Månadens krönika oktober 2004

Barnaboken

Nu håller jag den i min hand – och jag vet att många av er, mina trogna lösare, gör detsamma, vilket är alldeles underbart att tänka på! - den nya, reviderade, internationella, slutgiltiga Barnaboken, den som redan har påbörjat sin vandring ut i världen och som ska leva i hundra år, hade jag tänkt (ungefär som jag blir tillsjungen idag, på min födelsedag, av barn och barnbarn!).

Lite historia:

Den första Barnaboken kom ut 1983. Den var stor och röd och kallades på sina håll för ”Annas stora röda”, som en parafras på Mao-Tse-Tungs ”Lilla röda”… Samhällspolitiskt var klimatet hårt. Man kan knappt föreställa sig i dag hur tufft det var att ifrågasätta institutionsvård av små barn, vilket jag gjorde. Kvinnans frigörelse sattes i direkt samband med hennes barnfrihet - ROPEN SKALLA, DAGHEM ÅT ALLA! Jag gapade och debatterade, landet runt. ”Om frigörelse vore liktydig med barnfrihet, borde mannen sedan länge vara alldeles strålande frigjord.” På den tiden var det ont om fäder som engagerade sig i barnens vardag. En småbarnspappa som gick hemma var det något fel på… Och föralldel, fortfarande när ett dagis experimenterar med att ringa fadern för att meddela att barnet är sjukt och behöver hämtas, undrar pappa spontant: ”Vad har hänt med barnets mor?!”

Jag var mamma. Hemmamamma. Författare dessutom, arbetande hemifrån i alla år och försörjande mina barn i praktiken ensam. Jag stod på barrikaderna rätt ensam. Jag var verkligen hatad i stora läger. Om allt det där har jag berättat ingående i Mommo – Barnfota, sista delen av min s k självbiografi (som kommer i pocket till jul med alla tre delarna i en samlingsvolym). Idag är det rätt intressant läsning om hur det samhällspolitiska klimatet var då. Jag saknar det inte!

Idag är klimatet ett annat. Det finns dagisplats till varenda liten unge från ett års ålder, och alla borde vara både kolossalt frigjorda (kvinnorna) och kolossalt nöjda (barnen). Men vi har fått andra problem än de som gällde på 70- och 80-talen, då det var lika jobbigt att vänta barn, föda barn och ha barn som att (äntligen) bli av med dem. Vi har fått en familj som har mycket svårt att fungera som familj, eftersom familjemedlemmarna lever tillsammans under ytterligt begränsad tid. Storebror Samhället tog över ansvaret för barnen och lovade guld och gröna skogar, stimulans och utveckling och kollektivt välbefinnande hand i hand med kvinnans självförverkligande (med manliga förtecken). Men som historien visar har samhället aldrig varit någon särskilt bra mamma. I praktiken blev barnen desorienterat hemlösa. Föräldrarna blev ängsliga serviceinrättningar, medan barnen, följdriktigt, blev till konsumtionskrävande fritidsartiklar. Idag talas man vid föräldrar och barn i genomsnitt 12 minuter om dagen. För tio år sedan kanske man kom upp i 20…

Jag utgick från barnet, så mycket jag kunde, redan då. Men mot det samhällspolitiska klimatet varken kunde eller ville jag värja mig. Första Barnaboken är, eller var, i långa stycken en debattbok, där jag hetsigt gick i försvar – barnens försvar. Jag gjorde mig till de små (och inte så små) barnens språkrör. De hade inga fackföreningar. De kunde inte gå med demonstrationsplakat. De for illa, förtalade och förvisade, omgivna av utstötningsmekanismer. Det barnfientliga Sverige skar i mitt hjärta. Jag minns hur en liten pojke jag hade, som jag inte fick behålla så länge, gick fram på pendeltåget till en herre och la handen på hans knä, log och sökte hans blick. Mannen borstade irriterat undan hans hand, som om den varit en smutsig hundtass, och undvek att se på honom. Den bilden lämnar mig aldrig. Är det roligare i dag att vara ett litet barn i Sveriges land? I Västvärlden? Var är leendena? Var är de ledande, älskvärt hjälpande vuxna? Var är den mellanmänskliga värmen? Den som jag överlevde på, på min tid, jag som var ett övergivet, förkastat och underkänt barn, jag som samlade på varenda vänlighet som kom i min väg och som – det vet jag – räddade mitt liv och min psykiska hälsa (någorlunda)? Var är kärleken till de små barnen, samma kärlek folk fortfarande kan kosta på sig gentemot hundvalpar och kattungar…? Var? Tog Storebror alldeles död på den?!

