Månadens krönika januari 2012Den kokta potatisen– Var snäll och räck mig potatisen. – Varsågod. – Det var hemskt vad du låter syrlig. – Tycker du? – Är det för mycket begärt att du skickar mig potatisen? Skulle du kanske hellre vilja att jag gick runt och hämtade den själv? – Inte alls. – Tack för det, då. – Hemskt vad du är stingslig. – Jag? Ska du säga! Herregud! Vad allt får man inte höra! Det är verkligen dråpligt. – Är det? Hur så? – Du kommer hem sur som ättika. Det formligen stinker missnöje om dig. Och så beskyller du mig för att vara stingslig. Det är verkligen att turnera saker och ting! Jag ber dig skicka potatisen, och du ser ut som om det vore höjden av fräckhet, ungefär som om jag bett dig åka runt halva stan efter chips mitt i natten. När jag bara ber dig skicka potatisen, som står mitt framför näsan på dig! – Det var ett evinnerligt tjat om potatisen! Har du inte fått den? Hela den sabla skålen? Vad klagar du för? Vill du ha fler? Vill du att jag ska koka nya åt dig? – Jo, nu får man höra! I all vänlighet ber man att få potatisen, och du öser ur dig de mest horribla anklagelser. Det är som förgjort! Hade du någonsin lärt dig att tänka på någon annan än dig själv, hade du själv skickat mig potatisen. Utan att jag behövt be om den. Du kunde ha sett att jag hade slut på potatisen. Du kunde ha räckt mig skålen, så jag kunde ta mer. Vilken annan människa som helst skulle gjort det. Eftersom nu potatisen stod hos dig. Men inte du, inte. Dig ska man be.Dig ska man truga så nätt och vackert. Dig ska man inte vänta sig några förtänksamheter av, inte. – Den stod inte alls hos mig. Den stod precis lika nära dig som den stod mig. Den stod i mitten på bordet! Den stod snarare på din halva än på min! – Icke! Den stod hos dig! – Hos dig! – Hos dig! – Du bad om potatisen, och du fick den! Jag ger blanka fan i var den stod. Men den stod hos dig! Du ska förstås få det till att jag tjuvhöll på den. Men det ska jag tala om för dig, att det sista jag skulle ge mig till häri världen, det vore att tjuvhålla på någon potatis. Vad mig anbelangar kan den stå på bordet eller hänga i lampan eller ligga kvar i kastrullen. Jag gillar nämligen inte potatis! Jag är sjuk på din förbannade potatis. Jag blir spyfärdig bara jag ser den jävla potatisen. Dag ut och dag in, året runt serveras man potatis. Jag avskyr potatis. Det är som att få käften full av fetvadd. Jag har aldrig tyckt om potatis. Du däremot tycks tro att världen står och faller med potatis. Kan du inget annat än koka potatis? – Du är verkligen en mästare i att förvränga saker och ting! Jag har väl aldrig hört på maken! I alla år har man fått veta att fanns det ingen potatis på bordet, då var det ingen riktig middag. Har inte jag försökt servera ris och makaroner och panerad gröt? Har inte jag försökt variera kosten? Och vad brukar du säga? Vad har du för älskvärda kommentarer? ”Ge fodret till djuren”, brukar du säga, ”ta hit potatis så man blir mätt!” Jo, jag tackar, mycket ska man höra, innan öronen trillar av! Minns du exempelvis det här? ”Potatis är stommen i svensk husmanskost.” ”Får man ingen potatis till maten, kan man betrakta måltiden som ett mellanmål.” ”Potatis är det enda livsmedel som innehåller tillräckligt med näring för människan att leva på.” Och: ”Den som föraktar potatis, den föraktar jag!” – Det var en samling kopiösa dumheter! – Och vet du vem som står för dem? – Någon töntig matskribent i någon tidning, förmodar jag. – Nej då. Det gör du! – Jag?! – Det står i dina brev, som du skickade till mig när du gjorde din värnplikt. – Du skojar …! – Nej då, för då gick vi igenom hur vi skulle ha det under vårt äktenskap. Och det du var allra mest mån om att gå igenom, det var middagsmaten. Det var ett outtömligt