Månadens krönika oktober 2010

TANDBORSTEN

Ur novellantologin ”Var inte rädd för att dö, min älskade, var rädd för att inte leva” (Förlag Anna Wahlgren AB 2010)



De var så lyckliga! Egentligen var det underligt, tänkte hon, att man fick lov att vara så lycklig. Hon kände sig inte alls förtjänt av så mycken lycka. Hon hade bara fått alltsammans! Gratis! Så kändes det. Hon låg i sängen och tänkte på detta obegripliga, och bredvid henne i sängen låg han, den ende, som var hennes man sedan precis fem dagar. Fem dagar! Fem lyckoliv! Kunde man önska sig mer?

De var på bröllopsresa. Solen flödade in i hotellrummet, de franska dörrarna stod öppna, utifrån hördes fågelsång och spridda skratt; de var långt, långt hemifrån och hade åtta ljuvliga dagar kvar. Hotellpersonalen, som visste att de var nygifta, hälsade dem alltid med speciella leenden; till måltiderna fick de ofta något extra, en liten blomma eller en extrastor hummer; det var som om deras lycka spred ringar av glädje över en solglittrande vattenyta, de tyckte hela världen var deras – och världen tog dem i famn tillbaka.

Han sov, och hon strök honom ömt över kinden. Håret var rufsigt, han såg ut som en skolpojke; ändå var han tjugoåtta år fyllda, och han hade ett bra arbete som högstadielärare. Hans ämnen var humaniora; han var verkligen ut i fingerspetsarna humanist. Det beundrade hon honom för! Hon var mycket mer romantisk än han, han var klok och klar; de kompletterade varandra så bra. Han hade så fin hand med sina elever. Säkert, tänkte hon, säkert skulle han bli en underbar far också, när den tiden kom …

Hon rodnade lite över tanken, för hon var inte så oblyg som man ska vara numera; och så strök hon honom över kinden en gång till och la hans ostyriga lugg åt sidan.

Han öppnade ena ögat. Han såg på henne, och han log. Hon log tillbaka och kysste honom. Vad de var lyckliga!



En halvtimme senare stod hon ute i badrummet och borstade tänderna. Hon kikade på sig själv i spegeln. Nog kunde man se att hon var lycklig! Var inte själva huden ljusare, slätare, mer genomskinligt rosa? Hon borstade och borstade. Vid sidan av handfatet fanns en liten tandborsthylla med glas; i glaset stod Eriks borste, den var blå, hennes egen var röd; där stod de och trängdes, intill varandra, de två. Hon tyckte det var så rart symboliskt. Nu var de två och skulle alltid vara två. De skulle dela livet. Ljuvt och lett!

Hon borstade, och så sköljde hon, och så borstade hon lite till; då öppnades dörren och Erik kom in.

Han kysste henne i nacken. Han hade redan en särskild liten gest för det: han lyfte undan hennes långa hår, kysste henne i nackgropen och lät håret falla på plats igen; sedan strök han det lätt över topparna mot hennes rygg.

- Hej, älskling! sa han.

- Hej, gurglade hon. Hon försökte sig på ett tandkrämsleende och höll undan tandborsten så att den inte skulle peta honom i ansiktet.

Då tog han plötsligt ett litet steg åt sidan, såg på hennes tandborste och sa:

- Använder du min tandborste?

- Din? Hon tittade på honom med ögon som glittrade. Nej, älskling, din står där! Och så nickade hon åt tandborsthyllan, där Eriks blå borste stod på plats i sitt glas.

- Det där är inte min, sa Erik. Det är min, den som du använder.

- Men snälla du … Hon vände sig mot honom med runda ögon: den här tandborsten har jag haft hela tiden. Det är den blå som är din!

Han log, men hans leende var en smula tillkämpat.

- Där har du faktiskt fel, älskling. Den där tandborsten som du har i handen, den har jag använt hela tiden. Det är den som är min. Den som står i glaset är din, ser du!

Det blev tyst. Hon såg på honom ännu en gång, och hon sköljde också tandborsten och satte tillbaka den i glaset. När det var gjort, torkade hon sig fint om munnen med den vita, väldoftande hotellhandduken och sa:

- Då har vi tydligen använt samma tandborste, då. Jag har i alla fall trott att den röda var min!

Och så log hon, för hur det var tyckte hon inte det gjorde så mycket, om de hade förväxlat sina tandborstar, och om han inte hade sett så – ja, besvärad ut, hade hon till och med tyckt att det var ganska rart. Två om samma tandborste! Var det inte så nära varandra man kunde komma?

Erik sa:

- Den röda borsten hade jag med mig ny. Jag köpte den strax innan vi for. Den är min, och jag vill gärna använda den, om du inte har något emot det.

- Men det har du ju gjort också? sa hon lätt.

- Jag vill använda den själv. Jag tycker du ska använda din, om jag så får säga. Den blå!

