Månadens krönika april 2012

Ett brev till dig som är sjutton år och röker hasch

av Lasse Strömstedt *

Jag vet inte varför du började röka hasch. Det enda jag vet om dig är att du är sjutton år, tjej och narkotikamissbrukare.

Förmodligen håller du inte med om att du missbrukar narkotika, men så är det. Hasch är klassat som narkotika – röker man hasch är man narkoman, så enkelt är det.

Det betyder att du utsätter dig för många risker. Risken att åka fast för innehav, till exempel, vilket innebär att du kan dömas till fängelse. Du kan också hamna i ett värre klister. Ditt rökande kan ställa till en sådan oreda i skallen på dig att du hamnar på sjukhus som haschpsykotiker, och sedan är det kört. Åtminstone för mycket lång tid, för vi har ännu inte funnit några behandlingsmetoder som biter på haschpsykotiker.

Vill det sig riktigt illa, kanske du tröttnar på haschet och vill ha något häftigare. Och det är lätt att skaffa när man så att säga är inne i branschen. Ja, det är nästan omöjligt att inte komma i kontakt med heroin när man lever i den kriminella värld som haschrökandet innebär. Och börjar du skjuta horse, då lurar överdosen och följdsjukdomarna bakom knuten. Då lär du inte få uppleva din tjugofemårsdag ens en gång.

Men du tänker ju aldrig börja med heroin. Eller något annat. För dig är jag bara en tönt som försöker skrämmas. I själva verket har du fullständig kontroll över ditt haschrökande och kan lägga av när du vill. Ja, du planerar till och med att lägga av om du skulle märka några tecken på att du börjar ta skada av ditt rökande.

Jag vet inte hur många jag talat med som sagt samma saker och som nu sitter i fängelse för många år framåt eller som helt enkelt är döda.

De var också säkra på att de hade kontroll över sitt knarkarliv.

Vad de inte fattade var att samtidigt som deras knarkskador började – så förlorade de också sitt omdöme.

Jag vet att du har fullgoda skäl för ditt haschrökande – eller att du anser att du har det, och jag kan hålla med dig.

Vi vuxna har inte lyckats skapa det samhälle som omöjliggör missbruk av olika slag. Det är ett pris vi får betala för vår demokrati. Vi har inte ens förmått att skaffa fram arbete till dig och många av dina kamrater. Vi bråkar och slåss och förtrycker varandra. Vi är inte särskilt goda föredömen för ungdomen.

I mina svartaste stunder anser jag oss helt misslyckade. Som föräldrar. Lärare. Medmänniskor.

Jag håller alltså med dig om att det kan finnas många skäl till ditt missbruk. Och ändå håller jag inte med dig.

Orsaken är enkel.

Alla skäl du kan hitta på som försvar för ditt missbruk är egentligen skäl mot missbruket.

Haschrökningen stoppar inte ungdomsarbetslösheten.

Eller bombtillverkningen.

Eller känslokylan mellan människor.

Inte heller förbättrar missbruket relationerna mellan barn och föräldrar.

Så om du röker hasch som protest mot världens orättvisor är du helt enkelt ute och cyklar. Gör dig löjlig.

Och oss emellan: i själva verket skiter du i politiken. Struntar i dina föräldrars sorg över ditt misslyckande och ger fullkomligt fan i vad omvärlden tycker och tänker om ditt rökande. Bara du får vara i fred med din pipa och ditt pannband. Och allt annat tingel-tangel som hör ihop med haschet.

Visst har du dåligt samvete och skuldkänslor emellanåt, men det löser du lätt med nya holkar. Och går inte det så finns det andra varor att förgylla tillvaron med. Eller som du säger själv:

- Det är väl mitt liv.

Men det är ju inte ditt liv. Inte om du lever så att du skadar din omgivning. För det gör du. Du kan hålla på i månader och snacka och förklara att ingen skall bry sig om vad du gör, men det hjälper inte. Pappa och mamma, dina syskon, de flesta andra i vårt samhälle, vi bryr oss om dig. Vi vill inte se dig som en inåtvänd, flummig, tandlös tjej om några år. Vi vill möta dig som en glad, ledsen, stark, svag, lycklig, arg och vänlig människa.

Till slut.

Du och jag vet att allt prat om psykologiska och samhälleliga orsaker till rökande bara är skitsnack. Det är aldrig någon som tvingat dig att röka hasch. Det gick inte till så att du satt hemma och resonerade för dig själv och bestämde att ”eftersom världen är kall och orättvis ska jag bli knarkmissbrukare”. I själva verket träffade du någon som talade om för dig att ”hasch, det mår man fint av, man blir hög och det kryper angenämt i skinnet”.

Sedan provade du fem eller tio gånger innan du tyckte det var skönt. Och sedan var du fast.

Men du hade aldrig behövt träna dig till narkoman. Ingen behöver det.

Man kan avstå också. Man kan alltid avstå. Till och med efter långvarigt idogt knarkande kan man avstå.

Men det blir svårare och svårare.

Än kan du.



                                                                                                      *



* Lasse Strömstedt dog 2009, 74 år gammal. Han var en vän till familjen.
Lasse var kåkfararen som blev känd författare i och med romanen ”Grundbulten”, som han skrev tillsammans med Christer Dahl (1974). Det är Lasse Strömstedt som fått alla stockholmare att kalla utrymmet halvt under tak vid Sergels torg för Plattan. Från början var det bara knarkare och kriminella som sa Plattan, men med ”Grundbulten” blev benämningen vedertagen. För 35 år sedan - och är så än.
    Lasse hade en omvittnat lycklig barndom. Han älskade sina föräldrar, som han beredde så mycken sorg genom att välja brottets bana. Han var så långt ifrån ett offer för något bedrövligt, determinerande socialt arv som man kan komma. Han betonade ständigt det personliga ansvaret för hur varje människa formar sitt liv. Alla har ett val, ständiga val, tusen val genom livet. En del val är ofrånkomligen förkastliga, men det ska inga andra ansvarsbelastas för. Ansvaret är ens eget, och nya chanser rinner ständigt förbi – eller stannar upp, om man bara griper tag i dem. Hans självbiografiska trilogi är i ordets bästa mening upplyftande läsning: ”Gå i fängelse” (1981), ”I fängelse” (1981) och ”Sanningens minut” (1984).
    Lasse växte. Han blev med tiden och mognaden en människa som skänkte inte bara sina föräldrar stolthet och glädje utan många, många andra i ömsesidig respekt – jag var en av dem. När jag skrev Barnaboken första gången (1983) hade jag ambitionen att ta upp ”allt”, även haschrökning. Men om det hade jag ingen erfarenhet att luta mig mot. Jag bad Lasse tänka sig en ung kvinna som åkt dit på hasch. Vad skulle han säga till henne, om hon stod framför honom här och nu?
    Så skrev han ”Ett brev till dig som är sjutton år och röker hasch” samma dag och kom och gav mig sina två A4-papper dagen därpå. Något betalt begärde han aldrig.

                    Anna Wahlgren