Månadens krönika September 2003

Musse vill vara med

Kära alla! Jag vill delge er ett brev som jag fick från en mamma - som då inte var mamma än utan "bara" hundägare till rottweilern Musse. Senare fick hon lilla Alva, idag femton månader.

"Det var i slutet av november som vårt företag flyttade till ett nytt kontor, där vi skulle sitta tillsammans med ett antal andra företag. Det var sagt att Musse skulle kunna vara med, men det visade sig sedan att det inte var OK på grund av någon allergiker. Musse, som varit med mig under de fyra senaste åren, blev deprimerad. Helt plötsligt så gick vi en promenad på morgonen; sedan gjorde bara JAG mig i ordning för att gå iväg till arbetet. Jag försökte på alla vis minimera hans lidande, satt hemma och arbetade vissa dagar, och grannarna tog ut honom, och jag drog ner på alla sociala aktiviteter för att skynda mig hem. Men det hjälpte inte att han aldrig hade fått så mycket motion, att han aldrig fått så långa promenader - han var fråntagen sin uppgift att få vara delaktig i mitt liv. Att få bära kopplet när vi skulle till jobbet, att få bli klappad av hundälskande människor på tunnelbanan, att få hälsa folk välkomna på kontoret, att få sin lunchpromenad inne i stan där det fanns en massa spännande lukter. Detta var han fråntagen och kompenserad för med flera promenader i hemmiljö, men det gjorde jag ju för hans skull och inte för att JAG behövde det. Det slog mig att det måste vara på detta viset barnen känner sig när de är små och ska vara på dagis. Det är inte naturligt att vara ifrån föräldrarna - det är en kompromiss för dem. Och kvantitetstid går inte att byta mot kvalitetstid. Hur mycket jag än gjorde för Musse så spelade det ingen roll. Han ville känna att han hade en verklig betydelse i mitt liv. Och kärleken kommer ju också av hur mycket tid man spenderar med varandra. Jag märkte det så tydligt när jag träffade min man. Vår kärlek växte sig starkare när vi delade vardagen med varandra. Ur de små vardagliga upplevelserna kommer något stort. Det sker inte på en lyxig restaurang eller genom ett intensivt umgänge då och då. I varje fall så är det så för mig, och samma sak med Musse. Kärleken kommer starkt i de mest oanade situationer, och då krävs det att man har tid för varandra.

Efter två månader orkade jag inte längre. Jag var frustrerad och kände mig otillräcklig. Och en dag när jag kom hem hade Musse bitit sönder två dörrkarmar. Samtidigt som han var så glad att se mig, gnydde han och skämdes över det han gjort. Det var ju ett så tydligt bevis på att han protesterade och ville visa vad han kände. Så då bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag tog mina saker och placerade mig själv nere i källaren på kontoret där jag nu tillbringar en del av min arbetstid. När jag har möten så går jag upp till den ordinarie lokalen och då får Musse ligga därnere och vänta. Och Musse är så lycklig igen. Det är nästan rörande att se hur han ändrar sig som hund, blir harmonisk och kärleksfull mot mig igen... Och inte bryr han sig om att vi sitter i en källare, bara han får vara med! Det är några på kontoret (vi sitter ca 30 stycken där) som fundersamt har frågat mig om jag bara sitter där för hans skull, och när svaret blir ja, har följdfrågan blivit: "Finns det inget hunddagis här på Kungsholmen?"

Det är så otroligt att vi människor bara låter oss anpassas efter omständigheterna i stället för att ifrågasätta dem och agera efter hur det känns. Det handlar ju inte om att Musse ska vara hos mig hela tiden. Han tycker att det är helt OK att bli lämnad och sover gärna borta (som när jag är ute och reser) och det går hur bra som helst. Der är grundkänslan, tror jag, som måste finnas där hos honom: att han är viktig, och att jag finns där hos honom.

Så efter denna episod känner jag mig nu väldigt glad och harmonisk igen."