Månadens krönika november 2011Straff
Människan låter sig fostras för att upptas i gemenskapen och få kvarstå där. Hon är ett flockdjur; hon är inte född att leva ensam och därför nöjer hon sig inte med att lära sig leva rent tekniskt, så att säga: nedlägga byte och äta upp det.
Barn har lång väg att gå innan de tillägnar sig de normer, regler och förordningar som råder i just den kultur där de råkade hamna. De måste genom praktisk erfarenhet vinna kunskap om gällande normer. Det är bara till en del de kan tillägna sig dem via ord. Det mesta de själva prövar på är att betrakta som frågor, och deras frågor måste få svar. Många gånger måste man ge detta svar med blödande hjärta.
Min son, som alltid varit punktlig, började plötsligt komma för sent. Han kunde låta vänta på sig en kvart, en halvtimme, en timme.
Det finns en norm om punktlighet i det här samhället och jag omfattar den också personligen. Alltså fann jag till sist hans beteende oacceptabelt. Mina förmaningstal var verkningslösa, och jag måste därför visa honom konsekvensen av detta hans upprepade åsidosättande av en i samhället gällande norm och i familjen gällande norm och av mig omfattad norm.
Så fann han sig en dag i den ensamma och sorgliga situationen att hela familjen hade gått på restaurang – något han älskade – utan honom. Gossen skulle ha varit hemma klockan fyra, och alla gick kvart över fyra.
Sedan dess har han varit punktlig. (Men inte hade jag mycken glädje av den festen på restaurangen…)
Min egyptiska före detta make berättade om en stöld han begått i tonåren. Stöld betraktas som något mycket allvarligt i detta islamiska land - Koranen föreskriver ju att högra handen på en tjuv ska huggas av.
Stölden uppdagades. Pojkens far förde sonen med sig till köket, där en liten brasa på kalrensade majskolvar brann i en lerskål. Han tog pojkens händer, förde in dem över elden och höll kvar dem där.
”Jag kan inte tillåta att min äldste son blir tjuv”, förklarade han. ”Hellre bränner jag dina händer än du fortsätter stjäla och någon annan hugger av dem! Tårarna strömmade nerför hans kinder.
Barn är inga helgon, och det är inte vi vuxna heller. Som mor eller far vill man naturligtvis gärna tro att just ens egen unge skulle hålla sig för god eller vara för moraliskt högtstående för att stjäla, ljuga, skvallra, slå, förstöra, förtala, svika.
Det är sällan så.
Kan man betrakta barnets mindre trevliga beteenden som frågor, som söker sina svar, behöver man inte bli så bestört: ”Hur kunde du bara göra på det viset?!”
Betraktar man barnets icke acceptabla beteende som en fråga – ”Kan man göra så här?” – så kan man ge ett sakligt svar: ”Man gör inte så.” - ”Och vad händer om man gör så i alla fall?” förhör sig kanske barnet, i handling.”Då händer det och det”, blir svaret, antingen i form av en konsekvent påföljd eller ett straff.
Det är det icke acceptabla beteendet, som ska fördömas. Det är inte barnet som människa, som ska fördömas.
Barnpsykologin har lärt oss att alla barn någon gång snattar, till exempel. Att beteendet är vanligt betyder inte att det därför är acceptabelt: snatteri kan inte accepteras.
Barnet som snattar frågar efter gällande norm. Normen lyder: ”Man stjäl inte. Man tar inte det, som inte tillhör en. Man snattar inte.”
En mor blev uppringd av polisen. Hennes tonåriga dotter hade provat en klänning, behållit den på under kläderna och ämnat gå ut ur affären. En expedit hade bevakat henne, och tilltaget upptäcktes. Eftersom flickan saknade identitetshandlingar tillkallades polis, och man ringde från stationen för att få moderns identifikation av barnet och för att begära att hon hämtade flickan.
Modern blev upprörd och ledsen. Hon sa: ”Varför gör du så? Du vet att du inte behöver stjäla. Ta nu pengarna här, och gå och köp klänningen.”
Det var snällt av mamman, men det var inte riktigt. I praktiken blev flickan belönad för att hon snattat: hon fick en klänning. Mamman var snäll, men barnet kunde inte tillägna sig gällande norm. Den erfarenhet flickan gjorde var att man mycket väl kan stjäla. Antingen undgår man upptäckt, och då kan man ju behålla det man tagit. Eller också blir man upptäckt – och då får man behålla det man tagit i alla fall.
Barn stjäl sällan eller aldrig av nöd. De stjäl för att de vill veta. De stjäl för spänningen; de vet att de laborerar med det förbjudna. De vill testa både normen och påföljden. Om påföljden eller straffet ska få önskad effekt – ett acceptabelt beteende i stället för ett icke acceptabelt – får barnet inte förödmjukas. Många av samhällets bestraffningsmetoder är förödmjukande. Förödmjukelsen föder – efter rädslan och underkastelsen – hat. I samma stund är all bestraffning meningslös. Förödmjukande bestraffning är alltid meningslös.
