Månadens krönika juni 2008Sorgesång
All vår lycka är ett lån. "Sådant händer inte mig." Människan sägs resonera så. Uttalat eller ej, medvetet eller ej; så tänker hon. Sådant händer inte mig. Det händer bara andra. Det är sådant man läser om i tidningen. Det händer inte i verkliga livet. I varje fall inte i mitt liv. Jag kan inte råka ut för något sådant. Det får bara inte hända! Det handlar alltid om någon annan. Så tänker man, så tror man. Så vill man tro. Hur skulle man orka annat? Hur skulle man orka leva från den ena dagen till den andra om man ständigt skulle försöka gardera sig mot faran? Skulle man våga gå ut, skulle man våga passera en gata, när risken finns att man får en tegelsten i huvudet eller blir överkörd? Kan man skydda sig mot sjukdom, mot sorg, mot död, mot olyckshändelser, mot bränder, mot jordbävningar, mot katastrofer? Kanske kan man, teoretiskt. Utestängde man sig i så fall inte också från själva livet? En dag händer det - kanske. Ett lidande slår chockartat klorna i en. Ett lidande som drabbar just mig - just dig. Och frågorna, som aldrig får sina svar, naglar sig fast dag och natt, dag och natt. "Hur förvaltade du ditt pund? Hur tog du till vara det du hade, medan du hade det? Hur varsam var du, hur visade du din lycka, hur gladdes du och hur tacksam var du?" Det finns svar på de frågorna, men det är svar av ångest och ånger, av självförebråelser. Man snubblar genom livet, förblindad av vana. Det goda är något självklart, det eländiga en källa till ständig förtrytelse. Aldrig vänjer man sig vid det man inte tycker om! Bara det man egentligen borde värna om som det dyrbaraste, mest ömtåliga och allra käraste i världen - bara vid det vänjer man sig blixtsnabbt, bara det är någonting alldeles givet. Men det är inte givet. Det är utlånat. En dag har man det inte mer. En dag händer det just mig. Just dig. All vår lycka är ett lån. * Barnet det i mig som var tillitsfullt kommer mig till mötes i dödens gränsland Det ler förtröstansfullt och sträcker armarna emot mig Och jag säger: Det finns ingenting att oroa sig för Ser du hur solen lyser och fåglarna sjunger så vackert för dig och jag ska ta dig i handen, lilla barn vi ska gå ett stycke över ängarna och marken Och om vägen är slingrande och snårig och stenarna stora och för många och vi faller, du och jag ska vi resa oss igen och fortsätta fortsätta ändå Det kommer att bli natt ibland mörkt ibland det kan hända att vi inte hittar vägen men det gör ingenting, jag håller dig i handen så att ingenting ont kan hända dig Du förstår: världen är stor spännande och farlig men vacker också och mild och vi ska gå vidare i den, du och jag Vi ska gå till ett annat land Jag vet inte riktigt hur där ser ut, men jag tänker mig att där är vackert Det är ett land där man inte ställer frågor, därför att svaren redan finns Det är ett land där vilan är ljus och lycklig för att ingen trötthet någonsin funnits Det är ett land där friden är lätt på handen inte tung, som lidandets balsam och i det landet ska vi glömma färden vi gjorde om den var lätt eller svår tung ond och vi kommer alldeles säkert att glömma vad det var vi gick ifrån Du mitt lilla barn vi ska gå hem Jag håller mig gråtande i handen
*
"Funeral Blues" av W.H. Auden:
Stop all the clocks, cut off the telephone, Prevent the dog from barking with a juicy bone, Silence the pianos and with muffled drum Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead Scribbling on the sky the message He Is Dead. Put crêpe bows round the white necks of the public doves, Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West, My working week and my Sunday rest, My noon, my midnight, my talk, my song; I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now; put out every one, Pack up the moon and dismantle the sun, Pour away the ocean and sweep up the woods; For nothing now can ever come to any good.
Stanna alla klockor, stäng av vår telefon ge köttben åt hundarna, få bort dem härifrån stäng locket på pianot, låt trumman, ensam, dov beledsaga kistan och de sörjandes lov
Låt flygplan skriva över himlens sista glöd sitt vita, jämrande budskap: HAN ÄR DÖD Klä duvorna i sorgflor på gator och torg ge polisen i trafiken svarta handskar av sorg
Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst, mitt öst min arbetsvecka och min vilotröst min dag, min natt, mitt tal, min sång Jag trodde kärleken var evighetslång.
Ta bort alla stjärnor! De behövs inte mer. Månen kan slockna, solen monteras ner. Dra proppen ur havet, sopa bort all skog! För ingenting kan någonsin bli bra sedan han dog.
(Övers. AW.)
*
Det är de vackraste barnen som dör de som ingen ondska berört de som är mjukare än andra, kärleksfullare.
Det är de vackraste barnen som dör läggs i jord i stället för i armar och ljuset från just deras ögon slocknar.
Det är de vackraste barnen som dör medan hjärtan gråter förbittrade, stela, livsberövade.
Oförtjänta kom de välsignade gick de, de vackraste barnen som dör.
Copyright: Anna Wahlgren
|