Månadens krönika oktober 2005

VÅGA STÅ EMOT – ett samtal mellan Anna och Ulrika Palmcrantz, tidningen Föräldrar & barn

Hur var dina egna föräldrar mot dig när du var liten?

De fanns inte ens där. Jag har inget minne av min mamma som någon man kramade. Jag låg på sjukhus från ett och ett halvt till tre års ålder för att jag hade reumatisk feber. När jag var sju skildes de och pappa försvann, när jag var nio försvann mamma också för att hon tog ett jobb med tjänstebostad där man inte fick ha barn. Även mitt hem försvann alltså då. Från den åldern bodde jag inackorderad hos olika tanter. Och det var då jag förstod hur viktigt hemmet faktiskt är. Utan ett hem är man ingen.

Ibland fick jag följa med någon hem, dricka varm choklad i ett kök. Jag minns det inte som att jag var avundsjuk, men som jag längtade! Att ha ett hem någonstans, en dörr man alltid kan öppna, ett rum, en säng, egna saker. Sånt hade jag inte förrän jag kunde fixa det själv. Det är egentligen det jag sysslat med under alla mina äktenskap – att hitta hem.

Vad mer är absolut nödvändigt för ett barn att ha under sin uppväxt, förutom ett eget hem?

När jag blev mamma förstod jag att det inte var så mycket egentligen, som barn behövde. De behövde ett hem, att jag fanns där när de behövde mig, mat och kläder förstås, men sedan klarade de sig. Om basen fanns där skötte de resten själva. Jag stod ofta och såg på dem och tänkte ”det enda jag behöver göra är att hålla dem hela, rena och mätta, och se till att de kommer ut varje dag – sedan klarar de resten själva”.

De behöver förstås ett vänligt bemötande också. Man ska signalera till dem att de klarar saker och ting, och ge dem förutsättningarna för det. Jag har inte lekt med mina barn, det gjorde de med varandra. Jag satt i parken och betraktade dem. Varsågod, här är en park, en strand, en äng. Gör vad ni vill! Det här är väldigt mycket Montessori, hon gjorde så. Hela hennes pedagogik byggde på observation. Barnets utveckling går inte att hindra, och den ska heller inte styras. Det är precis som när de börjar gå, vi säger inte ”nu ska du gå”. Utan vi sätter oss ner på huk, beredda att ta emot dem ifall de skulle ramla, och vi klappar uppmuntrande. Det kan vara en symbolisk ledstjärna för resten också. Finns där för barnen, och var beredd att ta emot, vad som än händer! Men styr inte, hindra inte.

Vad är ens främsta uppgift som förälder?

Att förbereda barnet för ett eget liv. Det handlar inte om att barnet ska göra mig lycklig. Barnet ska känna sig rustat för livet. För att det ska göra det kan man inte hålla på och kritisera och underkänna, gapa och skrika. Man ska hjälpa barnet till bra saker, försöka förstå varför det beter sig som det gör. Man måste skilja på beteende och person, man kan underkänna barnets beteende men inte dess person. ”Så gör man, inte så” kan man säga, men inte ”dumma unge” och andra personangrepp. Man får inte tro att barnet håller på att jäklas med en, eller sitter inne med medfödd kunskap om hur det går till i den här världen.

Vad är nyckeln till ett bra föräldraskap?

Att komma ihåg. Jag vet att jag ofta tänkte ”det här ska jag komma ihåg” när jag var barn. Om jag är bra på barn, så är det till stor del för att jag kommer ihåg hur det kändes att vara liten. Det tror jag är det viktigaste av allt.

Och sedan att se barnet. Jag vet att varje litet möte ett barn får är en byggsten, även om det bara är ett kort möte. Ett snällt ord, en klapp på kinden, det betyder så mycket. En gång blev jag hemskickad till en tant som hade varit sjuk i 14 år. Hon låg i en säng i ett mörkt rum, jag hade en blå klänning på mig och hon sa ”du är min lilla blåklocka”. Det minns jag än i dag. Någon såg en, någon tyckte man var söt. Det är mental föda. En unge på svältgränsen överlever om den får en macka. Det kostar inget att säga till ett barn ”vad fin du är, vad fint du har gjort”. Det är miljoner små saker som tillsammans betyder nåt.

Många föräldrar i dag lever ett väldigt stressigt liv. Båda jobbar och det är ett evigt pusslande med tider för att få ihop dagarna. Vad har du för råd till dem?

Man måste tänka efter, inte bara köpa paketet och leva som man tror att man ”ska”. Jag förstod inte hur mycket jag älskade mina barn förrän jag blev utan dem (efter första skilsmässan, när döttrarna en period skulle bo hos sin pappa). Efter det var det helt uteslutet för mig att skiljas från mina barn. Jag gjorde en total omprioritering. Ingen kan tycka att det känns bra att lämna en ettåring på dagis. Vi kan inte göra om barnen så att de passar det här konstiga samhället. Jag kraschade, och hade ingen lösning på hur jag skulle leva. Men sedan kom jag fram till att det var samhället det var fel på.

