Sjukvårdens sömnskola

•    Remiss via barnavårdcentralens läkare
•    Plats ordnas i mån av lediga sängar på barnavdelningen
•    Barnet anländer med föräldrarna till avdelningen i god tid före läggdags
•    Barnet vistas i regel sju nätter i sömnskolan
•    Inga mjölk-, saft- eller vattenflaskor är tillåtna, däremot snuttefiltar och kramdjur
•    Föräldrarna åker hem över natten
•    Sköterskan observerar och antecknar barnets ljud under natten
•    Sköterskan finns till för barnet under natten, men det tas inte upp i famnen, belysningen tänds inte och blöjan byts inte
•    Föräldrarna hämtar barnet på morgonen.

Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson beskriver i sin nyutkomna bok ”Växa – inte lyda” (sid 32 f) hur han som blivande barnläkare fick sina första erfarenheter av sjukvårdens sömnskola på barnkliniken i Östersund. Dit kom ibland ”barn som inte sov på nätterna och där föräldrarna var alldeles slutkörda. Där, liksom på många andra barnkliniker i landet, tillämpades en speciell metod för att få bukt med problemen. Föräldrarna sändes hem för att sova, och barnet lades in på kliniken. Där fick det ligga i ett isoleringsrum bakom dubbla glasdörrar för att inte störa de andra barnen på avdelningen. Diagnosen sattes till ’skrikobs’, en kortform för ’Observation av barn som skriker’. Barnet fick ligga i en säng med höga stålspjälor, som i en bur utan tak. Barnet fick så mat och sköttes om som andra barn på avdelningen men fick ingen extra uppmärksamhet och fick inte tröstas när det skrek. I stället hängdes en observationskurva upp utanför rummet, och barnet observerades genom glasrutorna. Perioder när barnet skrek markerades med ett rött streck. Perioder när barnet var vaket utan att skrika med ett blått och perioder då barnet sov med svart blyerts. Från början var det mycket rött, men redan efter något dygn blev det alltmer blått och svart på kurvan, och när föräldrarna utvilade kom tillbaka efter tre dagar var det röda praktiskt taget försvunnet. Barnet var botat!” Gustafsson fortsätter: ”Jag mådde illa över denna behandling av barn, och när jag nu skriver om det hela gör det fortfarande ont i mig. Jag känner också skam över att själv ha deltagit i en vård av det här slaget. Men mina alldeles för stillsamma påpekanden om det olämpliga i att behandla barn på det viset möttes av ett överseende: ’Men du ser att det fungerar! Metoden är effektiv!’ Och man underströk att vi kanske på det här sättet räddade ett barn från att bli misshandlat därhemma. Men det vi gjort – var inte det misshandel?”

Gustafsson rannsakar sig vidare: ”När vi i backspegeln granskar den verksamhet vi bedrivit som barnläkare är det lätt att upptäcka en rad metoder som vi i dag tar avstånd ifrån. Behandlingen av skrikande och sömnlösa barn hör dit --- Men det som i efterhand upprör mig mest (och alltså också får mig att känna skam) är att vi inte räknade ett litet barns fysiska och psykiska smärta som lika giltig som en vuxens och därför inte lika angelägen att förebygga eller dämpa. --- Vilka metoder av dem vi använder idag kommer morgondagens barnläkare och psykologer att ta avstånd ifrån, ja rentav känna skam över att de en gång använde?” Lars H Gustafsson talar i imperfektum. Berättelsen om lille Alexander, som skulle få förmånen att ”med personalens hjälp lära sig goda sovvanor ännu en gång”, visar att verksamheten ingalunda är förpassad till förfluten tid. Lika flitigt nu som då tillämpas på barnklinikernas sömnskolor västvärlden över denna ”skrikobs”, diagnosen/metoden över vilken Gustafsson känner skam.

