Månadens krönika september 2005

Vad är AP?

Många undrar. Begreppet dyker upp på diverse föräldrasajter – även på denna. Därför vill jag försöka klarlägga vad AP står för. Och då finner vi först och främst två betydelser av förkortningen AP:

Attachment Parenting
Active Parenting

I. ATTACHMENT PARENTING

Nära föräldraskap föreslås som svensk benämning på hemsidan naraforaldrar.se, där man förklarar:

”Många Nära föräldrar har inget namn för sin föräldrastil utan upptäcker först senare att det finns ett namn för allt de redan har gjort för att möta sitt barns behov och förenkla tillvaron. --- Ordet ’attachment’ betyder här anknytning eller hängivenhet. På svenska kan man säga ’nära föräldraskap’ eftersom just närheten är så central.”

Septemberkrönikan redogör för grundstenarna i AP/ Attachment Parenting / Nära föräldraskap, dels för spädbarn (”7 redskap för Nära föräldrar”) dels för småbarn 1-3 år (”8 redskap för småbarnsfostran”). Dr. William Sears är upphovsman till texterna, som jag studerat på uppmaning av sign. Jorun m fl AP-mammor (se AP-debatten på denna sidas Föräldraforum/Samtalsforum), hos vilka augustikrönikan – ”Ett litet AP-barn får sova”- väckte ont blod. Man menade att jag for med sakfel och fria fantasier. Jag har därför varit en snäll och lydig flicka och läst på ordentligt. Riktlinjerna ”8 redskap för småbarnsfostran” återges nedan i oförkortat skick och i svensk översättning av mig. Texten 7 redskap för Nära föräldrar är hämtad och ordagrant citerad från www.naraforaldrar.se, där sign. Jorun inleder med en presentation av Dr. Sears och hans fru Martha:

”Paret Sears har fått sina viktigaste erfarenheter genom sina åtta barn, sju biologiska barn varav en son med Downs syndrom, och en adopterad dotter. William och Martha började med föräldrastilen som de senare kom att kalla Attachment Parenting när de fick sitt fjärde barn Hayden. Hayden var en baby som konstant ville bli buren och skrek så fort man satte ner henne.”

(Kursiveringarna i texten är gjorda av mig, som gärna skulle se vissa påståenden belagda med fakta.)

7 redskap för Nära föräldrar

1. Knyt an till barnet. Vi lever i en kultur där många lägger spädbarnet i en spjälsäng och försöker fostra det till självständighet. Men människor och andra primater är gjorda för att hålla barnen nära sin kropp. Anknytning handlar om att skapa sociala band och relationer vilket barnet har glädje av hela livet.

2. Amma fritt – när barnet och du själv vill det. Amma även på natten så länge ni vill. Fortsätt med amning länge, gärna två år eller mer. Det ger ditt barn ett starkare immunförsvar, vitaminer och viktiga fettsyror. Samtidigt minskar risken för bröstcancer. Om ni flaskmatar försök göra detta i en position som liknar amning.

3. Bär ditt barn. Ett buret barn blir ett tryggt och självständigt barn. Bebisar som bärs mycket skriker ca 50% mindre än andra. Bärandet motverkar kolik och främjar anknytningen. Barnet sover bättre om natten.

4. Sov nära barnet. I de flesta kulturer utanför västvärlden sover familjer tillsammans i stället för åtskilda. Barn som sover nära föräldrarna skriker mindre, ibland inte alls. Familjer som samsover får ofta mer sömn och vila i stället för vaknätter. Studier visar dessutom att samsovning motverkar plötslig spädbarnsdöd.

5. Tro på barnets signaler och skrik. Du och ditt barn är gjorda för att kunna förstå varandra. Om barnet skriker är det för att kommunicera sina behov. Andra ljud signalerar att barnet mår bra. Känner du att du vill plocka upp din baby, är det förmodligen det bästa även om farmor säger att du skämmer bort barnet. Inget i naturen skriker utan anledning så det är konstigt att många tror att ett spädbarn skulle göra det.

6. Se upp för scheman, skrikmetoder och ’babyträning’! Det kan vara vanskligt och till och med skadligt att försöka schemalägga spädbarns behov och träna dem till att sova i egen säng. Här i Sverige får de flesta uppmuntran att amma fritt men broschyrer om 5-minutersmetoden delas tyvärr fortfarande ut på många håll.

