Månadens krönika december 2006Häxprocess i Norge
En allegori:
”Titta!” jublar jag. ”Jag har gjort en jättefin lekplats för små barn!”
”Din lekplats är livsfarlig”, säger expertisen. ”0,3 promille av barnen stoppar faktiskt en leksak i munnen och dör. Du borde skjutas.”
Ett pressmeddelande utgick från Spartacus, förlaget som tog sig orådet före att ge ut mig: ”Den svenska författaren och niobarnsmamman Anna Wahlgen, som har skrivit boken Laer barnet ditt å sove hela natta, protesterar mot gårdagens tendentiösa nyhetsinslag i TV2. Hennes kur för barn med sömnproblem blev fördömd som livsfarlig, utan att redaktionen hade tagit med hennes viktigaste motargument. I intervjun påpekade hon att Sova hela natten-kuren också fungerar om barnet ligger på rygg, och hon anbefaller alltid andningslarm – oavsett sovställning. Detta hade redaktionen redigerat bort. - - - Wahlgren fokuserar på fenomenet att nyblivna föräldrar har kommit att uppfatta det som normalt att halvårsgamla spädbarn ska vara vakna merparten av natten. ’Det är sömnbristen och stressen bland späda och små barn som är det verkligt stora problemet i dag, med oöverskådliga konsekvenser för framtiden’, säger hon.”
Detta pressmeddelande gav på intet vis eko i media. Barnamorden, som står för dörren genom min försorg, dominerade debatten fullständigt under mitt tredagars mediaspäckade besök och stängde ute såväl sömnbrist som stress, barnmisshandel och brustna familjeliv. Jag trodde de värsta lågmärkena nåddes här hemma för ett och ett halvt år sedan, när Sova hela natten kom ut i Sverige och den samlade barnläkarkåren fördömde mig, men läkaretablissemanget i Norge tar priset i häxjakt!
Som feminist, kvinna, erfarenhetsmeriterad spädbarnskunnig, författare och föräldrarådgivare måste jag fråga mig vad som ligger bakom denna veritabla hatkampanj med patriarkalt förtryckande förtecken. Det kan inte vara bara med min lilla person etablissemanget har problem, särskilt inte det norska, ty i Norge vet man inte sedan någon dagisdebatt på 70- och 80-talen att man bör hata Anna Wahlgren. Tvärtom föll min kanske hårdaste motkombattant, överläkaren vid barnesenteret på Ullevaal universitetssykehus Jens B. Groegaard (”Råden Wahlgren ger är rätt och slätt livsfarliga”), och jag i varandras armar under ömsesidig personförtjusning efter våra radiodebatter tillsammans. Och det är ingen liten öm tå jag trampat på – det är rena krutdurken. Stubinen var tänd i god tid innan jag kom till Norge, satt i fyr av svenska barnläkarkolleger på värsta kartellmanér. Bränn kärringen på bål! Explosionen kom, och den hördes över hela Norge. Den hördes till och med hit. Jag är, fullt uppriktigt, tacksam över att jag lever.
Jag har just fått ett nytt litet barnbarn, se. Som sover på mage. Med andningslarm. För att jag har sagt att det så ska vara? Nej, för att små barn, de allra flesta små barn, sover bättre, lugnare och längre på mage än på rygg. Så fort de förmår brukar också de små ryggliggarna vända sig till mage, därför att de trivs bättre så, är rörligare så och sover djupare så. Det är inte svårt att tänka sig att små barn är lika angelägna om god och vederkvickande djupsömn som vi vuxna.
När det gäller späda barn finns emellertid ett stort problem. Om detta är alla nyblivna föräldrar instinktivt medvetna. Andningen går inte automatiskt från första stund. Nyföddas andhämtning är oregelbunden och rent ut sagt opålitlig. Ömsom flämtar de, som om de kippade efter luft, ömsom andas de inte alls. Nyfödda gör flera gånger om dygnet andningsuppehåll på så lång tid som upp till 40 sekunder, något få vuxna klarar av. De allra flesta ”kommer” sig och drar efter andan igen. 0,3 promille av spädbarnen gör det inte. På blott tre minuter kan så ett ytterst ovanligt men fasansfullt tragiskt fall av plötslig spädbarnsdöd vara ett oåterkalleligt faktum.
Därför är det en sådan välsignelse att det så kallade andningslarmet, som med sin sensorplatta under madrassen avläser det sovande barnets andning via en tryggt blinkande monitor och slår larm efter redan 12 sekunders andningsuppehåll, numera finns tillgängligt för alla att hyra eller köpa. Det är inte som förr reserverat för sjukhusens övervakning av de späda, kanske för tidigt födda, barnen.