Inte sällan kompletteras, eller föregås, sömnskolan av tung medicinering dessutom. Det är nu ingenting man talar så högt om (längre). Gustafsson uttrycker sig även här i imperfektum (sid 31): ”Under ganska många år använde vi barnläkare också mildare former av sömnmedel (min kurs), Lergigan och Theralen. Men så småningom bestämde vi oss för att det var oetiskt att ge barn läkemedel med kända biverkningar för ett tillstånd som vi uppfattade som normalt.” Gustafssons klädsamma pudel må gälla honom själv, men ”vi barnläkare” har inte alls slutat skriva ut neuroleptika och antihistaminer till späda barn – om det kan hur många spädbarnsföräldrar som helst vittna. Och gör det. På nätet och till mig. Att frisera Theralen och Lergigan till ”mildare former av sömnmedel” är ungefär som att kalla sprängbomber för tomtebloss. Doktor Gustafsson modifierar sig också en smula på sid 213: ”Det finns läkare som fortfarande skriver ut Theralen, men vi barnläkare gör det nästan aldrig, i varje fall inte till barn under två år, och personligen har jag inte skrivit ut det till äldre barn heller.” Det är åtminstone halva sanningen. Jag får till och med ett erkännande på sid 200: ”Anna Wahlgren var en av dem som tidigt kritiserade den slentrianmässiga förskrivningen av sömnmedel till barn med sömnsvårigheter. Det var en viktig insats.”

Det var 1980 som jag slog larm första gången. Folk var chockade över vad Expressen skrek ut på sin löpsedel:  ”SPÄDBARN DROGAS”.  På den tiden kunde vanligt folk inte föreställa sig att något sådant förekom. Det kan man nu, och det finns skäl att fråga sig varför! Till skillnad från den blivande barnläkaren Gustafssons ”alldeles för stillsamma påpekanden om det olämpliga i att behandla barn på det viset” tog jag i från magen och har gjort sedan dess. Artikeln finns med i första utgåvan av Barnaboken, som kom 1983. Ett utdrag:

Det är på väg att bli rutin att droga barn. Det håller på att sättas i system. Med berått mod och alltmer allmänt ges nervlugnande medel till fullständigt friska barn från sju månaders ålder och uppåt. Det som ges är huvudsakligen Theralen, följt av Lergigan. Theralen sorterar under avdelningen neuroleptika, femtiaziner. Neuroleptika har ett brett användningsområde. För vuxna tar man till dem bl a vid hallucinationer, schizofrenier, paranoida psykoser, delirier vid alkoholism… Lergigan har förut hört till gruppen hypnotika men sorterar numera under antihistaminer, som används bl a vid starka ångesttillstånd. Antihistaminerna indelas efter graden av lugnande effekt: ringa, måttlig eller uttalad. Lergigan har en uttalat lugnande effekt. Det är alltså ett av de starkaste preparaten inom gruppen. ---

Och hur reagerar barnen? ---  Åtskilliga barn värjer sig ögonblickligen och lyckas sätta sig över medicineringen, febrigt aktiva på nätterna och slöa och dåsiga om dagen. En del barn sover snällt tills behandlingen är över, varefter nätterna blir lika störda och störande som förut. Föräldrarna är ju desamma, osäkerheten densamma och expertisen densamma. Det blir nya behandlingar, mer medicin, längre perioder – och därefter aktualiseras den fulländade galenskapen: sjukhusinläggning. Fullkomligt friska barn, små, för små för att förstå, läggs in på sjukhus för att sova! Här sägs uttalat ifrån, att avsikten är att föräldrarna ska få sova. Det betraktas som ett akut nödläge. Alla vet det – utom barnet. I alla andra sammanhang brukar det anses olyckligt att lägga in småbarn på sjukhus, eftersom man vet att skadorna kan ta lång tid att reparera: känslorna av övergivenhet, skräck, otrygghet. Nu lägger man med berått mod in friska spädbarn och småbarn. Om detta åstadkommer en tillfällig förbättring, vilket det i regel gör på sjukhusets opersonliga mark, kvarstår problemen när barnet återvänder hem – påbyggda, kan man förmoda, för månader framåt med djupaste oro och rädsla.