7. Balans i tillvaron. Som småbarnsförälder är det lätt att vara så ambitiös att man bränner ut sig själv. Försök att hitta avlastning och ta hand om er själva. Om inte föräldrarna mår bra, gör inte barnet det heller.”

”Fördelarna med Nära föräldraskap är många”, heter det vidare (här har jag kortat texten en smula):

”Barnets hjärna utvecklas optimalt redan från födseln, när den är som mest mottaglig. Det innebär att antalet kopplingar i hjärnan blir fler och bättre. ---

Barnen blir friskare och utvecklas bättre motoriskt. Det beror säkert både på närheten och på att Nära föräldrar är mer medvetna om barnets behov. Ibland frågar föräldrar om spädbarnen inte behöver ligga och sprattla för att träna musklerna, men i en bärsjal får barnet all den stimulans som behövs under de första månaderna. ---

Många föräldrar upplever att barnen när de blir lite större uppför sig bättre än andra barn. De är mer empatiska, de kämpar inte mot sina föräldrar och behöver inte göra fel för att få uppmärksamhet. ---

Barnen har lägre nivåer av stresshormoner. --- I stället för att använda sin energi till att skrika, kan barnet bearbeta intryck och utvecklas motoriskt. Nära föräldrar strävar efter att undvika separationer medan barnet är mycket litet, just för att det ska slippa onödig stress.

Uppfostran underlättas senare i livet. Nära föräldrar känner sina barn bättre och förstår deras perspektiv. ---

Nära föräldraskap bejakar din egen föräldrastil och hur du vill leva ditt liv. Den här punkten la jag till själv (sign. Jorun, min anm.) ---. Jag upplever att man i Nära föräldraskap får ett rikare liv och att det känns som om man gör färre uppoffringar.”

För AP-föräldrar till lite större barn ger Dr. Sears följande råd (attachmentparenting.org):

