Lars H Gustafssons pratmetod vs. SHN

I sin nyutkomna bok ”Växa – inte lyda” (Norstedts 2010) ägnar barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson ett långt kapitel åt problemet barns sömn. Han beskriver sin hållning sålunda (sid 213):

”Det är min övertygelse och erfarenhet att många föräldrar i situationer som denna kan bli hjälpta av omsorgsfulla och insiktsfulla samtal med kloka personer som har erfarenhet av sådana bekymmer. Personer som kan finnas i familj, vänkrets, i en föräldragrupp på bvc eller på nätet – eller bland personalen på bvc eller förskolan. De allra flesta problem av det här slaget kan lösas så.”

Lars H Gustafssons referat i boken av Sova hela natten-kuren, vars upphovskvinna jag är, är av särskilt intresse på dessa sidor. Som hans redogörelse inte bara (begripligt nog) är hårt vinklad utan också svårt slarvig, vill jag förtydliga ett och annat i månadens krönika.

Gustafsson säger sig vara emot ”Somna själv-metoder” av alla slag. I den andan drar han den hjärtlösa femminutersmetoden och den inkännande Sova hela natten-kuren över en kam. Han har inte förstått – eller velat förstå – den fundamentala skillnaden medan 5mm och SHN:

•    Med Sova hela natten-kuren tar man som vuxen på sig hela ansvaret för barnets goda sömn.
•    Med femminutersmetoden lägger man hela ansvaret för insomnande och sovande på barnet.

I Gustafssons slarviga läsning av Internationella Sova hela natten slafsas inte bara teorierna, de välunderbyggda, bort, utan där serveras också diverse ovederhäftiga ”fakta”, som t ex att dörren till barnet ska vara stängd under kuren (ska den inte), att fenomenet hjärtebarnskontrollanter på mitt forum är liktydigt med av mig utbildade, diplomerade SHN-kurare (är det inte), att jag råder föräldrarna att ”stå starka gentemot barnet”(gör jag inte), som om det vore en maktkamp det hela handlade om, etc etc.

Gustafssons läsning färgas förstås av hans allmänt negativa syn (sid 198): ”Barnet slåss mot sömnen och försöker hålla sig vaket så länge som möjligt. Föräldern slåss mot barnet för att få det att sova och använder då gärna metoder som lätt bara trappar upp sömnkriget” (sid 198).

(Int. SHN sid 36) Det är de vuxna som ska hjälpa barnet i ro. Det är de som ska jaga vargen – överlevnadsångesten – betryggande på flykt och låsa honom ute. Det är de som ska garantera barnets överlevnad och mer därtill: ett GOTT liv, ett TRYGGT liv, med god sömn, fredad sömn, tillräcklig sömn – och en skön sömn, som lilla barnet snart formligen älskar att ta sig, tryggt nog i sig själv att både våga och vilja sova så gott.

Hade ett seriöst intresse för de små barnens välbefinnande förelegat hos Lars H Gustafsson et consortes - ett intresse större än det för den egna maktprestigen - hade etablissemanget naturligtvis frågat sig (om än inte mig, en hemarbetande niobarnsmorsa utan examina!) exakt VAD det är som gör Sova hela natten-kuren så exempellöst framgångsrik. Hur kommer det sig att lyckligen omtumlade föräldrar, som plötsligt efter månader av helvetisk sömnbrist får njuta glada, utsövda barn, talar om MAGI och MIRAKEL?  Vad är hemligheten?

Som Felix pappa uttrycker det på sid 126 i SHN-boken: ”Det underliga är att det känns som lyx, när det egentligen är något som är helt naturligt!” Och just precis där ligger hemligheten:

Kuren fungerar på alla barn med sömnproblem därför att små barn, precis som alla människor av kött och blod, behöver sova på nätterna och vill det. Vi vill alla kunna sova i lugn och ro. Barn är inga undantag. (Int. SHN sid 12)

Gud la mörker över jorden och både människor och djur gick till vila; sådan var tanken, och sådan är praktiken. Och små barn är gjorda av exakt detsamma som vi vuxna. (Int. SHN sid 59)

