Månadens krönika februari 2012Opublicerat När häxorna brändes på bål - och det finns uppgifter om att fem eller sex miljoner kvinnor brändes på bål i Europa - jublade pöbeln. Folk hade picknick och applåderade det anslående skådespelet. Och hur gick det för de enstaka stackare som vågade ifrågasätta om häxan för dagen verkligen var skyldig till alla horribla anklagelser om skörlevnad, barnamord, kvacksalveri? Det gick inte så bra. Inte sällan blev de lynchade de också.
Följande artiklar – den första skriven av föräldrar och så kallade forumister på annawahlgren.com, den andra av journalisten och programledaren Birgitta Sandstedt – har svensk press inte velat publicera (SvD, DN, Aftonbladet, Expressen). Man har åberopat "utrymmesskäl".
1.Den kom som en försenad julklapp – boken om kvinnan det svenska folket älskar att hata.
Kvinnan som har debatterat så outtröttligt och obekvämt om dagis, haft mage att visa upp sina barn, inte vetat hut eller hur lagom man ska vara i Sverige, hon som aldrig lät sig tystas i diskussioner. Hon har varit en bluff hela vägen! Det vet vi nu. För här är ju beviset, boken som dottern har skrivit!
Anna Wahlgren svarade för första gången på en attack med tystnad. Inte för att hon inte kunde försvara sig utan för att hon inte ville. Hon vägrade gå i strid med sin egen dotter.
Pressen, sällan skådat så samkörd i sina åsikter, tävlade om att rapportera om boken. En fruktansvärd uppväxt blev beskriven; det fanns omsorgsbrist, spritfester, sex och fördärv, och en känd mor som har fått gurustatus när det kommer till uppfostran av barn. Här fanns allt en tidningsredaktör kan drömma om. Det kunde knappast bli annat än sensation!
Mycket få recensenter var kritiska till boken. De flesta svalde innehållet utan att vara nämnvärt ifrågasättande. Det tryckta ordets makt är tydligen stor även bland landets tidningsredaktioner. Varför skulle de ställa frågor? Förläggaren hade ju redan granskat sanningshalten. Rapporteringen drevs hårt. Rubrikerna var av krigstyp.
Anna Wahlgren var tyst om boken och sitt förhållande till dottern, och storbråket mellan mor och dotter som man säkert hade hoppats på uteblev helt och hållet.
Man gav sig på Anna Wahlgren som person med ondgörande krönikor; aktningsvärda krönikörer drog sig inte för att vräka ur sig vad de tyckte om modern i fråga.
När detta inte gav något svar på tal, kunde man alltid tycka illa om Barnaboken. Denna tegelsten till uppfostringsbibel sågades tillsammans med sin författarinna. Nu gick det ju inte att hämta råd från den i fortsättningen. (Tydligen kunde man göra det innan.) Barnabokens trovärdighet smulades sönder.
Fortfarande var det tyst från Anna Wahlgren. Det som började med rapportering om dotterns bok stegrades till en häxjakt av skrämmande omfattning. Vad Anna Wahlgren har tänkt och känt under tiden kan man ju försöka föreställa sig. Hon förhöll sig tyst.
Det lugnade inte drevet, och i medierna verkade det svårt att hålla sak och person isär. Allt blandades samman, och många andra personer drogs med av bara farten.
Att dra Barnaboken i smutsen är respektlöst mot de hundratusentals föräldrar som har hittat och fortfarande hittar stöd och hjälp i sitt föräldraskap där.
Att dra dem som verkar på Anna Wahlgrens föräldraforum ner i smutsen med öknamn som sekterister och adepter är i bästa fall smaklöst.
Forumisterna börjar bli vana nu. Det är inte första gången påhopp av den här sorten förekommer, men hittills har det varit i form av näthat. Påhoppen har inte kommit från kolumnister i kvällstidningarna, vilket de har nu. Att omnämnas som "bokstavstroende sekterister som tillber en allvetande guru" känns löjligt, och hade inte sammanhanget varit så sorgligt kunde man kanske lockats att dra på mun. Ingen av de forumister vi har pratat med känner igen sig i att de ”sväljer en tvärsäker teori som säger sig förklara allt. Som vet hur alla barn är, vad de behöver och hur de ska hanteras.”
Som en forumist uttrycker sig i protest: ”Det går helt enkelt inte att använda Annas metoder ’blint’. Man får verktyg, men man måste själv utveckla skicklighet i att använda dem och anpassa dem till situationen, barnets personlighet och sitt eget temperament.”
En annan försvarar sin rätt att själv välja: ”Jag vill inte ha råd från felfria guruer i sterila miljöer. Jag vill ha visdom från kvinnor som har levt, gjort misstag, funderat, och sen delar med sig. Det är upp till mig som tänkande människa och förälder att ta till mig det jag vill, och välja bort det som känns fel.”
Som förälder är man alltid själv ytterst ansvarig för sina barn och deras uppfostran. Var och en är fri att välja vad man vill ta till sig, om något, i dagens uppsjö av föräldraböcker och föräldraforum. Att bli respekterad för de val man gör som förälder borde vara en självklarhet.
Dagligen möter vi som verkar på Anna Wahlgrens forum föräldrar med frågor, föräldrar som söker hjälp; ofta är det desperata föräldrar med barn som dragit på sig stora sömnproblem. Att få vara med på ett hörn och ge av vår hjälp och erfarenhet är berikande för oss. Att få veta hur det går, när Barnabokens eller Sova hela natten-bokens budskap och verktyg landar hos föräldrar som har sökt just den hjälpen, ger en glädje som uppväger alla timmar vi lägger ner av ideellt arbete.
Det väger även upp att bli ansedda som hjärntvättade tillbedjare.
