, förnedring och förödmjukelse av dem. Som florerar på nätet i sanslöst gnälliga föräldrasajter där folk beklagar sig över sina jobbiga barn, hemska nätter, gräsliga lidanden utan ände, men som också, och allvarligare, underblåses och sanktioneras av den samhällsexpertis som skulle bevaka de små barnens intressen och veta, kunna och vilja hjälpa dem. Men som i stället gladeligen stjälper dem. Med, till nöds, rena lögner (se ovan), vilket är vad jag kallar förtal. Samma barnpsykolog, kanske den mest välrenommerade landet har, gör sig rutinmässigt skyldig till groteska uttalanden. ”För bebisar och små barn spelar det ingen roll alls var de bor”, är ett. En mamma, som sedan fem veckor (!) bekymrar sig över att hennes 17 månader gamle lille son ”börjar gråta redan på väg till dagis och klamrar sig fast vid mig” och ”gråter och småsnyftar” hela dagen, ”ända tills vi kommer… När jag frågat personalen vad de gör för att få honom att lugna sig, berättar de att det enda som får honom att bli något lugnare är om han får sitta i sin vagn med nappen och nallen…” får ett annat: ”Ni har gett honom en massa trygghet och det är fantastiskt. Men nu är det dags för er lille kille att ge sig ut i världen, att börja dagis, och innerst inne så tror jag att ni föräldrar vet att han är mogen. - - Jag tycker inte fem veckor låter som någon lång tid.” Inte ens den banalaste logik behöver alltså eftersträvas av denna etablissemangets namnkunniga representant. En ettochetthalvt-åring som lider och gråter och på alla sätt han någonsin kan visar att han vill vara hos mamma, hemma, med och i sin ”flock”, inte på dagis, far inte illa alls, o nej. Han är inte övergiven det minsta. Han är mogen! En tvååring som får resa utomlands en vecka med kära farmor och farfar utsätts däremot för fasan att behöva dödförklara sina föräldrar och sedan göra dem ’levande’ igen, vilket är extra jobbigt när man nu blivit så katastrofalt övergiven. Bah! Olust. Det är vad jag känner och som sagt, det intresserar ingen, knappt mig själv – jag har ingen större lust att leva med olust än någon annan har. Men denna olust pockar likväl på sitt uttryck, i likhet med de flesta mindre ädla känslor. Jag ville skriva en artikel i stil med J’accuse; en som med flammande glöd anklagade etablissemanget för att systematiskt skjuta de små barnens livsglädje i sank och göra landet Sverige till barnfientlighetens stamort på jorden. Jag ville varna, öppna ögonen, skrika NI ÄR LURADE! till alla föräldrar som flata, undergivna, auktoritetstroende och förskrämda lyssnar till all den smörja etablissemanget vräker ur sig och tror på den. Jag ville sätta fyr på den äckliga självgodhet – icke verklighetsförankrad – som får socialdemokraterna att klistra upp valaffischer med lydelsen VÅR MODELL HAR SKAPAT VÄRLDENS BÄSTA LAND FÖR DE YNGSTA (och nu ska de äldre få det lika ”bra” som de yngsta, utlovas det). Jag ville röra om i den socialpolitiska grytan så att alla sålda själar blev till välförtjänt mos att kastas och förintas med hederlighetens frätande diskmedel, en gång för alla och alltid! Men jag kan inte det. Olusten ligger i vägen som en tjock, kväljande massa av trötthet, missmod och äckel. Förrädare, var vad jag ville säga. Förrädare, ni vuxna, ni experter, ni barnaförtalare, ni bovar och banditer som bestjäl barnen på deras barndom, deras skratt, deras lycka över att finnas till. Förrädare! Och skulle någon bry sig? Skulle jag kunna uppamma glöd tillräckligt? Med fyrtio års alltmer deprimerande såkallad utveckling i bagaget, utveckling som jag följt från första parkett? Skulle jag än en gång kunna orka inbilla mig att det jag sa, skrev, skrek, någonsin skulle kunna förändra någonting? Ingenting har ju direkt förändrats till det för barnen bättre under ”mina” fyra decennier som samhällsdebattör. Eller har det det? I ljusa stunder vågar jag ändå tro det, en liten aning; det måste ju finnas en anledning till att Barnaboken, som ingen annan bok i