Månadens krönika oktober 2006

Mamma SHN till Norge

 Först ut med Sova hela natten-boken utanför Sverige är Norge. Förlaget  Spartacus ger ut den nu i oktober. Händelsen uppmärksammas i media! I Norges största veckotidning Hjemmet har följande reportage gjorts av Ann Britt Hangeraas med vackra bilder av Björn Inge Karlsen. Reportaget slutar med en presentation av Sova hela natten-kuren. I egen översättning vill jag här tacksamt förmedla introduktionen till denna först och främst. Därefter följer Ann Britt Hangeraas reportage.( Hjemmet nr 39, 25 september 2006.)  

”Små barn sover för lite. Resultatet är utslitna föräldrar. Det är småbarnsfamiljens största problem i dag”, menar Anna Wahlgren. Hon lanserar nu sin egen Sova hela natten-kur i bokform.

”Varje gång du tar upp ditt barn ur sängen på natten, gör du den lilla en björntjänst. I stället för att göra lilla flickan eller pojken trygg och glad, har du i handling bekräftat att världen är precis så farlig som barnet tror”, säger Anna.

Hon menar att man med hjälp av en kur – under fyra dygn – kan få ett barn som sover tryggt och lugnt natten igenom i sin egen säng. ”Men de fyra dygnen blir som regel tuffa. Det har jag själv erfarit, gång på gång”, säger hon.

Erfarenheten härrör sig inte från de egna barnen. De sov. Men de senaste åren har hon hjälpt tusentals barn och deras utslitna föräldrar både genom att ha dem på kurs hemma hos sig dag och natt och via datastyrda distanskurser.  ”Nu är jag för gammal för att hålla på med det. Nu hoppas jag att boken och instruktions-dvdv:n som följer med, där man kan se hur jag får tre barn med sömnstörningar att sova, kan fortsätta jobbet”, säger Anna.

Sova hela natten-kuren är inte bara en metod. Den är en livsstil. Anna menar att barn som har fasta rutiner blir lätthanterliga och glada. Kurens princip är att barn ska lugnas där de ligger. De ska inte skrika sig till sömns utan våga somna på egen hand, trygga och säkra på att ingen fara hotar. Det verktyg hon använder för att få detta till stånd är vad hon kallar buffning, ett slags överförd vaggning av barnets kropp, tillsammans med en enkel godnattramsa.

Det kontroversiella i metoden är att hon, stick i stäv med hälsomyndigheternas rekommendationer, menar att barn sover bäst när de ligger på mage. ”Rygg- eller sidoläge ger ingen garanti mot plötslig spädbarnsdöd. Lyckligtvis finns det i dag såkallade andningslarm att hyra eller köpa. Bland all säkerhetsutrustning som påbjuds småbarnsföräldrar borde ett sådant larm stå överst på listan.”

”Kan inte metoden användas om barnet sover på rygg?”

”Det är ingenting jag rekommenderar, men allt går”, säger Anna, som närmast garanterar både föräldrarna och barnet god sömn om de följer metoden. Men föräldrarna bör alltså vara inställda på att gå i skift fyra dygn först…

Möt Anna Wahlgren – en mycket speciell kvinna   

”Jag har bott på 40 ställen. När jag kom hit för 21 år sedan, kände jag för första gången att jag hade kommit hem”, säger Anna Wahlgren och ler förnöjt där hon sitter ute i sensommarsolen och skådar ut över sitt rike. Det är en praktfull egendom vid idylliska Gastsjön i Jämtland, mitt i Sverige. ”Det var förstås en man som var orsaken till att jag fann den här platsen. Vi hade varit sammanboende i fem år och skulle gifta oss. Han hade sina rötter här och ville visa mig var han tillbringade sin barndoms somrar. Jag föll pladask och sa att här ville jag bo. Vi gifte oss, köpte stället för 40.000 kronor och bosatte oss här – jag för att skriva, han för att jobba i skogen. Efter två månader tog han bussen till Östersund om kom inte tillbaka”, berättar Anna.

”Jag blev kvar tillsammans med de fem yngsta barnen. Det blev ett slit. Allt var närmast en katastrof här. Huset var dåligt, vattnet frös, brunnen sinade, strömmen gick – och omgivningen accepterade mig inte. Men jag höll ut. Det var det ingen som trodde. Det är något med stillheten, ljuset och naturen här…” Anna tar en liten paus innan hon leende fortsätter: ”När min far dog och jag ärvde en massa pengar, kunde jag sätta alltihop i skick, bygga nya hus på egendomen, utvidga tomten. Det ligger faktiskt en miljon kronor bara i marken här. Nu är jag för länge sedan accepterad av lokalbefolkningen också. Det blev så när jag kom tillbaka efter ett års vistelse i USA och lokaltidningen skrev att jag föredrog Gastsjön framför New York.”