Lotta, tolv år, stjäl en klocka i en affär. Ingen märker något, men hemma upptäcker mamma efter ett par dagar klockan på Lottas arm. ”Var har du fått den där klockan ifrån?” Stölden uppdagas. Mamma tvingar Lotta att gå tillbaka till affären med klockan och tala om att hon stulit den.
Detta är ett förödmjukande straff.
Ingen vuxen skulle öppet deklarera sig som tjuv. Ingen vuxen skulle uthärda att inför en butiksföreståndare eller ett affärsbiträde lämna fram en stulen klocka och säga: ”Jag stal den här.” Liksom barn kan vuxna stjäla, ångra sig, och sedan lämna tillbaka. Men då låter det så här: ”Jag måste ha fått med mig den här klockan av misstag... Jag är hemskt ledsen… Men här är den i alla fall.” (Och reaktionen hos butiksföreståndaren eller affärsbiträdet blir tacksamhet och förtjusning över en sådan ärlighet...)
En av mina döttrar, sju år gammal, stal en Barbiedocka med kläder till.
Expediten i leksaksaffären var djupt indignerad, när hon ringde mig. Maken till förslagenhet... För massor med pengar... Bara gick rakt ut... Jag blev inte särskilt lycklig, men försökte behärska mig och avbröt: ”Skicka hem henne efter pengar, så kommer hon tillbaka och betalar.”
Barnet kom. Jag såg på det hon tagit: en önskad docka, fina kläder till; jag hade inte haft råd att köpa henne det.
Vi gick till banken och länsade hennes bankbok. Hennes samlade förmögenhet uppgick till ungefär det belopp för vilket hon stulit. Hon gick tillbaka till affären och betalade. Sedan fick hon kasta alltsammans i sopnedkastet. Hon förlorade både dockan och kläderna OCH sina pengar, som hon sparat så länge. Men hon slapp stå inför expediten som en tjuv. Inför henne gjorde hon rätt för sig.
För mig var det inte roligt att bestraffa min dotter så. Det vann emellertid sitt syfte.
En lärare ertappar en elev med att urinera i en papperskorg. Han bestraffar eleven genom att tömma innehållet i papperskorgen över eleven.
Detta är ett förödmjukande straff. Man må tycka vad man vill om elevens tilltag, som är förkastligt; bestraffningen är likväl verkningslös. Förmodligen kommer eleven att kissa papperskorgarna fulla.
Ett icke förödmjukande straff skulle få motsatt verkan.
Läraren ertappar eleven, brusar upp och säger: ”Vad i helvete tar du dig till? Nu hämtar du hink och trasa och gör rent. Som straff gör du de andra två papperskorgarna rena också. Sätt igång!”
Nu kommer en annan lärare spatserande i korridoren och får se vad som pågår. ”Vad har du för dig, Pelle?” undrar han. ”Tvättar du papperskorgen?” Innan Pelle hinner svara, säger den förste läraren: ”Ja, du vet, papperskorgarna var så grisiga här. Pelle är hygglig nog att tvätta ur dem.” Läraren skyddar Pelle inför sin kollega.
Att värna om någons värdighet är motsatsen till att förödmjuka. Läraren är inte ute efter att förödmjuka Pelle och vill heller inte ge kollegan möjlighet att göra det. Han vill endast och allenast underkänna ett oacceptabelt beteende - kissandet i papperskorgen – samt visa Pelle på ett sätt att gottgöra försyndelsen (upprättelse): han får göra två korgar till rena, utöver den förorenade.
Pelle kissar inte mer i någon papperskorg, och dessutom gillar han sedan sin lärare, men det kanske är en annan historia!
Att uppfostra ett barn väl är att leda det sakligt och kärleksfullt utan att någonsin förödmjuka det, förnedra det eller förtrycka det.
*
Måste man hindra? Förbjuda? Ja.
Varje samhälle har sina normer. Folk kan inte få lov att ta vad de vill i butikerna, skjuta ihjäl varandra på gatorna, slänga släkten i sjön. Oavsett vad människor vill och inte vill, oavsett vad de har för motiv, är vissa handlingar förbjudna. Normer finns, som alla måste följa.
Vad vinner människor på att följa dem? Gemenskap; samhällsgemenskap.
Vad händer om människor vägrar följa dem? De förvisas ur samhällsgemenskapen.
Varje människa i varje samhälle har att tillägna sig de normer, som är övergripande giltiga.