Ett stort genombrott i forskningen kring plötslig spädbarnsdöd, PSD eller SIDS, kom på 1980-talet, då man förstod sambandet mellan den bristfälliga andningsautomatiken hos nyfödda barn och den djupa sömnen, under vilken helt friska, fullgångna barn kunde ”glömma” att andas och därmed stilla dö i det som då ännu kallades oförklarlig spädbarnsdöd. Genom en så enkel åtgärd som att lägga över barnen på rygg, i stället för att låta dem ”sova groda” som alltid tillförne, kunde man förytliga sömnen väsentligt och fick ner den otäcka statistiken från procentnivå till promillenivå. Antalet årliga fall av PSD mer än halverades. 1992 gick World Health Organisation ut med en världsomspännande rekommendation: späda barn skulle ligga på rygg eller sida, aldrig på mage. Numera är även sidoläget borta ur bilden, och rekommendationen om ryggläge har blivit ett dekret.
Många små barn sover alldeles utmärkt på rygg. Men många gör det inte. De känner sig oskyddade med lilla kroppens mjukdelar exponerade, och de sviktar i den motoriska utveckling som de ”vet” tarvar sin naturbestämda intensivträning. Den ytliga sömnen på rygg utsätter också alldeles för många av dem för en djupsömnsdeprivation, som redan sunda förnuftet hos oss vuxna, deras beskyddare, måste reagera emot: barn behöver sova på nätterna, och de behöver sova djupt och gott.
Vad kanske värre är, förfelar ryggläget stundom den verkan som var tänkt. De barn som trots allt dör i PSD i dag, när ingen nybliven förälder, till följd av 14 års skräckpropaganda, skulle drömma om att lägga sitt nyfödda barn på mage (utan larm), avled liggande på rygg eller sida, inte på mage. Det finns inte ett enda fall dokumenterat där ett friskt spädbarn avlidit i PSD i sömnen liggande på mage med larm. Däremot finns i Sverige 30-40 fall årligen dokumenterade, där barnen avled i PSD liggande på rygg eller sida utan larm. Utifrån denna statistik är det inte svårt att dra slutsatsen att risken för plötslig spädbarnsdöd måste vara större om barnen sover på rygg utan larm än om de sover på mage med larm.
Men här slår barnläkarna, PSD-forskarna (och de är många!) och alla expertisens lydfolk bakut. Larm ska föräldrarna absolut inte ha till sina barn!
Varför inte då? frågar man sig fromt, om man som jag spädbarnens djupa, sköna, sammanhängande, goda nattsömn som en livsviktig del av deras välbefinnande. Det är väl underbart att det finns andningsmonitorer att tillgå även utanför sjukhusen, nu när man vet att nyföddas andning inte går automatiskt från första mötet med luft? Larmet varnar, så fort ett av alla dessa andningsuppehåll överstiger 12 sekunder. Är inte det toppen? Tänk om det hade funnits på min tid! Men på den tiden fanns inte ens brandlarm för privatbruk. I varje fall inte som ett måste. Bilbarnstolar och säkerhetsbälten förekom inte heller. Det var lika livsfarligt att åka bil då som nu, och bostadsbränder var lika livsfarliga förr. Det välsignade brandlarmet varnar i tid. Jag hinner släcka elden i duken på bordet som börjat brinna under det levande ljuset. Huset brann inte ner! Bilbarnstolen skyddar det fastspända barnets liv. Alla utan undantag måste ha det skyddet enligt lag!
Men andningslarm? Absolut inte. Det ska de små barnen inte ha. De ska bara precis läggas på rygg. Ryggläget utmålas som säkert, trots att det bevisligen inte är det. I varje fall inte utan larm.
Det är nu inte mitt bristande förstånd som är det intressanta här. Det är etablissemangets fullständigt rabiata försök att avhålla föräldrarna från att ge sina barn den goda sömn de så innerligt väl behöver, stadda i så intensiv utveckling och växt som de är, och där deras lugna, regelbundna andhämtning så enkelt kunde övervakas. Man skyr inga medel, inte ens den rena lögnen, för att få tyst på den som förespråkar det självklara: ”Att andningslarm är en fullständigt falsk trygghet har vi vetat sedan 1980. Andningslarm är överhuvudtaget ingen livsgaranti, och över 90 procent av utslagen från dessa alarm har varit falska” (Groegaard). Vad är då ett falsklarm? Jo, ”larmet går och barnet andas.” Men var det inte det som var meningen? ”Nej, barnet andas fast larmet går.” På brandlarmets varning släckte jag duken, så att elden inte spred sig, och vädrade ut röken. Var det då falsklarm? Huset brann ju inte ner! Var det alltså falsklarm att barnet inte dog?