8 TOOLS FOR TODDLER DISCIPLINE – 8 redskap för småbarnsfostran

Guida små händer. Utforskande händer är alltid på jakt efter saker att hålla på med, så ge den lille utforskaren ordassociationer, som hjälper honom veta vad han får röra. Pröva ”ja, röra” med säkra saker, ”nej, inte röra” med saker som är otillåtna (off-limits), samt ”röra fint” vad gäller ansikten och djur. För att tämja den impulsive ”grabbaren” som hugger tag, pröva ”röra med ett finger”. Andra ord, som t ex inte röra varmt, inte röra ont/otäckt/fel (owie), kommer du på allt eftersom ni upptäcker röra och inte röra-världen tillsammans.
Respektera små ”grabbare”. Ditt lilla barn har en burk oliver, och du ser framför dig hur du snart får världens jobb med att röja upp. Så du rycker kvickt burken ur hennes grepp, och därmed har du på mindre än en sekund fått till stånd ett utbrott av protest. Du har visserligen besparat dig själv mödan att städa upp en massa röra på golvet, men nu har du i stället en emotionell röra att ta hand om. Det finns ett bättre sätt. Har du ett litet koltbarn, upprätta ögonkontakt och avled hennes uppmärksamhet till något annat hon tycker om. Är det ett äldre koltbarn, tala om att du ska hjälpa henne öppna burken så att hon kan få en oliv, och peka ut var du vill att hon ska ställa burken. Det här är helt enkelt en övning i artighet och respekt, en ”den vuxne bestämmer”-attityd (”adult-in-charge” approach). Barn behöver vuxna som förmedlar och formar det uppförande de vuxna förväntar sig av barnen.
Lev dig in i ditt koltbarns sätt att se på saken. Ungar gör retsamma saker – inte av elakhet, utan därför att de inte tänker som vi vuxna. Du kan räkna med en bedrövlig dag, om du ska låta vartenda elände som barnet ställer till reta upp dig. Du går ut i köket och ser din tvååring plaska i diskhon så att vattnet rinner ut över hela golvet. Du kanske hemfaller åt ett stackars-mig-tänkande: ”Å, nej! Nu måste jag torka upp alltihop. Varför gör hon så här mot mig?” Träffa ett bättre val. I stället för att genast tänka på ditt eget obehag, ”klicka” dig till ditt barns synvinkel: ”Det här är kul. Titta bara vad skoj man kan ha med en massa disk och vatten!” Kom ihåg att det hon gör är utvecklingsmässigt riktigt. Hon utforskar och lär. Och inse att eftersom tvååringar är så engagerade i det de gör, kommer hon förmodligen att få ett utbrott om du försöker flytta på henne. Bara du väntar några minuter kommer hon att ge sig på någonting annat; och dessutom – vatten är i alla händelser lätt att städa upp. Ingen stor sak i det! Hon kommer inte att hålla på så här när hon fyllt sex. Du kommer på dig själv med att le. Att stiga ut ur dig själv och anlägga barnets synsätt besparar dig mycken mental möda. Då behöver du inte städa upp eländet i ditt inre tillsammans med vattnet på golvet.
Distrahera och styr undan. Din ettåring tultar iväg mot lampsladden. I stället för att hugga tag i honom och riskera ett utbrott av protest, kan du fånga hans uppmärksamhet genom att kalla honom vid namn eller använda något annat ord, som du vet brukar hejda honom länge nog för att du ska kunna distrahera honom. Inrikta honom på en säkrare sysselsättning. Till exempel, när Lauren var mindre och på väg att göra något bus, ropade vi ”Lauren!” Hon blev överraskad när hon hörde sitt namn, vilket fick henne att för ögonblicket glömma sitt tilltänkta projekt. När vi väl hade fått hennes uppmärksamhet kunde vi snabbt styra över hennes intresse mot ett annat håll, innan hon hunnit investera en massa känslomässig energi i sin ursprungliga plan.
Erbjud ”vidareledare”. Ett litet barn har hundratals associationer i huvudet. Ett associationsmönster vi noterade i Matthews utvecklingsdagbok var att när jag sa ”Gå!” till sexton månader gamle Matthew, hämtade han sin babysele och sprang till dörren. Så när vi såg att Matthew tänkte ge sig på något större bus, sa vi ”Gå!” Det nyckelordet räckte för att få honom totalt motiverad att ändra inriktning på verksamheten. Vi skrev ner en lista över nyckelord som gick att använda som ”vidareledare” (boll, katt, gå och så vidare).
Sätt gränser. Mycket av disciplinen hänger på din förmåga att sätta gränser. Människor behöver gränser, och ju yngre barn, desto tydligare bör gränserna vara. Gränser och begränsningar (boundaries) innebär trygghet för barnet, vars äventyrliga sinnelag leder honom att utforska men vars oerfarenhet kan leda honom svårt vilse. Betänk det klassiska experimentet: ett skolgårdsstaket togs bort, varpå barnen, som förut hade härjat fritt över hela skolgården, tryckte ihop sig i mitten av området, ovilliga att utforska de tidigare inhägnade hörnen. Gränser begränsar faktiskt inte ett barn. Tvärtom skyddar och befriar de den nyfikne utforskaren och hans omgivning, så att han kan fungera bättre inom dessa inskränkningar/gränsområden (confines). Ditt koltbarn vill t ex inte hålla dig i handen när ni går över gatan eller genom en parkeringsplats. Då sätter du bestämt en gräns: ska man över gatan eller parkeringsplatsen, måste man hålla handen. Det är ingenting att be för. Vi arbetade hårt på att uppnå den rätta balansen mellan frihet och restriktioner för våra koltbarn. Det var inte lätt. Vi ville att de skulle lära sig, om sin omgivning och om sig själva, men inte till priset av att de skadade sig själva eller andra. De tyckte om att ha regler och veta hur man tillämpade dem. När en regel behövde