Dessutom håller sig individen med egna, personliga normer. En mamma kanske vägrar ens tänka tanken att barnet skulle kladda med maten. En pappa blir matt vid blotta tanken på att ungen skulle sitta på förarplatsen i hans fina bil och röra alla knapparna. Som förälder får man försöka respektera de normer man nu har. Barnet som inte får kladda med maten tar ingen skada. Det finns annat att kladda med. Barnet som inte får leka med knapparna i bilen tar heller ingen skada. Pappa kan säkert erbjuda något annat med knappar och spakar.
Omgivningen kanske invänder mot de personliga normer man följer och låter gälla för sitt barn. Men barnet accepterar allt som föräldrarna anser nödvändigt – därför att barnet söker kunskap om de normer, som råder i det samhälle (den familj inom samhället) vartill barnet har fötts. Detta barn skulle ju lika gärna, som nyfödd människounge, kunnat dimpa ner i Saharas öken eller i en igloo och då fått tillägna sig helt andra normer.
Barn söker kännedom om normer och regler genom att fråga efter dem. Vanligen frågar barn i handling. Detta är nu ingenting specifikt för barn: om du eller jag ska få veta hur en bil fungerar, måste vi fråga – både körläraren och bilen.
När det sedan blir dags att framföra bilen i trafiken, tillkommer en flod av frågor: ”Får man köra mot rött ljus? Får jag köra före honom? Ska han in först? Kan jag parkera mitt i gatan? Måste jag vänta, när jag kommer från höger? Vad betyder det märket?” Förmodligen skulle det inträffa åtskilliga krockar och missöden, kanske svåra olyckor, om du eller jag fick höra: ”Gör som du vill. Kör som du tycker.” Det är möjligt att vi skulle klara oss med livhanken i behåll. Säkert är det inte, men möjligt.
På samma sätt klarar sig förmodligen de flesta barn – utan att skada sig själva eller andra – som får växa upp i detta: ”Gör som du vill. Kör som du tycker.” Men det tar lång tid för dem och det blir onödigt svårt för dem att tillägna sig de normer som gäller, precis som det skulle bli onödigt svårt och kanhända också farligt för dig eller mig att på egen hand försöka komma underfund med de regler, som gäller i trafiken.
Varje barn föds med ett urförtroende, ett förtroende som redan finns. Det behöver inte vinnas, bara bekräftas. Men det kan naturligtvis förverkas. Man skulle kunna likna det vid det förtroende du eller jag skulle känna för bilskolläraren, när vi satte oss ner vid hans sida första gången för att börja lära oss köra. Vi hade aldrig sett honom förr, men vi utgick självfallet från att han verkligen skulle lära oss köra. Det var hans uppgift.Han skulle göra oss mycket förvånade, om han lärde oss köra alldeles galet eller i stället för att köra föreslog att vi skulle fika hela lektionen.
Körläraren å sin sida måste också tilltro dig eller mig förmågan att en dag verkligen kunna köra bil. Annars skulle han aldrig befatta sig med oss som elever, hur mycket betalt han än fick. Vad båda har för ögonen är att du eller jag en dag ska kunna framföra fordon körläraren förutan. Det är inte meningen att körläraren och du eller jag för all framtid ska sitta och köra bil tillsammans.
Den obefintliga fostrans körlärare, om vi nu kan tänka oss ett sådant djur, säger: ”Gör som du vill. Kör som du tycker.” Sedan tar han upp tidningen eller går helt sonika ur bilen och gör något annat.
Den auktoritäre körläraren låter oss förmodligen inte köra alls, överhuvudtaget. Han kör själv.
Eftersom du eller jag ändå måste försöka lära oss köra, skulle vi få passa på när han inte visste om det och stjäla oss till att köra – eller också fick vi ta strid med honom för att tvinga oss till att få köra. I båda fallen skulle straffet förmodligen bli kännbart, eftersom den auktoritäre körlärarens makt satts ur spel, vilket han inte kan tillåta. En mörk natt skulle han kanske till och med arrangera en olycka, som en gång för alla fick oss att inse att det var säkrast för oss själva att vi aldrig gjorde honom platsen bakom ratten stridig, det vill säga följde vår vilja och bestämning, nämligen den att utvecklas till självständiga bilförare.
• Den auktoritära fostran bygger på – utnyttjar – barnets förtroende för den vuxna, enbart.
• Den obefintliga fostran, den (missförstådda) fria fostran, bygger på den vuxnas förtroende för barnet, enbart.
• Förtroendets fostran bygger på det ömsesidiga förtroendet mellan barn och vuxen.
Den fria fostran ville ge frihet, respekt, förtroende.
Den ville förbereda barnen på bästa sätt för ett liv på egen hand, i självtillit, förmåga och tilltro.
Den ville befria från skuld liksom från rädsla.
Den ville älska till frihet, inte till ägande.
Den fria fostran såg som sitt ansvar att visa, lära, leda, hjälpa i BARNETS intresse.
Missförstådd blev den.
Ur Barnaboken 1983 / 2008
Copyright: Anna Wahlgren.
|