Det som här påtalats kan inte förnekas, inte bortförklaras. Fullt friska småbarn drogas med nervlugnande medel. Friska spädbarn läggs in på sjukhus. Hjälplösa föräldrar, hänvisade till en personligen ansvarslös expertis, riskerar att döma sina barn inte bara till livslånga sömnsvårigheter utan också till tablettberoende. Missbruket är ännu inte allmänt förekommande, och det finns ett motstånd. På vissa barnavårdscentraler blir man uppmanad av sköterskan att inte lösa ut receptet läkaren skrivit. Men tendensen är tydlig. Rutinen är på många håll etablerad. Tusentals spädbarn och småbarn är drogade – nu.

Så vad har hänt på dessa trettio år?  Ingenting? Samma vettlösa elände pågår och pågår och pågår, hela västvärlden över?

Doktor Gustafsson försäkrar i sin bok att han varit där själv – han har vakat genom många nätter med barn som inte kan sova och vet vilka desperata känslor som då kan infinna sig (sid 198). ”Då behöver man hjälp, och sådan hjälp finns att få. Har man små barn är bvc den naturliga platsen att gå till – sömnsvårigheter hör till de vanligaste problemen vi arbetar med där”. Och hur arbetar vi med dem, måste man fråga sig? Känns kanske inte så särskilt ”naturligt” för desperata spädbarnsföräldrar med sömndepriverade barn att söka hjälp av ”skrikobs” och/eller tung medicinering? ”En bra tumregel är att ju mer verkningsfull en metod är, desto fler biverkningar ska vi förvänta oss”, slår Gustafsson fast (sid 212). ”Verkningsfulla metoder ingriper ofta på djupet i kroppens och själens olika system, och det är ofta i det närmaste omöjligt att styra behandlingen så att den bara får positiva effekter.”

Då har jag en glad nyhet! Sova hela natten-kuren har bara positiva effekter! ”Frågan är bara till vilket pris”, suckar Gustafsson på sid 210 och skåpar ut SHN i samma andetag som den femminutersmetod jag (men inte han) bekämpat med näbbar och klor i trettio år. Jo, ”priset” är god, sammanhängande, njutningsfylld sömn, strålande aptit, glada barn och ett gott liv!  Och resultatet är bestående! (Till skillnad från skrikmetodens.)

Sova hela natten-kuren är vad GOTT som hänt dessa trettio år. För vilken gång i ordningen det nu är ska här poängteras något som inte heller Gustafsson förstått, nämligen att SHN inte är en metod utan en kur, som namnet anger – ett botemedel för det eländes elände just barnläkarna, hand i hand med läkemedelsindustrin, har ställt till i decennier. Den som håller Barnaboken i sin hand från början – Barnaboken som ger röst åt barnen och talar till det alla goda, kärleksfulla föräldrar redan innerst inne vet – behöver aldrig någonsin knäa under sönderslagna nätter och får inga sömnproblem i familjen. Barnaboksbarn skriker inte. De älskar att sova, älskar att äta, älskar att leva! För dem behövs ingen kur. Inga droger heller. Och ingen hjärtlös “skrikobs” på sjukvårdens sömnskola.

I det stora söndagsreportaget om lille Alexander berättar journalisten Lindell om hur mamma Laura ”läst spaltmetervis om barns dåliga nattsömn. Hon har försökt följa alla tillgängliga råd som välmenta medsystrar och självutnämnda experter gett. Utan resultat. Alexander har fortsatt sova oroligt. --- Alexander är en mycket bestämd ung herre som inte låter sig övertygas om att det lönar sig att sova långa nätter. När han vaknar vid femsnåret har /mamma/ försökt lyfta över honom i föräldrarnas säng i hopp om att han ska somna på nytt. Men alla förhoppningar kommer på skam. ’När han är i vår säng, drar han i våra armar och sliter oss i håret, för att få oss att kliva upp.’ Hon tror inte att sonens sömnproblem beror på att han är otrygg. --- Så nu har hon börjat oroa sig för att han ska ha något fysiologiskt fel.”