Om nu andningslarmen är så värdelösa, ja, direkt farliga, så att föräldrar absolut måste avrådas från dem, varför använder sig då sjukhusen av dem? ”Nej nej, det slutade vi med 1980.” Så jag ska tro, i detta teknikens förfinade tidevarv, där man kan avläsa precis allting från blodtryck till DNA, att sjukhusen saknar tillförlitliga instrument för övervakning av nyfödda barns andningsverksamhet? ”Andningslarmen kanske har blivit bättre nu?” föreslog en av debattledarna. ”Nej, nej.” Det hade de inte. De stackars tillverkarna må protestera hur mycket de vill. Larmet är värdelöst!
Jag kan förstå om min lyhördhet inför spädbarnens preferenser och behov - behov som jag känner mycket väl efter att ha levt dag och natt med späda barn i över fyrtio år - väcker tvivel och tvekan hos den nya föräldrageneration, som sedan barnsben fostrats till övertro på barnavårdens skrivbordsexpertis. Jag får väl leva med att expertisens ord blivit lag, hur skriande ologisk och ovederhäftig den än är, jag som självpåtaget och ideellt försöker föra de små barnens talan och se till deras välbefinnande före allt. Men andningslarmet? Varför ska det motarbetas? Nyfödda ska ha larm i vilket fall, eftersom det inte är sovläget som är livsfarligt (och inte Anna Wahlgren heller) utan de långa andningsuppehållen, som i 0,3 promille av fallen blir ett för mycket och för långt. Det är mänskligt omöjligt att bevaka ett litet barns andhämtning varannan minut. Jublar då inte den simplaste logik över en monitor som sköter bevakningen dag och natt, dygnet om?
Nej, det gör den inte. Det får den inte. Varje bärare av banalt logisk tankeförmåga - och givetvis av den klarsyn, som inte behöver vara särskilt avancerad för att notera det stora sömnbristproblemet bland små barn och deras föräldrar i dag, ett problem av katastrofala dimensioner – ska tystas. Budbäraren ska skjutas. Gärna brännas på bål.
”Viktigare än att barnen sover hela natten är att de lever”, får jag höra. Vad betyder det? Vill du leva får du inte sova? Man utnämner mig till barnamörderska; följer människor mina livsfarliga råd, kommer 100 norska barn att dö nästa år. Vad ska jag säga till alla som kommer till mig med sina döda barn? Det är den retorik jag får, när jag undrar varför liv och sömn skulle motsäga varandra, dessa båda storheter som ju tvärtom förutsätter varandra.
Mina råd dödar barn. Det är en ganska fruktansvärd anklagelse. Lyssnar verkligen förnuftet? Lyssnar logiken? Lyssnar kärleken, som vill de små barnens bästa och ingenting annat än deras bästa?
Jag hoppas inte det. Men jag är glad att jag lever. Jag slingrade mig ur bålet än en gång. Det här var ändå det värsta. Vad är det för prestige som till varje pris ska försvaras? Överhetens rätt att bestämma? Att diktera villkoren för flata undersåtar? För oerfarna nyblivna föräldrar och oskyldiga, värnlösa barn?
Den hjälp skrivbordsexpertisen har att erbjuda sömnlösa föräldrar och utbrända spädbarn är obefintlig: ”Sömn? Glöm det! Barn sover inte på nätterna”, alternativt omänskligt hänsynslös (den ohållbara feminutersmetoden, allmänt rekommenderad av bvc): ”Låt barnet skrika sig till sömns. Gör ingenting!” alternativt direkt farlig: medicinering med neuroleptika, i dubbel dos mot vad vården ger heroinister på avgiftning; får ej ges till barn under 2 år, ges av barnläkare till spädbarn på sex månader. Är det den sortens ”hjälp” som ska försvaras? Får barnen absolut inte hjälpas på ett kärleksfullt sätt att sova tryggt och gott och länge nog, så som vi alla behöver? Varför får man inte använda andningslarm? Varför får inte spädbarnsföräldrarna lugna både sig själva och sina barn till goda, sammanhängande nätter? Varför ska inte barnen få sova? Varför ska inte de vuxna få det? Varför ska föräldrar inte få njuta sina små barn, och varför ska inte barnen få njuta själva? Livet är gott! Varför ska inte livet få vara gott? Starkt, motståndskraftigt, lyckligt och gott?
Tiotusentals barn här hemma och utomlands får redan sin livsviktiga, vederkvickande, goda djupsömn tack vare sova hela natten-kuren, som, i oupplösligt samarbete med andningslarmet, gör sitt segertåg över världen. Det segertåget är i slutänden ohejdbart, därför att de utsövda små barnens uppenbara välbefinnande, och därmed deras föräldrars, är dess starkaste argument i en vardagens verklighet som är synlig för alla. Och kommer att så förbli, långt efter det att jag - som arbetat ut Sova hela natten-kuren med hjälp av de små barnen, de som varit och är mitt universitet - gått hädan, med eller utan häxbränning på bål.
|