Månadens krönika november 2005

Janouchs ”Barnliv” – mammaskap i tiden

 Vad har hänt med föräldraskapet? Vadan alla dessa föräldrahandböcker, som översvämmar marknaden? Vadan alla dessa nannyprogram på tv? Vadan detta famlande i mörkret inför det som borde vara det mest naturliga av allt – att ha barn? Vadan förvirringen, vilsenheten, okunskapen? Skulle vi, människor av släktet homo sapiens, överlevt så pass länge som vi gjort, om vi inte haft förmågan att ta hand om vår avkomma? Vad är det som händer?

Vi lever inte med våra barn längre. Barnen delar inte vår kamp för tillvaron. De blir våra fritidsartiklar, att plockas fram när vi är lediga, och vi i vår tur blir deras serviceinrättningar. Vi försöker serva dem till lycka och förnöjsamhet under den arma fritid vi har, men de otacksamma ungarna reagerar inte alltid med förtjusning. Vad är det som fattas? Varför vill de inte äta som folk, sova som folk, uppföra sig som folk och visa oss den respekt vi väl ändå förtjänar, där vi sliter häcken av oss för att kunna förse dem med datorer, märkeskläder, utlandsresor och pengar, pengar, pengar?

Vi stressar oss fram genom tillvaron. Det är ett evigt lämnande och hämtande och tidspassande och tjatande och gapande och hotande och skrikande och brådskande. Korta kvällar, gosiga samsovarnätter och hyperaktiva helger ska kompensera det förlorade gemensamma vardagslivet, det som inte gäller längre ens under barnets tre första, mest tillhörighetskänsliga år. Här är det brutala separationer som gäller, för man måste ju leva. Ungen kan tyvärr inte vara med, när vi tjänar våra pengar och fixar den där kampen för tillvaron, vad det nu var den gick ut på. Vad var det?

Och skulle vi inte behöva vara lediga själva, den arma fritid vi har?

”Så fort jag satt mig i två sekunder efter att ha sprungit med vattenglas, torkat rumpor, bäddat nytt i nerkissad säng, torkat smulor från golv, letat fram borttappade leksaker, läst saga, satt på en film, kommit med fler vattenglas, hjälpt till att skriva en skolredovisning, hjälpt till med krånglande dator, lagat middag, pratat, pratat, pratat, torkat rumpa igen, så fort jag satt mig i två sekunder för att hämta andan så har någon genast ropat: ’Mamma!!! Mamma!!!’ och jag har känt en enorm, bubblande, kväljande, illgrönt ilsken utmattning och irritation och en önskan om att få vara totalt i fred, men nej, är man en tjugofyratimmars rullande serviceinrättning så får man inte ta en paus.”

Orden är Katerina Janouchs och står att läsa i En usel mammas bekännelse i den nyutkomna boken Barnliv (Piratförlaget). Janouch, fembarnsmamma tillika sex- och samlevnadsexpert, aktar inte för rov att medge hur hon kan hota: ”Okej, bråka då, kanske vill ni att jag ska vara död? Ja, det vore nog det bästa, för då har ni ju ingen mamma att plåga mer.” Skojigt, eller hur! Förståeligt, i alla händelser! En smula koketterande, men varför inte? För det är faktiskt jobbigt att ha barn. Underbart, men jobbigt. Man ska inte tro något annat. Välkommen till planeten Föräldrar! Här ges inga nödutgångar. Man är fast för livet – på gott och ont.

Det är lätt att tycka om Katerina Janouchs bok, som går att läsa från pärm till pärm med nöje. Igenkänningsfaktorn är hög. Janouch är en livfull, flyhänt, fängslande skribent. Man läser tills boken tar slut. Man kommer en människa nära, en mamma nära. Men en bok om barn? Om barnliv? Om barns liv?

