Månadens krönika juli 2010

FÖDELSEDAGSPOJKE

En novell av Anna Wahlgren

Han kände sig lite ledsen. Egentligen skulle han vilja krypa ner i sängen och dra filten högt över öronen och förvandla sig till en liten hög. Han tyckte inte det var roligt någonting. Han önskade att han kunde bli liten på riktigt, som en pyssling, och gömma sig i en vante eller något annat luddigt. Det fanns inget han ville göra. Inget att hitta på alls. Men han kröp i alla fall inte ner i sängen, och han började inte gråta, och det var åtminstone något, tyckte han, för han var ju ingen liten pojke längre, han var stor, och i morgon skulle han bli ännu större, ett helt år större.

- Fölseda, sa han, fölse-fölseda.
 
Han böjde sig ner vid sängen och drog i en snörstump, vars andra ända var fäst kring en mus, en död, vit mus. Med musen släpande efter sig gick han runt i rummet, runt, runt, och pratade för sig själv:

- Godda, mitt namn är riddar - riddar – nåja, riddar Linus får duga då. Jag kommer här med min häst, min vita springare. – Men det är ju en död råtta, herr riddare! Usch på er att komma hit till vår fina borg med en död råtta i ett snöre! - Då har jag gått fel, ursäkta. Om ni inte kan skilja på döda råttor och vita springare, då måste jag ha gått till fel borg. Ursäkta mig. - Men vitt som vitt, herr riddare, kan inte en död råtta och en vit häst gå på ett ut? – Det tycker jag inte alls. Och inte min häst heller. Kom häst, kom inte-råtta. Ajö ajö. Vi tycker inte om sådana här borgar. Ajö.

Han travade vidare, runt sängen, bort till skåpet, ut genom dörren och in igen. Den döda musen släpade likgiltigt efter, svängde i krökarna och hakade till i mattan. Ryck! flög den iväg igen, släp, släp.

- Jag får nog lov att ringa ett samtal, sa han. 

Han gick fram till telefonen, en papplåda med siffror, och lyfte på luren som var en inbillad och mycket verklighetstrogen lur.

- Godda, sa han, jag skulle vilja göra en beställning till fölsedan i morgon. Tack, jag väntar. Alltid måste man vänta! Tyst, råtta. Vasa? Har jag kommit fel? Det tror jag inte. Kan ni inte ert eget nummer, människa? Får jag tala med direktörn! Tack. Hopplöst på det där stället. Man får alltid vända sig till direktörn om man ska få något gjort. Tack, fröken. Jo, god dag, god dag, det gällde en fölseda. Jag skulle vilja ha en leverans klockan fyra i morgon bitti. Skicka två man. Jag behöver ett tåg, nämligen, och det ska vara gult och grönt med röda soffor i. Ja, just det, det blir bra. Sedan klockan sex kan jag få tårtan. En för mig och en för min häst, som behöver en mycket stor tårta. Tack. Sedan varannan timme under dagen vill jag ha vetebullar med mandelmassa och marsipan i. Och så var snäll och se till att jag får alla presenterna före klockan tio. Glöm inte den från min pappa. Det är mycket viktigt. Jaha tack, det var allt för i dag. Gomiddag.

Han la på luren och stod en stund mitt på golvet. Det var tyst omkring honom. Till slut gick han fram till spegeln och drog upp mungiporna.
 
- Haha, jag är glad, gla-ad, haha.

Sedan tittade han ut genom fönstret. Det var mörkt och tyst nere på plan, nästan inga var där, bara några av de stora pojkarna. Anders hade säkert redan gått hem och lagt sig. Tss, småkille.

Han drog sig mot dörren. Varför var det så tyst? Vad höll Hans på med? Han gick ut och tände i serveringsrummet. Klockan i köket tickade, tick tack, tick tack. Dörren dit ut stod öppen. Han tände över matbordet och tittade i skafferiet. Inga bullar. Översta hyllan nådde han inte upp till. Antagligen stod tårtan däruppe. Stor och grön och med hans namn på och en ros. Han skulle ha både rosen och namnet. Och Anders, som hade berättat om en tårta som inte hade någon riktig ros utan en av plast! Läskigt. Men inte hans tårta.

I vardagsrummet var det släckt. Framför det stora fönstret hängde vita gardiner, tunna, som man kunde titta ut igenom på dagen. Han tyckte inte om vita gardiner. I julas hängde där röda, det var mycket trevligare. Röda och tjocka. Trodde han i alla fall. Allt som är rött är tjockt, allt som är vitt är tunt.

Han gick runt bordet några varv, och sedan petade han på kaktusen på hyllan. Där fanns tre kaktusar, små och gröna. Mamma kaktus, brorsa kaktus, och så jag, god dag kaktus. Han stack sig på den. Fy! Men längst ner vid krukan fanns en liten plätt utan taggar som var precis lagom stor för lillfingret. Det var besvärligt att hitta rätt på plätten i mörkret, men han lyckades i alla fall. Klart.

