Månadens krönika augusti 2010

En landsförrädares upprättelse

I den artikel i kulturtidskriften Arena av nr 3/1999, som jag citerar nedan, skriver författaren och kulturjournalisten Åsa Moberg:

Anna Wahlgren skrev om lyckopiller, tristessen i miljonprogrammens bostäder och kvinnofrigörelsen på männens villkor långt före alla andra.

När hon kritiserade daghemmen ansågs hon som landsförrädare.

Anna Wahlgren har utkommit med 24 böcker sedan hon debuterade med novellsamlingen ”En av kvällarna i november” 1968. Den samhällskritiska röst som ljuder genom hennes verk har knappast blivit uppmärksammad.

En förklaring kan vara att den ofta lägger tyngdpunkten på de kvinnligare delarna av livet: att föda barn, att vara mamma.

Hennes största succé är ”Barnaboken”, ständigt omtryckt sedan utgivningen 1983. En stor läsekrets fann hon från början, vilket alltid har varit farligt för en författares litterära anseende. När Anna Wahlgren dessutom framträdde i veckopressen befäste hon sin position utanför det litterära etablissemanget. Genom den stora barnaskaran, som hon alltid framställde som en tillgång och inte som en belastning, hamnade hon definitivt vid sidan av alla tidens trender.

Kvinnorörelsen med sina krav på inordning i ledet var inte hennes rörelse. Som alla rörelser har den sina destruktiva sidor. Starka kvinnor är bra i teorin, men i praktiken är starka kvinnor för det mesta starka på fel sätt.

Det här ska dock inte handla om kvinnokamp utan om samhällskritiken i några av Anna Wahlgrens romaner. ”Veka livet” från 1970 och ”Ge liv” från 1973 är till exempel två kolossalt bra romaner med en knivskarp egg riktad mot den moderna teknifierade förlossningsvården. Som litteraturens kvalitetskriterier är utformade är det tveksamt om ”stor” litteratur kan handla om att föda barn eller, än mindre, om hela den vardagstristess som kan prägla tillvaron när barnet väl är fött.

I slutet av 70-talet blev Anna Wahlgren en av Sveriges mest utskällda personer. Hon ifrågasatte daghemmen, tidens heligaste samhällsinstitution. Det är svårt att i dag förklara hettan och hatet i denna debatt. Kanske träffade hon en öm punkt i många föräldrars innersta, samma punkt som barnen träffade om de grät när de lämnades på dagis på morgonen.

Daghemsdebatten blossade upp genom en serie kritiska kolumner i Aftonbladet, en tidning som den gången var ett socialdemokratiskt partiorgan också på nyhetsplats. Det var socialdemokraterna som drev daghemsutbyggnaden, ett populärt företag som barns upp av kvinnorörelsens och hela vänsterns krav: Ropen skalla, daghem åt alla!

I den tidsandan hävdade Anna Wahlgren det orimliga i ett samhällssystem där arbetslivets krav fick styra så att barn och föräldrar tillbringade sin mesta tid skilda åt. De vuxna kanske behövde daghem, men barnen?

”Den som ställer sig kritisk gentemot institutioner i allmänhet och barndaghem i synnerhet möts förr eller senare av ett strängt motargument: kvinnans dåliga samvete. Att vara emot daghem är detsamma som att vara emot kvinnans frigörelse, plädera för hennes återtåg till hemmet och skuldbelasta hennes samvete. Med ens rör det sig inte om barnen utan om kvinnan”, skrev Anna Wahlgren i en kolumn 27 juli 1977.

När samhället organiseras så att ”arbetet vid sidan av konsumtionen blivit den enda livsuppgiften” bryr sig ingen om barnen, hävdade hon.

Citaten är hämtade ur ”Barnomsorgens modernisering”, en c-uppsats av Jörgen Fhanér vid institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet vårterminen 1997. Där återupprättas Anna Wahlgrens heder, medan hennes motståndare utsätts för desto hårdare granskning.

Att vara daghemskritiker 1977 var ungefär som att vara landsförrädare i krig.