 Fem år för Barnaboken 

Anna Wahlgren har skrivit 26 böcker. Mest känd är Barnaboken – en tegelsten på 750 sidor som under 23 år har inspirerat hundratusentals föräldrar att få till det rätta greppet om sina förhoppningsfulla små. Den har sålt i 500.000 exemplar i Norden, är en bestseller i Tyskland och ska nu också översättas till engelska.

”Det var min förste make som ansåg att jag borde skriva den. Han trodde på mig både som skrivande människa och som mor, och tjatade på mig i tio år för att få mig att göra det. Avgörandet tog jag när min äldsta dotter, som då var 17 år, en dag kom till mig och sa: ”När jag får barn, vill jag att de ska bli som jag. Hur ska jag göra?” Vid den tiden föddes mitt nionde barn, och jag lät mig övertalas. Jag ville skriva den bok jag själv hade behövt när jag fick mitt första barn som 19-åring. Det tog mig fem år att få den färdig. Jag är väldigt stolt över den”, säger Anna. Hon serverar kaffe på altanen utanför det lilla huset, där hon bor helt ensam. Inne är det enkelt men färgstarkt, och hemmet bär prägel av att ägaren tycker om att resa, läsa, se film och – självklart – att barn är ett närmast allt uppslukande intresse.

Att just Anna Wahlgren skulle bli Sveriges stora barnguru och barnens språkrör, stod inte i stjärnorna. Hon hade nämligen allt annat än en lycklig barndom.

 Misshandlad som barn 

”Jag blev slagen, kränkt, fråntagen all positiv självhävdelseförmåga. Jag fick aldrig ett vänligt ord och kan bara minnas ett enda ömhetsbevis. Det kom i form av en kyss på pannan, då min mor trodde att jag sov. Efter det låg jag vaken natt efter natt i hopp om att det skulle hända igen…”

Annas föräldrar skilde sig då hon var sju år gammal, och kontakten med fadern blev riktigt dålig. Två år senare blev hon också övergiven av sin mor. ”Hon fick jobb med att rusta upp en landsomfattande restaurangkedja. Det lät sig inte kombineras med att ta hand om barn. Min mamma försvann, och jag togs om hand av diverse bekanta, tills jag blev stor nog att börja på internatskola. Där gick jag i fem år. Ingen av mina föräldrar besökte mig någonsin där. Jag hade heller ingenstans att resa på loven. Jag hade inget hem jag kunde kalla mitt”, säger Anna och förklarar att hemlösheten har präglat hela hennes liv.

”Min längtan efter kärlek och tillhörighet, efter familj och hem, en fast punkt på jorden som jag kunde kalla min, lärde mig vad som är viktigast här i livet och vad ett barn klarar sig dåligt utan”, säger hon och tillägger: ”Som tur är går det att vända på steken, bryta det sociala arvet och göra det motsatta till vad som gjordes mot en själv.” Hon samlade bevis på att det fanns föräldrar som brydde sig om sina barn. ”Jag spionerade på andra familjer. Och när jag en gång hade turen att bli hembjuden till ett barn vars mamma satte fram varm choklad till oss, bestämde jag mig för att om jag själv fick barn en gång, skulle de få en plats på jorden att kalla sin och människor som brydde sig om dem.”

 Gifte sig med läraren 

Då Anna hade gått ut internatskolan och tagit studenten, sökte hon upp sin mor. Någonstans måste hon ju ta vägen, som hon säger. ”Men mamma var inte särskilt intresserad av sina barn. Efter tre dagar ringde jag till den enda människa jag kände brydde sig om mig, min lärare. Sista året på skolan hade jag haft ett inackorderingsrum hemma hos honom. Nu bad jag om att få komma hem igen. Han menade att det ju inte gick för sig. Jag frågade vad som skulle till, och han sa att vi i så fall måste gifta oss. ’Då gör vi det’, sa jag. Han var änkling, 53 år och betagen i mig. Jag var 18 år och förfärligt ensam.”

Äktenskapet varade i fyra år. Det gav två barn, och även om parförhållandet inte höll, uppstod en vänskap som varade ända tills Lars, som han hette, dog för några år sedan. ”Han blev min mentor, min bästa vän och en vidunderlig morfarsgestalt för barnen jag senare fick. De sista åren led han dessvärre av Alzheimer. Då hämtade jag hem honom hit”, säger Anna.

 Sju äktenskap, nio barn 

Efter äktenskapet med Lars gifte sig Anna igen sex gånger, varav två med samme man, och födde i allt nio barn under loppet av 18 år.

”Varför så många män och så många barn?”