Han gick ut i gången igen till sin brors rum. Det hördes musik där inifrån, svagt. Transistor, transistor. Ska jag också ha i morgon. Allting i morgon. Men tåget är viktigast.

Han tryckte ner handtaget, tyst, och tittade in. Hans bror satt vid skrivbordet och läste. Hans var mycket stor och hade ljust hår, fast inte så ljust som han själv.
 
- Hej, sa han.
- Hej du. Varför knackar du inte?
- Du vet ju att det är jag.
- Man knackar inte för att tala om vem man är, sa Hans. Man knackar för att man inte vill störa.
- Då stör man väl, invände han. Då stör man väl mycket mer än om man bara kommer in, så här som jag.

Han stängde dörren efter sig. Det var rätt skumt här också, bara skrivbordslampan lyste, och sängen borta i hörnet syntes knappt. Hans hade en riktig, stor säng.

Han gick fram till skrivbordet.

- När kommer mamma hem?
- Om en stund, svarade Hans.
- Hur lång är en stund? sa han otåligt. Du ska säga precis.
- Jag vet inte precis, suckade Hans. Titta på klockan!
- Jag är inget bra på klockan, sa han argt. Och varför är det ingen som pratar?
- Du pratar ju, det är tillräckligt, sa Hans.
- Det är inte alls tillräckligt. Det är inget roligt att prata med sig själv.
 
Hans lade undan boken och såg på honom.
 
- Vad är det med dig? Är du på dåligt humör? I dag borde du väl vara glad!
- Varför då, undrade han ointresserat.
- Men Linus, vad är det för en dag i morgon?
 
Han svarade inte. Man talar inte om födelsedagar dagen innan, det borde Hans veta. Han suckade. Suck, suck. Hans bror tittade noga på honom, och då blev han arg igen.

- Du har dumma ögon! sa han.
- Å ja, sa Hans. Du behöver väl inte vara arg på mig bara för att du har tråkigt. Jag har inte dummare ögon än du, så.

Han teg. Dumma, dumma, dumma.

- Hördu, sa Hans, vi går ut litegrann. Ska vi det? Det dröjer en stund tills mamma kommer hem. Va? Kom!
 
Ut i hallen, vantarna, rocken, stövlarna, alltihop, fort fort. Måste komma iväg innan mamma kommer hem… skynda, skynda… Hans kom efter i sin stora bruna rock, tryckte på hissknappen, de väntade. Och hissen kom och han kämpade upp dörren, pfss, åkte den igen, och han fick trycka. Och ut genom stora, tunga dörren därnere, åhej, och så ut i luften som slog emot honom kall och isande mot näsan. Han drog på vantarna ordentligt och gick iväg bredvid Hans. Det var trevligt. Hans var lång, någonstans däruppe, och stor. Han hade i alla fall en brorsa, det hade inte Anders. Anders hade bara två dumma systrar, som hette Elisabet och Annika. Dumt. Bättre då med en brorsa som hette Hans. Synd att inte Anders var ute. Han sträckte på sig.

- Kom, vi går över fältet!

Han småsprang, måste hänga med, Hans gick fort eftersom det var kallt. De gick mot ishockeyplanen. Det var inte många kvar där nu, bara tre, fyra stycken som åkte omkring med sina klubbor. På söndagarna brukade han och Anders hänga därnere och passa om de kunde hjälpa till med något. En gång var det en rödhårig kille som tappade mössan, och då var han vips framme och räckte honom den. Anders hade inte ens märkt något. Tsss.

Hans spelade inte ishockey. Det var lite synd. Men så kom han att tänka på något.

- Brukar pappa spela ishockey? frågade han.
- Det tror jag inte, sa Hans.

Han funderade en stund. Pappa var väl som Hans ungefär, stor och lång och med brun överrock. Antagligen brukade pappa sitta och läsa på kvällarna också, precis som Hans. Pappa var lärare. Lärare, det är sådana som kan allting. Man kan fråga dem om vad som helst.

Min pappa kan man fråga om vad som helst.

- Var är pappa någonstans?
- Men det vet du ju. Han är i ett land långt borta som heter Kanada. Varför frågar du nu igen?
- Jag vill veta. Är det svårt att komma dit?
- Inte särskilt svårt. Men det är dyrt.
- Jag får pengar i morgon. Faster Eva brukar alltid ge mig pengar.
- Det räcker inte.

De gick vidare, förbi planen, bort mot småhusen på andra sidan vägen. Det lät om snön under fötterna, knirk, knark. Han frös om tårna och började bli lite trött men sa ingenting. Helst hade han velat springa lite, men fortsatte gå ordentligt, som Hans.

Högt uppe i luften brummade ett flygplan. Blinkade mot honom, rött, grönt, gult. Antagligen på väg mot Kanada.
 