Jag var själv med om möten på Aftonbladets redaktion där den fast anställda personalen försökte stoppa denna avvikande frilanskolumnist. Även jag uppfattade Anna Wahlgren som ett hot mot kvinnornas frigörelse. Hon var udda. Med sina många barn och sin väldiga litterära produktion var hon hotfull på många plan: för vacker och för duktig och för egensinnig. Hopplöst efter sin tid, tyckte jag då. Märkligt före, kan jag tycka nu.

Ju mer jag läser, desto mer fascinerad blir jag, både av språket och hennes fria förhållande till den tidsanda som rådde när de skrevs.

Här finns en svenska som är så självklar att den knappt märks. I den kanske märkligaste boken, ”Rosengården” från 1986, förmedlar detta språk en trovärdig skildring inifrån en människa som är så språklös att hon framstår som autistisk. Det är berättelsen om en mamma som låter sitt barn dö, kanske för att de inte hade någon kontakt ens när barnet var levande.

Berättarjaget är en ung kvinna som förgäves försöker förstå det liv som råkat bli hennes. ”Det bara blev”, konstaterar hon redan på första sidan. Hon råkade träffa Peter, råkade bli med barn fast hon inte älskade honom, råkade hamna i det nybyggda bostadsområdet på det leriga gärdet utanför stan, lyckades inte älska barnet, som en kväll lugnt och stilla hamnade under vattenytan och drunknade i badkaret med hon själv satt bredvid och drömde sig bort, blundande på toalettstolen.

Barnets unga pappa studerar. Det finns aldrig pengar. Den ensamma mamman känner inte en människa. ”Jag tänkte ofta att jag skulle stå vid dörren och lurpassa, så att jag kunde dyka upp i rätt ögonblick och liksom råka gå ut samtidigt som någon gick förbi och börja prata lite. Men det kändes fånigt.”

Hon sitter i en lägenhet på nedre botten i en väldig huslänga och ser ut över en likadan huskropp mitt emot. Hon lyssnar på hissen och porten. ”Skulle jag också gå ut? Vart då? Till livsmedelsbaracken?”

I mitt minne slutade historien med att mamman dränkte sitt barn. Jag ville väl minnas ett stråk av aktiv energi i hennes förtvivlan, men det fanns ingenting sådant.

Berättelsen är en sorgesång över ensamheten och övergivenheten, en elegi över det miljonprogram där tristessen drabbar den ensamma människan som en svårdefinierad psykisk misshandel. Barnets död orsakas av ett samhälle som i sin omänsklighet ställer övermänskliga krav.

Anna Wahlgren levde under några år i Nya Rosengård i Malmö, en stadsdel för 25.000 invånare som byggdes på ett gärde intill Rosengård. Det är ovanligt med författare som har en förstahandsupplevelse av att bo på det sättet.

Välfärden har avigsidor och ensamhet är en sådan, det är ingen kontroversiell iakttagelse i dag. Men det var det på 70- och 80-talen, innan socialdemokratin hade antagit sin nuvarande mer ödmjuka framtoning.

De som efterlyser den stora samtidsromanen talar aldrig om berättelser om unga mammor i förorter. ”Rosengården” är kanske 80-talets samtidsroman. Den är det enda litterära verk jag känner till som berättar om en ung mammas liv i en nybyggd förort, en romanversion av Anna Sjödahls målning ”Vår i Hallonbergen”.

Först nu börjar kvinnorörelsen diskutera det som var en huvudsak i Anna Wahlgrens kritik: att kvinnornas frigörelse skedde på männens villkor.

Det gällde både sexualitet och arbetsliv. Det kunde antagligen inte ha gått till på något annat sätt, även om dessa förutsättningar nu ifrågasätts av allt fler, också av män. Manssamhället upprätthålls av enstaka kämpar i sönderfallande strukturer, för att komplicera saken dessutom ofta av män som inser systemets brister på alla fält utom det där de själva rör sig.