tillämpas, brukade de ofta berätta regeln för oss, bara för att höra den och se om den fortfarande gällde. Att sätta gränser ger barnen en värdefull lektion för livet: världen är full av ja och nej. Du bestämmer vilket uppförande du inte kan tillåta och håller fast vid den gränsen. Vad det är skiljer mellan olika familjer och olika utvecklingsstadier. Gränssättning innebär nya nivåer i den frustration varje barn måste uppleva hemma innan han konfronteras med den i stora världen utanför hemmets dörr. Du bestämmer dig för att du inte vill att ditt koltbarn ska kasta omkring skräp; alltså håller du locket på sophinken stängt. Du håller skafferidörren stängd därför att du inte vill ha hyllorna obetänksamt tömda. Du får barnet att sluta dra hunden i pälsen och lär honom klappa fint. Saxar och knivar är inte tillåtna. Du lär dig hålla dem utom räckhåll, och, när det oundvikliga inträffar, avleder och ersätter bestämt. Gränssättning hjälper hela familjen. Ett koltbarn måste lära sig förstå att han delar hemmet med hela familjen, och föräldrar måste vara realistiska vad gäller deras egen toleransnivå. Som en mamma uttryckte saken: ”Jag vet hennes gränser – och mina egna.” Vissa föräldrar misslyckas med att sätta gränser därför att de inte står ut med att se sin baby besviken. Men hälsosamma doser av besvikelse hjälper en baby att uppleva just det rätta mått av motstånd, som får honom att sträva efter sin mest fulla potential. Utan frustration: ingen utveckling. Med bara frustration: inget liv. Var noga med att förevisa ett bra sätt att hantera frustration. Vuxna har också gränser. Kan du hantera dina egna gränser, kan du också sätta gränser för ditt barn. Koltbarn vill att någon ska sätta gränser för dem. Utan gränser blir världen för skrämmande. Intuitivt vet de att de behöver den trygghet gränser ger. När de testar gränserna ber de dig visa hur pass pålitliga både du och dina gränser är.
Ta ansvaret. I takt med att våra bebisar avancerade till koltålderstadiet, fick vi utvärdera våra roller som deras auktoriteter. Vi ville vara klart ansvarstagande gentemot våra koltbarn, så att de skulle känna sig säkra och trygga i att ha någon som stod emellan dem och den stora världens faror, och ha någonstans att ta vägen för att få hjälp. Vi var inte ute efter att kontrollera dem, som små dockor, för att få makt. Och i motsats till vad vissa teoretiker anser, trodde vi inte att våra koltbarn var ute efter att kontrollera oss. Det var sig själva de ville lära sig kontrollera. Vi hjälpte dem på två sätt. Dels lät vi dem veta, via tonfall och handlingar, att vi var mogna, vuxna människor. Dels fanns vi där för dem som en säker och trygg hemmabas, som de kunde lämna och återkomma till allt efter behovet av tröst och ny tillförsikt. På så sätt kunde vi hjälpa dem utveckla sina egna inre kontrollmekanismer. Och vi gav våra koltbarn lov att röra till saker och ting. De fick lära sig av sina föräldraunderstödda misstag. När Stephen insisterade på att få dricka sin juice ur en öppen mugg utan hjälp från Martha, lät hon honom försöka, och han spillde alltihop över sig. Han blev förfärad när den kalla juicen rann längs kroppen på honom. Nästa gång var han beredd att slå av på impulsiviteten; nu lyssnade han noga till Marthas råd att luta muggen ”långsamt”. På grund av det ömsesidiga förtroende och den sensibilitet vi hade utvecklat under det första året, var det lättare för våra koltbarn att respektera oss som auktoriteter. Vi kunde förmedla till dem vilket uppförande vi förväntade oss, och deras agerande visade ofta att de ville glädja sig själva genom att glädja oss. När vi väl hade nått den nivån i vår uppfostran, kände vi en enorm tillfredsställelse med vårt arbete. Och detta är verkligen vad barnuppfostran handlar om: inte vad vi gör mot våra barn utan vad vi gör för och med dem, och vad de gör för sig själva, för sin egen skull.
Upprätta struktur. När ditt barn blir ett år gammalt, är det dags att lägga en ny titel till föräldrauppgifterna: arkitekt över barnets levnadsförhållanden (environment). Genom att ta på dig det jobbet riktar du barnets energi mot inlärningserfarenheter som är trevliga och bort från dem som är skadliga. Du skapar struktur, vilket inte betyder att du är omedgörlig, hämmande eller dominerande. Tvärtom; det vi menar med ”struktur” är att resa de villkor som uppmuntrar tillblivelsen av ett önskvärt beteende. Struktur skyddar och (åter)vägleder. Du låter barnet vara barn och möjliggör för det att utvecklas och mogna. Struktur skapar gynnsamma livsvillkor för barnet. Med hjälp av lite förhandsplanerande kan du eliminera de flesta ”nejen”, så att i stället ”ja” blir det allmänförhärskande. Strukturen förändras sedan allteftersom barnet växer. Att underhand omstrukturera barnets vardagsvillkor i enlighet med varje utvecklingsstadium utgör en av de mest värdefulla uppfostringsstrategierna för dig. När din baby når gripstadiet, är du noga med att flytta kaffekoppen utom räckhåll för honom. När ditt koltbarn upptäcker toaletten, börjar du hålla locket låst med säkerhetsspärr, eller badrumsdörren stängd. Förskolebarnet som bråkar vid läggdags får en avslappnande kvällsrutin. Nioåringen som kämpar med läxorna får en lugn, frestande plats att jobba på likaväl som bestämda restriktioner angående tv-tittande kväll före skoldag. Struktur får önskvärda beteenden att överskugga icke önskvärda beteenden.