Alma, Anna, Anna, Ann-Britt, Anneli, Bianca, Birgitta, Britta, Carola, Elin, Frida, Elenor, Ewa, Hege, Helena, Ida, Inger, Jenny, Johanna, Johanna, Karin, Kristin, Kristiina, Kristina, Lena, Lena, Linda, Magnus, Maria, Maria, Maria, Mia, Natalie, Sara, Sara, Stina, Stina, Susan, Susanne, Susanne, Åse.
2.
Jag har känt Anna Wahlgren i över 30 år. Vi har bott i närheten av varandra både här i Stockholm och i Skåne. Första gången, tror jag, som hon var med i TV var 1977 i programmet Konfrontation från Malmö där jag var programledare.
Det var då hon yttrade att dagis inte var bra för små barn. Folkstorm! Och det blev ofta vind i seglen när Anna uttalade sig i enfrågelandet Sverige.
Lagom har Anna aldrig varit och hon har försvarat sina åsikter med näbbar och klor. Och nu när hon som jag, som alla våra vänner, kommit till ålderns höst, nu får hon uppleva att allt det hon byggt upp har raserats. Med ett modernt uttryck: hennes varumärke har skadats och frågan är om det någonsin kan repareras.
Vi vet ju att hemmet kan vara den värsta brottsplatsen och att bakom dess stängda dörr kan ohyggliga brott utspela sig. Men jag som har gått in och ut på Birger Jarlsgatan där familjen bodde under många år, har aldrig sett något av detta. Tvärtom. Glada väluppfostrade barn, jag kan namnen på alla.
Vad är då sant? Att alkohol förekom ymnigt, det såg jag. Men inte bara där utan överallt i mina vänners hem och hos mig med för den delen. Vi tillhör en generation där knarket aldrig varit ett alternativ, det fick bli vin. Både när det var roligt och inte alls roligt.
Så vad är då sant? Jag kan naturligtvis inte svara på det, men jag vet att Anna utmanat många med sina väluppfostrade barn. Vi andra som bara haft något eller några har nog tyckt det varit ganska fantastiskt med denna snygga begåvade mamma som jobbat hemma, klarat av att försörja alla och lyckats med att få allt att gå runt.
Och så seglar hon in, som Cecilia Hagen skriver om i Expressen, tjusig och har sina välkammade barn i släptåg på ett bokparty. Det är klart att sånt väcker både uppmärksamhet och avund. Så skönt då att få höra att allt inte stod rätt till. Utan att det tvärtom var ett rent helvete. Om inte annat blir det ju lättare att må bättre själv.
Felicia skriver att hon inte bara blivit psykiskt misshandlad utan även fysiskt. Borde jag inte ha sett något av detta? Borde inte något av barnen ha sagt något? Sara, äldst av alla, var till och med barnflicka hos mig i några månader. Felicia minns jag också, jätterar och vacker tjej, som skriver själv att hon haft problem med nerverna.
Varför har då Felicia skrivit den här boken? Var det i allmänhetens tjänst? Kan andra få styrka av henne? Är det ett litterärt verk som håller måttet? Jag kan inte svaret på det men en sak är säker, jag har aldrig läst en så hatfylld bok om en närstående.
Och man frågar sig osökt - är det relevant att publicera? Kaj Schueler, kulturchef på Svenska Dagbladet, skriver i sin krönika den 16 januari: ”Det är först när en uppgörelseroman tar steget bort från personlig vendetta till att vara ett psykologiskt och samhälleligt relationsdrama av allmänt intresse som det blir stor litteratur.”
Jag kan inte låta bli att tänka på begåvade kvinnor som under historiens gång skickats till bålet, häxan som inte ska tro att hon är något utan måste oskadliggöras. Tänk efter om du vill delta i det skådespelet?
Och har du haft nytta och glädje av Barnaboken tidigare, så har ju inte innehållet förändrats. Eller?
Birgitta Sandstedt
3.
Anna Wahlgren är inte, och har aldrig varit, scientolog. Heller.
Kulturskribenten Kjell Häglund (Expressen 18/1) vet dock bättre än hon själv hur saker och ting förhåller sig. Han vet att ”Barnaboken är en stor propagandaseger för scientologerna". Han vet att Barnaboken "innehåller gravt förfalskad statistik om barnpsykiatrivården påhittad av KMR". Han vet att den har "påverkat ADHD-synen i Sverige och orsakat många människor djup smärta och sorg".
ADHD omnämns överhuvudtaget inte i Barnaboken. Detta ser alla som läser den. Den "gravt förfalskade statistiken" lyser med sin frånvaro. Det Häglund beskriver är sitt eget skamlösa hittepå.
Det är fult att ljuga, Kjell Häglund.
Birgitta Mohlin, redaktör för Barnaboken (Förlag AW AB 2008).
*
Slutligen några familjepåminnelser jag delgett Felicia ”Feldt” efter hennes stora mediaturné.
”Jag vill påminna om att du, som säger dig ha varit så utlämnad åt din hemska mamma och som ingen såg hur hemskt du hade det, gick i lekskola från 4 år och i skola som alla andra (varav en var mindre lyckad; då tog jag dig därifrån). Din gamle lärare Bengt Barkman skriver: ’Som du vet så hade jag tre av dina barn i Engelbrekts skola, och jag tyckte de var harmoniska och trevliga. Felicia borde, som du också anser, låtit ev. kritik stanna inom familjen.’
Jag vill också påminna om att allas vår pappa Lars, den outtröttligt kärleksfulla pappa Lars, fanns för dig från det du föddes och hela din barndom och uppväxt igenom. Jag är mycket glad att han slipper uppleva detta. Skändar du mig offentligen, skändar du oundvikligen också andra."
Copyright: Anna Wahlgren
|