ämnet, finner sig en allt mer växande läsekrets världen över; inte så få, utan hundratusentals, föräldrar anammar och fortsätter anamma dess grundläggande budskap: Små barn ska njutas – och njuta själva. Vilket går helt i strid med etablissemangets syn på saken. För hur ser verkligheten ut? Såkallade Barnaboksföräldrar måste försvara och förklara sig och be om ursäkt, mer eller mindre, för att deras barn går att ha i möblerade rum och tycker om det på toppen – de vill och får lov att älska livet! Föräldrar som tagit till sig Sova hela natten-kuren och löst sina små barns sömnproblem, som de i missriktad välvilja dragit på dem, måste likaledes förklara och ursäkta sig för att deras små barn numera sover så gott om natten och ingenting hellre vill än att sova så gott. Föräldrar som överhuvudtaget för Anna Wahlgren på tal kan räkna med en skur av spyor kring den där gräsliga människan, som är jag. De får huka förskräckta och akta sig för att någonsin mer ens antyda att de njuter sitt föräldraskap och att de möjligen kommit till nya och trevliga, välfungerande insikter med direkt eller indirekt hjälp av mig. Vad är det för märklig ordning?! Var det inte de små, och inte så små, barnens välbefinnande som intresserade oss alla! Nej, det var nog inte det. Inte om man får tro etablissemanget. Som naturligtvis uppfattar mig och det jag står för som ett hot, eftersom jag obestridligen har både skinn på näsan och synnerligen fast mark under fötterna med min gedigna erfarenhet av fler små barn och av vardagsliv med fler små barn än de flesta såkallade experter kommer i närheten av under sin livstid. Och i dag kan jag ju konstatera att man inte kan tiga ihjäl mig längre, trots tappra försök. Men förändrar det någonting? Förbättrar det någonting? Olusten säger bara nej, nej, nej. Jag är trött, och jag känner sådan vämjelse. Mitt land, mitt fosterland som skryter om att ha ordnat ”världens bästa land för de yngsta” med sin ”modell” är ett land av pinsamt självrättfärdigande, självbelåtenhet och total falskhet, vad gäller de små barnen. (Och mer därtill, som bekant.) Den citerade barnpsykologen ska ju inte ensam bära skulden till etablissemangets alla sålda själar, men en bisarr sak till kan jag inte undanhålla er som läser och ännu orkar uppröras: I något som heter Trotsboken meddelar vederbörande att den första trotsåldern kan sägas inträffa redan i niomånadersåldern - vilket är en ren och skär lögn. Jag kan inte se att ett så befängt påstående kan tjäna något som helst annat syfte än som föräldraförberedelse för den samhällsekonomiskt nyttiga dagisförvisning, som bör stunda inom kort. ”När det snälla barnet blir jobbigt blir vi ofta irriterade”, heter det. ”Att vi blir det är bra”, slår barnpsykologen fast (med medförfattare dessutom). ”Vi förmedlar till barnet att nu får du lära dig krypa och själv hämta det du vill ha. Nu hjälper det inte att bara gnälla, det har jag inte tid med. Jag tänker inte hjälpa dig.” Anna Wahlgren kan man anklaga för barnmisshandel, en populär hobby bland mina belackare, men vem förfasas över vad som faktiskt står i denna såkallade handledning? ”Jag tänker inte hjälpa dig.” Inte det? Och VEM FAN ska då göra det?! En niomånaders bebis ska klara sig själv?! ”Nu hjälper det inte att bara gnälla, det har jag inte tid med.” Inte tid?! Inte hjälpa, inte försöka förstå, inte fungera som redskap och guide, inte bevaka sitt lilla barns intressen, inte vara sitt lilla barns allra bästa vän i världen?! ”Vi” blir irriterade, och det är bara ”bra”! För vem då?! Jag blir så trött. Så ledsen och så uppgiven, precis som de små barnen som inte har så mycket att välja på, eller inget alls. Deras glädje tycks bound to die. Och ingenting nyttar den till, uppgivenheten. Olusten är kompakt. Men det är den inte för de små barnen. Än! De kämpar fortfarande, de har den kraft som jag inte orkar uppamma längre. De protesterar, de gråter, de slår omkring sig, de är inte glada, de mår