Boken har sin största, och som jag kan se enda, brist i själva titeln. Titeln korresponderar inte med innehållet. Katerina Janouch lämnar förtjusande, betagande beskrivningar av kärleken till sina barn, men Barnliv handlar inte om barn. Den borde heta Mammaliv eller Mitt liv som mamma. Den är en tidsspegel av mammalivet av i dag: svårt. Underbart, kärleksfullt och givande, men svårt. ”Jag är omgiven av barn som skriker och slåss.” Ja, Jeppe super, men varför super Jeppe? Vi ska svara med tålamod, uthållighet och jämnmod. ”Att bli medveten om att barnskrik kan leda till desperation, är en bra insikt”, heter det exempelvis. ”Att bli medveten om att problemet existerar gör det lättare att angripa det från rätt håll.” Ordbajs, säger en luttrad föräldrarådgivare. För här står ingenting om hur man angriper problemet från ”rätt håll”. Författaren går direkt på nästa kapitelrubrik: ”Skaka aldrig din bebis!”

Jag inser snart vid läsningen av Barnliv att jag inte har mycket att hämta av insikter i just barnliv. Jag känner mig inte vägledd eller hjälpt av en beskrivning på hur kriminalitet utvecklas i sina tre steg, eller av hur ett par knappt byxmyndiga ungdomar, som blivit styvsyskon under samma hopflyttade föräldratak, bör få ha respekterat sex med varandra därhemma, eller av att en tonåring som dricker och ”drogar” bör köras till ungdomsklinik omgående för att ”blåsa i alkomätare och lämna urinprov för drogtest”, av att barn som inte vill äta vanlig mat överlever bra på smörgås åren igenom, eller ens av det genomgående frälsarevangeliet i Barnliv: ”Så prata, prata, prata och lyssna, lyssna, lyssna på dina barn! Finns det något vaccin mot all världens elände så är det troligen detta – meningsfull, respektfull kommunikation.”

Barnpsykologins övertro på ord, ord, ord har anammats flitigt av dagens föräldrar och Barnliv öser på. Prata, prata, prata! Förklara, förmana, säg ifrån, säg till, dra gränser, sätt punkt, sätt ner foten, skrik och bråka, det är att bry sig om, så här är det att vara människa! Visa barnen din uselhet, så lär de sig uselhet! Bla, bla, bla.

Och över vad klagar föräldrarna? Barnen lyssnar inte. Barn kan faktiskt rent tekniskt stänga av öronen. Tror jag det. Jag skulle inte heller vilja bli sönderpratad, tillrättavisad, nejad, förmanad och satt på skämspallen. Jag skulle inte vilja sitta hos psykolog eller köa för BUP eller drogtestas eller få mina dagböcker och mail genomsökta i engagerad misstro. Jag skulle inte vilja att mina föräldrar behövde läsa böcker för att lära sig stå ut med mig och dra gränser kring sig själva, så att de fick vara i fred för mig, och som lämpade över ansvaret för mitt existensberättigande på vingliga kompisar och andra, avlönade vuxna. Jag skulle inte vilja att de människor som tagit sig an mig aldrig lät mig känna mig behövd, vardagligt, praktiskt och konkret, utan bara förbannat jobbig, även om jag var vansinnigt älskad och fick vara snäll mot betalning. Jag skulle inte vilja bli överöst med prylar och aktiviteter men inte få vara med i den enkla vardag och det nödvändiga samarbete som heter delad kamp för tillvaron, där jag kunde vara till nytta för andra och se mitt liv få en djupare mening än underhållning för dyra pengar.

Men det är jag, det. Och jag är ju verkligen inget barn…

Katerina Janouch har gjort en stor, livfull, entusiastisk, förstående, rolig, tröstande, stärkande Mammabok. Full av motsägelser, visserligen: ”Sova? Glöm det!” – ”En outvilad förälder är sällan någon särskilt trevlig förälder.” Till pappa: ”Visa din kärlek genom att ta hand om allt det praktiska hemma, diska, städa, laga mat.” Men ”Över hälften av de par som skiljer sig eller separerar, gör det under barnets första arton månader.” Det är virrigt, beklämmande, uppbyggligt om vartannat; samhällspolitiskt korrekt, med andra ord.

Katerina Janouch har gett röst åt tiden, om än inte åt barnen. Och hon har gjort det bra.

Anna Wahlgren