”Kärlek leder ofta till barn. Jag förälskade mig och gifte mig. Varje gång trodde jag att jag hade kommit hem. Dessvärre var det inte så. Men mina barn har inte nio olika pappor, som många verkar tro, de har bara tre”, säger Anna Wahlgren och skrattar.

Åtta av hennes barn – sju döttrar och en son – lever och har än så länge gjort henne till mormor 10 gånger om. Dessvärre miste hon en av sina två söner, lille Aron, som dog i difteri bara tre år gammal. Största delen av tiden har hon varit ensam om ansvaret för den imponerande barnaskaran. Hon har försörjt dem genom att skriva – först noveller, sedan böcker – och efter bästa förmåga gett dem allt hon själv saknade som barn. ”Trots alla skilsmässor, allt flyttande, alla uppbrott från skolor och kamratgäng finns det inte ett enda svart får bland dem. Barns harmoni beror lyckligtvis inte på tillvarons yttre form. Samtidigt är det inte min förtjänst att de alla är livskraftiga, goda, kärleksfulla, kreativa, omtänksamma människor. Det jag är stolt över är att jag inte har förstört dem. Jag har inte förstört den livsglädje, humor, syskonkärlek, goda vilja och massiva livslust som alla barn föds med”, säger Anna.

Stolt är hon också när hon visar oss runt på egendomen. Här har hennes barn fått ett eget hus – ”De Nios Hus” – med varsitt eget rum för första gången. Här har hon också byggt gästhus och ett till hus, som består av ett enda stort rum. Här tar hon emot kursdeltagare och slutna sällskap, och här kan både stora och små tumla runt. ”Allt detta blev möjligt när jag fick miljonarvet efter min far. Så kom det något gott ut av mina dagars upphov till slut också”, säger hon.

 För mycket stress för barnen 

”Vad är den största föräldrafällan i dag?”

”Att alltför mycket ansvar för barnens uppfostran och lärande överlåts på barndaghem och skola. Föräldrar och barn tillbringar i dag bara skärvor av vardagen tillsammans, något som gör barnen till fritidsartiklar och föräldrarna till serviceinrättningar. Fick jag bestämma, skulle dagis vara stängt för barn under tre år. Under de tre första åren i barnets liv bör det ha hemmet tillgängligt. Låser man dörren och placerar barnet någon annanstans, ödelägger man barnets tillhörighet. Tänk dig att någon kom och tog dina husnycklar på morgonen när du skulle gå till jobbet och talade om att du inte skulle få tillbaka dem förrän på kvällen. För att du inte behövde dem! Skulle du gå med på det? Knappast. Men detta utsätter vi små barn för”, säger Anna och tillägger att om varken mor eller far kan vara hemma med barnet de första tre åren, är det bättre att ha en praktikant eller barnflicka där än att både föräldrarna och hemmet tas ifrån den lilla. ”En annan sak jag tycker är fullständigt galet är att dagens barn ska tränas i allt möjligt. Det är en aktivitetshysteri utan like som går ut på att man ska hemifrån, och det ska kosta pengar. Barn behöver lugn och ro, inte ett bombardemang av intryck och händelser”, säger Anna som själv systematiskt ombesörjde en enda aktivitet utanför hemmet för alla sina barn: oavsett väderlek skulle de ut och ägna sig åt fysiska aktiviteter utan hennes styrning.

 Eget forum på internet 

”Blir du aldrig trött på barn?”

”Nej, hur skulle jag kunna bli det? Små barn är ju det mest intressanta som finns. Men det händer att jag blir trött på deras föräldrar”, säger Anna. Hon har i dag sitt eget föräldraforum på Internet, där hon dagligen sitter i upp till fem timmar och svarar föräldrar på allt de kan undra över. Det drivs ideellt och helt utan reklam, något hon är mäkta stolt över. ”Jag har behållit min frihet. Jag är inte köpt eller betald av någon. Jag står inte i skuld till någon och kan säga vad jag tycker utan att ta hänsyn till någon”, säger hon.

”Är du nöjd med ditt liv sådant det blev?”

”Det finns grenar som böjs till marken, men som klarar av att resa sig igen. Jag är en sådan gren. Trots misshandeln jag blev utsatt för blev jag inte handlingsförlamad. Jag lärde mig slåss, och även om jag fortfarande kämpar med min självbild och knappast är vad du skulle kalla en harmonisk människa, är jag nöjd. Detta att jag har fått ge barnen en röst som man lyssnar till har gett mitt liv mening”, säger Anna Wahlgren och understryker att det alltid är barnen hon talar för. ”De små barnen är min chef. Så får föräldrarna göra sina egna prioriteringar och ta sina egna livsval.”

Anna Wahlgren