Barn försvann från gatubilden. Från lekplatserna. Från parkerna. De gamla försvann också liksom de handikappade, de sjuka, de behövande. Världen blev simplare, fulare, kärlekslösare, när Storebror tog över. I det klimatet skrev jag min bok, som en brandfackla av inte bara praktiska råd (varav en del politiskt inkorrekta då som nu) utan också av hård samhällskritik. Det fanns barnavårdscentraler och mödravårdscentraler som uttryckligen förbjöd ”sina” mammor att läsa den!

Den första Barnaboken blev en storsäljare. Hemligheten var att den var användbar - bortanför de samhällspolitiska resonemangen, som man ju förstås kunde tycka vad man ville om. Den var praktisk, fungerande och effektiv. Och den var full av kärlek, kärlek till barnen och till Människan – vilket hundratusentals läsare i de nordiska länderna tog till sig, dessa människor som trots att det var så opraktiskt, icke självförverkligande och icke ekonomiskt lönsamt, envisades med att bilda familj och sätta barn till världen, i kärlek och välvilja och i ett alldeles eget, personligt ansvar, som bara inte lät sig elimineras, trots Storebrors idoga försök.

Om kärleken barnen väcker, om detta trollspö varje litet barn föds med i sin hand, har jag skrivit i ”Kärlekens gåva”, som är ny för denna min allra sista Barnabok. Jag tycker det talas alldeles för lite om glädjen, lyckan med barn!

Och de socialpolitiska resonemangen har fått utgå – jag har velat göra Barnaboken helt igenom renodlad nu, så att den utgår från det universella barnet, barnet sådant det föds, växer och utvecklas, varhelst i världen det råkar hamna; inte nödvändigtvis här, i Sverige. Jag har ännu mycket mer tagit fasta på det allmänmänskligt gemensamma, det vi alla delar, de behov som är allmänmänskligt desamma, den glädje och det ansvar som är vårt, den livskraft och livsvilja och enorma, oerhörda förmåga som är vår, som är Människans - oavsett var vi bor och lever under vår korta stund på jorden, ensamma och tillsammans.

Ni som följer mig vet att jag bråkar ändå: ”J’accuse” här på hemsidan t ex är en samhällspolitisk anklagelse, som jag ville skulle svida rejält men som mött noll respons från höga vederbörande; det förvånar mig inte i den barnalikgiltighet, den ansvarslöshet gentemot de små barnen som råder för dagen. Men ur Barnaboken har jag tagit bort sådana utfall, som jag tycker har sin plats på andra arenor än i en renodlad ”brukanvisning för god vård och fostran av små och stora barn”. Här vill jag att det ska stå hur man gör – om man så vill – för att undvika sådana problem som kan leda till att barn drogas, stämplas med s k bokstavssjukdomar och misshandlas – för det är misshandel! – på andra felsökande sätt, som underminerar deras livsglädje och livskraft. Med Storebrors goda minne och aktiva, benägna medverkan.

1994, drygt tio år efter den första, fick jag efter visst tjat ut en reviderad upplaga, som döptes till Nya Barnaboken. I den dammade jag bort antikviteter som blöjsnibbar och annat. Jag fick också ändra en del personuppgifter; skilsmässorna hade blivit fler och barnen större… Mycket av dagisdebatten à la 70-tal rök. Annars var inte skillnaderna så stora. Nu är epitetet ”Nya” struket och Barnaboken ska vara just det: Barnaboken. The one and only, sade hon stolt!

Till denna sista har jag gått igenom varenda rad, dammat av språket (som jag var så stolt över – men språk åldras!) och helt slutat gå på offensiven. Tonen är ledigare, vänligare och enklare. Jag behöver inte försvara mig längre: jag behöver inte gå i debatt kring min gediget underbyggda attityd av självklarhet. Jag har en så massiv erfarenhet nu – inte alls bara från mina egna barn, som ju alla är både vuxna och medelålders vid det här laget, utan från hundratals och åter hundratals andra små barn (och inte så små barn), som jag kommit i närkontakt med under åren och vars föräldrar jag kunnat hjälpa till en större förståelse och ett många gånger fruktsammare förhållningssätt. Jag kan mycket om barn. Ingen kan klappa mig på huvudet nu och säga att jag inte vet vad jag talar om, eller ”VÄNTA BARA!” Ibland tänker jag att om jag vore lika duktig på hundar eller hästar, skulle ingen ifrågasätta mina kunskaper och erfarenheter… Då, förr, ifrågasattes inte bara mina kunskaper utan verkligen också min person. Fortfarande sticker det upp fula miner här och där när mitt namn kommer på tal, men jag tror att det blir mycket svårt för mina belackare att reta sig på denna nya och sista Barnabok, som är hundraprocentigt genomsyrad av kärlek till, och respekt för, dessa våra minsta, som är barnen.