Plötsligt dyker en passus upp i texten som uppenbarligen alluderar på femminutersmetoden men tillskrivs mig: ”Hon har också försökt följa den svenska författaren Anna Wahlgrens ’Sova hela natten-kuren’.” Mamma Laura konkluderar, enligt journalisten: ”När han hade skrikit i en och en halv timme stod jag inte ut längre, utan lyfte upp honom.” Ett par av mina diplomerade SHN-kurare reagerade på den uppgiften och uppmärksammade mig. Vi stod som levande frågetecken. Var detta verkligen sant?

Diplomerade SHN-kurare, som finns i flera länder nu, är föräldrar jag personligen utbildat under ett flertal kurser i Gastsjön. (Och nej, doktor Gustafsson, för att bringa reda i förvirringen på sid 206: hjärtebarnskontrollanter är något helt annat! Mitt föräldraforum på annawahlgren.com har vuxit sig så stort, att jag omöjligen kan besvara, eller ens läsa, alla frågor som kommer till de olika forumavdelningarna, och därför fördelas bevakningen. Vissa forummedlemmar ser vissa forumavdelningar som sina speciella ”hjärtebarn” och har då åtagit sig att ”kontrollera” dem, dvs se till att ingen fråga står obesvarad mer än högst tre dagar. Tack vare hjärtebarnskontrollanterna besvaras de flesta frågor betydligt snabbare än så.) En av de diplomerade SHN-kurarna i Österbotten, Finland, kontaktade nu mamman i reportaget och fick veta att uppgiften i tidningen - att hon skulle ha försökt sig på Sova hela natten-kuren men gett upp ”när han hade skrikit i en och en halv timme” - var gripen ur luften. Uttalandet var fabricerat av journalisten Lindell. Alexanders föräldrar hade aldrig ens hört talas om Sova hela natten-kuren, än mindre försökt använda sig av den.

Jag begärde omedelbart en rättelse i tidningen. Som inte togs in. Mamman på sitt håll sökte reportern, som intervjuat henne på sjukhuset inför sömnskolan, men Lindell gjorde sig oanträffbar. Under tiden for den diplomerade SHN-kuraren hem till familjen och tog hand om de två första nätterna av SHN-kurens fyra (plus uppföljningsvecka) och lärde upp föräldrarna. Mamma Laura talar inte svenska, och Internationella Sova hela natten finns ännu inte på finska, men på min hemsida finns en hel del finskspråkigt material. Pappa däremot är svensktalande och kunde både läsa och förstå.

För varje dag som gick utan rättelse blev jag förstås allt surare och skrev till slut – efter flera veckor – till chefredaktören på nytt:

Söndagen den 31 januari hade Vasabladet en lång artikel om en liten gosse, Alexander, som - enligt bildtexten - var "fem månader gammal första gången han tillbringade nätterna i Malmskas sömnskola. Nu är han 1,5 år och får med personalens hjälp lära sig goda sovvanor än en gång." Journalistens namn var Denise Lindell. I artikeln gjorde sig Lindell skyldig till ett falsifikat: "Hon /mamman/ har också försökt följa den svenska författaren Anna Wahlgrens 'Sova hela natten-kuren'. Detta var inte sant. Lindell ljuger vidare i mammans namn: "När han hade skrikit i en och en halv timme stod jag inte ut längre, utan lyfte upp honom." 

Uppmärksammad på dessa fabricerade uppgifter begärde jag rättelse i tidningen. Mamman hade aldrig "försökt följa den svenska författaren Anna Wahlgrens 'Sova hela natten-kuren'". Den lille gossen hade inte alls skrikit någon "en och en halv timme" efter att mamman "försökt följa" Sova hela natten- kuren - som är att skilja från den såkallade femminuters-metoden, som går ut på att små barn ska få skrika sig till sömns (och som tillämpas på sömnskolorna). Enligt Sova hela natten-kuren får små barn inte skrika alls, utan ska lugnas där de ligger - aktivt, betryggande och förebyggande. 