***

AP betecknar alltså inte alltid Attachment Parenting utan väl så ofta Active Parenting. Även i Sverige var Aktivt föräldraskap en välkänd ”rörelse” på 1970-talet. I dag kan man ana en stark renässans västvärlden över. Vad jag tycker om Attachment Parenting – där spädbarnen hanteras som gosedjur och de lite äldre barnen blir föremål för det jag kallar Avvisandets Politik – är ingen hemlighet för denna sidas läsare, och texterna ovan ger mig ingen anledning att revidera mitt ställningstagande. Jag finner det betydligt enklare och sundare att stå bakom Aktivt föräldraskap, som redovisar ett förhållningssätt till barn som jag helhjärtat kan stödja. Till grund för Aktivt föräldraskap kan sägas ligga dr. Alfred Adlers teser, förmedlade bl a via Alfred Adler Institutes i San Fransisco och Washington, USA, varifrån man även bedriver föräldrautbildning på distans (Distance Training in Classical Adlerian Psychology).

Efter Sears redskap och råd följer här Adlers grundprinciper (också i min översättning). Därmed gör jämförelsen sig själv:

I vems intressen talar AP/Nära föräldraskap? Är det i barnens, först och främst? Eller är det i de vuxnas?
I vems intressen talar AP/Aktivt föräldraskap? Är det i de vuxnas, först och främst? Eller är det i barnens?

För mig är den avgörande skillnaden mellan AP och AP uppenbar.

II. ACTIVE PARENTING

ADLERIAN CHILD GUIDANCE PRINCIPLES - Adlers principer för ledning av barn

Ömsesidig respekt, baserad på antagandet att alla människor har lika värde, är alla människors oavhändliga rättighet. Föräldrar som visar sitt barn respekt – under det att de vinner hans respekt för dem – lär barnet att respektera sig själv och andra.

Uppmuntran innebär tro på, och respekt för, barnet som han är. Ett barn uppför sig vanligen illa när han känner sig nedvärderad och tror att han inte kan lyckas på något meningsfullt vis.

Känslor av ”säkerhet” är högst subjektiva och står inte nödvändigtvis i relation till den aktuella situationen. Verklig säkerhet kan inte hämtas hem utifrån; den är bara möjlig att ernå genom erfarenhet och känslan av att ha övervunnit svårigheter.

Belöningar och bestraffningar är utdaterat. Ett barn betraktar snart en belöning som sin rätt och kräver belöning för allt. Han tycker att ett straff ger honom rätten att bestraffa i sin tur, och barns vedergällning är i regel betydligt effektivare än straffet föräldrarna utdelat. Barn vedergäller ofta genom att vägra äta, genom att slåss, strunta i skolarbetet eller i övrigt bära sig illa åt på vis som stör föräldrarna maximalt.

Naturliga och logiska konsekvenser är tekniker som låter barnet erfara det faktiska resultatet av hans eget uppförande.