Liksom du som mamma eller pappa gör det möjligt för ditt lilla barn att äta genom att mata henne eller honom, måste du göra det möjligt för barnet att sova genom att hjälpa henne eller honom komma i ro, fredad för vargen i alla dess skepnader. Du tycker säkert att du har försökt allt. Men något är det ju som inte stämmer, eftersom barnet inte sover. Hade alla dessa dina ansträngningar natt efter natt att få barnet att sova lugnt och tryggt varit de rätta, hade ju lilla barnet också sovit lugnt och tryggt. Den bittra sanningen är att du i missriktad välvilja har förstärkt ditt lilla barns överlevnadsångest i stället för att eliminera den. Varje gång du tagit upp ditt barn ur sängen på natten har du oroat barnet ytterligare. Du har i handling bekräftat att världen är precis så otrygg och farlig som barnet i sin värsta överlevnadsångest befarat.  Du har räddat barnet till din kropps ängsliga beskydd, och det har lärt ditt lilla barn att det är livsfarligt att vara utan det skyddet. Spädbarnet vet inte att sängen är en trygg plats, lika lite som du, som ändå är vuxen, skulle känna dig särskilt lugn i ett tält ute på savannen med ett gäng lejon tassande utanför.  ”Ska jag verkligen ligga här alldeles ensam?” skriker barnet från sin säng. ”Är det inte farligt? Kommer inte vargen och tar mig då?” Blir då ditt svar på barnets fråga – och späda barn kan inte fråga på andra vis än genom att skrika – att ta upp barnet ur sängen för att skydda det med din kropp, trösta och bära, RÄDDAR du barnet. Du ropar i handling: ”Nej, här kan du absolut inte ligga! Vargen kommer och tar dig när som helst! Här är det livsfarligt att vara! Vi måste genast sätta dig i säkerhet!” Även om barnet låter sig lugnas tillfälligt i din famn, är det svaret inte särskilt betryggande i längden. Dessutom är det inte sant: sängen ÄR inte farlig, vargen ÄR inte där. Barnet accepterar heller inte det oriktiga svaret. Ty ingen människa, stor eller liten, orkar gå i ständig oro för livhanken. Ingen som fruktar för sin överlevnad kan sova gott om natten. Och därför fortsätter barnet vakna, skrika, fråga – natt efter natt, mer och mer påstridigt. Det ditt lilla barn vill höra, i handling, är ditt i ordets sanna mening betryggande besked: ”Du kan sova lugnt. Vi vakar över dig. Vi känner faran och håller den borta från dig. Din överlevnad är säkrad.” (Int. SHN sid 20)

                                                                                     *

Barnläkaren Lars H Gustafsson omfamnar med sitt trendkänsliga öra det jag kallar avvisandets politik, den negativa attityd som blivit så förhärskande i vårt västerländska samhälle och vår kultur: från alla håll får vi – inte minst de små (och inte så små) barnen - veta vad vi INTE ska göra. Det och det och detta är fel, fy, skäms och INTE!

Jag har en helt annan inställning, en som är positiv och konstruktiv. Även i den har jag blivit undervisad av de små (och inte så små) barnen, som – i likhet med desperata hjälpsökande föräldrar – envisas med sin berättigade fråga: MEN VAD SKA VI GÖRA DÅ? Och inte ger sig förrän de får i ordets rätta mening betryggande svar, i handling.

Lära, leda, visa, hjälpa är mina ledord i barnavård och barnafostran. De genomsyrar Barnaboken. De genomsyrar Internationella Sova hela natten-boken. De genomsyrar förvisso inte ”Växa – inte lyda” av Lars H Gustafsson, där de negativa, för att inte säga fördömande, pekfingrarna står som spön i backen:

• Femminutersmetoden är fy, skäms och INTE (sedan Eckerberg gick i pension och inte längre behöver hållas om ryggen);
• Sova hela natten-kuren är fy, skäms och INTE;
• Medicinering med neuroleptika till späda barn är fy, skäms och INTE (vilket inte hindrar en skenhelig blinkning från Gustafsson på sid 31: Theralen och Lergigan är ju bara ”mildare former av sömnmedel” (!)  – även, på sid 193, att beakta som ”särskild hjälp” för ”tonåringar som helt vänt upp och ner på dygnet” (!) );
• Barnklinikernas sömnskolor, som bedriver sjukhusinläggning med ”skrikobs” (passiv observation av skrikande barn), är likaledes fy, skäms och INTE.

Gustafsson gör en småsnyftande pudel (sid 32):”Jag mådde illa av denna behandling av barn, och när jag nu skriver om det hela gör det fortfarande ont i mig. Jag känner också skam över att själv ha deltagit i en vård av det här slaget. Men mina alldeles för stillsamma påpekanden om det olämpliga i att behandla barn på det viset möttes av ett överseende: ’Men du ser att det fungerar! /Skrik/Metoden är effektiv!’ Och man underströk att vi kanske på det här sättet räddade ett barn från att bli misshandlat därhemma. Men det vi gjort – var inte det misshandel?” Jo, Lars, oss barnaälskare emellan: det var det. Och är det (se aprilkrönikan)!