Någon rättelse har, vad jag fått veta, inte utgått. Mitt namn och min Sova hela natten-kur, som hjälpt hundratusentals barn och föräldrar över hela världen, är därmed dragna i smutsen, vilket står opåtalat i Vasabladet. Det kan jag inte acceptera. Det förvånar mig att ingen rättelse utgått, och det förvånar mig än mer att journalisten ifråga kan fara med rena lögner utan att behöva redovisa sanningsenligt underlag.

För chefredaktören, liksom för Denise Lindell, liksom för alla andra eventuellt intresserade, kan jag meddela att Malmska sjukhuset sömnskola, liksom alla sömnskolor världen runt, som bygger på att barnet får skrika sig till sömns - lille Alexander skrek sig förtvivlad och vaknade hur många gånger som helst när han låg inlagd - är värdelös. Barn behöver trygghet, säkerhet och lugn om natten. Alexander kom hem ännu mer upprörd än förut. 

En av mig utbildad diplomerad SHN-kurare tog hand om saken under två nätter tillsammans med modern. Barnet sover nu djupt, skönt och gott hela nätterna. Familjen har fått ett nytt liv. Jag förväntar mig verkligen en rättelse! Gärna dessutom en motsvarade stor artikel om vad som verkligen hjälper de små barnen, inte stjälper (ytterligare), nämligen Sova hela natten-kuren. 

Av detta bidde en tumme, om man säger, i tidningen dagen efter: ”Jag beklagar att Laura Läppanens tolkning av det som sades under intervjun inte överensstämmer med redaktionens, men jag är glad att Alexander nu fått ordning på sin dygnsrytm. Lars Hedman, chefredaktör.”

Rättelsen publicerades alltså inte. Jag fick njuta av den diplomerade SHN-kurarens entusiastiska mail i stället, bl a detta: ”Jag träffade mamman i butiken idag, hon sa att de nattade Alexander halv sju igår utan att tro på att det skulle ha någon positiv effekt på morgonen. Alexander svarade med att för första gången sova sin hela 12-timmare! Det är så underbart att kunna hjälpa och se så tydliga resultat.”

Så gick det alltså för lille Alexander, ett och ett halvt år, som inte hade ”sovit en enda natt i sitt liv utan att vakna minst sju, åtta gånger”. Något uppföljningsreportage dök dock aldrig upp i tidningen, och journalisten Lindells utskåpning av Sova hela natten-kuren fick stå oemotsagd. Likaså sömnskolans tämligen märkliga expertkunskaper (enligt barnavdelningens biträdande avdelningsskötare), här i axplock:

•    Vissa barn är så ivriga på att lära sig livet, att de inte hinner sova.
•    Förändrade rutiner, som till exempel sju nätter i sömnskola, kan leda till en bättre nattsömn.
•    En timme sömn under dagen betyder att barnet klarar sig med två timmar mindre sömn på natten. Så ett sätt att förbättra nattsömnen är att minska tiden då barnet sover på dagen.
•    Det är bra om det är lite tråkigt också strax innan det är sängdags.
•    Det kan ibland vara svårt att motstå impulsen att hänga med i det nattliga jollret (min kurs), men man måste stålsätta sig för att skapa goda nattvanor.

Omsider fick emellertid lille Alexanders mamma in en insändare (!) i tidningen. Vår kära diplomerade SHN-kurare tillsammans med Alexanders pappa hjälpte henne översätta den till svenska.

Tack, Laura, för sanningen!

Söndagen den 21 januari var det reportage om Alexander Biskop som gick i Malmska sjukhusets sömnskola. Alexander har lidit av sömnsvårigheter hela sitt liv och därför sökte vi hjälp vid sjukhuset. En reporter kom dit för att intervjua mig och skrev sedan helt felaktigt att vi hade provat Anna Wahlgrens Sova hela natten-kur med misslyckad utgång. Det var en omöjlighet, för jag hade aldrig hört om Anna Wahlgren eller Sova hela natten-kuren!

Jag ringde till Vasabladet flera gånger de följande dagarna för att göra en rättelse, men reportern svarade inte trots att jag lämnade ringbud. När jag så äntligen fick tag i reportern, som förklarade att det varit så mycket att göra och att telefonen varit försvunnen, fick jag höra att det var för sent att göra en rättelse.