Naturliga konsekvenser är det direkta resultatet av barnets beteende.
Logiska konsekvenser iscensätts av föräldrarna och utgör den direkta och logiska – men inte nyckfullt utdömda – konsekvensen av överskridelsen.
Naturliga konsekvenser verkar i regel effektivt.
Logiska konsekvenser kan bara tillämpas om det inte föreligger någon maktkamp. Annars degraderas de till bestraffande hämnd.

Att handla i stället för att tala är mer effektivt i konfliktsituationer. Pratandet inbjuder till argumentation, där barnet kan slå ut föräldern. Om föräldern upprätthåller en lugn, tålmodig attityd, kan han genom tyst handling åstadkomma positiva resultat.

Tillbakadragande som en effektiv motaktion: Att dra sig tillbaka – lämna barnet och gå till ett annat rum – är högst effektivt när barnet kräver otillbörlig uppmärksamhet eller försöker inbegripa dig i en maktkamp. Ofta ger detta att göra ingenting fantastiska resultat.

Tillbakadragande från provokationen men inte från barnet. Prata inte i stunder av konflikt. Ge uppmärksamhet och bekräftelse när barn beter sig väl, men inte när de kräver det genom att bete sig otrevligt. Ju mindre uppmärksamhet barnet får när han bråkar, desto mer ska han ha när han är samarbetsvillig. Du kanske tycker att din ilska lättar på spänningarna, men den lär inte barnet det du tycker han borde lära sig.

Ingrip inte i barns bråk. Får barnen lösa sina konflikter själva lär de sig komma bättre överens. Många bråk sätts igång för att få föräldrarna att ingripa, och när vi då delar på barnen eller agerar domare, faller vi i deras provokationsfällor och stimulerar dem därmed att bråka mer.

Bråk kräver samspel. Vi har en tendens att se samspel som något som tillkommer en positiv relation enbart. Men när barn bråkar, samspelar de också i en ömsesidig strävan. Ofta provocerar det yngre, svagare barnet fram bråk för att föräldrarna ska ingripa gentemot det äldre barnet. När två barn bråkar, är båda delaktiga och lika ansvariga.

Ta dig tid att träna barnet och lära ut viktiga färdigheter och levnadsvanor. Försök inte undervisa barnet i stunder av konflikt eller i sällskap med andra. Den förälder som ”inte har tid” för den sortens träning blir tvungen att spendera mer tid på att tillrättavisa sitt oförberedda barn.

Gör aldrig åt barnet det barnet kan göra självt. Ett beroende barn är ett krävande barn. Barn blir ansvarslösa enkom för att vi underlåter att ge dem möjlighet att axla ansvar.

Överbeskydd förringar barnet. Föräldrar kan tro att de ger, när de handlar å barnets vägnar; i själva verket berövar de barnet rätten att lära och utvecklas. Föräldrar har en outtalat förutfattad mening om barn; de tror att barn är oförmögna att handla ansvarskännande. När föräldrar börjar tilltro sina barn förmågan att handla ansvarsfullt, och låter dem göra det, kommer barnen också att börja ta ansvar.

Överansvariga föräldrar får ofta oansvariga barn. Föräldrar som tar över barnets ansvar genom att påminna honom eller utföra hans uppgifter åt honom, uppmuntrar barnets oansvarighet. Föräldrar måste lära sig att ”sköta sina egna affärer” och låta barnet ta lärdom av de logiska konsekvenserna av hans eget handlande.

Skilj mellan positiv och negativ uppmärksamhet om du vill påverka barns uppförande. Barn som anser sig oförmögna att ernå positiv uppmärksamhet och som ser likgiltigheten som outhärdlig, tar till vad som helst som ger dem negativ uppmärksamhet. Denna negativa uppmärksamhet blir till bevis på att de lyckats nå sitt mål.

Förstå barnets mål. Barns varje handling har en avsikt. Hans huvudsakliga strävan går ut på att finna sin betydelse och sin plats i gruppen. Ett välanpassat barn har funnit sin väg till socialt acceptans genom att samarbeta utifrån gruppens behov och bidra med sin egen, konstruktiva medverkan. Ett missanpassat barn försöker fortfarande, på ett felinriktat sätt, känna sig viktigt i sin egen lilla värld. En liten unge som exempelvis aldrig fått klä sig själv (för att föräldern ”har så bråttom”), eller aldrig fått hjälpa till i hushållet (”du är för liten för att duka”), kan dra slutsatsen att han inte behövs. Han är ingen användbar, bidragande faktor till familjens överlevnad och känner sig betydelsefull enbart genom att ådra sig förälderns förargelse och uppföra sig illa.