I Tyskland, där denna reviderade utgåva av Barnaboken legat som modell för Das KinderBuch, har man ingen aning om att det kan vara politiskt korrekt att hata Anna Wahlgren. Man har tagit Barnaboken till sitt hjärta totalt. Inte ett negativt ord återfinns i recensionerna, som haft rubriker som ”En bok man blir lycklig av” och ”Man får lust att ha en STOR familj!” Detta i ett land där 40% av kvinnorna i fertil ålder beslutat sig för att avstå från barn, eftersom moderskapet inte låter sig kombineras med karriären… På bara några månader har Das KinderBuch sålt i 30.000 exemplar, och den går vidare ut i världen. Den engelska översättningen ska nu ses över och putsas upp, och det lär ta ett par år. Men jag har allt gott hopp om att Barnaboken ska finna sina vägar ut över hela Västvärlden, och det är inte för att jag ska tjäna pengar - till barn och barnbarn! - utan för att den indirekt ska komma de små (och inte så små) barnen till godo. Den ska slå undan benen för den gräsliga Controlled Crying Method (skrikmetoden eller 5mm-metoden); den ska sopa bort all skuldbemängd s k fostran; den ska tvätta rent från skrämmande vuxenilska och arga utfall som små barn ska slippa uppleva; den ska ge styrka, respekt och glädje över barnen som ska sprida sig som ringar på vattnet – ja, den ska ge, föda och fortplanta kärlek, kärlek och åter kärlek!

Det är min ambition, min förhoppning och min förvissning. Som jag uttrycker det i förordet: ”Barnabokens motto är oförtrutet detsamma: folk rör sig inte ur fläcken om de inte tycker det är roligt. Att läsa boken ska vara roligt, att vara förälder ska vara roligt, att vara ett litet barn ska vara alldeles kolossalt roligt!”

Tydligare är den på många håll: ämnet sömn t ex har jag arbetat ut grundligt. Den psykoprofylaktiska förlossningsträningen är förtydligad och förenklad. Blocket om fostran är bättre strukturerat och läsvänligare. De personliga avsnitten är uppdaterade och ger kanske en klarare bild av författaren. Nytt är också att mina egna barn pryder omslaget! Alla utom den lille som fattas oss.

Ofta förfäktar jag att vår främsta uppgift som föräldrar är att på bästa sätt förbereda våra barn för ett liv utan föräldrar. Då är det min stora lycka – och min stora, stora stolthet – att kunna konstatera att alla dessa mina barn, dessa kärleksfulla syskon, har utvecklats till livskraftiga, briljant socialt kompetenta, kreativa, goda människor. I hela denna stora barnaskara finns inte ett enda svart får. Jag säger inte att det är min förtjänst. Men jag säger att jag inte har förstört dem! Indirekt är mina barn nu mycket närvarande i Barnaboken, och jag tackar dem för allt de lärt mig och för att jag fick den stora förmånen att leva med dem. Själv. Hemma. Under brinnande kamp för tillvaron, som vi alla delade.

Till sist: jag har – tyvärr – fått fördjupa mig i barns våld mot barn på ett sätt som inte alls kändes aktuellt då, för tjugo år sedan. Dessa rader, skrivna i förtvivlan, avslutar nu kapitlet Barnavåld:

Vi gråter i våra hjärtan

Det har hänt igen.
En liten femårig flicka mördades av sina lekkamrater – tre sexåriga pojkar, som enligt polisen hoppade på henne tills hon slutade skrika, varefter de slog ihjäl henne med en sten.
”Det här är en enstaka fruktansvärd händelse”, kommenterade en psykoterapeut.
”Jag har aldrig hört talas om den här typen av övervåld”, sa en barnpsykolog. ”Det är ytterst ovanligt.”
Men det är inte så ovanligt längre. Barnavåldet har ökat dramatiskt sedan 1980-talet, och något slut på det ser vi inte.

Än så länge tycks USA leda statistiken. Ett par tioåringar knuffade exempelvis ut en femårig pojke från fjortonde våningen därför att han vägrade snatta godis åt dem i affären. En sexårig handikappad liten pojke fick sätta livet till för att han inte ville bjuda på chips.
Och vad hade lille James i England begått för brott? Det irriterade hans mördare till barn att han aldrig ville sluta skrika. De ”kände för” att bombardera honom med tegelstenar och lägga den lilla kroppen på ett järnvägsspår. Strax gick en femtonåring åstad och ströp en sexåring, ”inspirerad” av mordet på lille James. Barn mördar barn. Det är vad vi får lära oss att leva med.