När man granskar Anna Wahlgren ser man att hennes ideal ingalunda är att vuxna kvinnor skulle viga sina liv åt hem och barn. Hennes dröm är att de vuxnas arbete skulle organiseras så att barn kunde få ingå i det. Det kravet kan uppfyllas i en frilansande skribents tillvaro likaväl som hos gamla tiders småskaliga jordbrukare, men inte i fabriker med löpande band eller väldiga kontorslandskap.

Hur det kan bli om kvinnor ska tävla på männens villkor i karriären har hon skildrat i satiren ”Mannen i kjol” från 1980. Om jag hade läst den då hade jag blivit rasande. När jag läste den 1998 blev jag i stället road och förbryllad.

Det är en bok om karriärmänniskans orimliga liv, inte om att skuldbelägga kvinnor.

Hjältinnan i ”Mannen i kjol” betraktar sin man som en beståndsdel i sin egen karriär, ungefär som framgångsrika män haft för vana att betrakta sina hustrur. En karriär kräver två personer, en i yrkeslivet och en i hemmet för marktjänst och representation, ”en kompletterande faktor”, som mannen i kjol uttrycker saken.

När den faktorn slutar fungera, börjar smygsupa och förälskar sig i någon annan, blir det kris. Skilsmässa är en katastrof för äktenskapet, visst, men framför allt för karriären.

Barnet? Vart ska det ta vägen? Problemet med skilsmässan här är att ingen av föräldrarna vill ha vårdnaden. Detta äktenskap blir en metafor, en bild av ett samhälle som bokstavligen inte har plats för barn och därmed blir ohälsosamt för alla.

Slutsidorna är en sorgesam epilog. Karriärkvinnan uppsöker kyrkogården där henne egen tidigt döda mamma ligger begravd. Eftersom hon aldrig brytt sig om graven hittar hon den inte, hon vinglar omkring berusad och gråtande tills hon räddar sig in i en taxi. Hennes arbetsgivare, det stora Verket, vill omplacera henne. Det blir till Oslo, där hon tröstar sig med en ny älskare och andra enkla glädjeämnen:

”Emellertid har jag en särdeles lyckad ögonlocksoperation att glädja mig åt, och min lilla whisky, vars verkningar jag gud ske lov kontrollerar mycket bra.

Så får man trösta sig med arbetet, och det är inte det sämsta. Just nu föreligger oerhört intressanta, internationella planer på att legalisera och systematisera bruket av de nervmediciner, som nu mest ges till dårar och pigga småbarn. På så vis skulle man gradvis få till stånd en förebyggande och stadigvarande passivitet. Ja, man skulle enkelt och lättvindigt åstadkomma ett allmänt oskadliggörande, alltså inte bara av de mest aktiva elementen, de som kan betraktas som särskilt farliga, utan lika för alla; ALLA i de nedre skikten skulle komma i åtnjutande av en kontrollerad kapacitetsrestriktion. Sannerligen en stimulerande uppgift.”

Boken kom alltså ut 1980. Den tid när halva eller hela mänskligheten går på piller har redan kommit.

Våren 1999 hör jag P1:s ”Vetandets Värld”: ”Häromdagen godkände Läkemedelsverket ett antidepressivt medel mot social fobi.” Inslaget handlade om hur Xeroxat presenterades för pressen, En lycklig demonstrationspatient blev intervjuad på scen av sin läkare, och en finansanalys bifogades i det pressmaterial som PR-firman delade ut.

I samma seriösa vetenskapliga radioprogram kunde man några veckor senare höra en ansedd man som Georg Klein oemotsagd hävda att ”kvinnor och konstnärer” inte går att nå med upplysning: ”De lyssnar inte på rationella argument.”

Anna Wahlgren är kvinna och måste som författare räknas som konstnär, således är hon otjänlig i samhällsdebatten. Dock är hon en av det sena 1900-talets mest intressanta samhällskritiker. Den som vill veta varför människorna känner sig så illa till mods i det förnuftiga och rationella ”moderna projektet” har en utomordentlig källa i hennes verk.


Åsa Moberg