Vi skulle kunna vara mycket mer flexibla, jobba omlott, hjälpas åt mellan grannar, ha ett annat skattesystem. Det som krävs är ett helt annat tänkande. Vi kan inte laborera med basbehoven om vi vill ha stabila människor. Jag är övertygad om att alla förlorar på det i längden.

Ska man lämna bort barnen på dagis måste det finnas en annan vuxen där som alltid finns tillgänglig för just detta barn. Inte en massa ombyten av personal, inte tre vuxna på arton barn. I Tyskland finns inte barnomsorg för barn under tre år. Då hittar man andra, personliga lösningar, det gör man om inte dagis finns.

Och slutligen – man måste kunna stå för sitt liv inför barnen. Vill man ha det här livet måste man visa det, och organisera tillvaron så att barnen slipper utsättas för irritation, tjat, gnissel och mer eller mindre våld. Det ska vara trevligt, de ska ha det lugnt. De ska vakna utsövda och hinna äta frukost. Det duger inte att balla ur var och varannan dag. De dagar man själv mår pyton är barnen jobbiga, helt enkelt för att de inte står ut med att se den vuxne må dåligt.

Kan man bråka inför barnen?

Det ska inte ventileras hur mycket som helst med eller inför barnen. Bråkar man inför dem måste man veta att man skrämmer dem. De vill att det ska vara bra, inte för att de vill oss väl men för att det handlar om deras egen överlevnad. Märker de att de vuxna är rasande på varandra blir de oroliga att flocken ska splittras. Barn gör vad som helst för att släta över och försöka få det att vara bra.

Man ska inte inviga barnen för mycket i problemen, de tar på sig skulden. De är dåliga på att flytta ut ur sig själva. Visst kan man gråta och bryta samman, men säg något konkret inför barnen! Säg att du har ont i foten eller har bråkat med din mamma, eller något annat som barnet kan förstå. Annars vädrar barnet fara. Om flocken splittras, vad händer då med mig?

Och när flocken faktiskt splittras, när skilsmässan är ett faktum – vad händer då?

Efter en skilsmässa uppstår tomhet och förvirring. Alla barn vill ha två föräldrar, men det tror jag inte är så vansinnigt viktigt. Men de måste ha minst en som älskar dem, och tar hand om dem. Och kan inte föräldern göra det, då måste någon annan ta över innan grundförtroendet hos barnet skadas.

Jag tror inte på varannan-vecka-systemet. Jag har barnbarn som vuxit upp så. De säger inte ”hemma”, det ordet finns inte för dem, de säger ”hos mamma” eller ”hos pappa”. Men visst, barn anpassar sig efter allt som vi vuxna anser nödvändigt. En del vuxna försöker alternera själva, bo varannan vecka med barnen i ett hem, men det håller aldrig länge. Och om inte de vuxna klarar det – varför ska då barnen göra det? Skulle jag själv vilja ha det på det sättet?

Jag tror att det måste finnas en tyngdpunkt, ett hem. Sedan åker man och hälsar på den andra. I sitt hjärta vill barnen att föräldrarna håller ihop. Vi vill alltid att de ska förstå, vi begär mycket av dem. Vi pratar så mycket abstrakt med våra barn, men de kan inte tänka abstrakt. Det finns en övertro på detta pratande och resonerande.

Du tycker ju inte att barn under tre år över huvud taget ska vara på dagis, ändå är de flesta små barn i dag det. Betyder det att det är en förlorad generation som växer upp nu?

Det är de första tre åren som barnet bygger upp sin hemhörighet. Vi laborerar med den i dag när barnen är mer borta än hemma under sin vakna tid. Jag brukar jämföra med att jag skulle säga till en vuxen att ”nu tar jag din nyckelknippa, för den behöver du inte förrän ikväll”. Att sitta och veta att du inte kan komma hem under hela dagen, det är ingen bra känsla.

Det går inte att säga att det är skadligt med dagis, eller att det går åt helvete för de här barnen, men det finns symptom på att det inte är bra. Så små barn som ettåringar, de tror att de har flyttat när mamma och pappa försvinner så länge. Men visst har barn klarat värre saker än så. Moder Natur har placerat underbara läkningskrafter i oss. Utvecklingen driver hela tiden allt framåt. Barn har bra läkkött, det är jag ett bra exempel på. Mina odds var dåliga. Ingen kunde tro att jag ens skulle få barn, eftersom jag var ett så olyckligt och övergivet barn. Nu har jag åtta och inte ens ett enda svart får bland dem.

Copyright: Anna Wahlgren