- Men snälla Erik … Nu tyckte hon inte det var roligt längre. Nu tyckte hon nästan han såg arg ut. Är det så farligt, då? undrade hon. Tycker du så illa vara om jag använder din tandborste? Om det nu är din? Vilket jag faktiskt betvivlar.

- Ja, jag tycker illa om att andra använder mina tandborstar, svarade han. Det har jag alltid gjort. Det får du ursäkta, men en sådan sak som ens tandborste tycker jag definitivt hör till det privata.

- Men jag är väl inte ”andra”? Jag är ju din hustru? försökte hon.

- I det här fallet gör det ingen skillnad.

- Men vad är det du är så rädd för, då? utbrast hon. Har du bacillskräck? Men vi kysser ju varandra … Och så rodnade hon, för hur det var, hade de ännu inte talat mycket om sådant; och så blev hon generad.

- Det har inte med det att göra, replikerade han. Jag är inte rädd för någonting. Jag tycker bara att man ska få ha sin tandborste för sig själv! Det är elementärt. Ungefär som att man inte använder varandras underkläder.

Nu blev hon ännu mer generad. Och nästan lite ond. Det var väl ändå skillnad på tandborstar och underkläder!

- Jag ska berätta någonting för dig, sa hon i ett försök att skämta bort det hela. Det var en gång ett par som kom på besök i ett hem där de skulle övernatta, och så upptäckte de att de hade glömt sina tandborstar. Det berättade de för sin värd. Då sa värden: ”Oroa er inte för det! Det finns en gästtandborste i badrummet!” Vad säger du om det? Det var väl roligt!

Han skrattade inte.

- Där ser du, sa han. Om folk hade använt varandras tandborstar hur som helst till höger och vänster och det hade ansetts vara i sin ordning, så hade det där inte varit någon historia att berätta.




Hon teg. Han teg också.

Sedan sa hon, och nu var hon också på dåligt humör:

- Då får du väl bevisa att den röda tandborsten är din. För jag är precis lika säker på att den är min som du är säker på att den är din. Och om den nu verkligen är min, vilket jag påstår att den är, så är det ju du som har gjort fel, eftersom du har använt den. Så innan du börjar anklaga mig, tycker jag faktiskt du ska bevisa att den är din.

- Det kan jag naturligtvis inte. Jag har inget kvitto, där det står ”inköp av röd tandborste”. Du lär inte heller kunna påvisa att den är din.

- Nej, det kan jag inte, men skillnaden är att jag struntar i det! sa hon, och därmed gick hon ut ur badrummet.



Dagen blev tämligen fasansfull. De talade inte med varandra mer än det absolut mest nödvändiga. De åt under tystnad, och de fick inga leenden av hotellpersonalen; genast såg man tydligen att något var i olag! Det tyckte hon var obehagligt. Måste hela världen veta när de inte var kontanta? Ja, det måste världen. Det var priset för att deras lycka kunde sprida sig; så fick de också sprida sitt missnöje! Hon tyckte det var fult och bedrövligt. Det var en skoningslös värld! Allt skulle den se!

De gick till stranden. De gick på långt avstånd från varandra och höll varandra inte i handen. Hon tänkte på den idiotiska tandborsten, och hon tänkte att livet naturligtvis var fullt av tandborstar; vad allt kan man inte reta sig på? Nu levde de tillsammans under bästa tänkbara betingelser; snart skulle vardagen ta vid, och de skulle dela bo. Vad skulle han reta sig på mer? Som hon inte brydde sig om? Och vad skulle hon – hemska tanke – reta sig på, som inte han brydde sig om? Hon gjorde sig inga illusioner om att hon skulle vara bättre än han!

Men hon kände elaka stick, när hon halvlåg i sanden under parasollet och Erik kastade sig i vattnet: hon älskade honom, men tyckte han var småsint; hon avgudade honom, men var redan fylld av misstro, och det var han som hade ställt till det så. Hon kände till och med tvivel. När hon inte kunde känna att hon älskade honom utan invändningar och reservationer efter fem dagar, hur skulle det då bli efter fem år …?

Hon bestämde sig för att inte tänka på det. Hon skulle inte bry sig om det. Han fick minsann göra något själv. Han hade ställt till; han fick också reda upp. Hon hade försökt. Ja! Hon hade försökt!



- Ska man inte dela allt? sa hon ändå, när de satt och åt middag; hon hade verkligen bestämt sig för att ingenting säga, men orden kom i alla fall: ska man inte kunna dela allt, stort som smått? Om jag gör fel i någonting, stöder du mig inte då och hjälper mig, även om du tar avstånd från själva handlingen? Om du gör någonting fel, ska jag inte stå vid din sida då? Ska jag göra gemensam sak med dem som anklagar dig och tar avstånd?

Nu var inte detta alls hennes egna och nyfödda tankar; det var ekon från samtal dem emellan. Han var humanist, han talade ofta och gärna om etiska värden, om moral, lojalitet och andligt samförstånd. Nu gav hon honom lite igen av allt det vackra han sagt!