inte bra. De är jobbiga, bevars, såååå jobbiga. Tycker etablissemanget och skriver under. Små barn ska inte njutas alls! De ska förvisas! In i djungeln med dem bara och jobba på, du förälder. Tjäna pengar, producera, konsumera! Håll samhällshjulen igång, du högkonsument! Du vet väl att varje barn behöver 536 leksaker i genomsnitt? Och ständig, dyrbar underhållning? Men det är inte så det ska vara. Små barn ska njutas, och njuta själva. Små barn ska börja dagen med en sång, eller åtminstone ett förnöjsamt joller. Små barn ska älska att leva! Små barn ska sprida den lycka och glädje omkring sig som de ingenting hellre vill än leva i själva. Små barn ska inte skrikas åt, rytas åt, irriteras på, överges och berövas sin sorglösa barndom! ”När babyn är trygg i sin kärlek är den ibland riktigt besvärlig. Den litar på att den blir älskad i alla fall. Barnet behöver alltså den här ilskan för att kunna växa och utvecklas”, påstår psykologen. Vilket bullshit, på ren ickesvenska, säger jag. Familjerådgivarna, som växer upp som svampar ur jorden, är inte sämre. De vill ”slå hål på myten om andras lyckliga familjeliv och om barn som sover hela nätter”. Om man kommer under familjerådgivning tillräckligt tidigt och får sin fan målad på väggen ordentligt helst innan barnet fötts, och sedan kontinuerligt fortsätter med det för dyra pengar, så kan man kanske, kanske hålla samman förhållandet och ”gå vidare tillsammans”. Men säkert är det ju inte. Därför måste familjerådgivarna bli fler och fler och säkra fler och fler klienter. Hälften av alla äktenskap/förhållanden går sönder under barnets första levnadsår! Vilket i och för sig inte är någonting att förfasa sig över eller anstränga sig för mycket för att undvika. Lösningen är elegant: då bollar man bara barnet mellan sig varannan vecka, så att man får vara underbart barnledig (barnbefriad) och kan gå på krogen eller ragga på nätet som förut, när man var ung, lös och ledig. Rena tillgången för alla! Bebisarna kan gärna flytta varje dag, tycker barnpsykologen mycket riktigt och hänvisar till amerikansk ”forskning”. Krånglar barnen, när de blir stora nog att krångla rejält, finns alltid lukrativa bokstavsdiagnoser med tillhörande amfetamin. Även barnpsykiatrin skär guld med täljknivar, hand i hand med läkemedelsindustrin. ”För bebisar och små barn spelar det ingen roll alls var de bor.” Tja, varför inte tillämpa det resonemanget själv, i praktiken? Spelar det någon roll för vår barnpsykolog att hon bor på trendiga Söder i Stockholm eller går det lika bra med Nässjö, indiska Kerala eller Antarktis? Nå, bollandet av små barn berör ju inte henne. De dubbla hushållen betyder dubbel konsumtion, och det är det hon ska tillskynda. Pengar, pengar, pengar! Vad är det vi gör med våra små barn? Om jag nu vore en ung kvinna igen som väntade barn, skulle jag, om jag i min flata, förskrämda undergivenhet gapande snällt lyssnade till och lydde etablissemanget:
Ja, olust är bara förnamnet. Nu har jag sagt det. Och får fortsätta att se på, medan Sverige gör sin lysande ytliga karriär som barnaförstörare, medan unga flickor skär sig och svälter sig till döds och unga pojkar dödar, medan de små barnen gråter, fasttvingade i ett liv de inte vill ha (och som ingen av oss vuxna skulle uthärda många dagar), medan etablissemanget förordar direkta vanstyren av spädbarn, småbarn, dagisbarn, skolbarn, medan barnaförtalet växer sig skyhögt, äcklande och förfärande, medan friheten stryps redan på barnastadiet och människors förmåga att tänka själva och att prioritera efter den kärlek som ändå föds och finns med varje nyfött barn, snöps - med hutlös acklamation, inte (rättmätigt) beklagande, av etablissemanget i dess giriga, själlösa dyrkan vid Marknadens konsumistiska altare. ”Vår modell har skapat världens bästa land för de yngsta!” Det tror jag ju inte, peståss, säger jag med ett av mina barnbarn, som bor i ett barnvänligt land. Det landet är inte Sverige.
Anna Wahlgren |