Det förelåg inte heller något intresse att göra ett nytt uppföljningsreportage om hur det hade gått för Alexander.

Sjukhusets sömnskola misslyckades totalt ännu en gång, och när vi kom hem var hela familjen väldigt trött. Alexander vaknade nu klockan två på nätterna och sov knappt något mera efter det. Hemma kunde jag inte uträtta någonting, eftersom Alexander bara ville vara i famnen och gnällde hela tiden. Han slutade äta och det enda som gick ner var välling. Han sov maximalt nio timmar om dygnet, i korta snuttar. En morgon var jag så trött, att jag bara grät på sängkanten. Så hopplöst kändes det då jag inte kunde få mitt barn att sova.

Flera läsare reagerade efter att de läst om Alexander i tidningen, och på det viset fick vi höra om Sova hela natten-kuren (SHN). Jag trodde inte alls det skulle fungera! Vi hade redan provat så mycket. Av någon anledning hade jag bara inte stött på SHN, trots att jag läst på Internet om olika sömnskolor. Jag och Alexanders pappa var beredda att göra vad som helst för att vår son skulle sova – om vi så skulle ställa oss på huvudet i två veckor!  Vi bestämde oss för att ge SHN en ärlig chans, även om det kändes som en utopi att Alexander skulle sova 12 timmars nätter.

Vi läste på och förberedde oss i några dagar. Vi förstod att attityden är avgörande – om inte föräldrarna är övertygade om att man sover nattetid, hur ska då barnet förstå det? Vi lärde oss att vår närvaro under natten stör barnet. Barnets gråt är ingen viljeyttring, det är frågor som kräver betryggande svar. Inget barn får lämnas gråtande och känna sig övergivet. I stället för att trafikera rummet där barnet sover ställer man sig på vakt utanför så att barnet kan somna – och somna om – på egen hand, förvissat om att inga faror hotar.

Och det ska vara roligt att gå och lägga sig!  Varje dag avslutas med bus och skratt ända ner i sängen, där den lilla sedan somnar med ett leende på läpparna. Och lika glatt möter man sedan den nya dagen efter en lång och skön nattsömn! När barnet sover långa nätter sover det också skönt under dagen, eftersom sömn föder sömn.

Numera är vi en lycklig familj! Alexander sover 11-12 timmar på natten och 1 ½ timme på dagen. Vi följer alla de klara rutinerna, och det känns inte alls svårt. Tvärtom tycker jag att det ger dagarna en behaglig rytm. Alexander har slutat klänga på oss och vill inte heller vara i famnen hela tiden, utan upptäcker världen med egna lekar och äventyr.

Jag hoppas, att alla familjer som lider av sömnsvårigheter tar hjälp av Sova hela natten-kuren. Sömnen är så viktig för barnen och hela familjen - annars orkar man inte leva!

Laura Läppanen


Är inte det en riktig solskenshistoria!

Så varför motarbetar Lars H Gustafsson och hans barnläkarkolleger Sova hela natten-kuren så till den milda grad, att man beordrar landets alla barnavårdscentraler att varna för Anna Wahlgren och hennes ”metoder”? Och går ut med rena Lindellska pressreleaser om att denna ”kritik” - kan också kallas vuxenmobbing - ska vidarebefordras av alla media i landet, så fort Anna Wahlgren och Sova hela natten-kuren (helst inte) kommer på tal? Man kunde tro att barna(van)vårdskartellen inte alls intresserar sig för de små barnens sanna välbefinnande! Eller vad är problemet? Bara okunskap?

Växa – inte lyda är titeln på Lars H Gustafssons nya verk, en fin liten bok om i huvudsak författaren själv. Låt mig skriva under på titeln:

•    Inte lyda – under barnavanvård, tung medicinering, professionell ansvarslöshet, motarbete.
•    Växa – under frihet, föräldrakärlek, personligt ansvar, samarbete!

Copyright: Anna Wahlgren