Han märkte det naturligtvis. Han sa:

- Jovisst. Helt rätt. Självklart. Men på samma sätt som varje människa behöver ett visst mått av integritet – hon behöver exempelvis en dörr att stänga till om sig, en plats hon kan kalla sin, en säng att sova i och så vidare – på samma sätt behöver hon ha sin egen tandborste! Den ska hon inte behöva dela.

- Så det gäller i stort, då, allt det vackra – inte i smått?

- Det är att hårdra, svarade Erik, och så sköt han tallriken ifrån sig som tecken på att han var mätt.

- Är det? Hur så?

- Nu gör du dig oförstående. Du vet mycket väl vad jag menar. Men du vill inte förstå.

- Men jag tycker ju att du har fel! utbrast hon och slog ut med händerna så att vinglaset höll på att falla omkull; hon fick en blick av Erik som lät förstå att det hade varit lite väl onödigt. Jag tycker att man visst ska kunna dela tandborsten, om det nu råkar bli så! Jag tycker man ska kunna sätta sig där man får lust, utan att tänka att det här är hans plats, och jag tycker man ska kunna låna varandras halsdukar och dricka ur varandras glas, jag tycker man ska kunna dela allting!

- Ska man läsa varandras brev också? frågade Erik.

- Nu är det du som hårdrar, sa hon, och så vart hon stött.



Det blev kväll. Natten föll hastigt, nästan utan skymning, som alltid vid Medelhavet; syrsorna sjöng och mörkret tätnade av ljud.

Hon satt och skrev brev. Hon skrev brev till sin mor och far, som hon hade lovat; det hade inte blivit av. Erik låg på sängen och läste. Det var gamla kvällstidningar som han haft med sig från Sverige, och hon hade skämtat om det och sagt: ”Dem hinner du aldrig läsa, det ska jag nog se till!” Nu läste han dem. Och hon skrev hem.

”Kära mamma och pappa”, skrev hon, ”vi har det underbart, möjligen känner jag mig lite trött, men det är väl solen, man är ju inte så van.” Och så fortsatte hon att skriva, men trögt gick det. Hur hon än försökte välja så neutrala fraser som möjligt och betyga sin stora lycka, tyckte hon ändå att raderna på papperet formligen skrek ut att hon var besviken, olycklig och svart i själen. Hela tiden brottades hon dessutom med lusten att säga precis som det var: att allt var förfärligt och misslyckat och hemskt, och att hon helst skulle vilja resa hem.

Så hade det blivit!

- Nej, det är väl dags att krypa till kojs, sa Erik olustigt. Och så började han klä av sig.

Hon tänkte: helst skulle han vilja gå ner i baren och ta sig en stor grogg. Det gör han inte av hänsyn till mig, därför att vi är på bröllopsresa. Det är vad som håller honom tillbaka. Innerst inne hatar han mig antagligen. Jag önskar han gick! Jag skulle inte sakna honom. Jag skulle lägga mig på sängen och gråta, och det vore jätteskönt!

- Ja, det är väl dags, suckade hon i stället, och så rev hon sönder brevet till mor och far i små, små bitar och slängde dem i papperskorgen.

Erik sa inte ett ljud.



I badrummet dröjde han. Hon gick dit. Hon var tvungen att se vad han hade för sig, för hur det var tyckte hon inte om att inte veta vad han gjorde.

Han stod och stirrade på tandborsthyllan. I glaset stod de försmädliga tandborstarna, den ena röd, den andra blå. De stod där rakt och stelt. De gav ingen som helst hjälp.

Hon kom i dörröppningen och han vände sig halvt mot henne med en likgiltig axelryckning och sa:

- Ja, hur ska vi göra nu, då?

Hon svarade med en likadan axelryckning.

- Inte vet jag.

- Du säger att den röda är din. Jag påstår att den är min. Vi får ju bestämma någonting.

- Ta den blå, då, sa hon. Den har ju tydligen ingen använt på hela tiden. Så då kan du ju använda den, nu då. Mig spelar det ingen roll.

- Det är principen, sa Erik. Det är principen som spelar någon roll. Inte tandborsten.

- Jaså, sa hon ointresserat. Ja, du får väl komma överens med dina principer bäst du kan. Jag tar den tandborsten som du inte tar. Vi kan ju märka dem också. Jag tror jag har en tuschpenna med mig. Jag kan skriva våra namn på tandborstarna. Blir det bra så?

Han gav henne en giftig blick.

- Överdriv inte!

Hon orkade knappt svara.

- Du och dina värden, muttrade hon. Solidaritet med folken, jo pytt! Tänk om folken kom och ville låna din tandborste? Eller ta lite av din mat? Eller dina pengar? Vad är det för konst att prata om solidaritet och eviga värden, så länge man inte behöver offra någonting? Principer!

Och så tog hon den röda borsten och gick lös på sina tänder, och hon borstade för kung och fosterland och för helig ilska, tills tandköttet blödde.

Då klädde Erik på sig och gick ut och köpte en ny tandborste.

En grön.

Copyright: Anna Wahlgren