Man kastar givetvis skulden på föräldrarna. Säkert dricker de och är ansvarslösa. Brustit i tillsyn har de i varje fall gjort! Lagom upprört skyller man också på videovåldet, det som alla säger sig avsky men ingen förhindrar. Övergripande tar man till halvsentimentala brösttoner: våld och brutalitet har ju alltid funnits. Människans ondska är outrotlig. Men vi gråter i våra hjärtan. Barnen har ju ändå alltid varit goda. Barnen har varit oskyldiga. Barnen har aldrig haft något ont i sinnet. Barn föds rena. Barn kan inte belastas med något ansvar, ty de ska inte behöva ta något ansvar; det är vi vuxna som ska göra det för dem. Och det är precis vad vi har gjort. Rättare sagt: det är vad vi har underlåtit att göra.
Vi har övergett våra barn. Vi lever inte med dem längre. Vi hänvisar dem till varandra och till andra. Tillsynen sköts av en sorts kollektiv, samhällsanställd Securitas.
Vi föräldrar hör dit vi också. I samma stund vi låter oss avhändas vårt föräldraansvar – vårt uppfostringsansvar – degraderas vi till tillsynsvakter. Securitas har till uppgift att se till att ungarna inte försvinner. Helst ska Securitas också förhindra att barnen har ihjäl varandra, men den snabbkursen är ny. ”Var fanns de vuxna?” frågade sig barnpsykologen efter mordet på den lilla femåringen. Securitas tittade bort, eller drack kaffe. Securitas var inte där just då.

Det man särskilt förfasar sig över är att barnen som mördat inte verkar förstå vad det är de har gjort. De uppvisar ingen ånger. De hyser ingen medkänsla. De blir rädda först när de förstår att det de har gjort får konsekvenser för dem sjäva.

Det finns inga hämningar i huvudet på dem när de slår ihjäl lekkamrater, småbarn, blöjbarn. Det finns ingen mordvarnare i hjärtat på dem som slår larm med illande tjut och röda signaler. Det finns ingen spärr, som skriker: ”STOPP! Du får inte slå! Man får inte skada andra!”
Men hur många föräldrar har sagt de orden högt och med stora bokstäver till sina småbarn de senaste tre, fyra decennierna? Hur många föräldrar har funnits där och kommit stormande, när de orden skulle ha behövt sägas? Hur många föräldrar har ögonblickligen gripit handen som slog och hindrat den från att slå igen? Hur många föräldrar har obönhörligen lärt den handen att klappa i stället, så att ond beröring ersatts med god? Hur många föräldrar har inplanterat goda hämningar?
Vem förhindrar barnavåldet?

”Det där får dagis ta hand om”, säger föräldrarna. ”Det där får föräldrarna ta hand om”, säger dagis.
Och omkvädet fortsätter med Skolan, Socialen och Samhället. I mitten av en ansvarslös cirkus står barnet. Ett barn som är förpassat till sandlådan, i större eller mindre format. Ett barn som får klara sig självt bäst det kan. Ett barn som är hänvisat till djungelns lag.

Någon måste leva med barnen medan de är små. Jag säger inte ”se efter”, ”finnas hos”, ”ta hand om” eller ens ”vara hemma”. Jag säger LEVA MED, för det duger inte med mindre. Det är i det verkliga livet, det som gäller för oss själva i brinnande kamp för tillvaron, som vi kan fylla vår uppgift som föräldrar. Det är där, i en gemensam kamp för tillvaron, vi lär våra barn att leva med andra. Det är där vi kan lära dem att samarbeta med andra utan att skada dem och utan att förgöra sig själva, och att så småningom klara sig själva på ett gott sätt. Vartenda däggdjur vet det. Djuren tar ungarna med sig i den gemensamma kampen för tillvaron för att lära dem överleva där och överleva väl.

Men människan har skapat sig andra lagar. När hon går ut i skogen för att jaga sätter hon ungarna i en hage under tiden. ”Ni kan inte få följa med, små barn, men jag kommer tillbaka så fort jag är klar med kampen för tillvaron för idag. Ha det nu så jätteroligt! Ni slår väl inte ihjäl varandra?”
Det är bara i det gemensamma livet, under en gemensam kamp för tillvaron, som små barn kan lära sig moral, hänsyn, hjälpsamhet och medkänsla. De lär sig det inte i sandlådan, hur barnvänligt designad den än är. Det är bara i den gemensamma vardagen, där människor känslomässigt tillhör varandra och konkret, praktiskt och faktiskt beror av varandra, som djupa relationer kan komma till stånd. Och det är bara genom djupa relationer vi når bortom ytligheten. Ytliga relationer ger ytliga, känslokalla människor. Stör folk, så döda dem! Vem bryr sig?

Någon måste helt enkelt leva med barnen medan de är små.

Anna Wahlgren