De fyra målen för dåligt uppförande. Barnet är vanligtvis omedvetet om dessa mål. Hans beteende, även om det förefaller ologiskt för andra, utspelar sig i enlighet med hans uppfattning om sin plats i familjegruppen.

Uppmärksamhetskrav: han vill ha uppmärksamhet och service. Vi svarar med att bli arga och känna oss föranledda att påminna och tjata på honom.
Makt: han vill vara boss. Vi svarar med att känna oss provocerade och gå in på maktkamp med honom – ”Det här ska du inte tro att du klarar av!”
Hämnd: han vill skada oss. Vi svarar med att känna oss djupt sårade – ”Jag ska nog ge igen.”
Blottläggande av vår otillräcklighet: han vill bli lämnad i fred, utan några krav som ställs på honom. Vi svarar med desperation – ”Jag vet inte vad jag ska göra!”
Om din omedelbara impuls är att reagera på något av dessa fyra sätt, kan du vara rätt säker på att ha förstått avsikten bakom ditt barns otrevliga beteende.

Ett barn som vill ha makt har i regel en förälder som också vill ha makt. En människa kan inte slåss ensam; när en förälder lär sig att göra ingenting (genom att dra sig tillbaka, exempelvis) under en maktkamp, underminerar hon barnets makt och kan börja etablera en bättre relation till honom. Får barn använda sig av makt lär de sig bara att starka människor får vad de vill.

Ingen vana upprätthålls om den förlorar sitt syfte, sina fördelar. Barn tenderar att utveckla ”dåliga” vanor när de beskärs fördelar i form av negativ uppmärksamhet.

Överse med misstagen. Att göra fel är mänskligt. Vi måste ha modet att vara otillräckliga. Barnet är också otillräckligt. Gör inte så mycket väsen av hans misstag och misströsta inte. Bygg vidare på det positiva, inte det negativa.

Ett familjeråd ger alla familjemedlemmar möjlighet att ge sina fria uttryck åt såväl svårigheter som trevligheter i familjen. Betoningen ska ligga på: ”Vad kan vi göra åt det?” Möts alla regelbundet vid samma tid varje vecka. Växla ordförande. Håll tiden. Ge varje medlem en likvärdig röst. Syftet ska vara samstämmighet, inte majoritetsröster kring besluten.

Ha roligt ihop och hjälps därmed åt att utveckla ett förhållande som bygger på njutning, ömsesidig respekt, kärlek och tillgivenhet, ömsesidigt förtroende och förlitan, samt en känsla av tillhörighet. I stället för att använda orden till att tjata med, förebrå, predika, tillrättavisa – använd dem till att upprätthålla ett vänskapligt förhållande. Tala till ditt barn med samma respekt som du skulle visa gentemot en god vän.

***

Som avslutning på Septemberkrönikan vill jag citera ett stycke ur Barnaboken:

Barn är inget hinder.
Hindren finns inom dig själv och i det samhälle som omger dig.
Barnet kan hjälpa dig, ja, tvinga dig – att övervinna de hindren.
Barnet kan tvinga dig att prioritera.
Barnet kan tvinga dig att utifrån klen förmåga bidra till en förändring av samhället, ett förmänskligande av samhället.
Barnet kan ge dig nya ögon som låter dig skilja det väsentliga från det oviktiga.
Barnet kan hjälpa dig att syna ditt liv, som långt styrs av krafter du aldrig ville det skulle styras av: kommersiella, samhällspolitiska, manipulerande.
Barnet kan förmå dig att återerövra ditt liv, din bestämmanderätt, ditt omdöme, din frihet.
Barnet kan låta dig se världen på nytt – den värld barnet ska leva i, och till vilken du visar vägen.
Barnet kan ge människokännedom och självkännedom.
Barnet kan ge sanningen, befriad.
Barn är inget hinder. Om det är vad du tror, lurar du dig själv.
Barn är utveckling.