- Varför reste pappa till Kanada?
- Jag vet inte riktigt, svarade Hans tveksamt. Det var så längesedan. Det är bäst att du frågar mamma.
- Äh, hon vet ingenting, sa han truligt. Det är pappa som vet, han vet allting.
- Så där ska du inte säga, invände Hans. Mamma vet mycket. Har du inte frågat henne om allt möjligt kanske och fått svar?
 
Han teg motvilligt. Men efter en stund log han finurligt och sa:
 
- En sak vet hon inte i alla fall. Och inte du heller!
- Jaså, vad då?
- Att råttan är död!
- Va? Hans stannade till. När dog den?
- I går kväll.
- Och det har du inte talat om för mamma?
- Nej, då skulle hon ju bara ta bort den.
 
Han tillade:
- Den bor under sängen nu. I ett snöre.
 
Hans drog på mun när de började gå igen. Han såg det och kände sig stolt.

- Nu tyckte du allt du var fiffig, sa Hans.
- Jaa, svarade han.
- Nå, du får nog göra dig av med den i alla fall. Mamma skulle inte tycka om det om hon visste.
 
De gick vidare under tystnad.
 
Men så tvärstannade han och utbrast:

- Oj!
- Vad är det?
- Jag glömde lägga tillbaks den, sa han olyckligt. Den ligger framme mitt på golvet med snöret om halsen!
- Det var inte bra, sa Hans. Då skyndar vi oss hem, så kanske vi hinner före mamma.

- Hur många gånger ska jag säga dig - - - Tänk att du aldrig kan göra som man - - - Det är som att prata med en vägg, fullkomligt - - - Märkvärdigt också - - - Här har man gått i alla år och försökt - - - Men det är som förgjort, det är - - - Och just nu, dagen före födelsedagen och allting, det är ju - - - Men hade jag bara vetat, hade jag - - -

Han rev itu korvskivan, först på längden och sedan på tvären, och sedan i små, små bitar. Två miljoner bitar, eller tretton, eller hundra. Leverpastej är mycket godare. Den här kan man också dela på, så blir det tre bitar till, jaha.

- Ska du göra så där med maten! Fy, en sådan elak pojke! Tänk, bara tänk om pappa såg dig nu!
- Pappa kan inte se mig. Pappa är i Kanada.
- Det vet jag väl! Ska du tala om för mig var pappa är någonstans?
 
Dumma, dumma, dumma. Han tittade rakt på henne och sa:

- Varför är pappa i Kanada?
- Vad sa du?
- Varför är pappa i Kanada, sa jag. Va? Varför?
 
Köksklockan tickade, tick tack, tick tack. Annars var det alldeles tyst.

- Det där begriper du inte, sa hans mamma till slut. Jag ska berätta för dig en annan gång, när du blir större.
- I morgon blir jag större, försökte han. Ett helt år större.
 
Det hjälpte inte.

På kvällen låg han och knep ihop ögonen för att bli sömnig. Om han inte knep ihop dem åkte de upp av sig själva. Ibland brukade han spotta på fingret och klistra igen ögonen med spottet. Men i kväll brydde han sig inte om det. Först måste han ligga vaken lite och titta. Han la sig på rygg och sträckte ut tårna. Endera dagen skulle han nå ner till kanten. I morgon kanske? Sedan skulle han få en riktig säng, en sådan som Hans hade. Med två kuddar, som Hans.

Han vände sig mot väggen och knackade. Knack knack! Lyssnade. Knackade igen, lite hårdare: bult bult! Och där kom en knackning till svar. Glad lade han sig tillrätta och väntade.

Det dröjde en liten stund, men så öppnades dörren och en smal, smal strimma av ljus växte på golvet till en hel flod, och sedan krympte den igen när Hans slöt till dörren efter sig.

- Vad vill du? Kan du inte sova? Är du ledsen för något?
 
Hans kom fram till honom och satte sig på sängkanten.

- Nej då, jag är inte ledsen.
- Det var bra det.
 
Han kunde knappt urskilja Hans i mörkret. Som en stor svart klump såg han ut. Och sängen hade sjunkit ner lite där han satt, så att filten stramade.

- Kryp ner ordentligt, så ligger du bättre.
 
Han kröp ner och kände sig närmare.

- Du måste sova nu. Hans strök honom över håret. I morgon får du presenter, och då blir allting mycket roligare.
 
Han blundade och blev tyngre mot madrassen. Det var skönt.

- Så ja. Handen fortsatte att stryka. Nu somnar du snart. Jag ska stanna lite till.
 
Sömnigt tittade han upp mot den svarta klumpen och mumlade:

- Pappa visste om det i alla fall. Han har vetat det hela tiden.
- Vetat vad då?
- Att råttan var död.
 
I nästa ögonblick sov han.


 
Novellen Födelsedagspojke ingår i antologin ”Var inte rädd för att dö, min älskade. Var rädd för att inte leva” som utkommer på Förlag Anna Wahlgren AB den 14  september 2010.

 
Copyright: Anna Wahlgren