Så vad har då barnläkaren Lars H Gustafsson, och med honom barna(van)vårdsetablissemanget, att erbjuda i stället för allt det han fördömer med sina fy, skäms och INTE?

• Prat.
• Med föräldrarna.
• Utan barnet.

På sid 198 f slår Gustafsson övergripande fast:”Med god sömnomsorg, fyndighet, prestigefrihet och humor brukar man komma till rätta med barns sömnsvårigheter utan att någon behöver känna sig kränkt” (!).

Och han har varit med, betygar han:

 ”Visst – när jag tänker tillbaka på åren när barnen var små finns det några perioder som tröttheten gjorde att jag minns lite diffust. Men vad då? Det är några få år det rör sig om.”

Fast nej, så lätt låter han sig inte komma undan, barnläkaren som enligt uppgift haft att göra med tusentals hjälpsökande föräldrar:

”Det här sättet att beskriva sömnsvårigheter på kan kanske te sig väl lättfärdigt för den som vakat genom många nätter med barn som inte kan sova. Jag har varit där själv och vet vilka desperata känslor som då kan infinna sig. Då behöver man hjälp, och sådan hjälp finns att få. Har man små barn är bvc den naturliga platsen att gå till – sömnsvårigheter hör till de vanligaste problemen vi arbetar med där.”

Å, så skönt. Då hastar vi till bvc! Där ska det ju finnas hjälp att få.

Lars H Gustafsson ger på sid 210 f ett (enda) exempel på hur den hjälpen kan, och bör, se ut:

”Tillsammans med bvc-sjuksköterskan sitter jag och talar med ett föräldrapar om sömn. De har en tio månader gammal flicka som har svårt att komma till ro på natten. Hon somnar ofta i lagom tid, men efter ett par timmar vaknar hon och gråter. Helst vill hon ha mat – mamman ammar fortfarande morgon och kväll, men flickan vill ha ett extramål på natten. Hon kan vakna varannan timme på samma sätt. --- Vi sitter en timme och talar om detta. Jag försöker komma bort från metodtänkandet, men det är inte alldeles lätt. Vi talar i stället om sömnomsorg, om sovplats och samsovningens för- och nackdelar, om föräldrarnas arbetssituation, om möjligheterna att hjälpas åt så att båda föräldrarna ibland får sova en hel natt, om amningen och bästa tidpunkt för eventuell avvänjning - en hel del annat hinner vi också med. Den sista kvarten börjar vi sammanfatta. Föräldrarna har kommit med flera uppslag som de vill höra vår uppfattning om, och vi har också en del att bidra med. Till slut enas vi om en plan, skräddarsydd för just denna familj i just denna situation. Vi bestämmer oss för ett samtal en månad senare för att se hur det går.”

Hur gick det då för den sömndepriverade lilla tiomånadersbebisen? Fick hon sin goda sömn med hjälp av pratmetodens ”omsorgsfulla och insiktsfulla samtal”?

Men nej, det får den intresserade läsaren inte veta. Den utlovade uppföljningen ”en månad senare för att se hur det går” redovisas inte i boken. Resultatet av pratmetoden lyser således med sin flagranta frånvaro.
 
På mitt föräldraforum (”Livet efter kuren – en uppmuntran” på Kurbarnens hjälpforum) liksom i boken Internationella Sova hela natten vimlar det av uppföljningar av det slag doktor Gustafsson inte kan leverera ens i detta enda fall.

Här är en (Int. SHN sid 228):

Vi är totalt stumma över vilka resultat din metod ger på vår lille kille. Vi är så enormt tacksamma att du finns och för det jobbet du gör och har ägnat ditt liv åt.

Vi har fått en helt fantastisk kille som äter som en häst, sover som en stock och som är så lycklig, trygg och glad hela dagarna – han riktigt tjoar av glädje.

I dag fyller han exakt 18 månader, och vi började med din kur för en vecka sedan. Efter över 17 månaders trugande och kaos och utredningar på BVC så började vårt hjärta äta med en enorm aptit redan efter andra dagen på kuren. När vi lägger honom på kvällarna somnar han med en lycklig suck och protesterar ingenting när vi lämnar rummet.

Alla tips som vi prövat från BVC har varit direkt värdelösa och troligtvis utsatt honom för ännu fler vargar allt eftersom.

Vi är så enormt lyckliga. Det bästa av allt är att man riktigt ser hur vår lilla goding utvecklas i rasande takt i bland annat talet, och hur han är så otroligt trygg och stolt i sina rutiner. Han fullständigt sprudlar av glädje och livsenergi.

För bara någon vecka sedan var dagarna fyllda av övertrötthet, trugande, grinighet och uppgivenhet.

Tack, Anna!

Claudia.


Copyright: Anna Wahlgren