ämne. Det var potatis sida upp och sida ner. Det dröjde tre år innan jag vågade servera något annat än potatis till maten! – Den smörjan har jag inte skrivit! – Jaså? Inte det? Tror du mig inte? Vill du se? Tror du inte jag har breven kvar? Ska jag hämta dem? Vill du se vad du har skrivit? – Nej! Det hör inte hit. Det hör inte hit, säger jag! Jag kan inte ta ansvar för den dynga jag eventuellt hävde ur mig för trettio år sedan. Jag tycker inte om potatis! Jag måtte väl veta bäst själv? Om inte jag vet ifall jag tycker om potatis eller inte, vem ska då veta det? Du, kanske? Du vet ingenting om potatis. Dessutom kan du inte koka potatis. Du kokar den inte alls som den ska kokas. Du gör den jolmig. Jag hatar jolmig potatis. Jag äter vad som helst hellre än jolmig potatis. Om jag har tyckt om potatis en gång i tiden, betyder inte det att jag nödvändigtvis vill leva och dö med potatis. Inte med jolmig potatis! – Jaså, jag kan inte koka potatis? Minsann? Det kan jag inte? Då tycker jag du har ännu mindre anledning att sitta och hålla på den! När du nu knappt tål potatis! Konstigt att du kan pressa i dig så många som du gör. Jolmiga som de är! Konstigt att du är så noga med att hålla på potatisskålen. Verkligen underligt! Man kunde faktiskt få det intrycket att du gärna ville ha mer potatis, när du har ätit upp dem du tog först. Man kunde faktiskt tro att du var riktigt ovillig att släppa ifrån dig skålen. Man kunde tro att du var rädd för att det inte skulle finnas någon potatis kvar, ifall du släppte taget om skålen. Man kunde tro du inte tyckte det fanns nog med potatis. Det lilla som fanns, var bäst att hålla under uppsikt, så att du verkligen garanterat fick äta upp alla potatisarna själv. Man kunde tro att det var sådana tankar, som rörde sig i huvudet på dig. Inte kunde man tro att du satt och mådde illa, inte. Inte sköt du precis potatisskålen ifrån dig och talade om hur jolmig potatisen var. Snarare tvärtom, skulle man kunna säga. Som du ruvade på potatisen! Att en annan skulle vilja ha ett par potatisar, det var det inte tal om! Men för all del. Med mig och min potatis är det ju inte så noga. Huvudsaken är att du får vad du ska ha. Vill man vara med på ett hörn och få sig ett par potatisar, får man minsann böna och be. Då får man undra så vackert om du skulle vilja ha den stora vänligheten att avstå från några potatisar ur din skål. Som du har klämt fast under armbågen. Helst skulle man kanske be att få låna ett par potatisar, och betala tillbaka på lördag. Potatis mot kvitto med ränta. Jag skulle kanske sätta upp en förteckning på väggen över de potatisar som jag är skyldig dig? Så att du fick tillbaka lika stora och fina. Jag kanske skulle väga dem också? Du kanske tycker att jag stjäl från dig. Något är det ju. Eftersom det nu är så omöjligt för dig att ge mig ett par potatisar. Jolmiga och allt, som de är. Men det tycks inte ha någon betydelse. Huvudsaken är att inte jag får några. Vill du kanske ha betalt för potatisen? Jag kan lägga fram en liten hög mynt, så du kan ta en femtioöring för varje potatis jag stjäl. Ska jag skaffa lånekort? – Är du komplett galen? – Jag är ledsen att jag tog din potatis! – Ha! Människan är inte klok! Tog min potatis! Jag blir galen! Potatis! Herregud! Ha ha ha! Lånekort! Mamma! Det var som fan! Är du normal? Potatis! Vad är det? Potatis! Potatis! Vad är det? Potatis! … – Sture? Förlorar du ditt förstånd …?
– Jaha. Och allt jag gjorde var att jag bad honom skicka mig potatisen! Fotnot: ”Den kokta potatisen” uppfördes av Jan Malmsjö och Marie Göranzon på bokreleasen av novellantologin ”Var inte rädd för att dö, min älskade. Var inte rädd för att leva”, september 2010. Beställ boken här eller ladda ner den som e-bok.Copyright: Anna Wahlgren |